Post has published by Thud
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 28 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Ulfruk hade blivit riktigt imponerad när Järnporten rest sig upp inför deras sällskap. En enorm oförlåtande påminnelse om att man endast passerade därigenom på dess härskares nåder. Resan dit hade gått förhållandesvis väl, och Ulfruks sällskap hade haft alla sina papper i ordning vid inträdet i Iserion. Det var dock ingen skyndsam process, och han hade därför hunnit med en tupplur i sin vagn innan de fått komma fram till gränskontrollen.

    Sällskapet hade tagit sig in i Iserion och hunnit stanna till vid Stenskallarnas lokala kontor. Det var förhållandevis stort, men kunde inte mäta sig med de övriga utspridda runtom i Talanrien. Invändigt hade de gjort det trevligt enligt dväragarnas praktiska manér, men fukten satt i väggarna och utanför var det rena slummen.

    Människorna i Iserion var välkänt fientliga mot icke människor och främlingar, egentligen mot alla som inte var lokalbor. På grund av det så fanns det begränsningar för var dvärgarna var tillåtna att bedriva sina affärer någonstans. Ulfruk hade förstått på sina medarbetare att de dagligen fick utstå skällsord, att vissa av invånarna vägrade handla med dem, och ibland till och med brukade våld. Vakterna å andra sidan gjorde ingenting för att skydda utomstående, men om man gav sig på en Iserian blev det rejäl fart på dem. Det var tydligt att de flesta av Stenskalleklanens anställda helst skulle vilja vara någon annanstans. Någon hade till och med med eftertryck sagt att orcerna var mer civiliserade än Iserianerna.

    Ulfruk kunde inte förstå att de kunde vara så korkade, Iserion hade allt allt vinna på att samarbeta med andra och ändå valde de att stänga in sig. Som vanligt är det väl propaganda från staten som kontinuerligt basuneras ut till den obildade massan tänkte han. Ett händigt verktyg för att få en annars splittrad skara att gå åt samma håll, stackars idioter som faller för det gamla “gemensamma fienden”-tricket.

    Efter att gillets affärer avslutats och Ulfruk känt att hans plikt var slutförd tyckte han att det var dags att besöka en lokal ölstuga för förfriskningar. Två av hans medarbetade, båda två robusta dvärgar, envisades att följa med trots hans invändningar.

    Trots högljudda protester från Ulfruk så var de orubbliga i sitt beslut. Till slut fick en misslynt Ulfruk slänga på sig sig ljusgröna mantel och trava ut i kvällsluften genom dörren, med sina självutnämnda livvakter i släptåg.

    Ulfruk var inte kinkig och valde första bästa taverna. Det var en liten inrättning med halmgolv, grovt tillyxade bänkar och pallar, men med en ej oanselig klientel. Misstänksamma blickar riktades genast mot dvärgaskaran när de steg in, men ingen gjorde någon ansats att ta kontakt. Ulfruk var helt obesvärad av de smustiga gästerna, och gick sonika fram till värden som stod bakom sin bardisk. Han bad om tre fulla stop av ägarens bästa öl. Värden, en tjocklagd man med stor röd mustasch och kal hjässa såg först ut som om han ville säga någonting, men verkade ångra sig. Han grymtade till och hällde upp tre rejäla stop öl, som Ulfruk sedan betalade för. De tre dvärgarna slog sig ned vid ett eget bord längs ena långsidan och började att tala sinsemellan.

    Tiden flöt på och det gjorde ölet också, och efter fyra stop vardera var dvärgarna glada i hågen. Tavernan hade börjat fyllas upp av gäster och det började bli ont om plats. Hittills var alla bord fulla av gäster förutom just det som dvärgarna satt vid. Ulfruk var lite full så det var ingenting han reflekterade över. Dock kunde han över sina kamraters livliga diskussion höra en konversation mellan två andra män vid bordet intill.

    ”De hitta hinne i grenden mella Marknadsgatan å Ledervegen, du vet, der Gamle Aina bruke sitte?” Sade den ene av männen. ”Jo, Rasker sa att de var samme som med ho den andre flickan, helt blek i skinne, som om ho var helt tömd på blo.” svarade den andre med eftertryck. Ulfruk hajade till, det lät underligt och spännande.

    Medan han lyssnade hörde han vid ett flertal tillfällen ordet vampyr upprepas, och där skenade Ulfruks nyfikenhet iväg med honom. Snart så satt han helt hänfört och följde de båda bybornas konversation, ända tills dess att en av dem reagerade, och utbrast ”Va glo’ru på dverj!”.  Ulfruk tog det som ett tecken på att han kunde ansluta sig till deras konversation och hoppade energiskt ned från sin stol innan han ivrigt trippade fram till de båda männen. Hans vänner som genast kände doften av slagsmål i luften förde sina händer till sina dolkfästen. Ulfruk gick dock inte att hejda. Med ett barnsligt flin i ansiktet talade han entusiastikt till de båda karlarna, ”Vampyr, jag hörde att ni pratade om vampyrer, tror ni det finns en här! I Iserion!?” De båda männen blev överrumplade över hans reaktion och svarade något förvånade att jo det var det som viskades bland lokalborna.

    Ulfruk sken upp som ett dvärgabarn på Tharûksafton, ”Vad roligt! Jag skulle verkligen vilja jaga vampyr, de skall vara otroligt snabba har jag läst!” Han skrattade lyckligt till innan han tillade, ”jag skall stoppa upp huvudet och hänga det bland mina troféer, va! Tänk er det!”. De båda männen hade vid detta korta möte redan blivit övertygade om att Ulfruk var fullständigt sinnesrubbad, och gjorde därför sin bästa ansats av att låtsas som om de inte vore där. De hade inte behövt anstränga sig, Ulfruk vinkade med sig sina kompanjoner och gick rakt ut ur värdshuset. I sin lycka reagerade han inte ens på den fräna doft av urin och avskräde som kastats ut i gatstenen längs med kullerstensgatan. ”Silver, mina vänner! Vi behöver massor av silver, att smälta ned! Det har jag läst.”

    • This topic was modified 4 år, 8 månader sedan by Thud.
  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira hade inte haft sådan tur på länge. Tur och tur, nå, det kunde kanske diskuteras. Fastslaget var i alla fall att genomströmningen av folk villiga att göra affärer med henne var närapå utsinad. Innerst inne svor hon över tilltaget att ens återvända till Iserion. Hon var långt bättre uppskattad i andra skrymslen av världen, och att komma tillbaka hit framstod som tämligen enfaldigt. Nog borde hon veta bättre än så.

