Post has published by Vintersaga
Viewing 11 posts - 1 through 11 (of 11 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Himmeln var grå och molnig, från väst blåste vinden stark, och handelsskeppet Havsmusen drog stor nytta från blåsten genom vilken de hade tjänat mycket tid som tidigare gått i förlust efter att ha låtit stormen driva dem fel. En halvdag av starka vindar hade fått dem tillbaka på sin kurs och sin tidsplan med beräkning att nå land om knappa timmen, när skeppets spejare plötsligt ropade ut om ett skepp i sikte.

    Kapten Halvard höjde sin kikare och rapporterade för resten av besättningen som samlats runt honom, att skeppet var illa däran, dess segel trasor och ytan nästan helt förstörd från stormen. Liksom hos Havsmusen flög Celeras färger ovan det främmande skeppet, men olikt Havsmusen var skeppet säkert dubbelt deras storlek, och större än de flesta handelsskepp man kunde finna i Celeras hamnar.

    Blinkande kom från skeppets mast, och kaptenen tog fram kodboken för att läsa av vad som sades. Deras lass var värdeful och de önskade inte bli räddade, utan efterlyste förstärkning och indikerade mot öst, mot närmsta hamn. En rysning sköljde över Kapten Halvard när koden sedan nämnde en varning om pirater, vilket nog var orsaken till att skeppet var betyldigt mer slitet än en enkel storm hade kunnat orsakat ett skepp av den storleken, och han vände sig mot sin besättning snabbt.

    “Hissa alla segel! Sätt fart mot hamn! De har fallit offer för pirater och vi är nog nästa byte! Vad än det är som kan skada ett skepp som det står vi ingen chans mot!” Hastigt började besättningen springa mot sina stationer och kaptenen fortsatte ropa.

    “Våra fränder seglade under Celeras flagga när de blivit anfallna, men har behållit sin lass, så förvänta er att piraterna är ute efter specifikt våran!” Besättningen började jobba som om besatta, springande, ropande, samarbetande. Alla segel höjdes, besättningen beväpnades och med vinden från väst som tryckte på var det bara att hålla i sig. Inom kort passerade de skeppet som piraterna hade förstört och skadorna på skrovet, hålen, de krossade sektionerna där det en gång fanns grovt trä, detaljer som satte skräck i besättningen och väckte på nytt deras kärlek till livet.

    Uppe vid det större skeppets reling satt eller stod dess besättning, en trasig, blek, mager grupp med folk som apatiskt stirrade på Havsmusen när den drev förbi, tydligt i deras blickar att de förstod varför de passerade men önskade att de fick följa med. De som sågs var betydligt färre än vad ett skepp av den storleken borde ha i sin besättning. Hur länge hade de drivit runt? Visste de hur nära land de egentligen var? Havsmusen passerade jätten med hast och sorg fyllde besättningen som såg bakåt hur skeppet lämnades längre och länger bakom dem.

    Det tog inte länge däremot innan spejaren ropade ut på nytt, och besättningen skakade sig ur sin dimma av förtvivlan. “Segel! Segel akter!” Besättningen rusade akter för att se mot dit spejaren indikerade. Endast ett skepp syntes med blotta ögat, men det var en fläck, och Kapten Halvard kom rusande med kikaren.

    “Det är dem! Samma skepp! De hissar nya segel! Celeras flagga är borta!” Utropade kaptenen och vände sig om. “Det är en fälla! De hissar hela segel! Inta era poster, vi behöver nå land!” Vinden blåste till så att masten knakade och Havsmusen fick en knuff som om havsgudarna hörde en bön, och besättningen höll på falla omkull från rycket framåt. Himeln bakom det främmande skeppet mörknade av stormmoln, och skeppet i fråga släppte ut sina segel fullständigt, hela, stora med ett väldigt vinduppfång. För en med kikare gick det att se en helröd, blodröd flagga hissad.

    Inom minuter kunde det blotta ögat se hur det stora skeppet närmade sig, och med kikare kunde man se en helröd flagga på det främmande skeppets topp.

    “Lasten vår får inte bli deras! Kasta allt tungt överbord som inte behövs! Vi behöver nå Se’las hamn omgående!” Det var en kort dröjsel innan Havsmusens besättning skyndsamt svarade med handling och började springa runt för att kasta allt tungt överbord, tunnor, bord, stolar, reservdelar och allting annat som var över kilot. Ökningen var inte stor, men det var en ökning de hoppades var tillräckligt.

