- This topic has 47 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Kvällsolen höll på att lägga sig ned över Mahadwens grässlätter, och gav hela landet ett vackert mörkt orange ljus. Ute i ingenstans, låg en liten by som hette Aldarshem långt ute på landsbygden. Det fanns inte mycket där, inte ens ett värdshus och var sällan någon som hade vägarna förbi.
Lite med avsmak betraktade de vinröda ögonen omgivningen. Husen innebar människor. Dessa människor… patetiska. Många av dem bedrev sin dyrbara tid till att inte åstadkomma något. Åren rann ut till inget. Hennes smala fingrar höll omkring hästens tyglar. Det var en ny by. Åtminstone som hade dykt upp under de senaste seklerna i hennes 1053 år gammal liv. Det var svårt att tro att hon var så gammal. Men vem räknade nu åren egentligen mer än människorna? Hon stannade till och betraktade byn. Tanken på värme och att få fukta strupen fick henne att smacka med hennes mörka läppar.
Egentligen skulle hon återvänt för länge sedan till Dar Zakhar, 18 år sedan, för att vara precis. Men att stå för sitt misstag att låta sin son komma undan med värdefull information… Det var inget som hon önskade. Sedan dess hade hon varit på ständig flykt.
På hennes höft vilade två vassa klingor, till skillnad från de flesta svärden var de mörka med en röd skrift inristad. En gåva från Lloth själv när hon blev vald till skuggdansarnas ledare. Huvan hade hon för ovanligheternas skull inte uppdragen utan visade det benvita håret som var uppsatt i en knut. Precis som alla skuggdansare var hon klädd för att kunna använda sig av sin rörlighet, nästan ingen skydd alls. Förutom den svarta lädervästen som skyddade hennes skuldror, mage och rygg som blänkte som svarta fjäll av skenet från kvällssolen. På axlarna låg en tung mörk yllemantel för att skydda henne från den kalla vinden.
Till slut lät hon sin hingst röra sig igen och snart nådde hon det första huset. En kort blick bakåt. Nej, än hade hon inte sett några tecken på att hon var förföljd. Än hade de inte hunnit ikapp henne. Milt strök hon en hand över sin hästs mule för att sedan ta ett par steg upp mot dörren till det första huset. Hennes knackningar var bestämda och hon utstrålade en stolthet.
När en kvinna öppnade dörren försiktigt utbrast hon ett oförväntat pip. “En mörkeralv!” utbrast kvinnan, som hade lagt en hand över sin mun som hastigast, som om hon själv var förvånad över sin reaktion.
Orden fick Ziyaté att le lite snett. Människor, ständigt tycktes de utbrista något innan orden nått tankarna. Roande, för den mesta delen. Hon mötte kvinnans blick utan att tveka.
“En simpel främling som söker bröd, vatten och lite värme.” sa hon
-
Kvinnan såg sig omkring hastigt och närmde sig sedan besökaren. Hon såg bittert på det färska såret och Hon vände sig mot dörröppningen.
“Colvin, kom hit och ta hand om hästen. Ailis, värm en kanna vatten och hämta rena linnen, vi har en gäst.” Hon höll ut en hand för att hjälpa Ziyaté ned från hästen. Hon verkade ivrig att få in henne inomhus, bort från gatorna. En tonårig pojke kom ut, hindrade sig själv en sekund men tvekan var kortvarig och så fort ryttaren kommit ned från hästen tog han tyglarna och ledde den in mot stallet.
“Blánaid är mitt namn.” Kvinnan presenterade sig när de kommit in i stugan. Hon nickade mot en ung flicka som såg ut att vara i de tidiga tonåren. Hon hällde upp vatten i en kittel över elden. “Det är min dotter, Ailis. Hon kommer tvätta dina sår. Hon ser blyg ut men hon kan sina saker.”
Blánaids chock över att ha sett en mörkeralv verkar vara helt bortblåst. Att ha sett någon med sår, i behov av husrum vägde tydligen mycket högre i hennes ögon. Ailis däremot kastade bara en hastig blick på Ziyaté för att sedan fokusera på sin uppgift. Hon verkade undvika ögonkontakt med gästen.