    Men den här kvällen, då hon bittert rådbråkade sig själv om varthän hon borde dra härnäst, hade lyckan till sist gett henne ett av sina sällsynta leenden. Vampyrer? Geira hade förvisso stött på ett och annat under sina resor, men ofta tenderade hon själv att vara den värsta fasan. De levande var så förtjusta i att finna på alla upptänkliga sorters monster att överlåta sitt eget grymma beteende på. Allt som oftast var monstret inte ett monster, utan en helt vanlig skrupelfri idiot ibland de besjälade, som gått alltför långt.
    Men hon var tvungen att undersöka detta. Om det var en vampyr, hade det kunnat innebära hennes räddning för en ansenlig tid framöver.

    Geira sneglade efter den högljudde dvärgen som lämnade tavernan. Det vore oklokt att ge sig i lag med andra, men… Hon behövde mer information. Så omärkligt som möjligt smet hon ut efter dvärgen och hans sällskap, och hann ikapp dem vid grändens slut. Det fick bära eller brista.

    “Mina herrar! Jag kunde inte undgå att höra erat samtal. Ger ni er ut efter vampyrer, är det inte silver ni behöver, utan mig. Jag är Geira, till eder ödmjuka tjänst.”

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Den lätta kvällsbrisen hade fört med sig personens obehagliga doft redan innan Ulfruk såg upp på dess mörka gestalt. Personens ansiktsdrag var svåra att urskönja i det svaga månljuset, men av rösten att döma så antog han att det var en kvinna, och ung lät hon inte. Ulfruk kände av en underlig atmosfär i hennes närhet, men valde att hålla en hövisk ton trots den fattiga uppenbarelsen. ”Ah, Madam, trevligt att stifta er bekantskap! Jag heter Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle.” Han smakade på orden innan han sakligt fortsatte, ”Men ni tycks ha missförstått, vi kommer faktiskt att behöva silvret när vi väl spårat upp monstret, för att göra den ofarlig, så att säga. Madam förstår nämligen, att vampyrer är oerhört känsliga för materialet”. Den höga pannan rynkades en aning när Ulfruk avbröt sin egen tankebana för att processera vad kvinnan faktiskt hade sagt, och greps av nyfikenhet. Han tillade snabbt, ”Jag hoppas att Madam ursäktar min dumma fråga, men vad kan en så…” Ulfruk avbröt sig nästan omärkbart innan han fann de rätta orden och fortsatte ”nätt uppenbarelse som er, tillföra under en vampyrjakt?”

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Thud.
  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira irrade med blicken över dvärgen. Visserligen var mörkret hennes skyddande fåll, men somligt gick inte att undgå. Hans uppenbart trevande artighet bådade dock gott, och hon beslöt sig för att vara så pass kortfattat ärlig hon kunde. Hon sträckte ut sin hand från klädnadens vrår och försökte fästa sin ostadiga blick på hans ansikte. Hon såg honom dåligt, precis som med allt annat, men dödens hölje över hennes ögon gav henne samtidigt en helt annan sorts syn. Hon fokuserade på de blå ögonen framför henne, ögon som hon kände med helt andra sinnen än synen. Hennes röst var något syrlig när hon talade.

    “Jag är Geira. Och ni, bäste herr Ulfruk, har precis gjort er lycka. Jag uppskattar hövligheten, men ni behöver inte dölja er sanna åsikt. Denna nätta uppenbarelse, som ni så fagert talar, känner de döda bättre än de levande. Personlig erfarenhet, så att säga. Räds ej, jag är ingen vampyr, och inte heller ute att skada er eller någon annan. Jag är nu inte så säker på att ryktena om vampyrer är helt sanna, men stämmer de, så vore det lösningen på en mycket trängande situation jag just nu befinner mig i.”

    Hon avbröt sig. I den lätta kvällsvinden fanns något. En viskning? Hennes röst mjuknade något när hon fortsatte.

    “Jag förstår att ni alldeles säkert har många frågor. Och i sinom tid, om ni önskar mig med på färden, lovar jag att svara på dem alla. För stunden räcker det med att säga att om ni vill spåra de levande döda, är jag den bästa blodhund ni kan finna. Allt jag begär är att när… om… vi finner vampyren, att jag får… möta den, först. Jag har förstått att eder sorts jakt går ut på ett snabbt avlivande när leken är över. Kan ni unna mig några ögonblick innan ni avslutar den, är jag eder trogna kamrat i denna jakt. Vad sägs?”

    Den bleka, svampaktiga handen var fortfarande utsträckt.

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Drael.
  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Ulfruks bestörta ansiktsuttryck måste ha röjt att han var mycket imponerad av kvinnans iakttagelseförmåga. Hon måste ha skarpa sinnen om hon kunde läsa främlingar så väl, han rätade upp sin kropp, lät armarna falla ned och lade ena handen över den andra. ”Madam Geira, ni talar mitt språk! Ert förslag är alltså att hjälpa mig i jakten på denne vampyr, både som spårare och som byte. Därefter, när vi har lurat in den i vår fälla, så får du en stund att talas vid med denne. Jag inväntar ert tecken, och när du ger det då tar jag vampyrens liv?” Han smackade med sina läppar, ”Har jag förstått er korrekt? Om ni är så duktig som ni säger och ert erbjudande är ärligt, då tar jag gärna er i hand och välkomnar Madam Geira att göra mig sällskap under jakten.” Han lyfte upp sin kraftiga högerhand, och placerade den intill hennes så att hon lätt kunde skaka den om hon ville.

    Ulfruk litade självfallet inte på kvinnan ännu, hans skarpa ögon hade hunnit börja vänja sig vid mörkret och han hade då kunnat urskilja att hon inte riktigt var som andra människor. Som hon själv insinuerade visade hon upp egendomliga egenheter. Detta besvärade honom dock inte lika mycket som det kanske borde ha gjort. Geiras ögon såg underliga ut, och huden verkade nästan svampaktig.

    Nåväl, vänner kunde man inte ha för många av och de underliga är oftast de mest intressanta i alla fall. Dessutom, om kvinnan hade de förmågor som hon sade sig ha kunde han säkert lära sig en del utav henne. Geira verkade även betydligt mer civiliserad än övriga invånare han stött på i staden trots allt.