    Bakom dem tilltog stormen, himmeln nästan svartnade bakom det närmande skeppet, och stänk av regn och hav började nå Havsmusen genom vinden som sköt dem framåt som en pil. Med vinden och styrman vid hjulet som gjorde det mesta av arbetet kunde resten av besättningen inte göra mycket mer än att se skeppet nordväst om dem närma sig.

    “De skiftar söderut!” Ropade spejaren som hade svårt att hålla sig kvar i masten, och ännu svårare att göra sig hörd över mastens knakande och vindens dånande. Kapten Halvard sänkte sin kikare och vände sig till styrman. “De kommer stjäla vår vind! Vi är lättare, låt dem inte ligga bakom! Vej söder!” När kaptenens order nådde styrman lade han all sin vikt på att styra söderut, och med hjälp av två andra kunde de göra en lätt skiftning och undgick att hamna rakt framför skeppet som närmade sig.

    “Hamn!” Efter vad som kändes som en evighet hördes spejaren ropade ivrigt och pekade österut, och stora delar av besättningen sprang till andra sidan skeppet. “Förbered er för landstigning!” Ropade kaptenen och vände sig för att se bakåt igen. Stormen hade nästan slukat det väldiga skeppet, men både skepp och storm närmade sig fortfarande. “Signalera Se’las, varna för pirater!”

    Varje sekund de närmade sig kändes, för det var också varje sekund som det främmande skeppet närmade sig dem. Men när kaptenen kollade mellan jägarna och hamnen kunde han inte låta bli att le. “Vi kommer hinna! Är Se’las portar öppna?!” Han släppte inte skeppet bakom dem med blicken utan förlitade sig på svar från spejare. “Portarna är öppna, och murarna bemannade!” Se’las hade väntat deras ankomst och var redo att skydda dem och deras last.

    Se’las i Iselem var inte deras slutdestination egentligen, men de förstod vikten av Havsmusens last, och var ett inplanerat stopp på resan. “Skär av seglen! Kasta ankare! Håll i er, vi kommer slå in i hamnen hårt!” En kraftig, onaturlig våg från syd slog till mot deras sida med sådan kraft och volym att en från deras besättning sköljdes skrikande överbord. Resten rusade till relingen för att se efter, men havet hade redan slukat honom.

    “Håll i er eller låt avgrunden ta er, dårar!” Ropade kaptenen och besättningen omedelbart tog tag i relingen, precis som en plötslig våg från norr slog till mot skeppet. Några tappade greppet, men fick tag i rep när de slungades tvärs över båten. “Vart kommer vågorna ifrån?!” Ropade en från besättningen förtvivlat, men kaptenen verkade inte så fokuseras på det. Vid det skedet slog ankare mot mark, och seglen skars lös av några djärva själar uppe i masten. När sista repet hade kapats lossnade seglet och flög ut över Se’las.

    “Hamn!” Ropade spejaren och alla förstod att de kom på tok för snabbt in. Med ett öronbedövande dån slog de in i bryggan som krossades framför skeppets vikt, och snart grep ankaret tag i någonting och hela Havsmusen slets nästan bakåt av det plötsliga stoppet, och man kunde höra hur någonting starkt i trä under dem brast från styrkan av inbromsningen. Skeppet skakade vilt och ytterligare två föll överbord, men fokus nu var inte på andra utan på egen överlevnad när Havsmusen bromsade helt, efter att ha skurit sig igenom stora delar av den trästruktur som var hamnen.

    Med samarbete och en livskärlek kunde besättningen snabbt kliva av det lutande skeppet som låg för grunt, med kistan buren, allt annat lämnat kvar på skeppet. De började springa mot Se’las stenmurar och den stora träporten, som hade hamnarbetare redo för att stänga när de var inne i staden.

    Fyra från besättningen bar på kistan, resten var redan inne i staden, förutom Kapten Halvard som sprang sist. Han vände sig om för att se vart det jagande skeppet var, och till sin förskräckelse närmade även det sig hamnen utan att sakta in, med stormen som en mantel efter sig, himeln mörkare bakom skeppet än där den var där de sprang.

    När de sista nådde porten kunde man höra dånet från när det främmande skeppet slog in i hamnen och fullständigt krossade bryggan framför sig, segel fortfarande kvar och inget ankare som bromsade dess närmande. Allteftersom det började ta slut vatten saktade skeppet in, men det klyvde sand och trä och sten tills dess att det hade helt bromsats av fast mark, endast halva det väldiga skeppet kvar i vatten.

