- This topic has 23 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Först avfärdad sedan lämnad i en, för Davant, obekväm situation. Davant kunde inte hjälpa det utan log ett torrt leende som inte nådde hans ögon. För att vara en mörkrets varelse kunde Davant inte annat än förundras över hur oskyldigt ondskefull denna handling var. Han hade förväntat sig halshuggningar, knivar i mörkret och andra ljusskygga gärningar. Istället blir han ihopmakad med en söt flicka och lämnad att prata med henne enskilt. Som vilken mamma som helst som ville se sin son gift med en proper ung dam.
Han tittade efter Nenya när hon lämnade rummet men blicken förflyttades vidare till Kiora. Han kunde ge henne söt, men han skulle inte gå längre än så. Han antog att hon skulle bli mer kvinnlig med åren och den flickaktiga sötheten hon nu besatt skulle mogna till skönhet. Det spelade dock ingen roll, han var fast i detta och det verkade på hennes svar att hon var lika fast som han. Frågan var dock hur och varför hon var här. Davant kunde dock inte låta bli att tycka synd om henne, och sig själv.
Davant försökte göra ett kort litet skratt för att ta udden av situationen men ljudet som kom ut ur hans mun var ett tiskande lätte.
”En vampyr som leker äktenskapsmäklare, nu har jag sett allt.”
Han försökte ge Kiora ett leende men hans hjärta var inte i det. Istället antog han en allvarlig min och hans ton blev hårdare.
”Jag menar inte att förolämpa ditt intellekt, utan frågar för att få en inblick i hur mycket du vet. Du är införstådd till syftet med detta, med vårt äktenskap?”
-
Kioras blick såg efter Nenya med en föraktfull blick då hon lämnat dem ensamma. Att behöva vara där i en sådan varelses våld var en skymf, en vanära. Men vad andra alternativ hade hon? Och vad hade Davant för alternativ? Som förr funderade hon om han valt detta självmant, eller om han blivit indragen i detta precis som henne. Försökt göra det bästa av situationen, eller bara rädda sitt egna skinn? Åtminstone en stund till…
Tystnaden mellan de två tycktes bli allt tyngre och tyngre då de blev lämnade ensamma. Det var, konstigt nog, som om hela situationen blev värre då Nenya lämnade dem. Föraktad, men behövd. En konstig kombination.
Ett litet fnysande lämnade hennes näsa över hans försök till skämtsamhet, följt av hans leende. Hon fann det inte roande, men situationen var så bisarr så det nästan var värt ett litet leende. Eller åtminstone en liten skälvande ryckning i hennes mungipor. Hennes ögon mötte hans, och även om hon såg söt ut så fanns det en hårdhet i hennes ögon som inte fanns hos många damer i hennes ålder. Speciellt inte de priviligierade som ofta levt ett skyddat liv.
De hårda ögonen mötte Davants, och hon nickade stillsamt. Att han verkade vara införlivad i detta visste hon inte ännu om det var en försäkran eller förfäran. Det återstod att se.
‘Att ge dig legitimitet, att få dig nära konungen.’ att få henne nära konungen, kanske. Även om det inte var syftet var det hennes enda morot i denna soppa. Men att behöva ge hus Dendars heder åt denna man… En man som inte ens var familjens överhuvud. Hennes nävar knöt sig lite över tanken, men annars behöll hon ett samlat ansiktsuttryck och en rak rygg. Hon mötte hans blick, utan att vika undan.
‘Och jag menar inte att förolämpa ert intellekt…’ sa hon lite bitande.
‘Men hur mycket vet ni, min herre?’ frågade hon tillbaka. Visste han varför hon var där? -
Davant kunde inte annat än att le åt hennes ripost. Hon var kvicktänkt vilket var till hennes fördel i Davants bok men kunde visa sig bli ett problem. Klipska människor var svårare att hantera och det stod klart för Davant att Kiora stod med vampyrerna. Det gjorde förvisso Davant också, men Davant intalade sig själv att det inte var samma sak. Han gjorde det inte av lojalitet.
Kiora verkade smart nog och verkade veta för mycket för att blivit lurad in i detta. Det betyder att hon var med i detta av fri vilja. Om hon var det bör hon även vara inblandad på mordet av Jasmund och för att sälja sig själv och sin familj på det sättet visade att man var inne med vampyrerna djupt. Denna tanke, tillsammans med den mörka mordiska blick hon gav honom, fick Davant att direkt överväga skilsmässa. Han hade hört ofta som ung att livet som gift var en evig kamp, men Davant misstänkt att de som sagt det inte hade tänkt sig detta scenario. Han var tvungen att röra sig försiktigt som gift, och antagligen var en av Kioras uppdrag att hålla ett öga på just honom.
”Jag ska vara uppriktig mot dig, …. min dam. ” började Davant.
Han kunde vara lika vältalig och hövlig som hon.”Återigen inget illa menat, men jag fick höra talas om våran trolovning blotta ögonblick innan jag la mina ögonen på dig. Jag är rädd att jag inte var lika införstådd i planen som er själv.”
Davant sa det med extra betoning på var.
Låt oss se hur du reagerar på den karamellen framtida hustru, tänkte Davant med ett bittert skratt ekandes långt bak i hans tankar.
-
Kioras ögon fortsatte se in i Davants med en brinnande intensitet, som om hon försökte läsa alla ord och alla meningar som utspelade sig mellan raderna i hans ord. Det var svårt att tolka honom, svårt att veta om han fick en sadistisk njutning av detta eller inte. Om han var på vampyrernas sida, eller sin egna. I slutändan var de väl båda ensamma i denna märkliga kamp. Hans ord verkade innehålla en dold mening, men hur mycket han visste var oklart.
Den unga kvinnan gav honom en liten skakning på huvudet, knappt synbar, som om hon var rädd att någon såg på dem eller lyssnade på deras ord. Hon kunde inte tala om detta här, inte då Nenya var så nära. Det kunde utan tvekan innebära döden för henne, vilket skulle beröva henne chansen till hämnd och frihet. Och tanken på att hennes far, Jasmund, och hennes syster, Aurene, inte skulle få hämnd gick inte att acceptera.
‘Jag är rädd, min herre, att vi bara måste lita på varandra.’ sa hon till sist, mer kunde hon inte säga just då. Vampyrerna var starkare, men om de var kvicktänkta nog kunde de båda kanske få vad de ville. Men kunde en man som Davant lita på någon? Kunde hon? Att lägga all förhoppning på denna man var en risktagning i högsta grad, men hon kunde inte säga nej heller.
‘Mitt namn kommer öppna dörrar för oss, som tidigare var stängda för dig. Vårt äktenskap kommer öppna dörrar för mig, som annars är stängda för en ogift kvinna.’ avslutade hon. Dörren till deras frihet, kanske.
You must be logged in to reply to this topic.