    När det kom till kritan var han mest intresserad av spänningen i att spåra upp ett riktigt farligt byte, känna blodet pumpa så hårt att man trodde hjärtat skulle sprängas, och slutligen vinna eller förlora. Om man dessutom hade ett självutnämt byte att gillra fällan med, då vore allt perfekt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira knep ihop läpparna i ett leende, och tog dvärgens rejäla högernäve mellan sina båda kalla, fuktiga händer. Någonting tycktes för ett ögonblick skimra till i de oseende ögonen.

    “Utmärkt, min bäste herre! Ni förstår mig helt korrekt.”

    Hon släppte hans händer och började reflexmässigt leta i klädnaden efter något, men avbröt sig.

    “Ursäkta mig. I vanliga fall skriver jag kontrakt med dem jag ger mig i lag med, men jag tror att det i detta fall varken är nödvändigt eller… önskvärt.”

    Hon drog fram en liten ljus skinnpåse ur gömmorna i sin dräkt, och räckte fram den mot Ulfruk.

    “Denna kan ni dock göra klokt i att bära med er. Se det som en gåva för att fira påbörjan av ett lyckat samarbete! Den hjälper er att skåda det som är fördolt för det levande ögat. Öppna den dock inte för allt i världen, såvida inte längtan efter dödsmarkerna har tagit er helt i besittning!”

    Hon bet sig lätt i läppen och funderade. Blånande tandavtryck uppenbarade sig genast på den sjukliga huden.

    “Jag förstår att ni inte har anledning att lita på mig fullt. En klok instinkt. Håll fast vid den, men låt den inte förblinda er, herr Ulfruk.”

    Hon lade särskild tonvikt vid de sista orden. Så vände hon sin blick från mannen framför henne och såg mot himlen. Tunga sjok av trasiga moln hängde likt en söndersliten väv över stjärnorna, som begynte synas i den mörknande natten. Hon slöt ögonen, kände den eviga sången i djupet. Det kallade. Nära. Eller..?

    Hennes sinnen tycktes för en stund lika fördunklade som skuggorna omkring dem, men så plötsligt kände hon det; det omisskännliga vinddraget då portarna slås upp. Dödens portar… blodets portar… blod och järn…

    Geira slog upp ögonen.

    “Herr Ulfruk, om ni vill jaga vampyr, så bör vi nog sätta fart. Jag tror att vår vasstandade vän just passerade genom Järnporten, och det brådskar. Är vi redo att ge oss av?”

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Ulfruk skakade Geiras kalla händer, de var nätta men visst fanns det styrka där. Plötsligt fann han sig stå med en ljus skinnpåse i händerna, och fick instruktioner om att inte öppna den. Stynget av nyfikenhet trycktes på plats av Ulfruks förnuft som sade åt honom att ibland är det bäst att bara göra som man blir tillsagd.

    Han tackade hövligt för gåvan och bockade, innan han plötsligt vände sig om mot sina båda livvakter. ”Hruteg! Hämta mina bössor, den stora, ja småbössorna med förresten, och eldpulver! omedelbart! ” Stackars Hruteg som redan var skärrad av det underliga mötet med Geira behövde en sekund att processera informationen innan han försvann iväg i ilfart.

    Den andra livvakten Drukbert stod kvar och såg förvirrad ut. Drukbert blev det dock också fart på när Ulfruk vände sig mot honom och kommenderade ”Hämta silver! Smycken, slantar, saker! Ja småsaker! Slå sönder något om du behöver, se bara till att det är smått nog att stuvas in i bössorna!” Han hämtade andan och fortsatte “Säg också åt Grach att göra sig och vagnen redo för avfärd och stuva in intill min plats!”

    Även Drukbert försvann i hast, och Ulfruk vände sig om mot Geira med ett ursäktande leende i det rynkiga ansiktet. ”Jag ber om ursäkt för dröjsmålet Madam Geira, vi skall naturligtvis ge oss av omgående, kanske kan vi gå och tala samtidigt medan de gör i ordning vår vagn?” Ulfruk gestikulerade med hela handen ned mot vägen till dvärgarnas varuhus, och fortsatte. ”Tyvärr var vi inte medvetna om att aftonen skulle bli så händelserik, och tog därför inte med våra vapen på grund av att lokalbornas….” Han avbröt sig efter att ha sett upp i hennes ansikte, och insett att hon var precis lika odöd som deras villebråd. Ulfruk blev mycket häpen, men samlade sig nästan omedelbart. ”Eh, Madam, jag kan inte hjälpa att notera att ni visst är lite..” Det fanns verkligen inget naturligt sätt att säga det på. ”Ni är sannolikt en aning odöd ni också, tror jag bestämt.” Att han inte sett det förut! Då kom Ulfruk att tänka på gåvan. ”Är det påsen ni gav mig som gör att jag ser det så tydligt?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira stirrade på den något omskakade Ulfruk, och skrattade sen till, ett kort, hest och synnerligen ocharmerande läte. Så samlade hon sig.

    “Jo vars, nog menade jag det ordagrant när jag sade att jag har personlig erfarenhet av de döda. Ungdomligt oförstånd kan slå en in på de nesligaste av vägnar ibland, och jag betalar det priset än.”

    “Jag är ingen vampyr”, lade hon snabbt till, “och kräver ingen föda, varken blod eller något annat. Men jag känner de mina, oavsett vad sort vi än är, och jag har vissa fördelar gentemot andra av mitt släkte. Påsen ni håller i, till exempel, är sprungen ur de fördelarna. Nog ser ni mig klart på grund av den, men den öppnar också andra möjligheter för er. Döden håller många hemligheter, inte bara genomskådandet av glamúrgaldr. Alla dolda vägar, alla maskeringar och alla skuggor. Ni kan se igenom dem så länge ni bär med er min gåva, men jag råder er att aldrig titta för länge. Skiljeväggen mellan liv och död finns där av god anledning, och den som ser för länge åt fel håll, får svårt att vända bort sin blick. Det fick jag själv bittert erfara.”

    Hon harklade sig och bytte ämne.

    “Jag hoppas att min, ah, existens, inte besvärar er alltför mycket för att påverka uppdraget?”

    Geira såg uppfordrande på Ulfruk, så uppfordrande nu hennes virrande blick kunde bli, och skulle just till att säga något mer då en av dvärgarna i Ulfruks manskap skyndade förbi med en av de fascinerande skapelserna hennes nyfunne kompanjon kallade bössor. Hon uppskattade dem, de hade en säregen doft som tilltalade henne, av krut och eld, strid och plötslig död. Geira pekade, oförvanskat förtjust, mot dem.

    “Jag känner dolk och klinga väl nog för att känna igen ett vapen när jag ser det, men dessa är för mig något helt nytt. Är det med dem ni skall döda vampyren?”