    Shockat stod hamnarbetarna och stirrade på det vädliga skeppet som försatt sig själv på grund i jakt på sitt byte. Längst fram på skeppet öppnades fyra luckor, och detta satte fart på arbetarna som började dra igen porten på nytt, ovilliga att få reda på vad som fanns bakom luckorna. Men ut slungades väldiga harpunspjut som var siktade på porten och begravde sig djupt i träet. På de stora spjutens ändor hade grova rep fästs som nu knöt porten samman med skeppet. Initialt hängde de slaka, men spände sedan plötsligt till, och började dras mot skeppet genom luckorna.

    Kraften var väldig, och det blev en dragkamp mellan skeppet och hamnarbetarna, någonting arbetarna tydligt höll på att förlora. Besättningar kom springandes för att undsätta, och hjälpte att dra i portarna för att övervinna dragkraften från skeppet, och besättningar gick även utanför portarna för att försöka skjuta igen dem från utsidan samtidigt. Andra från staden kom utspringande med svärd och yxor för att hugga i de lägre placerade repen de kunde nå, och försökte bända lös spjuten från porten.

    Stormen nådde plötsligt Se’las, och väder plågade de sjömän som nu kämpade i blöt jord, i vindar som kunde välta dem, och med stormregn i ögonen. Stadsvakterna på murarna kämpade mot den starka vinden och det blöta underlaget, några halkade omkull någon hade släppt sitt armborst för att hålla fast i muren för att inte falla omkull. Bland de som kämpade med att stänga muren kunde man hitta flera besättningar, inte bara Havsmusens, och de verkade närma sig seger i sin dragkamp, då portarna närmade sig stängda.

    Detta var när rep slängdes ner från det anfallande skeppets däck och världshärjade pirater av alla sorter med vildsinta stridsrop började sänka sig ner från skeppet, och när de nådde marken drog de vapen och rusade mot folkmassorna som försökt att stänga porten. Många av dessa besättningar bar på vapen, och släppte deras arbete för att istället förbereda sig för strid, och när fler och fler insåg att porten var förlorad släppte även de taget, och medan de obeväpnade sprang tillbaka in till Se’las förberedde sig resten för strid. Rädsla hade fyllt försvararnas och Havsmusens sinnen, men nu stod de samlat med två eller tre andra besättningar och tränade trupper från Iselem, mot en enda piratbesättning.

    Kapten Halvard såg mot den kommande striden och skyndsamt rörde han sig mot deras kista och dess eskort på fyra män, även om han gärna hade stannat och slagits med Havsmusens och de andra besättningar. Hans egen besättning förstod däremot hans beslut, det visste han, men vart härnäst? Det var en hamnstad, så en andra port som gick ut mot fastlandet kunde han räkna med på andra sida staden, men de färdades inte snabbt med kistan. Trots allt oljud hörde Kapten Halvard knappt någonting mer än sitt eget hjärtslag och andetag när de rusade genom staden.

    Längst fram på piratskeppets för kunde man nu se en individ stå, iklädd en marinblå slängkappa som viftade våldsamt i vinden, luva dragen över huvudet men annars obrydd om storm och regn, som såg ner på den kommande striden. Under huvans mörker lös två skarpt blåa ögon, talande för någonting onaturligt. En bred, ljudlös blixt rev över den mörka himmeln och lyste upp för ett ögonblick en kvinnlig människogestalt under luvan, men även de pirater som nu stormade den öppna porten och dess försvar lyste upp, och ilska var vinden i deras rygg, deras krigsrop endast utmanad i sin vrede av de ansiktsuttryck de bar. När blixtens ljus slocknade, hördes ljudet av metall mot metall, och striden var igång.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Dexter for över havet, utan skepp. Vinden rev i hans kläder då han verkade sväva över vattnets yta lite som en havs-ande medan stänket från vattnet piskade honom fröjdat från hoppande delfiner. Han sträckte ner sin hand för att möta den magnifika sjövarelsen var gång den for över havsytan i sina skutt och kände den kalla, mjuka huden under sina fingrar. Men vart var han på väg? De solgula ögonen riktades från sin skuttande vän för att fästas i horisonten där land verkade komma i sikte överdrivet hastigt med tanke på hastigheten han själv befann sig i. Förvirrat såg han sig omkring sig, hastigheten höll sig jämn och trots detta kom landet närmare honom otroligt snabbt. På en sekund hade han gått från öppet hav till att plötsligt krocka rakt in i ett träd. Det gjorde inte ont alls man stannade hans färd över landytan i ett plötsligt ryck. Han befann sig nu mitt ute i en skog där älvor vackert fladdrade igenom luften runt honom, men det var ju inte den här skogen han hade siktat in sig på?