“Har du några förföljare vi borde oroa oss över?” lade Blánaid till i en intressant blandning av omsorg och pragmatism.
-
Förvirrad över… var det värme och omtanke som människorna visade henne? Tanken förvirrade henne och gjorde henne nästan obekväm. Det var en känsla som hon sällan upplevde. Allt för sällan. Det påminde henne om hennes son och… hon tystnade sina tankar när Blánaid ställde hennes fråga. Istället lät hon de rubin röda ögonen möta kvinnans.
“Alla döda” påpekade hon, enkelt. Som om det hela skulle vara en självklarhet. Djupt inombords förbannade hon sig själv. Hade hon blivit svag efter alla dessa år? Tröttheten hade kommit ikapp henne och någon timmes vila var det som behövdes. Smärtan av att någon slog sin fot mot hennes ansikte fick henne att vakna. Dåraktiga, fårskalliga tjuvar som hade tänkt stjäla och misshandla henne. Vad var deras korta livstid för match mot hennes kunskaper?
Lite disträ lät hon blicken vandra mot den yngre kvinnan. Knappt en kvinna. Hur gammal kunde ynglingen vara? 50? Nej, just det. Människor hade färre år. Åtminstone verkade hennes händer stadiga. Ett gott tecken på någon som skulle ta hand om hennes hår. Blicken var vakande, som om hon försökte se vad som hände omkring henne. Gift och sådant var trots allt en vardag för henne.
“Tack.” fick hon ur sig sedan, som ett kraxande. Lite ovant.
-
Kvinnan fnös. ‘Alla döda’ brukar inte betyda vad mörkeralven verkar tycka att det betyder. En stunds elände följa alltid av mer elände, de döda har antingen folk som vill hämnas eller fler som vill ha lön för jobbet som inte gjorts första gången. Hon tittade skeptiskt ut åt båda hållen innan hon stängde dörren.
Ailis gick försiktigt fram till Ziyaté och ställde den varma kittlen på bordet framför henne innan hon doppade en vikt bit linne i vattnet. Hon såg på såren som skulle tvättas och sträckte upp en hand för att flytta på håret som hängde i vägen. Hon hindrade sig själv och försökte få ögontakt för att fp tillstånd att vidröra henne. Trots att hon nu såg henne i ögonen lyckades hon ge ett underlägset intryck.
-
I en ren reflex slog den äldre kvinnan upp sin hand för att ta tag i Aillis och hon såg hur några droppar föll ner på hennes andra hand. Hastigt drog hon den handen upp mot näsan och luktade på dropparna och sedan nickade hon mot flickan. Ett litet, nästan varmt leende syntes på hennes läppar och hon nickade åt henne att fortsätta samtidigt som hon släppte sin hand. Fast det fanns fortfarande något vaksamt med hennes blick.
“Mitt sto… är skadat också.” kraxade hon fram sedan och nickade åt sin väska som låg vid ingången.
“Det finns stormhatt och liljeblom i min väska, som ni kan stilla hans smärta med.”
-
Ailis frös nästan till is när hennes hand plötsligt blev greppad. Hon stirrade storögt och nickade änglsigt när hon fick godkännande. Hennes hand var ömsint men ändå målmedveten när hon tvättade såren. Detta hade hon uppenbarligen gjort förut. Trots att hon undvek ögonkontakt nu så verkade hon ändå väldigt duktig på det här.
Blánaid öppnade dörren igen och ropade ur “Det finns örter till hästen här om det behövs.” sedan försäkrade hon sin gäst. “Han vet vad han gör. Bröd sa du. Vill du också dela kvällens stuvning?”
-
Lite förvånad över hennes skicklighet. Det var inte vanligt att det var så ömt, utan de flesta brukade trycka lite för hårt och speciellt skaka på handen. Fast även om det uppebarligen fanns rädsla där, verkade det som om hon pressade ner det. Intressant. Det var få människokryp som hade detta.
“Jag… har inte mycket att ersätta er med.” påpekade hon, lite tyst och kanske fanns det någon skam där i rösten? Åren att inte arbetat som skuggdansare hade märks i hennes penningpung och det var ett tag sedan hon tog ett arbete för att få lite pengar.