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Drael.
  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Ulfruk insåg till fullo det oerhörda värdet av gåvan som Geira gett honom, helt utan att be om någonting i gengäld. Han bestämde sig omedelbart för att återgälda gåvan. ”Madam Geira, det är verkligen en furstlig gåva ni har gett mig. Jag önskar att jag hade någonting lika värdefullt att ge er i gengäld”. Han funderade på hennes kommentar om dånrören och sade ”Hruteg, var vänlig och hämta ett dånrör till Madam Geira”. Därefter slogs han av Geiras till synes sköra konstitution och tillade. ”Välj ut en småbössa, en av de som vi packar ned i de fina eklådorna du vet. Just det ja, ladda också färdigt den med silver från det som Drukbert förberett innan du lägger tillbaka den i asken igen”.  Hruteg såg ut att vilja protestera men Ulfruk viftade genast bort honom.

    Återigen vände han sig mot Geira och sade ”Det är visserligen inte en lika furstlig gåva som er, men det är det nyaste och mest avancerade vapnet inom dvärgsk smideskonst idag. Det skulle göra mig lycklig om ni ville ta emot min enkla gåva till er”. Ulfruk blev märkbart entusiastisk. ”Se här, jag skall visa er hur man använder den. Det är inte särskilt svårt men kräver lite träning innan man lär sig”. Han tog fram en av sin av egna småbössor och visade. ”Ni stoppar in eldpulver här i röret, packar det väl, och stoppar därefter in den typ av projektil ni vill avfyra. Jag rekommenderar er att använda kulor avsedda för ändamålet. Idag måste vi dock nöja oss med silverskrot, så var försiktig så att du inte skadar dig”. Ulfruk tog ett andetag och fortsatte. ”När ni vill avfyra vapnet trycker ni endast in den här”. Ulfruk pekade menande på avtryckaren. ”Men se upp, för det smäller högt. Om ni inte håller emot med musklerna kan ni skada er. Skulle ni behöva använda den i mötet med vampyren så rikta bara röret i dess allmänna riktning, det kommer att flyga silver överallt!” Han skrockade lite över tanken innan han tycktes komma på att han glömt något. ”Javisst, den måste också laddas om efter varje användning, se till att ni inte slösar bort er chans, för laddning kräver sin tid även om man är en van användare”.

    Ulfruk log rovlystet när han svarade på hennes fråga, ”Som ni säger Madam Geira, med hjälp av dessa dånrör skall vi blåsa ett stort hål i monstret”. Han kom strax på sig själv med att ha uttryckt sig okänsligt, och tillade. ”Jag säger naturligtvis monster eftersom vampyren verkar mörda oskyldiga, det har naturligtvis ingenting med dess faktiska natur att göra. Det är mycket uppenbart att huruvida man är ett monster eller ej, sitter i individens personlighet, och inte dess.. existens.”. Ulfruk såg på Geira och med ett ursäktande ansiktsuttryck och hoppades att hon skulle förstå vad han ville ha sagt.

    Slutligen hänvisade han mot dvärgarnas varuhus, ”Madam Geira, jag tror vår vagn torde vara färdig snart. Vänligen följ med och gör mig sällskap i vårt enkla färdmedel.”

     

     

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Thud.
  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira var inte van att återgäldas bortom vad ett kontrakt krävde, och såg först ganska förvirrad ut, då Ulfruk inte bara tackade henne utan även började ordna med ett av de fascinerande dvärgska vapnen till henne. Hon hade mest tyckt att det var skönt att han förstod det vettiga i att ta emot trollpåsen inför deras jakt; i vanliga fall fick hon be, tjata, manipulera, hota och tvinga (i den ordningen) för att få folk att ta emot ting nödvändiga för uppdraget då hon gav sig i lag med andra. Geira sökte inte hjälp om hon inte behövde den, men då ville hon ha det redigt utfört också. Hennes respekt för Ulfruk hade vuxit åtskilligt då han tog emot gåvan utan de vanligen förekommande utropen av “satanstyg!” och “häxkonst!” så fort hon framlade något av sina hjälpmedel. Att han dessutom uppskattade den, nog att vilja gengälda den, var mycket värt. Ulfruks respektfulla inställning till Geira steg honom högt i hennes ögon.

    Hon följde noggrant med i hans anvisningar om hur man skötte och handhade vapnet, och började förtjust försöka sig på att ladda det medan Ulfruk försökte rädda upp kommentaren om monster. Geira lyfte huvudet och vände sig mot honom.

    “Herr Ulfruk, jag är mycket väl medveten om vad jag är. Jag har inga problem med det. Det är ni ibland de levande som brukar ha invändningar, av fullt naturliga skäl. Ni behöver inte försköna någonting, jag tar inte illa vid mig. Jag är ett monster, ut samman med er för att jaga ett annat monster. Jag lägger dock stort värde i hur väl ni har bemött mig hit intills. Det är mig sällsynt, och jag högaktar er för det, herr Ulfruk.”

    Geira sneglade mot vagnen som tycktes vara redo, och sedan på sin färdkamrat. Vinden isade till igen, något kändes… fel. Smaken av järn var där igen, bilderna, vetskapen. Än hade varelsen de jagade inte hunnit lämna Iserion, men något var avsevärt annorlunda från innan.

    Blod. En sång av blod. En underbar, rusande melodi. Drick av mig, ge ditt liv… Kom, kom… Sjung med mitt blod, kom, sjung. Ge ditt blod!

    Geiras ögon smalnade.

    “Vampyren har funnit ett nytt offer, och visste jag inte bättre hade jag velat påstå att det vasskäftade kräket både känner mig i hasorna och hånar mig på ett och samma.”

    Hon ryckte lätt i Ulfruk och kravlade sig därefter upp i vagnen, intensivt stirrande ut i mörkret med ögonen som inte såg.

    “Känner ni också av det?”, frågade hon, så tyst hon kunde så för att inte skrämma sin färdkamrats manskap. “Vampyren. Den kallar oss.”

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Ulfruk var glad att höra att hans lilla fadäs inte hade väckt anstöt hos Geira, då kunde han åter slappna av. När de båda hade satt sig tillrätta i den bekvämt inredda vagnen ropade han åt Grach att ta dem till Järnporten. Obehaget från den skakiga resan över kullerstenarna dämpades påtagligt av de väl vadderade sittdynorna i röd sammet. Lyktorna hade köpts från Caras Idhrenins smedja och var av typen som inte slockar. Dess mjuka, gula sken lyste behagligt upp den välutsmyckade vagnen. Ulfruk tänkte högt, ”Ja vi är nog alla monster om sanningen skall fram, på ett eller annat sätt”.

