Post has published by Amdir
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 65 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia höjde ett ögonbryn lite frågande åt hans ord. Få hade någonsin sagt något i hennes försvar över vad hon varit med om som barn. Visst hade hon känt så med då hon var barn, men nu som vuxen undrade hon om de verkligen var de grisar? Kanske det hade blivit så normaliserat för henne att hon bara accepterade det. Något som hon upplevt barbariskt och orättvist som barn, kanske fortfarande undermedvetet som vuxen. Nå det spelade ingen större roll, och han hade sannerligen rätt då det kom till fiender. Mannen hade uppenbarligen bestämt sig för att han var färdig med henne, och hon nickade lätt, lite förvirrad över om informationen hon fått skulle visa sig värdefull eller inte. Men det var mer än vad templet eller någon annan kunnat ge henne, och hon nickade.
    ‘Tack för informationen. Kanske vi ses igen i kaoset.’ sa hon enkelt, medan hon upprepade namnet gång på gång igen i sitt sinne, dvärganamn var trots allt svåra att minnas.
    ‘Mitt namn är Ithia, förresten.’ tillade hon, trots allt kände hon att det var en liten artighet att ge ut i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Viktor kunde inte hjälpa det leende som växte fram på hans läppar åt hennes ord. Om hon bara visste vad som komma skall.
    “Säkerligen. Det här är ju bara början” leendet var kvar och han höjde blicken för att åter se sig omkring med ett steg för att ge sig av. Men han stannade upp då hon gav honom sitt namn och riktade uppmärksamheten till henne igen. För ett ögonblick vägde han lite på stället, då han övervägde om han skulle ge henne ett namn eller inte.

    “Viktor,” sa han efter ögonblicket var över och la handen över bröstkorgen innan han fortsatte “Jag önskar dig god lycka i dina förehavanden, paladin Ithia” ingen bugning eller artighetsgest följde orden utan han nickade bara kort innan han vände sig om för att ge sig av. I sina tankar däremot, roades han över hur reaktionen hon skulle få av dvärgarna när hon frågade dem om ‘Abrâfu shaikmashâz’.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den unga paladinen betraktade Viktor tankfullt, och det kändes som om det fanns lite mer tyngd i deras bekantskap då de hade namn. Om hans var det sanna namn han bar visste hon inte, men namn hade vikt och hon nickade lätt till svar. Hans ord bådade inte gott, och bekräftade hennes känslor av föraning hon haft sedan hon satt sin fot i staden.
    ‘Lycka till.’ sa hon, lite formellt, men vänligt, och började röra sig därifrån hon med.

    Det fanns inte mycket mer att lägga sitt fokus på där i Iserion, så efter att hennes häst fått en plats i det lokala templets stall och hennes saker var välförvarade i ett simpelt rum reserverat för paladiner på resande fot lämnade hon sin orders säkerhet bakom sig. Medan det var en trygghet att veta att Athal hade ett starkt fäste i Iserion, gjorde det inget för att betrygga henne då hon närmade sig det som blivit dvärgarnas kvarter.

    Ithia hade på en väldigt kort tid blivit relativt världsvan, men då det kom till dvärgarna, deras seder och kultur, var hon väldigt naiv och okunnig. Det bästa hon kunde göra var att gå fram och visa öppenhet och ärlighet. Kanske. Efter lite frågande runt omkring fick hon reda på vilket av värdshusen som hade blivit den lokala hänghörnan för en stor mängd av dvärgarna i staden.

    Hon såg sig omkring i värdshuset, och som det berättats åt henne satt det flera dvärgar runt om i borden – flera av dem med smuts på händerna och ansiktena som vittnade om arbete i gruvorna. För att vara en stad främst bebodd av människor och delvis av en alvisk minoritet kände hon sig väldigt utanför i detta värdshus, men hon köpte ett stop mjöd och närmade sig ett av borden.
    ‘Ursäkta mig…’ sa hon och blev ignorerad, innan hon harklade sig och bestämde sig för att gå rakt på sak.
    ‘Jag söker efter Abrâfu shaikmashâz.’ sa hon något högre.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    På värdshuset ‘Skrattande Svinet’ var det definitivt en god stämning med mycket skratt och svineri. Det stank av mjöd, piss och dvärgsvett. Mycket till värdens förtret, men få kunde tacka nej till dvärgarnas guld. Vid ett av bordet satt en grupp av smutsiga, korta och bredbröstade dvärgar klädda i tjockt läder och smycken i guld för att visa sin status för andra och varandra. De hade avslutat sitt skift i gruvan och skålade så att det ekade i stopen och mjöd spilldes ut över deras skägg där dropparna glimmade till i det dova ljuset.