-
Blánaid spände käken. Naturligtvis skulle det bli såhär. Hjälpa någon jagad till stor risk för de själva utan ersättning.
“Sådant kan vi prata om sedan. Det finns säkert någonting du kan göra i gengäld. Först ska du tas om hand, äta och vila.”
Ailis torkade såren med ett torrt linne, även detta med öm hand. “Luta dig mot mig tack.” viskade hon försiktigt. Hon höll upp ett bandage som hon tänkte använda för att förbinda såren, om patienten samtyckte.
-
Sedan. Ett ord som människor allt för ofta lade sin vikt på. Ett diffust ord. Speciellt för en ras som inte hade så mycket tid på denna jord. Nästan ett hånfullt leende syntes på hennes läppar när hon tänkte på saken. Snällt, så klart, men vad skulle det ge dem i längden? Dåraktighet. Döda eller dödas.
Bandage var aldrig något som hade fallit mörkeralver i sitt tycke, men hon var nu trots allt deras gäst. Motvilligt lutade hon sig framåt och satt stilla tillräckligt länge tills hon hade virat omkring det.
“Ta bort… spår efter mig” muttrade hon hest.
-
Ailis band hårt nog för att se till att det inte skulle blöda men det kändes faktiskt inte obekvämt. När hon var färdig riktades blicken mot golvet och hon kilade ut till köket.
Blánaid korsar armarna. Så klart. Spår.
“Vad för spår? Hästen står i stallet och du är bakom stängd dörr. Vill du dela vem som söker dig?”
Ailis kom tillbaka med en träskål full med stuvning. Hon ställde ner den på bordet tillsammans med en träsked, neg och backade bort från bordet.
-
Ett litet skratt kom från Ziyaté, det var inte otacksamt, utan snarare roat över människornas ignorans. Spår? Som om de försvann för att man tog bort de uppenbara. Jorden, luften. Allt hade sina spår.
“Mitt folk.” konstaterade hon till slut och såg på träskålen som bars in. Det luktade underbart – mer än vad hon hade hoppats på. De flesta dagarna hade varit att koka soppa på en spik.
“De har jagat mig länge, men inte hittat mig än…”
-
Blánaid log bittert “Tur var väl det. Jag hoppas de fortfarande är långt ifrån att hitta dig.” Hon levde för att hjälpa men hon var ingen idiot. Det var den här sortens person de flesta skulle stänga dörren för, och det skulle vara klokt. Hon ville dock inte stänga dörren för någon behövande. Hon ville att hennes barn skulle se att alla som kan hjälpas bör hjälpas.
Hon satte sig vid bordet. “Om du fört faror med dig.. hoppas jag att du ärligt förtäljer om dem. Nå, vin eller öl?”
-
Konstaterandet gjorde Ziyate trött. Om? Var det inte just detta som hon hade varnat dem för? Hon drog en suck och försökte att fokusera på frågan som ställdes.
“Öl” konstaterade hon sedan, även om det sällan föll henne i smaken föredrog hon vin som inte var allt för surt, eller beskt. För vad hade egentligen Mahadwen att erbjuda när det kom till det? Hon log lätt och reste sig upp för att röra sig mot fönstret för att se ut. Hade någon hunnit ikapp henne ännu?
-
Blánaid nickar. Hon hade visst fått all information hon skulle få om vilka som följer och hur de kan tänkas spåra henne. “Ailis, ett stop öl.” säger hon och går ut för att se till sin son i stallet.
Ailis dök upp igen och ställde ett stop öl på bordet. Hon tittade på gästen en stund när hon stod och såg ut genom fönstret och inte verkade lägga märke till flickan. Hon hade inte sett många mörkeralver och aldrig en på så nära håll. Och mor verkade så… spänd. Är deras gäst.. farlig?
-
Fast Aillis var tyst, var det de små sakerna som avslöjade henne. Knarrandet i golvet och den gnisslande dörren. Ziyaté reste sig upp och sträckte sig efter ölen. Hennes hand mötte för ett ögonblick den unga kvinnan och fick henne att rynka på ögonbrynen. Närhet var inte något hon var van vid och hastigt drog hon tillbaka sin hand.