    Här inne i vagnen blev Geiras doft betydligt mer påtaglig, och Ulfruk fällde diskret in fönstret intill honom för att inte låta det påverka honom. Han skulle precis forsätta sitt resonemang när Geira berättade att vampyren krävt ett nytt offer, och att den faktiskt kallade på dem.

    Adrenalinet började att pumpa hårt i hans ådror, de var jagade, aldrig förr hade Ulfruk själv funnits sig vara byte i en katt och råtta lek. För första gången någonsin fann han sig en en jakt där han inte var det värsta rovdjuret. Tanken gjorde honom upphetsad! Döden trängde sig ovillkorligt närmre, och det fick honom att känna sig mer levande än någonsin innan. Ulfruk kunde känna en vag närvaro av någonting långt borta, men inte mer än så. Om något så förstärkte det hans upphetsning.

    Adrenalinet fick hans röst att låta ostadig, och det kanske märktes när Ulfruk frågade Geira, ”Madam, den kan alltså känna av er närvaro? Är det så då borde vi anlägga en fälla. Locka ut den med er närvaro, och därefter få den att placera sig så att jag kan ta ut den obemärkt, är det ens möjligt tror ni? Jag måste komma nära eftersom vi använder skrot, det påverkar min träffsäkerhet påtagligt”. Ulfruk funderade innan han fortsatte ”Annars bör vi möta den tillsammans, ansikte mot ansikte”. Som för att försäkra sig själv lade han till.  ”Jag kan omöjligt tro att den överlever att få innehållet från tre silverladdade bössor tömt uti dess innanmäte i varje fall”. I sitt sinne bad Ulfruk till Tharûk att bössorna inte skulle krångla när det väl gällde, och funderade på var i Loths rövhål han hade lagt sin stridsyxa någonstans. Den kanske skulle visa sig användbar trots allt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Medan vagnen, lätt taktfast skakande, rullade fram längs med gatorna, var Geira oupphörligt vänd mot fönstret. Hon sökte utåt, långt bort, nära, men den försmädlige blodsugaren undgick henne.

    Det var inte normalt.

    Självfallet var det inget normalt med vandrande lik, såväl bloddrickande som icke, men det var något fruktansvärt fel med den här varelsen.

    Geira hade aldrig gett mycket för vampyrsägnerna som fägnade människorna. Visst rörde det sig allsköns odöda parasiter i skuggorna, men vampyren, så som den uppträdde i myterna, hade hon ytterst sällan skådat. Hon menade inte på att de inte fanns; hon hade stött på ett fåtal som verkligen inte kunde benämnas som annat. Men att jaga inne i människobebodda städer stämde inte överens med hur hon kände dem, och sannerligen inte heller de förmågor detta exemplar tycktes besitta.
    En vampyr, oavsett hur skrämmande, snabb och blodtörstig den än var, var fortfarande ur magisk synpunkt simpel. Styrd av det förbannade blodet var de otroligt enkla att kontrollera för den som besatt förmågan. All den kunskap Geira genom åren samlat på sig genom åren inom just att styra och manipulera döda kroppar, att för en stund pumpa det svarta blodet genom ett stilla hjärta – det gjorde henne till en mästerlig marionettspelare när det kom till denna sorts varelse. Att den skulle kunna kommunicera med henne för det allra första, var befängt. Att den skulle kunna ropa på henne, var ren dårskap. Hon var, enligt magins alla lagar och regler, den dominerande parten i den här maktkampen, så varför sjöng sången inuti hennes ben? Varför drog vinden genom hennes bröstkorg, het som rödglödgat järn, som brinnande blod? Varför?

    Geira såg upp. Hon hade knappt märkt att Ulfruk talade till henne.

    “Förlåt mig, vad? En fälla?”

    Hon funderade lite.

    “Jag är inte så säker på att det är en bra idé. Den här vampyren beter sig inte riktigt som den ska, om vi säger så.”

    Hon delgav honom vad hon visste, om vampyrer i allmänhet och deras villebråd i synnerhet.

    “Så ni förstår, herr Ulfruk, att fällan lika gärna skulle kunna slå igen sina käftar om oss. Jag vet inte ännu hur stark dess makt är. Att den står bortom de vampyrer jag hittills träffat på, är odiskuterbart. Men kanske är en gillrad fälla ändå den bästa chansen för att locka den till oss och få reda på det. Spåret jag fått upp hittills rör sig ännu vid Järnporten. Vad sägs om att försöka locka den i fällan där?”

    Hon fnös föraktfullt. Hennes utandning spred samma doft av kadaver och begravningsört som resten av hennes kropp utsöndrade.

    “Träck må ta dig, du din sabeltandade mygga.”

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

     

    Ulfruk lyssnade till Geiras beskrivning och förstod att hans lycka drivit honom till det mest förnämsta villebråd han någonsin kunnat önska jaga. Geiras omfattande kunskap om vampyrer hade gjort honom helt ställd och med all sin förmåga försökte han lägga så många detaljer på minnet som möjligt. För att kunna jaga ett byte måste man känna till det, dess egenskaper, rutiner och drifter. Geira hade gett honom betydligt mer än de böcker han läst på sistone, verkligt praktiskt information. Ulfruk försjönk in i en bubbla, där han spelade upp olika tänkbara scenarion inför sin inre syn. Tyvärr var de begränsade i utrustning, tid och planering. Det gällde att göra det så enkelt som möjligt, någonting både snabbt och enkelt men effektivt. En fälla som inte väckte misstänksamhet hos en varelse med potential att vara oerhört gammal och erfaren. Ulfruk rycktes med i sina tankar, och medan de studsade runt i sina säten började tillstymelsen av en plan att framträda.

    ”Madam Geira, jag tror att jag har grunden för en plan, men det finns fortfarande många oklarheter. Det som gör det svårt är att ni vill talas vid med den. Eld torde annars ha varit effektivt, och att sätta den i brand hade haft självklara fördelar. Det kan jag dock inte göra om den behöver komma så pass nära er att ni kan talas vid, riskerna är för höga”.

    Ulfruk tystnade ett ögonblick innan han fortsatte. ”Vi kommer behöva avskärma dess förmåga att effektivt använda sina sinnen. Hörsel, syn och lukt. Samt att utgå från att strid är dess vardag och vaksamhet dess andra natur”.

