- This topic has 12 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
( Fortsättning på ‘Är jag född så vill jag leva‘, efter att Saskia flytt lägret tillsammans med Eomund.)
Míndras
Natten hade fallit över Nela’thaënas skogar och få ljussken fanns i lägret när Míndras återvände. Det hade nu gått kanske en timma sen han sett furstinnan Saskia och hästfursten Eomund rida iväg i riktning mot Mahadwen. Han hade flyktigt undrat om furstinnan skulle klara sig med sitt skadade ben, samt att hon varit väldigt uppskakad efter allt som hänt henne, men så snart han funnit den alv Saskia skadat medan hon flytt lägret, hade han genast glömt alla tankar på hennes välmående och säkerhet. Nog hade han inombords svurit över henne och emellanåt förbannat henne, men helt fokuserat på att försöka hålla alven vid liv därefter.
Den brunhårige alven hade funnit den andre liggandes knappt medveten i floran på skogsgolvet, med händerna blodiga efter att ha försökt stoppa blodflödet från de hugg Saskias matkniv åstadkommit i hans strupe och hals. Blodet täckte även en stor del av marken så Míndras hade länge befarat att han kommit för sent. Matkniven furstinnan huggit med hade gjort tillräcklig med skada på alvens strupe och hals för att göra denne medvetslös, men inte orsaka några dödliga sår, tack och lov missat viktiga blodådror även om skadorna var allvarliga. Hans alviska dolk saknades, vilket Míndras redan visste då han sett Saskia med den, hade undrat som hastigast om den låg kvar i hästfållan – där den kunde orsaka hästarna skada – eller om hon tagit den med sig.
Han hade med snabba vana händer gjort allt han kunnat för alven, stoppat blodflödet och lindat om såren, men visste att alven snabbt egentligen behövde föras till huvudstaden där alver med större erfarenhet och utbildning kunde se efter honom och förhoppningsvis se till att han stannade i Nela’thaëna ett tag till. Frågan var om alven skulle kunna tala framöver.
Míndras tillhörde de yngre generationerna av skogsalver, och även om han hade snart 400 års kunnighet inom läkekonst, fanns det mycket han ännu önskade lära sig. Ett allvarligt sår som detta i alvens hals hade han aldrig tidigare behandlat. Han hade gjort en tillfällig bår av två ungträd och alvens mantel, som han sedan med hjälp av sitt gråa sto forslade den skadade alven på in i lägret. Han märkte genast att stämningen i lägret var annorlunda än tidigare, mer orolig och fler folk var uppe och rörde på sig än vad som var vanligt i lägret denna sena timma. Hade man upptäckt att furstinnan saknades? Fångarna satt ännu ihop kurade där de lämnats, de flesta sovandes.
Míndras ropade till sig första alv han fick syn på som kom gående med en lykta.
‘Hallå! Jag har en allvarligt skadad med mig, som behöver skickas till huvudstaden. Kan du hjälpa mig att sända ett bud och någon som kan eskortera ?’
Alven såg ut att bli tagen helt på sängen när Míndras uppenbarade sig vid dennes sida, med blodiga ärmar och klädsel samt något tilltufsad efter att ha skött om den skadade alven ute i vegetationen med de få läkemedel han haft med sig.
‘Jag behöver även tala med Aenya, har ni sett henne?’
Míndras kände att han så snart han kunde ville få överlämna Saskias meddelande, eller önskan. Kanske allt detta skulle vara över då och fångarna kunde få återvända hem. Han hade sett efter den skadade alven, nästa steg var att berätta vad furstinnan sagt men vad som då skulle ske eller hur Aenya skulle reagera visste inte Míndras. Han kunde bara gissa att hon skulle bli frustrerad eller arg över att höra att furstinnan försvunnit.
-
Míndras fördes snart till Aenya, och den rödhårige alven som satt på en av de väldiga rötterna hade en ilsken glöd i ögonen. Inte en brinnande vrede, utan snarare som glöd som hade en fruktansvärd värme i sin kärna men var relativt svala på ytan. Den rödhåriga alven betraktade skogsalven som närmade sig med en av krigarna, och gestikulerade åt denne att stiga fram.
‘Míndras.’ sa hon enkelt, trots allt hade hon gjort det till sin sak att hålla koll på vem som var vem.