    De var som bäst i farten att skrocka och skåla när någon plötsligt kallade någon, eller de allesammans, för ättling av råttor. Samtliga vid bordet tystnade och sänkte sina stop medan buskiga ögonbryn sjönk djupt ner över ögonen.
    “Vem!? Vem är uslingen som vågar kalla mig – Fjalnirs renaste av ättlingar, för något så vanhedrande!?” utbrast en dvärg med långt och buskigt skägg. Hela värdshuset tystnade och dvärgarna vid bordet vände unisont ilskna blickar till den kvinna som stod intill deras bord.

    “Var det du din usla långlem!?” röt samma dvärg och reste sig så hastigt att hans stol for i golvet och hans mjödstop spilldes ut. Han bröstade upp sig mot kvinnan, men hans längd hade knappast blivit bättre av att resa sig från stolen.
    “Hur vågar du!?” han sträckte sig efter sin yxa i rent vredesmod men hans kamrater runt omkring hade också rest sig och hindrade honom, blickarna arga men uppmanande mot kvinnan att förklara sig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den första känslan Ithia kände var förvirring över kaoset som utbröt som svar över hennes ord. Sedan hettade det till om hennes kinder då hon började få en förklaring och hon stelnade till något, delvis av skam men främst av ilska. Den uslingen Viktor hade drivit med henne, och hon hade spillt ur sig ord över honom i god tro. Om hon överlevde detta, svor hon, skulle hon hitta ett sätt att hämnas. Kanske inte speciellt athalitiskt av henne, men i stunden kände hon inget annat än just det; vrede. Men just nu hade hon mer direkta hot att möta, och hon höjde sina händer som för att dämpa den aggressiva stämningen.

    ‘Jag beklagar, Fjalnirs renaste, det verkar som om jag blivit spelad ett spratt.’ erkände hon då hon såg ned på dvärgen. Han verkade inte speciellt farlig med sin korta växt, men hon om någon visste att utseende inte var någon indikator för ens styrka.
    ‘Det sades till mig i god tro att förolämpningen jag nyss spillde ur mig var en person, jag inser nu att jag borde undersökt saken närmare innan jag närmade mig er.’ sa hon och bugade sig för dvärgarna, så som hon hört att dvärgarna gjorde då de presenterade sig eller bad om ursäkt.

    ‘Mitt namn är Ithia, jag är en paladin, och jag söker ert folks råd, om ni fortfarande kan tala med mig efter mina ohövliga ord som yttrades i okunskap.’ sa hon, och hoppades det skulle räcka. Dvärgens yxa såg inte trevlig ut, och hon hade ingen önskan att strida mot samlingen.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Dvärgen som hölls fast av sina bröder spottade och fräste likt en ilsken katt – fast knappast lika söt som en. Droppar av saliv och mjöd glittrade i skägget och hans små ögon riktigt lyste av ilska. Men blicken blev något förvirrad och dvärgen stillade sig i sina bröders grepp åt paladinens förklaring.
    “Släpp mig..!” röt han åt sina bröder och ryckte sig loss. En låg svordom lämnade hans läppar på deras främmande och hårda språk. Hans blick gick mellan de andra dvärgarna innan han såg upp på kvinnan, blicken fortfarande sårad och ilsken.
    “Om det är du som spelar mig ett spratt nu långlem, då.. då..” ilskan blev starkare i hans ögon och han hytte med näven framför sig men orden som följde var inte hörbara förutom ett muttrande “Kakhuf inbarathrag”.