    Ulfruk förde omedvetet sin ena hand till sitt asikte och drog sig förstrött i sina välvårdade svarta skäggtofsar. ”Beroende på hur den uppfattar er så kan jag tänka mig två olika scenarion. I det ena behöver jag ligga gömd från en viss distans, gärna bakom en vägg eller inne i ett hus där jag kan maskeras bland andra ljud och dofter. På så vis borde vi kunna undvika att dess uppmärksamhet fästs vid mig”.

    Han fortsatte det enkla resonemanget ”Samtidigt måste jag snabbt kunna ta mig ut till er om det skulle behövas, för vi får bara en chans med stora bössan, och att begränsa avståndet är mycket viktigt för precisionen. Detta kräver dessutom att vi befinner oss på en välbefolkad plats, kanske omkring ett litet värdshus där jag kan hyra ett nedsläckt rum, och öppna fönsterluckorna en aning i rätt riktning”.

    Medan han talade såg sig Ulfruk omkring efter sin vackert snidade pipa. Han sträckte sig efter den och började att packa den med full med tobak från en påse han bar med sig i bältet. ”Ni skulle då behöva vara placerad så att jag för det första kan urskönja er båda samt er signal när det väl är dags. Jag skulle även behöva vara placerad utanför vampyrens synfält, samtidigt som salvan från bössan inte får löpa risk att träffa er”.

    Ulfruk tände pipan och drog ett djupt, lugnande bloss, innan han fortsatte. ”Det bästa vore om jag kan ligga snett bakifrån vampyren, och att ni håller den på ett flertal meters avstånd från er egen person”.

    Ulfruk puffade förnöjt på pipan medan han utvecklade sina tankar. ”Kunde vi hålla fast den om än bara för ett par sekunder, vore det idealiskt.  Tyvärr är jag rädd att en sådan operation lätt kan gå fel. Vi vill hela tiden hålla vampyren lugn och övermodig, så att den tror att den har övertaget. Anar den minsta oråd kan den bli oberäknelig”.

    Röken inuti vagnen började tillta, något som inte bekymrade en van rökare likt Ulfruk. Utan att låta sig besväras fortsatte han att narrera sin inre monolog. ”I det andra scenariot gömmer jag mig bakom er, liggandes på marken. Vi behöver en vägg bakom oss och gärna skydd ovanifrån så att vampyren endast kan komma emot oss från en riktning. Den får inte kunna se mig. Min egen doft kunde vi kanske maskera genom att jag tar på mig Madams kläder?”.

    Den plötsliga oron över att hans ofina förslag skulle göra Geira förnärmad fick honom att hastigt tillägga. ”Jag inser naturligtvis det opassande i mitt förslag Madam Geira, och ber er förlåta min fräckhet. Naturligtvis skulle jag först anordna nya kläder åt er i både den färg och form ni själv önskar”.

    Ulfruk kände att det kanske inte räckte och fortsatte därför förklara sina tankar. “Doften av era kläder är kanske stark nog att maskera min egen, eller åtminstone stark nog för att förvirra vampyrens sinnen. När ni var redo hade ni dessutom med ett enkelt steg åt sidan gett mig möjlighet att skicka vampyren tillbaka till evigheten. För att inte nämna att jag varit nära till hands vid behov”.

    Ulfruk såg ned på sin pipa. Skit också, dofta skulle han säkerligen göra i varje fall. Jaja strunt samma, det var redan för sent. ”Det som bekymrar mig i scenario två är ljudet av mitt hjärta och andning, de kanske kunde avslöja oss. Vad tror ni Madam, utifrån er omfattande erfarenhet av de odöda, verkar mina idéer rimliga?”

     

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Thud.
  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira ryckte till då Ulfruk nämnde svårigheterna i det faktum att hon behövde stunden själv med vampyren innan dödsögonblicket. Hon var just på väg att protestera då han gled över i scenarion som möjliggjorde bådadera, och lättat sjönk hon tillbaka i sätet igen. Hon kände fortfarande blodssången inom sig, men mest av allt kände hon kylan, den som spridit sig ut igenom henne ett bra tag nu trots alla hennes försök att motarbeta den. Hon visste vad som krävdes. Hon visste också att det inte fanns mycket tid kvar. Hon hade slösat bort alltför mycket och om hon inte kunde få tag i det hon sökte inom en överskådlig framtid, så skulle hon för evigt tvingas… nej. Inte tänka så. Hon skulle lyckas. Hon måste. Det fanns inga andra alternativ. Fokusera! Det här uppdraget kunde göra hennes lycka. Hon var tvungen att ge sig hän helhjärtat (nåja) åt det.

    Geira spetsade öronen och lyssnade på Ulfruks detaljerade förslag. Planerna verkade gedigna nog, men tillräckligt säker kunde man aldrig vara. Hon avbröt för att påpeka detta.

    “Det låter bra. Jag tror att det andra alternativet vore säkrare; öppnare omgivning ger friare rygg. Som ni också säger vore det ypperligt att kunna hålla fast vampyren en stund. Jag tror att jag har medel att ordna just det. Om mina farhågor stämmer, så kanske det inte är riktigt lika effektivt som annars, men en kort stunds effektiv paralys bör jag kunna få till. En bindande cirkel, en särskild besvärjelse jag förskansade mig under en av mina resor i Dar Zakhar. Mörkeralverna besitter mycken välbevarad kunskap… Vi behöver bara se till att få vampyren inom den. Där skulle jag själv vara ypperligt lockbete. Jag kommer påverkas av cirkeln jag med, men jag behöver inte röra på mig för att få ut det jag ska av mötet.”

    Den blåsvarta skrumpnade tungan sköt ut och spelade lätt över hennes läppar i ett lika delar exalterat som nervöst grin, medan hon fortsatt lyssnade till Ulfruks planer. Hon smilade roat då han nämnde att bära hennes klädnad.

    “Det är ni som är jägaren av oss, herr Ulfruk. Om ni tror att det hade hjälpt oss i vårat uppsåt, går jag givetvis med på det. Finn mig bara något liknande att bära, vad slag kvittar egentligen så länge det döljer mig väl. Jag uppskattar er hänsynsfullhet i denna fråga.”

    Hon knep ihop läpparna och lade med spelad förnärmelse till: “Antyder ni att jag luktar illa?