    Förvirrat höjde han sin hand för att möta närmaste älva och snabbt i en spiral så sögs allt ner i mörkret vilket fick honom med ett ryck att vakna upp från sin sömn. Den halvt uppdruckna flaskan med rom föll från hans grepp och klirrande rullade iväg över den stenbelagda marken, kastade ifrån sig rom under sin färd till den stötte ihop med en bit klippa. Svetten hade pärlats i pannan på honom där han andfått tog till sig verkligheten igen, kände sig yr och tilltufsad från drömmen han lämnat medan han torkade pannan med ärmen av sin rock.

    Han slöt de klargula ögonen och lutade pannan mot sin handflata medan pulsen började komma tillbaka till sin normala rytm. Det var först nu som han började uppfatta skriken en bit bort ifrån sig och klinkandet av svärd vilket helt klart skrek att något just nu uträttades. Men vad? Han var för trött för att orka stressa upp sig över det.. och antagligen för nykter… nykter? Nej! Han slog upp ögonen i ren panik innan han flög fram på alla fyra för att snabbt kravla sig fram mot romflaskan som fortfarande halvt läckte ut sin ljuvlighet över stenmarken. Han rätade sabbt upp flaskan i sin hand och såg tragiskt på hur mycket han gått miste om. Det var knappt ett glas totalt kvar av hans dricka.. Neeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!! Han kände nästan för att bryta ihop över detta missöde men höll tillbaka impulsen att besegrat kura ihop sig på den rom-dränkta marken.

    Snabbt och lite instabilt av sin nya vakenhet så ställde han sig upp med sin besegrade flaska i handen, dök upp likt en vårblomma bakom buskaget vid berget han tupplurat på och spanade utåt mot hamnen. Aj då, här var det visst en strid som blomstat. Han blinkade till med blicken fäst på scenen medan han utan att släppa scenen med blicken tog en klunk av sin lilla skvätt rom medan hjärnan började triggas igång för att frammana någon form av plan nu. Hans generella tur brukade inte direkt behövas planeras men vart skulle han bege sig nu? En av hamnvakterna miste livet lång borta med ett vrål av smärta som sedan dog ut, lämnade enbart hörselintrycket kvar i hans hjärna då han nu blivit livlös.

    Utan vidare mål styrde han stegen mot hamnen av alla ställen. Inte bakåt bort från det hela utan in i smeten skulle han men varför visst han inte riktigt men det var väll dit han borde ta sig. Medan han kom närmare striderna så fick han syn på något i ögonvrån och vände steget ditåt med ens, undvek på det sättet komiskt nog en pil som annars skulle ha planterats sig i hans axel. Perfekt! Det var just det här repet han behövde!! Nästan skuttandes tog han sig fram mot den invirade, stora bunten av rep och hissade upp det på sin axel innan han spatserade vidare in i hamnen, nu behövde han bara hitta mer rom..

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blixtens sken lös även upp en annan mörk figur bland skuggorna bakom kaptenen. Utan skenet från blixten skulle man kunna tro att han var hennes skugga. Allt var svart, från skorna till den söndriga kaptens hatten som han bar. Det var som om kläderna droppade, som en mörk seg vätska som aldrig riktigt tycktes rinna av honom. Kapten rocken var klädd i något som liknade tunt spindelväv men vid en närmare blick var fisknät.

    Ansiktet var askgrått och ett smalt leende fanns där i ansiktet. Fast det verkade inte nå upp till de helt svarta ögonen som var som avgrunder. Hans händer var knäppta bakom hans rygg där han stod rakryggad vid kaptenens sida.

    “Du kallade… kapten” sa en röst som nästan lät grov som sandpapper bakom henne. Mareld, som mannens namn hade varit, hade aldrig funnit det i sitt tycke att kalla någon annan vid kapten och det lät nästan som ett hån i hans mun.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hamnen som Dexter tagit sig till var uppslukad av fullständig kaos, där två skepp, ett mindre kantrat skepp och ett väldigt skepp av dubbla storleken hade båda kraschat in på land, och på marken utanför murarna föll stadens försvarare en efter den andra till vildsinta pirater, vissa människor medan andra verkade nästan som välgjorda karikatyrer av människor, trasiga i sina rörelser, skuggade på ställen ljus borde ha berört dem, drivna av vrede. Det var någonting med vissa i piratbesättningen som inte var naturligt, även om det blotta ögat inte kunde urskilja det. Runtomkring Dexter föll vakter och sjömän från svärd och pilar, men striden verkade passera Dexter utan att verka bry sig. Faktum är att personer som inte tog strid mot piraterna kunde stå förskräckta mitt bland stridandet utan att bli anfallna.

