- This topic has 12 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Selyana hade avbrutits i sina dagliga sysslor av en andfådd, ung alv som kommit med bedövande besked som nyligen hade hänt. Alven var smutsig från sin fart genom skogen och det vanliga, vackra yttret had grenar och löv i i sitt hår och fina kläder som massakrerats av buskage. Det hade verkat viktigt vilket gjort att Selyana lät honom gå förbi vakterna och knäböja framför henne, och visst hade det varit viktigt.
“Prinsessan.. Jag ber om ursäkt för intrånget! Men jag har nyss bevittnat hur rebellerna tagit livet från en av våra diplomater och hur de verkar ha tagit fröken Saskia Belsante till fånga under hennes färd.” Selyana som vanligtvis hade en lugn och fridfull fasad gradvist ändrades till ett förfärat utseende vid var ord som alven sa vilket även fått henne att hastigt resa på sig där hon suttit på den vackra bänken utanför sitt hem. Papperna som hon gått igenom föll till marken men vart snabbt upplockade av en av vakterna som med ett lika förfärat ansikte sträckte över dem till henne igen. Hon tog lite tafatt tillbaka dokumenten innan hon lyfte upp den vackra klänningen för att snart bära av till sin mor.
Vakternas rasslande hördes bakom henne då hon skyndade sig fram, hade vinkat med sig den trötta alven som andfått följde efter dem till drottningens plats. Hon stannade upp framför dörrarna in till rummet där drottningen befann sig och strax där efter öppnades dörrarna för att släppa in henne. Hennes mor hade sagt åt henne att inte störa såvida det inte var viktigt men man kunde väll säga att detta var just ett viktigt tillfälle. “Mor!” Sa hon där hon stannade upp för att böja på huvudet mot sin mor. “Jag ber om ursäkt för att jag stör er men jag har nyss fått höra oroväckande nyheter. Denna man har sett det med sina egna ögon och det är av yttersta vikt.” Hon höjde sitt huvud för att se upp på sin mor, inväntade hennes okej för att få höra vad det var som hände. Visst var Selyana själv chockad över hela nyheten men att inte ge sin mor en minut att avsluta vad det än var som hon sysslade med skulle vara otroligt oartigt av henne. De hade sina sätt trots allt vilket fick Selyana att trycka ner den stress som hon annars sällan kände för att vänta på sin moders okej.
Selyana var inte andfådd själv men den stackars unga alven som redan farit igenom skogen för att leverera nyheten försökte att hålla sin andning lugn där han lite skakigt hade tagit ett knä framför drottningen tillsammans med vakterna. Selyana kände sig nästan lite skyldig att hon inte gett honom en minut att hämta andan men hur mycket längre hade detta kunnat vänta egentligen? Det här var något som verkligen inte skulle ge hennes folk den fred de förtjänade och något som kunde rugga upp gammla tankar som det fortfarande fanns många som i många år försökt att kväva.
-
Drottning Nearena var som vanligt belägen i det stora trädet Eldanan som låg i hjärtat av huvudstaden Dal’elath. Trädet som var det alviska folkets inspiration och hopp, som sträckte sig långt över havet av träd som gick i alla riktningar i deras skogsrike. Denna dag satt hon inte i hovet med sina rådgivare och representanter för olika hus och familjer. Istället var det en av de dagar där man satt inne på kontoret och genomförde det långutdragna arbetet med dokument som skulle signeras, brev som skulle skrivas och lagar som skulle gås igenom innan det skulle behandlas med rådet.
Även en dag som denna då hon mestadels satt inlåst på sitt kontor var hon klädd felfritt i en elegant klänning, med kronan på huvudet och det mörkbruna håret uppsatt. Som den skogsalv hon var, och var stolt att vara, hade hon med magi låtit växa två grenar som en hjorts horn, som för att konstant påminna högalverna om att hon till skillnad från dem var en skogsalv och ändå var deras regent.
De gröna ögonen höjde sig från pappersarbetet då hennes dotter Selyana kom rusandes in. Trots hennes konstanta försök att uppfostra en lugn och belevad flicka hade Selyana alltid förblivit vild och till viss mån impulsiv. Men att förändra hennes natur var som att försöka förändra vädret, och hon hade trots allt acceptera att Nearena själv och hennes dotter var väldigt olika. Snarrae påminde Selyanas temperament om hennes döde makes, Thaldenir. Den lösa tanken gav henne ett pang av saknad och sorg, som det så ofta gjorde då hon såg sin dotter. Efter alla dessa år tycktes sorgen aldrig avta. Tusentvåhundra år senare, och ändå kunde sorgen blomma fram som om förlusten skett en dag innan.