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Geiras plötsliga fråga angående hennes doft fick Ulfruk att dra ett för djupt bloss ur sin pipa och han drabbades av en kraftig hostattack. Vid flera tillfällen försökte han ta till orda men misslyckades alltjämt. Slutligen, efter att ha fått lite tid att begrunda sitt svar rosslade han fram, ”Madam Geira, er fråga gör mig helt ställd. Naturligtvis är det så att dofter för de levande och döda skiljer sig åt. Luktsinnet är främst ett försvar. Exempelvis mot faror som att äta kött som kan vara skadligt för kroppen. Därför ter sig dofter olika för olika varelser, det är naturligtvis en rent subjektiv bedömning förstår ni”. Ulfruk började tappa rösten och var tvungen att hosta ett par gånger till innan han kunde fortsätta. ”Således, huruvida er doft är tilltalande eller ej beror på vem som känner av er doft. Jag menade endast att eftersom vampyrer är odöda jägare, ute efter pumpande blod, så luktar jag själv mycket gott. Kunde jag därför gömma mig bakom er doft som borde vara snarlik hans egen, då borde jag alltså kunna undgå dess uppmärksamhet”. Han avslutande och slickade sig runt sina läppar som vid detta laget hade hunnit blivit torra. Förhoppningsvis skulle inte Geira ställa honom mot väggen om saken, och Ulfruk försökte sig snabbt på att byta samtalsämne innan hon fick en chans att ta ton.

    ”Det ni säger om paralyseringen är mycket intressant! Själv föredrar jag också just det alternativet om jag skall vara ärlig, det känns säkrare”. Dessutom skulle Ulfruk få se nederlaget i vampyrens ögon, den skulle veta att den gått rakt uti fällan.

    Han fortsatte, ”Kunde ni bara hålla fast den om så en ringa sekund så skulle jag få ett ypperligt skottläge, det skulle även köpa mig tid att resa mig upp och tömma småbössorna, om det nu skulle visa sig nödvändigt”. Ulfruk avbröt sig, som om han kom på någonting. ”Just ja, eftersom Madam Geira nu är så tillmötesgående med min plan så skall jag genast anordna för ett nytt plagg åt er. Jag vet inte om de har siden att tillgå i denna stad som Tharûk glömt, men jag tror bestämt att en svart sidenklädnad skulle passa er perfekt”.

    Utan omsvep ställde sig Ulfruk upp, och stack ut sitt huvud ut ur fönstret så att det svarta håret blåste omkring i ansiktet på honom. ”Grach!” ropade han. ”Hitta oss en skräddare på vägen, vi måste göra ett stopp!” Grachs svar var svårt att urskilja inifrån vagnen, men Ulfruks svar gjorde det lätt att förstå vad det handlade om. ”Ja det förstår jag väl! Du får väl banka på dörren tills han öppnar då!” ropade han tillbaka.

    När Ulfruk sjönk tillbaka ned i sitt säte, stod hans tjocka svarta hår likt ett skatbo kring hans huvud. Han drog det tillbaka över ryggen med sina tjocka fingrar, och sade uppmuntrande till Geira, ”Var inte orolig Madam, Grach kommer att hitta en lämplig skräddare på vägen”.

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Thud.
    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Thud.
  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira formligen väste av skratt. Hon klappade Ulfruks axel och kved fram: “Ulfruk, jag skämtade.”

    Hon samlade sig något och lade till, fortfarande brett leende: “Ursäkta mig, jag lägger undan formaliteterna en stund. Men aldrig någonsin har någon varit så hänsynsfull mot mig som du! Det är… uppfriskande, i ärlighetens namn. Jag luktar, det gör jag. Du behöver aldrig sticka under stol med mina tillkortakommanden. Jag känner inte av det själv, men givetvis luktar lik obehagligt för de levande.”

    Hon snörpte på munnen då en tanke slog henne, och gled omedvetet tillbaka in i mer höviskt formell titulering.

    “Men det får mig faktiskt att tänka på något. Jag luktar mig inte till andra. Det kan självfallet bero på att min näsa är vittrad inuti sedan länge; jag kan uppfatta dofter men mer som ett abstrakt intryck. Alla mina sinnesintryck drivs av helt andra saker än faktiska kroppsliga funktioner. Det är därför jag är mycket väl medveten om att den här vagnen stinker av rök från den där pipan ni håller intill er likt er förstfödde, men utan att hosta eller retas av det. Och likväl varför jag ser er klart och tydligt, trots att mina ögon näst intill är blinda. Jag vet inte hur pass skärpta sinnen vårat byte besitter, men det är möjligt att det inte kommer kunna dofta sig till oss.”

    Hon kastade en blick utåt mot den stackars Grach.

    “Det är också fullt möjligt att den besitter en näsa ej av denna värld, och att min klädnad är av absoluta vikt för att dölja oss.”

    Hon log snett mot Ulfruk.

    “Oavsett har talet om sidenklädnad väckt fåfängan i mig alldeles. Den skräddare som efter att ha blivit väckt i ottan därefter vill ta mina mått, den vill jag dock se!”

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Ulfruk log med hela ansiktet, en rynkig historia som dock visade upp verklig glädje. ”Jag är bara glad över att ha fått en ny vän” sade han med vänligt tonfall.

    Leendet i hans ansikte smälte dock bort när allvaret i situationen gjorde sig påmint, ”Dessvärre, om det är som du säger att vampyrens sinnen kanske är… övernaturliga. Ja då skulle inte det inte hjälpa hur mycket tyg jag än svepte in mig i. Detta förändrar i så fall hela situationen”.

    Ulfruk lutade sig nästan försiktigt tillbaka mot det mjuka ryggstödet. Han satt stirrandes ut i ingenting under en kort stund. Pipan slutade att ryka men Ulfruk tog den inte ur munnen förrän han plötsligt utbrast, ”Åt skogen med det, med en förlamningsbesvärjelse behöver jag inte gömma mig. Håll den bara fast så skall jag nog kunna ta hand om den busen ändå, om jag så skall blåsa benen av den”.

    Hans hårda ton försvan  nästan omedelbart, ”Sedan när vi väl tagit hand om vår vampyr så skall vi allt ombesörja att skaffa dig en riktig sidenklänning, var så säker på det”.

    Han sneglade snabbt ut genom fönstret och såg ett torn han mindes från resan in i Iserion, “Jag börjar känna igen mig, det är inte väldigt långt kvar till Järnporten nu”.

  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Geira skärskådade sin omaka vän. Hon blev absolut inte klok på honom, men det var också hälften av förtjusningen i att ha vänner. Hon hade inte sådana att strö omkring sig likt småslantar, direkt.

    Men hon uppfattade skiftningarna i Ulfruks tonfall, hans stirrande blick och hans försiktiga rörelse.

