Talanriens rollspelsforum

Post has published by Amdir
Viewing 3 posts - 1 through 3 (of 3 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Knappt hade Ithia kommit tillbaka till Hannadon från sina äventyr som tagit henne i en hel cirkel från Karm, till Celeras, till Iselem och tillbaka till Karm innan hon blev utskickad västerut igen. Cirkeln påbörjad än en gång. Kanske var det ett straff för att hon bara försvunnit i tjänst, eller så var det kanske bara för att hon var en kvinna från Iselem och paladinorderns yngsta färdiga medlem – och således också den mest överflödiga medlem. De kunde skicka henne för att undersöka galenskaperna med den nya magiska mineralen som tydligen kallades celaonit med gott samvete, utan att förlora en gnutta sömn, och den unga paladinen kände sig mer frustrerad ju närmare hon kom Iselem.

    Kanske hon skulle få göra en runda till runt halva världen om hon hade tur? Vad spelade det för roll i detta lag? Mötet i Iselem med drottningen hade heller inte direkt gjort något för att milda hennes temperament. Men hon fick väl vara glad över att hon tagit sig ut därifrån levande, och levererat sin del av överenskommelsen till Ethirion. Så med lite tur kunde kanske kapitlet med Kheezai vara avklarat. Eller inte. Folk som Ethirion och Wreax hade en tendens att bita på ställen bättre utelämnade i text när man minst anade det. I Wreax fall kanske man blev fastsugen utan utväg, så som hon sett Kheezai nästan bli i vagnen. Hur månne det gick för mörkeralven nu? Kanske det hade varit ett dåraktigt ärende, men hennes samvete hade tagit övertaget. Som vanligt.

    Så nu var hon här, snart vid Iserions murar, med en skyddande amulett och ett silversvärd vid höften. Lite leksaker som plåster på såren. Åtminstone glimmade de fint i solljuset, och gav henne lite dramatik. Det märktes att det var mycket aktivitet, så fort hon kom in i hjärtat i stadsstaten. Uppenbarligen hade mineralen skapat mycket uppståndelse, och dragit till sig märkligt folk från hela världen som skulle ut till gruvorna för att göra det bästa av situationen. Ithia skakade på huvudet, och drog en hand genom sitt långa ljusa hår. Åtminstone gjorde det henne mer anonym, där hon annars skulle sticka ut ur mängden i Karm och Iserion.

    Hon slukades nästan upp av uppståndelsen, där ett av Iserions större torg blivit centrum för försäljning av olika tillbehör och verktyg man kunde behöva i gruvorna, pengar förväxlades i rasande fart och hon blev bara stirrande – förstummad av uppståndelsen omkring henne. Var skulle man ens börja för att få ordning på detta? Och än en gång svor hon tyst över att hennes order skickat dit henne ensam.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Snö hade fallit en gråmulen eftermiddag då en underlig skara ryttare passerat Järnporten västerifrån. Deras mörka klädsel bar spår från en lång färd och de slanka hästarna vittnade om ett ursprung från de stora vidderna i norr. Det var en omaka grupp av åtta med illavarslande uppsyn och tung beväpning. En grupp som i en annan tid fått fler frågor, fler undrande blickar från vakterna. Men i tider då det ena sällskapet efter det andra vallfärdade mot Iserion så passerade de relativt obemärkt förbi och anlände till staden då mörkret lagt sig, där snön övergått till ett iskallt regn.

    Gruppen av åtta hade uppmanats att resa till Iserion så snart som den magiska mineralen upptäckts i bergen intill staden. Där skulle de invänta nästa tecken till handling. Men i sanning så visste de att väntan inte var någonting för dem, och det blev snabbt klart för stamgäster på det värdshus de tagit in på att dessa män var av en besynnerlig tro. Däremot så smälte de in bland alla de underliga folk och varelser som börjat samlas i staden och blåste liv i den.

