- This topic has 47 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
“Gråt och sorg är bara ett tecken på svaghet. Svaghet är inget du ska ha.” sa hon i en allvarlig ton och greppade ett tag om hennes haka. Greppet var hårt, men trots det fanns det en viss moderlig ömhet där med berörelsen.
“Du ska bli en stark kvinna. En krigare.” sa hon allvarligt. Hon hade bestämt sig. Det var det enda hon kunde göra för att gottgöra det som hon hade gjort. Dessutom skulle det skava i Lloths ögon. Tanken på hennes härskarinnas omfamning och kärlek… det gjorde det svårt att inte överge allt det som hon kämpat för.
-
Ailis svalde och stirrade på Ziaté. Krigare? Hon? Hon skulle ju bli helare! En som tar hand om de behövande! Skulle hon bli.. krigare?
Hon vågade inte riktigt säga emot den bestämda kvinnan.. hon försökte nästan dra tillbaka tårarna in i ögonvrån. Men hon såg inte vidare stark ut. Hon snörvlade och såg genast ursäktande ut för ännu en uppvisning av svaghet.
-
Ziyaté kunde se hur tårarna skavde i den unga flickan. Tecken på svaghet, kunde hon inte lyssna? Hon ville inte lägga märke till den ursäktande minen och strök en öm tumme över hennes kind för att lägga sin panna mot hennes. De röda ögonen var moderliga och hon log svagt.
“Lita på mig. Du är stark.” sa hon, med en lite mildare ton, det var värt ett försök, var det inte? Hon steg sedan åt sidan för att stryka en hand över sin häst hals. Han frustade till, mest som en hälsning och kanske lite irriterad att bli lämnad själv med en flicka som inte gett henne mat. Ziyaté kunde känna hur hästen tryckte sin mule mot hennes axel och stampade otåligt i marken.
“Ja, du ska få din del. Du har blivit lite för kaxig de senaste dagarna. Hör du det?” sa hon åt hästen och drog fram ett av vildäpplena som hon hade stoppat i sin ficka.
-
Ailis stirrade ner i marken när uppmärksamheten gick från henne till hästen.
Skulle hon verkligen bara skaka av sig allt och gå vidare? Hennes familj…
“V… vart.. ska jag ta vägen?” viskade hon försiktigt. Skulle hon följa med till…? Vart skulle alven härnäst? Hon verkade jagad…
Hur skulle hon kunna besöka familjens gravar? Hur skulle hon ens kunna veta var de var? Hon sjönk långsamt ner på knä.
-
Ett tag hade hon enbart fokus på hästen och äpplet som försvann i ett nafs. Hennes hand blev täckt av hästens spott och hon torkade bort det på hästens man med en liten suck och skrattade.
“Glupske jävel” muttrade hon för att sedan vända huvudet mot den lilla flickan. Vad var det hon hade sagt igen? Ja just det. Hon mötte blicken med flickan, kanske fanns det någon ömhet där i.
“Följa med mig, så klart” sa hon, som om det vore det mest uppenbara i världen.
-
Ailis korsade armarna som i en själv-kram. Så det var såhär nu? Ett nytt liv bara sådär.
Hon tårkade tårar igen. De slutade inte rinna men gråten var i alla fall inte okontrollerbar längre. Hon snyftade men rätade ut sin klänning och nickade.
“Tack..” viskade hon… Hon hade kunnat lämnats kvar för en säker död trots allt.
-
Det var som om mörkeralven inte längre såg tårarna som föll över hennes kinder. Åtminstone hade hon förbättrat sig något. Det var inte samma kvälvande och det var inte som om hennes röst var lika irriterande längre.
Ziyaté log lätt och strök en hand milt över hennes kind och lät den bli kvar där ett tag.
“Allting kommer bli bättre.”
-
Ailis smög sig fram. De hade varit på resande fot i några veckor och hennes träning hade varit intensiv. Det hade tagit ett tag att få grepp om knivkastning men hon hade alltid haft stadiga händer och god koncentrationsförmåga så hon hade så småningom lyckats träffa sina måltavlor utan stora problem… Nu skulle hon dock jaga.
Hon såg haren en bit bort… hon skulle aldrig kunna smyga särskilt nära, bara nära nog att kasta kniven. På helspänn tog hon sig lite närmare. Hon frös till när haren stannade upp och verkade ana oråd. Hon ville inte döda den stackars haren men Ziyaté hade sagt att det var hög tid att hon tog hem ett byte. Efter beskydd och träning var hon väl skyldig henne detta… Hon höjde kniven och höll andan. Hon föreställde sig kaninen som en av måltavlorna men det hjälpte knappast. Hon tog sikte och slöt ögonen innan hon kastade.
Hon suckade och öppnade ögonen. Hon hade hört på ljudet att hon inte träffat. Det är klart hon inte ska kasta kniv när hon blundar men det tog emot att döda en stackars försvarslös hare. Hon gick fram för att plocka upp kniven.
You must be logged in to reply to this topic.