    “Är ni rädd?” frågade hon häpet, och kunde bitit sig i tungan. Oavsett vad, kändes det inte som en fråga man ställde till någon som Ulfruk. En självbetitlad äventyrare, ständigt på jakt – han om någon vore väl typen att ta illa upp av en sådan fråga!

    “Jag menar intet ont med det”, lade hon skyndsamt till. “Det är fullt förståeligt, till och med. Endast en dåre skulle stå kall och likgiltig inför vad vi kan tänkas möta.”

    Något tändes i hennes blick; de ruttnande händerna for in i klädnaden i jakt på någonting. Hon drog fram en liten dammig sammetspåse. Den klirrade när hon gav den till Ulfruk.

    “Jag vet vad ni tänker säga, men nej, någon trollkonst är detta inte. Eller nåja, det beror väl på hur man ser det. Jag vet inte varför jag behållit den, för sprit går inte väl ihop med min, ahem, konstitution, märkligt nog… Men det sägs vara en fin årgång och bryggt av kaldrländare. En skål, en gyllne droppe mod – en liten lättnad inför en nära förestående fasa?”

    Hennes blick föll på Järnporten som tornade upp sig utanför fönstret. Hon skulle just yttra något mer, då ett fruktansvärt oljud skallade i hennes huvud. Hon visste inte om andra kunde höra det också, men det gälla skärande lätet skar likt en vitglödgad klinga igenom henne, och hon slog händerna mot tinningarna i krampaktiga plågor över det ihållande, genomträngande ljudet.

    Jag ser dig. Jag ser dig.

    Rösten hördes än inuti henne, än omkring henne.

    Kom, kom till mig…

    Kom.

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Rädd? Ulfruk förvånades av frågan och skärskådade sig själv för att utröna huruvida han faktiskt var rädd. Det kändes inte som om han var det. Känslan var annorlunda, nervositet låg närmre det han kände, men var ändå inte korrekt.  ”Nej Madam Geira, inte rädd tror jag. Däremot är jag en jägare, inte någon krigare. Vanligtvis spårar jag upp mitt byte, anlägger fällan och låter den slå igen. Idag står vi dock inför ett villebråd som jag inte har någon som helst aning om hur vi skall hantera. Ärligt talat, dagens jakt känns nu mer som en resa mot en strid, och det är inte någonting jag har särskilt mycket erfarenhet av”. Han tillade skyndsamt, “Var inte orolig, det skall säkert gå bra”. Ulfruk såg på påsen som Geira räckte mot honom, ”Tack så mycket, jag smakar gärna innan jag får ta och leta rätt på yxan också. Något att dricka kommer inte att skada, den saken är säker”.

    Ulfruk tog emot påsen och fumlade en stund med de tunna remmarna den var hopsnörd med. Till slut lyckades han få upp den och stack ned två tjocka fingrar medan han förgäves försökte fiska upp en liten flaska. Det krävdes koncentration för att få upp den, och när han till slut lyckades lyfte han bort korken med ett uttryck av ren triumf i sitt skäggiga ansikte. Ulfruk belönade sig själv därefter med en rejäl klunk av det utsökta mjödet.

    Som en sann konnässör av alkoholhaltiga drycker blev han omedelbart på bättre humör utav att ha smakat någonting för honom helt nytt. Ulfruk vände sig mot Geira och stod precis i bestånd till att ge en hyllande recension av mjödet, när han plötsligt insåg att någonting stod på tok. Geira hade slagit sina händer kring huvudet och såg ut att ha verkligt ont.

    Ulfruk såg sig stressat omkring men kunde inte upptäcka någonting alls ute i nattmörkret. Plötsligt hördes ljudet av en dov duns ovanpå vagnstaket, och han drogs bakåt in i sin sits när hästarna plötsligt skenade iväg i panikfylld galopp. Hans blick drogs mot den stora lådan i sätet mitt emot som innehöll hans bössa, och gjorde en ansats att nå den.

  • Rollspelare
    Member since: 26/05/2019

    Världen gick runt, runt; intrycken myllrade, hennes mun var torr och läpparna kändes som pergament. Hade hon varit vid liv, hade pulsen hotat att slå igenom hennes hud. Bröstkorgen brann, en malström som drog, ständigt inåt, inåt… Huvudet var lätt, samtidigt tyngt av all världens bilder, viskningarna…

    Nu är du min.

    Dunsen från taket var för Geira som tordönsdån. Hon hörde ljud, avlägsna ljud av strid, och ett myller av fötter på alltför många ben.
    Alltför många ben för vad..? Insikten slog ned som ett blixtslag, men hon kunde inte utröna något ur den i kaoset. Det var bara något som kändes viktigt.

    Hon uppfattade sin vän i tumultet, han sträckte sig efter lådan. Snabbt sköt hon den mot honom och tog hans ena hand i sin. De blånade, trasiga naglarna borrade sig in i Ulfruks handrygg, och små blodsdroppar uppenbarade sig på huden. Geira svepte upp dem med ett likblekt finger, och kämpade med att få fram en dolk, som hon snabbt skar ett snitt med i sin egen handflata.
    Blodet som trögt bubblade fram hade samma färg och konsistens som halvt torkat bläck, och hon skopade upp lite av det med knivseggen medan hon frenetiskt mumlade genom sammanbitna tänder. Hon drog fingertoppen med Ulfruks blod över dolkspetsen och högg därefter rakt ned i vagnsgolvet, medan hon drog sin kamrat till sig. Hon skulle få ersätta honom för vagnen senare, nu var det viktigaste att skydda dem båda.

    Frenetiskt rabblade hon besvärjelsen medan dolken gnisslande skar in blodscirkeln i golvet omkring dem. Det skallande oljudet började avta något, men den nya känslan av närvaro var tydlig. Fientlig närvaro.

    Ett skriande hördes utifrån. Hästarna!
    Vagnen stannade abrupt. Geira vinglade betänkligt, men lyckades hålla sig kvar upprätt.

    Ett skrapande ljud på vagnsdörren. Hon sneglade mot Ulfruk för att se om han hade bössan redo, medan hon mässade de sista raderna av skyddsgaldern. Med en sista stöt högg hon dolken i golvet rakt framför deras fötter, och ett ilsket rött skimmer uppenbarade sig kring blodsspåren.
    Cirkeln var lagd.

    Plötsligt blev allting tyst och stilla. Vagnsdörren knäppte till, och gled upp på glänt.

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Drael.
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 28 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.