‘Vet du något om furstinnans försvinnande?’ trots allt hade de vid detta lag märkt att deras prisade fånge var borta. -
Arathiel bet ihop och stötte sig mot en trädstam. Hon hade nyss vaknat och var fortfarande aldeles för blek för att vara uppe och vandra men hon ville veta vad som gjorts beträffande hennes fångst, den hon tagit all denna skada för. Vem mumlade något om ett försvinnande? Hon staplade fram emot Aenya, inte riktigt nära nog att höra allt tydligt men hon ville höra vad den rödhårige svarade om.. försvinnandet.
Hon yttrade inga ord men hennes skrapande gång var inte direkt diskret, hon var trött och frös men detta hade hon känt förut, så kunde det bli om hon förlorat för mycket blod. Det skulle lugna sig om ett par dagar.
-
Míndras hade knappt hunnit tvätta bort den skadade alvens blod från sina händer förrän han stod framför Aenya Eldhår. Han möte stadigt hennes ilsket glödande ögon med sina lugna olivfärgade, hade räknat med ursinnet och samlat tankarna för just denna stund. Han skulle just till att svara då hasandet från Arathiel fick honom att snegla åt hennes håll och något omedvetet, eller yrkesskadat, tog hans läkekunniga sida över och han granskade henne snabbt uppifrån och ned. Väldigt blek, nästan kraftlös troligen allvarligt sårad och förlorat mycket blod samtidigt som Aenya fick sin skada i axeln samt furstinnan sin skada på benet… de flesta skadade i lägret hade fått sina skador från den dagen de attackerat människornas sändebud österifrån för att möta en av Mahadwens hästfurstar.
Han harklade sig och vände uppmärksamheten till den rödhåriga alvinnan igen, senare fick han bekymra sig över folks kroppsskador. Han nickade artigt men allvarligt mot henne. ‘Aenya.’
‘Ja. Jag blev när på ner riden utav henne och en annan människa efter att jag funnit vår skadade frände.’ Han lyfte ena handflatan lätt för att visa sina blodiga och leriga kläder.
‘Jag hade händerna fulla med att stoppa blodet från hans hals när de kom farande. Av någon anledning fick jag meddelandet att: om resten av människofångarna får gå, skall de hedra gränserna och den här skogen… Kanske dåligt samvetskval efter vad hon gjort vår frände för jag misstänker det var furstinnan som stack ner honom då jag fann en matkniv bredvid, som jag tror hon tog från sitt tält.’
Eller hämnd för skadorna som orsakats hennes ben, eller bara ren panik över att försöka fly. Hur som hade han fått meddelandet och nu överlämnat det till den som det varit avsett för.
Vem som helst skulle sen kunna gå in i tältet där furstinnan hållits fången och se att en matkniv saknades bredvid det sista målmat hon fått. Míndras valde däremot att inte säga den sista meningen furstinna yttrat, om att inga fler oskyldiga borde behöva lida för att Aneya vill hämnas efter vad furstinnas bror gjort mot henne. Han kände inte att den rödhåriga alvinnans vrede behövde eldas på mer eller ens påminna henne om vad hon fått utstå i Iserion… vilket var grunden till att allt detta startat.
-
Aenyas öron snappade upp Arathiels steg, och för ett kort ögonblick vände hon blicken mot den unga alven som på många vis var orsaken till art kaos som skett på slätterna. På gott och ont, men kanske mer till ont. Det var än svårt att säga, men händelseförloppet hade inte gått så som Aenya hade önskat. En snabb gestikulering visade åt Arathiel att hon skulle sluta smyga i kulisserna och stiga fram istället. Sedan föll den rödhåriga alvens gröna ögon på Míndras igen.
Analytiskt och inte helt utan skepsis betraktade de gröna ögonen alven då han berättade sin version av sanningen. Men det var budskapet som fick hennes nävar att knytas, och hennes ansikte att hårdna ytterligare. Aenyas ansikte som en gång varit mjukt och vackert med glädje och skratt – nu en mask av vrede, ilska och lidande.
‘Var är hon nu?’ frågade Aenya sammanbitet.
-
Arathiel såg förbryllad ut. Visst hade hon viss koppling till Aenya och hennes föräldrad hade haft lite mer status men själv hade hon ju ingen titel. Nu skulle hon träda fram? Hyllas för att ha tagit en värdefull fånge? Vad var poängen, någon klåpare hade låtit fången löpa ändå. Ska de gnälla äver att någon faktiskt äntligen satt saker i rörelse så de inte skulle fortsätta långsamt kvävas av politik. Alla visste det det här kriget behövde komma men alla var tvunga att låtsas att vilja något annat.
