- This topic has 22 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
Misstänksamheten gick åt båda håll och han rynkar pannan i djupare veck än hans ålders fåror och han kisar en aning med ögonen för att ytterligare förtydliga sitt missnöje och sin misstanke över främlingen och han fuktar läpparna med tungspetsen och ser mot henne när hon talar om att hon bara var inne för att värma sig. Han nickar lite kort och sträcker fram en av sorkarna till Ranghildr och nickar kort åt henne när hon börjar försvara sitt val och han suckar något för sig själv, blinkar lite lätt och stryker sig över kinden lite lätt, handen lätt mot yxan när hon påpekar att dom var två mot en och han gnisslar tänder en aning mer, frustar till lite lågt och skakar huvudet lite lätt och ser mot henne, blinkar lätt och ser mot främlingen igen.
“Väm ä’ hon och vad gör hon ut’ här om natta?”
En berättigad fråga från någon som inte hört henne svara på något. Han stryker sig över hakan lite lätt och sätter sig vid ett av fönstren och sneglar ut med jämna mellanrum. Det kunde ju vara hänt att hon var ofarlig, men det kunde också vara så att hon blivit lämnad häromkring av fiender som hon nu bara väntade på skulle återvända och hjälpa henne.
-
Fim lät blicken vandra från Ragnhildr till mannen som hon synade med misstänksamma ögon. Tidigare hade han ju siktat en pil mot henne och det var något hon inte lätt skulle glömma. Långsamt flyttade hon sig så hon hela tiden hade elden mellan sig själv och honom, samtidigt som hon nyfiket lyssnade till deras konversation. Den roade henne nästan och hon la huvudet på sned då hon lyssnade, en gest som förehöll nästan djuriskt.
Det var sedan med en djup nigning, eller kanske snarare en bugning, som hon besvarade mannens fråga, även om den kanske inte var ställd till henne.
“Mitt namn är Fim, bäste herr… jägare och jag tappade bort min vän i mörk-… i mörkret. Så snart stormen är över så ska jag lämna er.” Ett försök till vänligt leende spred sig över hennes läppar men det var mer likt ett rovdjur som blottade tänderna. Även om natten var stilla om än tung av snö, så hade det blivit tyst ute i skogen, endast höga vindar i trädtopparna som gjorde varse om den kommande stormen. Hon insåg dock att hon behövde lugna dessa människor dock och långsamt öppnade hon den stora vita pälsen hon hade omkring sig för att visa ett bälte runt sälskinnen som endast bar på pluntor, och en mindre kniv – en sådan man skar örter med.
“Jag försäkrar er om att jag ej vill er något ont och kommer obeväpnad” -
Under tiden som Ranghildr skar bort pälsen och skinnet på en av gnagarna sneglade hon mot den okända kvinnan och Ragnar. Hade hon gjort fel? Hade hennes moderliga instinkter gått för långt och gjort henne blind? Att hon var irriterad på sig själv märktes, för hennes rörelser blev mer aggresiva och klumpiga. Ta in en främling, i hennes, i deras situation och både riskera hennes, men framförallt hennes ofödda barn och Ragnar.
Hon fick bita sig i tungan när hon kände hur hon hade, i sin ilska och sina tankar, råkat skära sig sig i tummen så att hon fick ett hack precis innan nageln. Genast var hon ful i mun, i Hels ruttnande hålor, väste hon fram och släppte sin kniv och gnagaren för att se på såret. Det var inte allt för djupt, men djupare än ett skärsår. Utan att fundera mer på det drog hon bort en bit tyg av den lättare tunikan hon hade under och virade den runt tummen. Knöt den hårt, åtminstone så hårt hon kunde med en hand och tog sedan upp gnagaren igen för att skära den i bitar och lägga i grytan. Att lite bloddroppar kom med, gjorde inte Rangihldr något. Vem såg skillnaden på hennes och gnagarens blod ändå?
“Tror du att denna lilla tös gör oss mycket skada, Ragnar?”
You must be logged in to reply to this topic.