Varsamt, perfektionistiskt, metodiskt och inövad precision la hon ned pennan hon hållit med sin eleganta hand, noggrann med att se till att inga fläckar hamnade på dokuementet eller bordet, innan hon såg på sin dotter och hennes entourage. En gnista av irritation fanns där i drottningens ögon, men det var något bara Selyana skulle se, innan hon samlade sig. En drottning visade inte sina känslor, och hennes ansikte förblev perfekt samlat. Lugnt. Neutralt. Regalt.
‘Jag utgår ifrån att detta inte kan vänta, och är av yttersta vikt, prinsessan Selyana?’ sa hon. Trots allt kunde hon inte tilltala sin dotter mer familjärt inför vittnen. De var deras ämbeten i kött och blod, vid alla offentliga stunder. Hennes röst var mjuk och behaglig, som en forsande bäck. Men en bäck som snabbt kunde rinna ut i en forsande flod, en röst som snabbt kunde bli auktoritär och mäktig om så krävdes. En fin balans att hålla i åtanke, då man talade med Nela’thaënas drottning. Med en lätt nickning gav hon dem tillåtelse att tala.
-
Selyana fick kämpa med att hålla sig lugn trots nyheterna hon hade fått vilket i vanliga fall skulle vara en enkel plikt men tydligen inte idag. Dock syntes det inte på hennes yttra där hon rakryggad och fin stod framför sin mor med ett inövat lugn. Skulle garanterat bara vara hennes mor som såg bakom gardinen av väl utvecklad, fin fasad. Hon nickade fint i respons till hennes mors fråga om dettas vikt och väntade på tillåtelsen att tala. Hon kunde se att hennes mor blev irriterad och av någon anledning visste hon att hennes humör snart skulle bli värre, men hon behövde veta detta. Hade helt klart varit värre om hon inte sagt något trots allt, vem skulle ens tänka på att inte berätta?
Vid sin moders tillåtelse tog hon till orda, gave den unga alven tid att hämta andan för mer info efter hon nämnt det. “Drottning Nearena, En diplomat har nyligen mist sitt liv till rebellerna och fröken Saskia Belsante har tagits till fånga av dem.” Sa hon oroat medan andningen av den trötta ungalven började lugna ner sig vid det här laget. Jo det var verkligen inga goda nyheter att tala om, detta skulle störa freden de kämpat med att uppehålla hos alverna och många problem skulle uppstå när folket fick reda på det som hade skett. Hon vände huvudet mot den återhämtande alven som lite skakigt reste på sig efter tillåtandet. “Snälla, berätta för drottningen vad du har observerat.” Sa Selyana med sitt påklistrande lugn medans oron flammade inom henne.
Ung alven vände blicken mot sin drottning för att börja tala.” Drottning Nearena, Mitt namn är Éardine son av Estheim.” Presenterade han sig innan han fortsatte. “Jag patrullerade skogarna som vanligt när jag uppfattade ljudet av uppståndelsen. Jag smög mig fram och undersökte saken och vid det ögonblicket bevittnade jag hur diplomaten blev skjuten av rebellerna. Snart där efter såg jag fröken Belsante springa iväg in i skogen följd av en av rebellerna. Jag försökte mitt bästa att följa efter dem men misslyckades vid risken av att själv bli upptäckt. Jag kom inte fram till platsen förens jag såg en av rebellerna bära en blödande och avsvimmad Saskia bort genom skogen. Jag är oehört ledsen att jag inget kunde göra för att hjälpa henne, jag var bara en man medan rebellerna verkade ha en stor styrka att kämpa mot. Jag valde därför att springa hit för att meddela vad jag bevittnat.” Han såg otroligt skuldbelagd ut vid sin sista mening över att inte kunna ha gjort något för att hjälpa Saskia. Hade han försökt kanske skulle han blivit dödad och vem då skulle meddela drottningen om vad som skett?