    Dvärgarna hade alla blickarna fästa på antingen henne eller sin bröder som nu gjorde en arg gest mot henne.
    “Äh.” spottade han bara ur sig och vände ryggen till för att ställa tillbaka sin stol och sätta sig. De andra följde hans exempel men flera sköt iväg ilskna små blickar under sina buskiga ögonbryn.
    “GE MIG ETT NYTT STOP!” röt dvärgen då han upptäckte att han spillt ut sitt mjöd. Blicken gick bak på Ithia.
    “Du fick mig att spilla min mjöd. Du bjuder på ett nytt.” det var tydligt att hon hade förolämpat dvärgarna på ett sätt som kanske för människor var svårt att förstå och dvärgarna var långsinta. Men att kunna bjuda på dryck och hålla sig ikapp i deras drickande kanske skulle få dem att finna någon form av förlåtelse för hennes klavertramp.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithias ögon följde med händelseförloppet, och även om hon inte förstod allt som skedde så var det rätt tydligt att dvärgen ville ha ett nytt stop. Hon suckade inbombords, än en gång blev hon en tjänsteflicka av någon sort. Hon förbannade sig själv, och hon förbannade Viktor som satt henne i denna situation. Han skulle få sota för detta, men den tiden var inte nu. Kanske detta kunde vändas till något i hennes fördel. Något motvilligt vände hon sig om, gick till baren, och några ögonblick senare hade hon stop åt hela bordet och ett åt sig själv som hon med en skummande duns lade ned på bordet. Hennes kalla ögon såg något hårt på dvärgen.

    ‘Här är mjöd, för att dränka min okunniga förolämpning.’ sa hon simpelt, och med ögonen fortfarande fästa i den förbannade dvärgens höjde hon sitt stop mot sina läppar, för att sedan ta rejäla klunkar. Hon fortsatte klunka och klunka, så mycket att hon till sist var tvungen att höja stopet i vädret för att få i sig allt. Klunkande gick allt ned i den relativt korta kvinnan, otroligt nog kunde man tro, men å andra sidan var dvärgarna mindre än henne, om än något mer robusta, och kunde häva i sig mängder med mjöd så varför inte hon. Varför hon gjorde det var hon inte helt säker, kanske var det impuls, eller så var hon helt enkelt bara trött på allt just då och man kunde väl lika väl ta ett stop mjöd. Paladin eller ej. Med en duns föll hennes tomma stop på bordet, och något utmanande såg hon på dvärgen.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Dvärgarna gav ifrån sig ett unisont “mhm” när stopen ställdes på borden och greppade törstigt efter dessa med förväntansfulla små ögon. Dvärgen som tidigare kallat sig Fjalnirs ättling gav paladinen en kort och fortfarande ilsk blick. Men han tillkännagav hennes gåva med ett huffande och såg ned mot stopet, uppenbart redo att hälla i sig det. Det gjorde han dock inte utan vände tillbaka blicken mot paladinen.

    Sanningen var att alla dvärgar betraktade henne då hon målmedvetet hinkade i sig sitt stop. Då hon drämde ner det igen uppstod en tystnad så skör att dvärgarna knappt vågade andas. Dvärgen i fråga hade fortfarande blicken fäst i Ithias, medan de andra såg lite frågande mellan varandra och mellan paladinen och dvärgen. Stämningen var minst sagt tryckt. Så bara med en grymtning höjde dvärgen sitt egna stop och hällde i sig den, utan att släppa Ithia med blicken. Räniler av mjöd rann ner längt hans stora skägg medan han drack i stora klunkar.

    Så drämde han ner stopet i bordet med ett högt “Hah!” och sedan en långdragen rap som fick de andra dvärgarna att utbrista i förtjusta skratt och ord. Hastigt torkade sig dvärgen om munnen, inte för att det hjälpte mycket, och ruskade på huvudet.
    “Ett till!” röt han glatt och rapade till igen med det tomma stopet höjt i vädret.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithias klara ögon fortsatte betrakta dvärgen under den spända tystnaden som följde, hennes ansiktsuttryck beslutsamt. Hon kunde känna mjödet skölja genom hennes kropp, och kanske en gnutta lätthet i huvudet. Men hennes kropp hade inte hunnit med alkoholen som rusade genom hennes kropp än. De klara ögonen såg utmanande och hårt på dvärgen där han hinkade sitt stop, och en liten uns av ett leende fanns där på Ithias läppar.

    Hur hon hamnat där var hon inte helt säker, hon hade ju trots allt bara kunnat välja att gå. Men hon kände ändå att något fört henne dit, och att hon var tvungen att ta detta till sitt slutmål. Ett slutmål som troligen innebar redlös fylla, men det berodde på dvärgens uthållighet så klart. Hon ryckte inte till som en fin dam hade gjort över dvärgens rapning, utan stod bara lutad över bordet med händerna på den grova bordsskivan.
    ‘Ett till.’ upprepade hon, med ett leende som sa att hon inte tänkte förlora detta spel. Åt helvete med paladinordens fromhet. Kanske lite dryck skulle få dem att lätta på tungan.