“Det ser ut som om du har något på tankarna.” påpekade hon sedan, med ett litet leende för att då och då snegla åt fönstret. Fastän hon inte var allt för intresserad av andra personer, kunde hon inte rå för att ändå vilja veta vad som fanns på tankarna. Trots allt, vad kunde hon annars göra? Här. Där det inte fanns något annat eller annan i sikte för den delne.
-
Ailis stelnade när hon vidrördes.. och tilltalades! Hon stirrade ögonblickligen rakt ner på golvet. “Förlåt mig, jag menade inte att… inkräkta…” Hon vågade höja blicken… lite.
“Jag har aldrig varit så nära en… en som ni. Mamma verkar… orolig.”
Hennes ögon sökte sig till golvet igen.
“Förlåt mig, det är inte min plats.” hon vände sig om för att skynda ut ur rummet, säker på att hon irriterat deras gäst.
-
En som du. Orden fick henne att le. Alltid ni och vi. Fast i hennes egna samhälle hade det väl alltid varit lite mer utpräglat för det fanns inte riktigt något vi. Det var varje kvinna för sig själv. Männen var inte värda mer än vad… ja, vad de flesta ansåg att kvinnorna var värda i gyttjan de kallade land här. Hon kunde inte rå för att skratta till. Det var inte ett galet skratt, men det var inte heller ett glatt. Något mer åt det sarkastiska hållet.
“För all del. Det är ditt hem. Att inte fråga, eller agera. Det vore fel.” påpekade Ziyaté och gjorde en gest framför sig.
“Men oroa dig inte. Jag ska lämna er ifred tids nog.” påpekade hon och satte sig ner på sängen igen. Omedveten om mörkeralverna som var på väg mot huset, från den andra sidan huset.
-
Ailis stannade upp när hon blev tilltalad. Det hade ju varit fruktansvärt oförskämt att skynda ut ur rummet medan deras gäst talade med henne. Hon flämtade till när hon blev lovad att bli ‘lämnad ifred’ – hade hon verkligen råkat antyda att de ville bli av med henne? Det var hu ren motsats till gästfriheten som hennes mor värdesatte så högt.
“Åh nej, jag menade inte..!”
Hon tar ett par sekunder att dämpa den plötsliga paniken som intensifierade ängsligheten. Hon sänkte huvudet i underordnad. “Förlåt mig, det var inte min mening att få er att känna er ovälkommen. Du har en plats här så länge du behöver vila eller har ett sår som behöver tas om hand.” De sista orden var uppenbart memorerade, onekligen något hon hört sin mor säga flera gånger.
“Finns det något ni behöver? Något jag kan hämta åt er?”
Även Ailis var fullt ovetande om skuggorna som närmade sig, all hennes uppmärksamhet var på deras gäst och hennes… diplomatiska felsteg.
-
Ett litet leende dök upp på Ziyatés läppar och hon slog sitt finger mot sin tinning. Som om hon inte riktigt trodde på orden som hon hade yttrat.
“Ack, ack. De orden har din mor prentat in i ditt huvud. Varma ord. Men det spelar ingen roll om du inte har vett nog att ifrågasätta. För vad är värme, när du är ett kallt lik?” frågade hon och de röda ögonen betraktade flickan. De flesta skulle finna de obehagliga, men de var från början inte något illa menat. Hon fuktade sina läppar med sin tungspets för att sedan betrakta flickan. Var det en skugga bakom henne?
“Kom närmare mig.” sa hon, lite tystare och vaksamt med blicken mot dörren.
-
Ailis stelnade återigen när hon pratade om henne som ett.. kallt lik. Hon fäste blicken i golvet och kramade besvärat om sig själv med sina armar. Plötsligt blev kvinnan gravallvarlig. Ailis höjde blicken mot henne försiktigt. Kom närmare? Vad i all världen skulle det betyda? Gäster kan be om mer mat eller dryck eller kanske en filt till, men… komma närmare? Hon rynkade pannan och såg frågande på Ziyatés.
“V.. vad?” viskade hon.
You must be logged in to reply to this topic.