Selyana höll fortfarande dokumenten hon jobbat med i sin ena hand och kunde inte hjälpa att hålla i dem lite hårdare över berättelsen från Éardine, det ända om man nu skulle kolla på henne som talade om hur stressad hon blev över att höra vad som skett.
-
Nearenas ansikte förblev stillsamt, om än allvarligt, under tiden som både Selyana och Éardine berättade för henne om dessa nyheter. Kanske kunde man se en lätt rynkning av de perfekt formade och noggrant skötta ögonbrynen, som gav henne en något allvarligare uppsyn än hon annars hade. Det var inte bra nyheter. Att furstinnan Saskia Belsante blivit tillfångatagen var en sak, men att en av alverna blivit dödade av en av sitt egna folk var en helt annan. Det var oförlåtligt.
Drottningen lyssnade genom hela berättelsen utan att avbryta varken sin dotter eller spejaren, och då han till sist tystnade satt även drottningen en stund och begrundade orden. För sådana var de flesta äldre alver, de tänkte väl genom innan de tog till orda.
‘Jag tackar er för att ni fört mig dessa allvarliga nyheter…’ sa hon till sist, hennes röst lugn men allvarlig.
‘Men ni talar om rebeller. Vilka rebeller är detta?’ frågade Nearena och såg från spejaren, till sin dotter. Trots allt hade hon inte hört ett ord om något uppror, eller något ens om en grupp som skulle kunna kallas för rebeller inom hennes egna rike.‘Vilka är de som står bakom dessa händelser som ni fört fram till min uppmärksamhet?’ undrade hon. ‘Vem bär skulden för att en av mina utvalda diplomater blivit dödade?’ den enda ilskan man kunde se hos henne var att hon hade knutit en av sina händer ovanpå bordet.
-
Selyana betraktade sin mor under uttalandet och även om de resterande alverna inte skulle märka av ändringen inom drottningen så gjorde Selyana det, det var ju ändå hennes mor. Selyana sa ingenting dock då det inte var hennes sak att avbryta samtal och tanketid, allt hade sin tid och plats. Det gjorde som alltid lite ont i Selyana över att se sin mors svängningar i humöret men även att höra att en alv tagit livet från en av sina gelikar. Det var en sak om en alv råkat ta livet av en människa, det kunde diskuterades på ett lättare vis, men en annan alv? Då Selyana visste ungefärligt lika lite om det hela som sin moder vilket fick henne att vända tillbaka blicken till spejaren för att invänta hans svar. Hon hade måhända hört rykten under sina promenader genom staden men det var bara just det; rykten. Rykten fanns det alltid för många av och majoriteten var bara historier som folket kommit på.
Spejaren svalde lite nervöst till och tänkte över sina ord för att vara säker på att han uttalade sig rätt om saken, hade helt klart samma tanke på rykten som Selyana. “Det började för ett tag sedan, rykten ers höghet och ni vet hur pålitligt sådant kan vara vilket inte fick mig att lägga någon större vikt i det hela. Men rykterna fortsattes att talas om; Enligt rykterna så finns det en grupp alver i skogarna, jag vet tyvärr inte vart man ens skulle börja att leta efter dem, som inte stödjer våran syn på freden. Det är inte mycket som jag vet om det hela om ärligheten ska fram men har hört det på en hel del ställen vid nuläget. Senaste var av en berusad man nere i ett av dryckeshusen som högt sa att en hon ska sätta rätt på felen innan han blev tystad. Jag önskar jag visste mer än så ers höghet. Gruppen av alver jag bevittnade idag attackerade diplomatens vagn och en av våra egna pilar for igenom luften och träffade honom. Tog hans liv.” Det sista sa han med sorg i rösten och vände blicken från drottningen ner på marken under honom han tystnade en sekund innan han tog till orda igen. “Det är en till sak.. Jag såg hon som verkade vara ledaren tydligt.. Det var Aenya..”
Selyana vände blicken från spejaren tillbaka till sin mor med ett lugnt ansikte men det som avslöjade henne var att hennes vanligen så graciösa kroppshållning hade stelnat till över det hon hört. Rebeller? Kunde det vara sant? Vad fanns det ens för syften för en sådan grupp? De hade hållit freden så väl tills nu, fanns det verkligen sabotörer hos dem? Och vilka kunde ligga bakom det hela? Hon höll sig tyst medan tankarna galopperade i huvudet på henne. Det var väll bara påhitt? eller?