    Några ögonblick senare stod två fulla stop redo bredvid dem.
    ‘Så, Fjalnirs ättling, dags att visa vad du – snarare än din ättling – går för.’ sa hon.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Uff, du var kvar ja” sa dvärgen med en kort blick mot Ithia innan svalde en rap och och dunkade sig lite för bröstet för att den skulle gå ner igen. Han verkade inte förtjust över det, men än lite mindre ilsk än tidigare. Dvärgarna kring bordet hade fortsatt sina diskussioner från tidigare efter den långa rap som dvärgen haft. Dvärgen slängde ytterligare en blick på Ithia då stopen ställdes på borden och hon tilltalade honom.

    Han grymtade till på sitt egna språk.
    “Säg mig ditt namn så får vi se om jag ärar dig med mitt, människovalp” dvärgen hade vänt blicken till stopen och greppade tag om det ena med sin stora och smutsiga hand. Mjöd verkade han gilla i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithias ögon betraktade dvärgen utmanande, och trots att hon redan kunde känna alkoholens rus som började bedöva hennes sinne något lät hon det inte visa. Snarare hade hon samma beslutsamma min fortfarande, även om ögonen kanske för den observanta kunde se lite mer glasartade ut. Hon visade ingen förskräckelse över hans sätt.
    ‘Mitt namn är Ithia, och jag är en paladinkrigare.’ sa hon bestämt, nästan på gränsen till överdriven artikulation, som för att kontra eventuell slurrighet som skulle komma av alkoholen. Hon la sina händer om sitt stop, och lyfte upp det igen. Åtminstone ett stop till skulle väl rymmas i hennes mage. Hoppades hon. Det vore ju inte passligt att spy upp mjödet här inför alla dessa dvärgar.
    ‘Och vem är det jag förolämpat?’ undrade hon.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Några ohörbara ord lämnade dvärgen innan han drack ett par rediga klunkar av sitt mjöd. Vilket stop i räkningen det var visste nog bara värdshusvärden som höll en sträng nota över de satta och burdusa dvärgarna.
    “Hah! Krigare!” dvärgens skratt rullade ut djupt från bröstet på honom “Vilka krig har ni små dagssländor kunnat utkämpa!” det var inte en fråga och han drack återigen innan han ställde ned stopet med en duns och vred sig på stolen mot Ithia.

    “Jag är Bomin son av Bavin” rösten var barsk och han såg trotsig ut där han satt med ena handen mot stolsryggen och den andra över bordet. Men det var nog bara sådan har var.
    “Drick, Ithia-paladinkrigare!” han rättade till sig på stolen igen så han var vänd mot bordet och greppade efter sitt stop. “Ta en stol och vila dina smala, sköra ben” vad han sa och hur han sa det var kanske inte alls särskilt inbjudande, men det var trots allt en inbjudan att sätta sig vid deras bord.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithias blick mörknade något över skrattet som exploderade fram då hon nämnde sin titel och sitt yrke. Det var, med andra ord, så som det burkade vara. Men hon valde att inte kommentera det, trots allt försökte hon reparera relationerna snarare än att förstöra dem. Även om hennes något berusade sinne kanske inte var helt lika kontrollerat som vanligt. Och hon var en temperamentsfylld kvinna.
    ‘Bomin, vad är det för namn?’ frågade hon, utan att hinna hindra frågan innan den lämnade hennes läppar.
    ‘Vilka krig har du utkämpat, Bomin Bavinsson?’ undrade hon, och slog sitt stop i utmaning mot hans, hennes hand lite mindre stabil än innan så det spillde en hel del mjöd över dem båda innan hon tog hans erbjudande och satte sig ned.
    ‘Så, mina herrar, är ni här på grund av mineralerna?’ undrade Ithia utan subtilitet.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ju senare dagen led och ju mer öl som dvärgarna bjöds på, desto vänligare och mer frispråkiga blev dem. Mellan rapningar och otaliga mängder öl som torkades ur skäggen berättade de tillslut om något som de absolut inte fick berätta för någon. De djupaste tunnlarna hade spärrats av, för man hade hittat någonting mer. Någonting annat.

    Men mer än så verkade inte dvärgarna veta och snart var de för berusade för att få ur sig en sammanhängande mening. Dessa vatten var helt enkelt utfiskade för Ithia.