Efter vad som gjorts fanns det ingen heder eller ens något liv för alverna i någon annan fred än den som fanns på andra sidan krig.
Hon haltade fram, som beodrat och gjorde sitt bästa för att stå rakryggad. Inte helt lätt i hennes tillstånd.
-
Míndras noterade att nyheten inte togs emot med förtjusning, vilket han inte heller hade förväntat sig. Det var heller inte lätt att bevittna en annan alv tyngd av så mycket vrede och lidelse. Det förmörkade inte bara ens själ utan spred även en sorts oenighet bland deras folk och harmonin i skogen…
‘Svårt att säga. De hade hästar, så om jag måste gissa… en god bit mot skogens gränser vid det här laget. De red åt Mahadwen. Kanske hoppas furstinnan på att kunna söka skydd där.’
Vad mer han skulle säga visste han inte, det var omöjligt för honom att ge mer information då det nu gått mer än en timma sedan Saskia och Eomund ridit iväg. Kanske var de redan ute ur skogen, om inte någon annan gränsvakt fått syn på dem och undrat var de var på väg, men båda bar gränsvakternas klädsel, eller i alla fall mantlar tillhörande. Furstinnan red på en häst från lägret, men Eomund hade sin egna springare från Mahadwen. Míndras var sen mer bekymrad över den skadade alven som han bet få eskort direkt till huvudstaden, än vart furstinnan tagit vägen men han förstod att för Aenya och Arathiel så var fokuset på furstinnan. Vem visste vad som nu skulle hända dem om lady Saskia kom därifrån och kunde skicka sändebud antingen till Iserion eller till deras drottning Nearena… skulle ett krig bryta ut? Eller kunde freden bevaras på något sätt nu då furstinnan inte längre var fången? Och vad skulle bli av resten av människofångarna?
-
Vid nyheterna som Míndras förmedlade gjorde Aenya en gest, och en grupp alver satte genast av i full fart mot platsen som indikerats. Aenya hade lite hopp om att de skulle hinna fram i tid, men det berodde väl delvis på om människornas hästar var vana att rida i skogen eller inte. Hon vände sin blick tillbaka till Míndras.
‘Förklara för mig varför du inte kallade på oss, då du stötte på människorna.’ sa hon, och gjorde en indikation till Arathiel bredvid henne, som var en av de värre skadade från striderna.
‘Mycket blod har spillts för att få fast den kvinnan som kallar sig furstinna, mycket blod har spillts i detta krig som de startade. Med henne i våra händer hade vi haft något att förhandla med och nu… nu har vi inget!‘ sa hon sammanbitet.
‘Om vi inte hittar henne har alver dött och spillt blod för inget!’ -
Arathiels nävar knöts hårt och hon bet sin tunga. Hon visste att nästan alla här skulle påstå sig vara arga över vad hon gjort, lika väl som hon visste att de innerst inne skulle gjort samma sak om de inte var ryggradslösa. Hon hade inga problem med att vara den som tog skiten för att göra vad alla visste behövde göras, hon skulle hellre dö än att ljuga om sina känslor för att stå i god dager. Men här var det inte hennes sak att tala. Hon andades djupt, ilska skulle fått hennes hud att glöda rött om det hade funnits tillräckligt med blod för det, nu gjorde den henne bara mer yr och det började bli en utmaning att bara stå upp. Nu var det ännu viktigare att hålla sig tyst, för att undvika skammen att skrika sig själv till medvetslöshet. hon bet ihop. Hårt.
-
Míndrs kände för första gången att ämnet började röra vid en irriterad sträng inom honom. Han hade redan förklarat att han behandlat en allvarligt skadad, när skulle han ha haft tid att kalla på ett bud eller springa till lägret för att berätta vad som hänt. Han hade haft händerna fulla med blod minst sagt och som helare funnit det viktigare att rädda ett liv än skrika sig hes för hjälp, men det var klart att Aenya var av en annan uppfattning och såg det hela ur en krigares perspektiv än som helare. Sen att han gett furstinnan och Eomund ett försprång genom att inte påropa om hjälp högt eller skrikande som en galning var en annan sak. Nej, han hade lagt hela sitt fokus och själ i att göra allt han kunnat för den skadade alven vilket han ansåg ha varit hans uppgift just då.
Han hade även god lust att säga att flera alver inte skulle ha mist livet om hon tillsammans med Arathiel inte varit så dumdristiga och tagit saker i egna händer och startat detta uppror från början utan drottningens önskan, men det var ett annat känsligt ämnet som han inte kände var värt att dra upp nu.