-
Drottningens ögon smalnade något vid dessa avslöjanden. Att dessa nyheter och rykten inte nått henne tidigare frustrerade henne, men hon fick påminna sig själv om att hon inte kunde vara allvetande. Men hade de vetat om detta tidigare hade de kunnat förhindra katastrof. Nu var diplomatin Iserion och Nela’thaënas återigen i gungning, men inte bara det, utan alver hade dödats av andra alver, och det var betydligt mer skärrande. Trots allt kunde hon inte glömma brutaliteterna som alver utsätt varandra för i inbördeskrigen som inte längre kändes så långt ifrån.
Berusade alver lät inte heller som något hon godkände, och hon knöt sin näve lite hårdare. Det var inte acceptabelt beteende från hennes folk, som på många vis ändå var hennes barn i själ åtminstone. Men att det var den älskade gränsvakten Aenya som stod bakom detta var ett hårt slag.
‘Jag tackar dig för dessa ord, än dock om de är grymma. Vila dig nu, och var god att lämna mig och prinsessan.’ sa drottningen till sist till alven som kommit med nyheterna. Då de väl var ensamma såg Nearenas gröna ögon på sin dotter medan hon tänkte genom allt som sagts.
‘Så Aenya Nairfindë överlevde sin fångenskap. Varför har vi inte hört om detta förr?’ frågade hon sin dotter. Inte för att hon förväntade sig något fruktsamt svar.
‘Om vi bara hade vetat om detta förr…’ sa drottningen och såg ned på sina händer, hennes beslutsamma fasad för tillfället krossad, försvagad. Men gjort var gjort, och det kunde inte tas tillbaka. Hårda tider väntade deras folk.
‘Detta måste få ett avslut, innan det hinner bli en flamma som slukar vårt folk och sprider gift och hat som skapar klyftor och konflikt i samhället.’ -
Selyana kunde se hur detta upprörde hennes mor vilket hon förstod till 100%, detta var inget man kunde linda in till en fin present och om ordet nådde folket så skulle ytligare problem frammanas. Selyana var oroad likt sin mor men hade likt henne ett bra sätt att dölja det hela på. Det hade aldrig varit klokt att visa sin sanna oro inför andra vilket fick henne att stå lugnt och lyssna på vad som sades. Dokumenten i handen oskrynklade trots färden hit men hållda i samma, hårdare grepp.
Hennes mor tackade den trötta alven och då hon bad honom lämna dem så reste han sig upp på sina skakiga ben, bugade sig mot dem båda innan de försvann ut ur salen. I samma stund som dörren stängdes bakom dem så suckade Selyana till lite av sin oro medan hon gick fram till sin mor för att försiktigt placera sina dokument på en ledig del av bordet. Hon vände sig helt mot sin mor och lyssnade på hennes talande om vad de nyss hade fått höra. Aningen tung i hjärtat så hade hon ingen aning om varför alverna plötsligt betedde sig som de gjorde, hemligheter och rebelliska grupper var något hon förväntat sig skulle upphöras helt och trots detta så fortsatte de? Som hennes mor förutspått så hade Selyana inget svar på frågan som mötte henne vilket fick henne att se aningen ledsam ut. Det var ju inte bara frågan och hennes mor skulle antagligen redan förstå vad det var som fick henne att se så besviken ut.
“Jag har ingen aning om vad som händer oss just nu. Hade förväntat mig att folket skulle ha lärt sig bättre från förra gången men fortfarande..” Var hennes svar. Man kunde ju förstå att ungalver betedde sig lite lynnigt men Aenya? Det var tragiskt utan tvekan. Hon ville ha ett fredligt samhälle och blotta tanken på rebeller, skadegörelser av diplomater och så vidare var som ett hugg i hjärtat. Freden hotades åter igen så det var dags att börja bekämpa det igen.
“Vad föreslår du att vi börjar med?” Undrade Selyana som helt klart tyckte samma som sin mor. Det fanns många ställen som man kunde börja på men hennes mor brukade veta bäst om vart man skulle lägga fokusen. “Jag skulle vilja att vi skickar ut soldater i skogarna i hopp om att finna vart dessa rebeller samlas men det är upp till dig vart fokusen bör spridas.”
-
Nearena skakade bara stillsamt på huvudet åt sin dotters ord.