    Dagarna passerade. Vinterfestivalen kom och gick. Just denna dag var det extra kyligt och solen syntes knappt bakom höga slöjmoln. Men trots kylan hade Viktor parkerat sig själv på några tomma lådor i den gränd som passerade förbi smeden som de uppehöll sig hos. På innergården hade flera av de andra fått för sig att slåss och brottas med varandra, något han inte orkade med efter gårkvällens sanslösa drickande. Så där satt han, insvept i sin stora björnpäls och försökte tänka på annat än ljuden från innergården.

    I ena handen höll han en kopp av någonting som inte såg särskilt aptitligt ut, i andra ett par pergament som han försökte läsa – sin huvudvärk till trots. Men han försökte intala sig själv att det knappast kunde bli värre än så här denna dag.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia som annars försökte vara så subtil hon kunde var nog inte så intetsägande där hon lutade sig fram konspiratoriskt med dvärgarna, aningen påverkad i detta lag trots allt. Men även genom ruset stannade deras ord kvar hos henne som en mörk tanke, eller som en mardröm vars rädsla man fortfarande känner om morgonen. Hon insåg till sist att varken hon eller dvärgarna var stabila nog att fortsätta, så hon tog sig till sitt boende något mindre värdigt än hon hade önskat. Lite pinsamt för ordern, kanske, men mest för henne. Fast just då var hon för trött för att bry sig. Men hon brydde sig om en sak… Hur Viktor lurat henne och tanken fyllde henne med mer ilska än vad en paladin borde känna.

    Trots bultande huvudvärk dagen efter fortsatte hennes arbete, med något fler ledtrådar än innan. Och på så vis fortsatte dagarna, hon försökte fiska fram mer information om denne… någon som dvärgarna nämnt. Eller något. Skammen över vad Viktor utsatt henne för fortsatte leva med henne, och det var av en slump som hon hörde ljudet av bråk i gränden då hon var på väg till en rekommenderad smed. Dragen av allt väsnande befann hon sig plötsligt på innergården med, en något utstickande figur där bland männen. Och det var då hon såg honom, och hennes ögon smalnade. Utan att bry sig om männen omkring dem stormade hon fram med beslutsamma steg och petade Viktor i bröstkorgen.
    ‘Du!’ utbrast hon, inte speciellt paladinaktigt.
    ‘Du lurade mig, din…!’ fortsatte hon med gäll röst.
    ‘De höll på att slå ihjäl mig!’ Hennes ljusa hår blev ett virrvarr i hennes utskällning.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Viktor fortsatte desperat att stänga ute oväsendet, men några busvisslingar fick det riktigt att skära i öronen och han gjorde en plågad grimas och höjde koppen för att dricka samtidigt som han såg upp efter vad som orsakat busvisslingarna. Synen han fick framför sig var nog det mest skrämmande han visste. Och då hade han ändå mött både det ena och det andra monstret i norr. Men en ursinnig kvinna på väg emot en utan att man visste vad man gjort för fel. Ja, det var det värsta som absolut kunde hända.

    Synen fick honom att ta en alldeles för stor klunk av den äckliga geggan som smedens fru rört ihop åt honom och hans grimas blev än mer plågad då han var tvungen att svälja ned allt, nu med en arg kvinna som skrek på honom.

    “Va, vad.. Vem” han höjde händerna avväpnande och skakade förvirrat på huvudet. För än kände han inte igen henne i all förvirring och dåsighet från gårdagen. Skratt från de andra fick honom att kort se upp, innan han såg tillbaka på det blonda lilla yrvädret. Så började han koppla det hela och den förvirrade minen ersattes av ett högt skratt.
    “Men än står du här, med alla armar och ben…!” han skrockade till, ett djupt skratt som kluckade långt bak i strupen.
    “Säg inte att du verkligen kallade en dvärg för ättling till råttor?” Viktor kunde inte sluta skrocka då han ställde ifrån sig koppen och korsade armarna över bröstet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Hennes klara ögon tycktes bli än mer frustrerade över hans oskyldiga och förvirrade uppsyn. Ett ögonblick hade hon kanske registrerat fruktan där, och åtminstone det gav henne lite tillfredställelse. Men hennes blod kokade för mycket för att njuta av det just då. Utmanande och ilsket, med en hand på en kurvig höft, bara så där som en kvinna kan göra, stirrade hon på honom med en blick som kunde mörda.

    ‘Jag litade på dig…!’ sa hon, nästan lite klagande i rösten som lät mer flickaktigt än krigaraktigt, trots allt hade de haft en hemlighetsfull diskussion där hon delat med sig mer än hon hade behövt… mer än hon bordat. Och han hade återbetalat henne med ett spratt som nästan gått riktigt illa. Med armarna i kors över bröstkorgen stampade hon lite frustrerat i marken med foten.

