Jasper stirrade efter henne när hon försvann in i hålet i väggen. Han höll sig med nöd och näppe för att ångra sig och ropa tillbaka henne. Även om han gjorde det så skulle han frukta det, var han någonsin inte rädd i sådana här situationer? Han tvekade, men nu var han ensam och det sista han ville vara i mörka ruiner om natten var just ensam, så han sträckte sig upp för att skjuta in sin korg i hålet. Han sträckte sedan upp händerna för att göra som hon gjort, men han orkade knappt lyfta sig själv. Med en hel del klumpigt bensparkande och sökande efter grepp med fötterna så lyckades han till sist komma sig upp för att krypa upp efter henne, men vid det laget hade han hunnit skrapa upp båda knäna och bli svettig. Han kikade efter henne.