‘Varje generation, verkar det som, måste lära sig läxan på nytt.’ sa hon trött.
‘För oss alver är generationerna längre än hos människorna, men mycket mer dödliga för det.’ hennes ord följdes av att hon reste sig och gick till ett av fönstren som var en naturligt urvuxen grenholkning i det enorma träd som var palatset och kärnan i deras samhälle. En stund stod hon bara där och tänkte genom vad hon fått höra, och vad hennes dotter hade att säga. Nearena verkade tänka genom vad som vore deras bästa strategi, innan hon talade.
‘Jag kommer hantera de diplomatiska relationerna med människorna personligen.’ sa hon till sist. Inte ett utfall hon önskade, men hon såg inte så många andra val.
‘Du måste finna Aenya och hennes rebeller, och ställa dem inför rätta.’ avslutade hon, och vände sig om för att möta sin dotters blick. -
Det gjorde som vanligt ont i hjärtat på Selyana när hennes mor visade en sådan trötthet och hon kunde inte hjälpa än att känna sig besviken på folket under tider som dessa. Det var då hon fick påminna sig själv om att alla var olika och inte trodde på samma nonsense som rebellerna, men oavsett gjorde det ont att det fanns sådana förvirrade själar bland dem. För några med sådan hög livsspann så betedde sig vissa likt barn och Selyana som alltid trott att visheten kom med åldern fann sig själv ofta bli besviken. Ingen var perfekt men med tanke på hur mycket tid alverna hade att tänka igenom saker på så förväntade hon sig mera utav dem.
Selyana stod tyst kvar på sin plats med händerna knäppta framför sig och lät sin mor tänka igenom valen de nu stod inför. Något hon lärt sig under sina år var att låta andra alver tänka igenom sina val ifred för om man tryckte på efter svar så blev det lätt ogenomtänkt och kunde skada mer än vad det hjälpte. Kanske inte för hennes mor men hon visste att om hon själv blev pressad till att bestämma sig så kunde det helt klart gå fel. Till sist hade hennes mor kommit fram till något och började tala. Selyana kände ingen avundssjuka över att ta hand om diplomatin med människorna, sådant var som vävt i spindeltrådar där minsta felsteg kunde få allt att rasa. Hon lyssnade på sin mor och nickade sedan lugnt men instämmande. “Självfallet.” Svarade hon och mötte sin moders blick då hon vände sig mot henne. “Jag fixar fyra trupper omgående som rider ut åt varsin riktning, jag följer med en av grupperna öster ut då det är omöjligt för oss att veta vart de kan befinna sig, låt oss hoppas vi har turen med oss.” Hon såg på sin moder under kort tystnad innan hon böjde huvudet mot henne. “Jag önskar er lycka med människorna, Mor. Jag byter om och rider ut, är det något annat du vill tillägga?”
-
Nearenas gröna ögon betraktade sin dotter med trötthet, men även en beslutsamhet som långsamt växte inom henne och tog rot. Som ett träd som fann plats för sina rötter och grävde ned dem. Och som sådan var hennes natur inte helt olikt ett träd, för då hon väl bestämt sig för något var det svårt – om nästan omöjligt – att ändra hennes beslut och riktning.
‘Din plan låter klok och varsam, min dotter. Men tiden för varsamhet är förbi.’ sa hon bestämt.
‘Du måste ta de krigare du kan som är lojala till riket, och krossa detta uppror. Fånga dem, snabbt och beslutsamt, innan de hinner göra mer skada. Jag tänker inte tillåta ett till inbördeskrig förgifta får nation.’ sa hon, hennes ton hårdare än innan.
‘Om de inte kommer frivilligt får de möta Erethil med sin skam.’ sa hon, och la en hand på sin dotters arm.‘Jag måste möta människorna, inget annat kommer stilla dem efter vad Aenya och hennes upprorsmakare gjort.’ blicken hon gav sin dotter vad betydande.