    ‘Du tycker det är roligt?!’ frågade hon. ‘Jag sa det inför ett helt sällskap, de var minst tio! Tio dvärgar redo att slita mig i stycken!’ men hon kunde inte hjälpa känna en liten dragning i mungipan över hans skratt då han verkade tappa fattningen.

    ‘Det… det är inte roligt!’ sa hon, men lät inte så övertygad själv, och mot sin egna vilja lämnade ett skratt hennes läppar, vilket fick henne att lägga en hand på sina läppar som om det skulle hjälpa till att stoppa det.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Viktor försökte sluta skratta, men för varje ord hon sa så blev det bara svårare och svårare. Hennes kroppsspråk gjorde det hela mer underhållande och hans ögon började tåras då hon började måla upp en bild för hans inre hur det hela gått till. Tillslut fick han sänka armarna och hålla sig för magen samtidigt som han torkade ögonvrårna.

    “Jo, det är fruktansvärt roligt…” fick han fram mellan skratten som var både över den lustiga situationen, hela härligheten över att han lurat en paladin och lättnad över att hon inte var en arg värdshusflicka han smugit iväg från någon tidig morgon.

    “Du.. alltså..” han fick dra ett djupt andetag, lätt framåtlutad och med skrattet konstant hotade att bryta ut igen “.. du gick alltså in i en hop av dvärgar, och kallade dem…” han började skratta igen och skakade på huvudet.

    “Snälla, berätta, vad hände sen?” det här var han bara tvungen att veta. Om han skulle dö imorgon skulle han dö lycklig. Bara av vissheten att han lyckats med detta konsttryck.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia som kommit in med ilska och sårad stolthet kände långsamt de känslorna rinna ut i sanden. Konstigt nog, noterade hon i ett märkligt ögonblick av självinsikt. Kankse var det lättsamheten han tog det med, och skratten som följde. Kanske hon hade fel, men det kändes mer som ett barnsligt spratt än ren illvilja. Med en något sur min på läpparna som inte såg allt för övertygande ut höll hon sina armar korsade medan hon såg på honom. Ett av hennes ljusa ögonbryn höjdes.
    ‘Är du klar?’ frågade hon, och skakade på huvudet för att sedan sucka djupt, en rodnad på hennes kinder över hela situationen och hennes egna dumhet.
    ‘Jag gjorde det enda man kan göra i ett sådant sällskap…’ sa hon och såg på honom lite finurligt med ett litet lurigt leende, som om hon tänkte låta honom gissa sig till vad det kunde vara.
    ‘… jag söp ned dem.’ att hon själv blivit rätt berusad var väl en fotnot. De klara ögonen betraktade honom, inväntandes mer av hans retsamhet.
    ‘Var det din plan hela tiden, hm?’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Viktor skrattade fortfarande, även om det var mer ett lågt och djupt skrockande. Han fick dra ett djupt andetag för att stilla sig men ett leende ryckte fortfarande i mungiporna då han lutade sig framåt, armarna stödda mot knäna där han satt. Med en gest bad han henne att fortsätta och fick bita ihop hårt för att inte skratta igen. Visserligen hade han lite gärna kunnat göra det då han inte kunde hålla tillbaka flinet. Men bilden för hans inre var alldeles för rolig och han synade henne från topp till tå, något skeptisk över att hon supit ner dvärgarna.

    “Är det sant?” ett litet skratt lämnade honom och han höjde ögonbrynen “Jag trodde ni paladiner levde som nykterister och i celibat. Renhet och sånt tjafs.” han gjorde en nonchalant gest vid sina ord och lutade sig sedan tillbaka med en djup suck. Med något avsmalnande ögon och ett roat leende på läpparna ryckte han på axlarna åt hennes fråga.
    “Jag räknade med att de skulle ha ihjäl dig,” det var ju kanske inte sant, vilket också kunde speglas i det roade leendet. Han hade ju velat att det bara ställde till för henne. “Men inte ens envisa dvärgar verkar ju kunna stå emot din charm.”
    Han tog upp koppen igen som han ställt ifrån sig i ett försök att dricka ur innehållet, men så fort han höjde den till munnen ångrade han sig och med en grimas ställde ifrån sig den igen.
    “Fick du ur de små tunnelgrävande mjödtunnorna några hemligheter då?”

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 65 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.