    För livat var det. En dryg vecka efter deras ankomst rörde sig två mörkklädda män mellan folk och marknadsstånd inne på stortorget i Iserion. Det var en kall dag men uppståndelsen som rådde fick en att glömma den råa kylan. Överallt försökte försäljare att överrösta varandra i en hel symfoni av rop, medan köpare irrade runt bland ficktjuvar och en och annan förlupen höna. Det rådde fullständigt kaos. Något som inte tycktes bekomma de båda männen, snarare verkade de trivas i det.

    Trots att båda bar mörka kläder ovan enklare rustningar så var de väldigt olika till utseendet. Den ena var något längre, smal och blek med ett ansikte som påminde om en gnagare.
    “Viktor” väste han i den andra mannens öra med en röst som var hes och knappt bar sig i det höga sorlet runt omkring. Den andre, om än kortare, var reslig och bredaxlad, inte alls lika smal som den första. Han hade ett alldagligt ansikte med mörkt hår och skägg. Hade det inte varit för ett brett och fult ärr över hans högra öga hade man nog sagt att han såg trevlig ut. Hans uppmärksamhet hade varit på ett av marknadsstånden då hans kompanjon väste hans namn och han vände blicken till honom istället.

    “Se där,” fortsatte den smale att väsa över obehagligt bleka läppar och nickade bortåt över folksamlingen. Viktor höjde blicken över vimlet för att se vad han menade. En lätt fnysning lämnade honom då han såg de unga korgossarna som stod längre bort, upphöjda på varsin pall, och uppmanade folk att besöka stadens kyrka.
    “Ska vi ta och lyssna på deras lögner en stund?” hans röst, till skillnad från sin kompanjons, bar sig väl och klangfullt över sorlet, men han talade ett främmande språk än de runt omkring. De allra närmast såg lite förvirrat upp vid ljudet av språket, för det höll en sådan likhet till det som normalt talades i trakterna, men ändå så annorlunda. Den andres läppar verkade spricka upp i något som kunnat vara ett leende, vilket var den enda bekräftelsen Viktor behövde för att börja bana väg genom folkmassan mot de båda pojkarnas håll. Det var flera andra människor som stannat upp i närheten, vissa troligtvis djupt religiösa inom den Athalska tron, andra kanske av en annan religion men nyfikna på det budskap som ropades ut.

    I denna lilla egna folksamling så smälte de inte in lika väl, deras mörka rustningar med emblemet av en röd solförmörkelse stack ut som alldeles för olycksbådande för att vara några djupt troende inom Ljusets religion.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia hade till sist dragits till det enda ljud som tycktes bekant där i folkvimlets galenskap. För någonstans, otroligt som de var, kunde man höra Athals budskap utropas över folkmassorna. Långsamt tog hon sig dit, kanske bara för att få höra vad som sades – eller för att hitta någon slags bekant stabil grund att stå på här? Folk gav henne blickar då hon trängde sig genom folkmassorna långsamt för att komma närmare, vissa av de mer Athaltrogna med avsmak då de såg hennes hudfärg. För vad en av kättarna som dyrkade Sharah gjorde där kunde de inte förstå. Men hon var van med reaktionerna och struntade i dem, snarare stärkte deras ogillande hennes egna beslutsamhet, och hon kände tryggheten av Athals symbol som hon bar på bröstkorgen under sina kläder.

    Hennes ljusa ögon for hit och dit medan hon lyssnade på budskapet. Oavsett var man var hade alla en egen tolkning på den Athalska tron eller yttrade variationer. Inget undantag här, men en del av folket verkade lyssna frenetiskt. Hon förundrades över hur talarna verkade fånga så många. Hennes ögon föll tankfullt på ett emblem som stack ut i folkmassorna, en röd solförmörkelse som lyste till då och då när folk rörde på sig och skiftade. Det var inte ett emblem hon var bekant med, och hon tvivlade att de hade något med Templet att göra.

    Än så länge verkade de inte ha skapat trubbel dock, så hon vände sin uppmärksamhet till talarna igen och vilade handen lite omedvetet på silverklingans handtag medan hon tänkte på emblemet hon sett. Kanske de var Kaldrländare? Om det var sant drog minsann denna mineral till sig folk från hela världen.

Viewing 3 posts - 1 through 3 (of 3 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.