‘Det är det enda, gissar jag, som kan skydda oss från krig och blodspillan. Men det kommer också vara en risk för mig. Om jag inte återvänder, är riket i dina händer.’ -
Jo hennes mor hade som vanligt en god poäng, visst kunde de varsamt söka av skogen tills de fann grupperingen av dessa rebelliska alver men det var en allt för stor risk. Ju längre tid det tog att finna dem, ju mer skada skulle garanterat ske och det hade de inte råd med. Inte alls. Hon nickade därför allvarligt som svar till sin moder och avbröt henne inte när hon talade, lyssnade bara intensivt till vad som sades. Selyana må vara vis vid det här laget med tanke på sina år på ytan men hennes mor besatt mer visdom utan att tveka av många anledningar. Inte bara åldersskillnaden mellan dem båda utan även värdefull erfarenhet under dessa år hon suttit på tronen. Selyana hade viss erfarenhet självfallet men det var inte hon som var drottning vilket betydde att det var mycket som Nearena tog hand om som Sleyana inte gjorde. Visst var hon tränad i saker och ting men erfarenheten var inte något hon besatt ännu.
Då hennes mor la sin hand över hennes arm så kunde hon inte göra annat än att lägga sin fria hand mot sin moders hands rygg för att visa sitt stöd utan att avbryta henne. Sedan kom ord som fick det att slita till aningen i hjärtat på henne likt så många gånger tidigare; Risken av sin moders liv. Oavsett hur många år som passerade så var det alltid samma oro som blossade upp inom henne när det kom till ting som utsatte hennes moder för fara. Det kunde inte hjälpas; Hon var trots allt hennes mor. Sedan visste hon även att detta måste göras men det gjorde ändå inte saken bättre eller hur? Hon svalde till för att liksom försöka bli av med den där blossande oron som var ofrånkomlig och gav sin mor en menande blick. “Jag hoppas innerligt att det går väl för dig mor, på ett eller annat sätt som kommer vi lösa detta. Låt oss få detta överstökat så smidigt som det är möjligt och mota bort faran som detta skapat för vårat folk. Det är en lång väg att reparera men tillsammans så kommer vi att klara detta, det är jag övertygad om.” Ja hur lång denna resan skulle bli var omöjligt att säga men sedan var det ju inte över där. Reparationer behövdes från dessa dumma alvers uppträdande för det fanns inget annat att beskriva dem som än; Dumma. Sedan ville hon visa för sin mor att dö inte var ett alternativ, att hon SKULLE klara sig igenom detta för genom hennes egna upplevelser så var stärkande ord en makt man skulle passa sig för. Hon visste även att hennes moder redan visste om att hon skulle utan tvekan ta itu med sakerna om det värsta skulle ske, men det värsta borde göra vad som är visast och hålla sig undan från dem. Hon såg menande på sin moder, redo att få detta avklarat och order säkerhets ställt igen. Må resan vara lång eller kort, oavsett så skulle detta lösas.
-
Nearena mötte sin dotters blick och nickade, ett litet leende på hennes läppar. De delade inte allt för många intima stunder, trots allt var hon ofta dränkt i arbete och plikter, och också en mor som satt mycket ansvar på sin dotter. Favoritism skulle inte göra Selyana till en god ledare, bara hårt arbete och ingenting annat. Men hon såg nu att hon inte behövde oroa sig.
‘Jag är stolt över dig Selyana. Vad som än sker, är du redo.’ sa hon lugnt, och strök sin dotters kind.
‘Gå nu, vi har inte mer tid att ödsla. Bär med dig min och Erethils välsignelse.’ sa hon milt. -
Det skar lite i hjärtat på Selyana vid tanken på faran hennes mor skulle behöva möta och att hon kanske inte skulle överleva denna resan. Men hon måste hålla sig stark och var övertygad om att hennes moder skulle klara sig igenom detta intakt, det var i alla fall vad hon måste intala sig själv om för att inte tappa fotfästet. Det var ett viktigt uppdrag hon hade att göra trots allt. Då hennes mor strök hennes kind så höjde hon sin egna hand för att mjukt hålla om hennes mors för en sekund innan hon släppte den igen, gav dock tillräckligt med tid för att visa sin mor att hon älskade henne. Hon tog sedan ett steg bakåt och bugade fint åt sin moder på ett graciöst sätt. “Må lyckan följa dig med min drottning.” Sa hon mjukt innan hon såg upp på sin moders ansikte igen, sög åt sig detaljerna som var så klassiskt tillhörande henne innan han snurrade runt och lämnade rummet. Hon skulle direkt byta om och ta med sig trupperna ut i skogen, rebellerna måste ffinnas och ställas till rätta så det fanns inte en sekund att missa.
You must be logged in to reply to this topic.