Míndras tog inte blicken från Aenya, ignorerade alverna som sprang iväg och behöll sitt neutrala lugna ansiktsuttryck trots den pyrande irritationen.
‘Jag försökte åkalla hjälp men fick inget svar, och som jag sa, jag hade händerna fulla med att försöka rädda ett liv så att inte ännu ett skulle gått förlorat.’
Han tyckte sig se Arathiel svaja till något i ögonvrån, men fortsatte ha ögonen fokuserade på den sammanbitne Aenya, trots att han gärna hade gått fram till den andra alvinnan för att se hur det egentligen stod till med henne. En bekymrad rynka hade dykt upp i hans panna.‘Om ni ursäktar skulle jag vilja få återgå till min patient nu.’
-
Aenya skakade på huvudet, sammanbitet fortfarande.
‘Ditt agerande, helare, kan mycket väl ha kostat mycket fler liv än det du påstår dig räddat. Precis samma argumentation som drottningen har, som lett oss till denna situation från första början.’ sa hon rakt på sak.
‘Ibland måste man se på den stora helheten, och välja det val som gynnar mängden och inte individen.’ sa hon och reste sig.
‘Men gå, se till din patient och se över Arathiel med.’ sa hon och såg på Arathiel som inte verkade må så bra. -
Arathiel rynkade på ögonbrynen. Det var nte överraskande at Aenya brydde sig om hennes hälsa men hon hade väntat sig en avhyling för hennes patriotiska sätt, eller vårdslösa handlingar som andra brukade kalla det. Det hade varit mycket färre arga eller nervösa blickar mot henne den här gången. Var det äntligen dags för alverna vakna och slöppa sina pretenser om att vara nöjd med rådande förtryck? Började de bli redo att ställa sig upp och gå mot kriget som kunde leda till sann fred?
Ena mungipan gled upp och hon sträckte på sig. Det kändes bra. Hon hade aldrig haft mycket emot utskällningar, hon visste att de oftast var politiska och mest till syns, när hon gladeligen tagit pilar i ryggen och dolkar i buken för sin sak var hårda ord inte särskilt avskräckande men det var trevligt att ha lite status för en gång skull, något hennes familj inte haft sedan hon blivit den enda kvar.
Det var inte bara frid och fröjd, förutom att hon faktiskt inte mådde så bra så var det här en väldigt ovan situation. Vid det här laget skulle hon vanligtvis ha börjat käfta emot en orättvis anklagelse, hon visste inte riktigt hur hon skulle te sig nu när det var någon annan som fick kritik.
-
Det ryckte irriterat till i alv mannens ögonbryn, som om han ville rynka ögonbrynen ogillande eller fundersamt, över Aenyas ord, men han behöll beslutsamt sina släta ansiktsdrag neutrala . Han förstod alvinnans ord, men han själv delade drottningens åsikter om att försöka bevara freden och han ansåg inte att Aenya hade varken ställning eller makten att fatta det beslut hon redan gjort, själv på egen hand emot drottningens önskan.
Míndras höll tillbaka en tung djup suck, andades istället långsamt ut genom näsan för att lätta på trycket av sin frustration innan han nickade för att visa att han hört vad Aenya sagt, men inte ville kommentera eller diskutera saken mera. Han var helare, ingen krigare, politiker eller kapten som förde befäl. Hans uppgift var att rädda så många liv han kunde och i just den stunden hade den skadade alven varit hans prio ett. Kanske hade Aenya rätt, kanske skulle Míndras vara orsaken till att fler alver eller liv fick lida framöver. Endast Erethil visste.
‘Tack’, sade han och efter att ha gjort en enkelt gest med handen över hjärtat vände han sig mot Arathiel och tog de få stegen som behövdes för att nå fram till henne. Han granskade henne med ett snabbt vant yrkesöga uppifrån och ner innan han tog till ord:
‘Ni ser ut att behöva sitta ner’, han gjorde en vänlig gest med handen mot en stor trädrot bredvid dem i en inbjudan att Arathiel skulle slå sig ner. Hennes blekhet oroade honom och han misstänkte att hon måste känna sig rejält yr av att fortsätta försöka stå upp om hon förlorat så mycket blod som han misstänkte när han nu sett närmare på henne och kunde se än tydligare hur blek alven var.
‘Vill ni berätta hur det står till, så ska jag göra vad jag kan för att hjälpa er.’
You must be logged in to reply to this topic.