    Hennes röst var lugn när hon svarade Mareld. “Jag önskar död till en i varje hushåll, och ödelägg stadens försvar. De som släpper sina vapen samlas in. När vi är färdiga vill jag tala till Se’las invånare, de som varit smarta nog att inte göra motstånd. Låt Kapten Halvard fly inåt landet, men resten av Se’las lämnar inte staden innan jag har fått säga mitt. Efter att detta är gjort är besättningen fri att ta vad den vill från staden.” Hon vände sig halvt för att se mot sin första styrman.

    “Det är dags att acceptera dessa nya tider, Mareld. Du är inte vad du en gång var, men du kan bli igen. Innan det kan hända däremot behöver du lämna rodret till mig. Världen är inte ännu redo för dig, men det kommer de bli. Muntra upp dig, gamling.” Hon log lite hånfullt mot honom, men sanning fyllde hennes ord, övertygelsen tydlig i hennes röst. Hon gjorde en svepande rörelse med sin hand och regnet runtom Mareld och henne virvlade snabbare och snabbare och i större och större mängder, innan slutligen de båda plötsligt förflyttades genom magi till marken framför deras stora skepp, stående inför slagfältet, där piratbesättningen redan sköljt sönder hamnens motstånd och började röra sig in mot staden. Många av de döda var ihjälslagna i överflöd, deras kroppar sargade, styckade, krossade, monstruöst besegrade av pirater som slogs som om djävular drev dem framåt.

    “Världen behöver lära känna Kapten Avarosa innan den är redo att minnas Kapten Mareld.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Dexter var egentligen inte en korkad man, ett fyllo måhända, men inte korkad så varför stapplade han omkring i krigszon och samlade på sig förnödenheter han behövde? Ganska enkelt förklarat faktiskt; Då vakter och folk var helt upptagna med striden som pågick så fanns det mindre hinder för den rom-stinkande piraten att ta det han kände behövdes utan större svårighet. Ljudet av klingor mot klingor verkade inte störa honom och inte heller skriken då klingorna skar igenom köttet på motståndarna för han kände ju inte dem? Slogs man mot pirater så fick man stå sitt kast, gav man upp och accepterade situationen skulle det bli betydligt mindre dödsfall. Kanske inte helt dödfritt men mindre i alla fall, skiftade ju från pirat till pirat eller hur? Han måste dock ta sig till närmaste flaska sprit vilket fick honom att styra stegen mot en av pubbarna, skuttade över en fallen kropp med det tunga repet över axlarna medan striden verkade ta fart som lågor av vinden. Tydligen ville inte dessa män och kvinnor ge upp vilket var lite tragiskt faktiskt, men han visste dock även hur mycket värdefyllda ting hade ett grepp om människor. Så starkt grepp till och med att de dog för att försvara det.

    På sin krångliga väg till puben så vart han stannad av ett svärd tillhörande piratförsvaret och orden “Ge dig eller dö!” Nådde hans allt för nyktra öron. Förvirrat vände han sitt huvud kort bakåt innan det föll tillbaka på försvaret och noterade att mannen pratade med honom. Jaha! De trodde självfallet att han tillhörde besättningen som anföll? Han kunde inte riktigt klandra dem för detta då hans yttre rent av skrek pirat men han visste även att han ännu inte gjort mer än tagit ett ihoprullat rep. Ge dig eller dö.. gav han sig skulle han ju hängas i alla fall så han förstod inte helt logiken då han skulle dö i alla fall. Hmmm vad skulle man göra åt saken? Klingan sken från elden närmast dem båda och den blodiga soldaten andades tungt, han märkte hur blodet strömmade nedåt ögat på honom och vid samma sekund som blodet träffade hans ögonglob och fick honom att knipa ögat så hade Dexter dragit sin egna klinga för att slå bort vaktens från sitt generella håll.

    Detta ledde till att vakten for till en ilsken attack och svärd fäktningen började. Trots att han stank av rom så var han otroligt skicklig med sin klinga, dansade svärddansen med vakten och blockerade var slag som kom mot hans riktning. Det kunde ju hjälpa att denna fylle pirat faktiskt på riktigt hade turen som vapen men det var ändå något som drog till sig de närmaste blickarna. Hur han slog bort varje vältränade attack, tog sig förbi plötsliga hinder medan han motade vakten närmare och närmare bryggan bakom honom. Efter en otroligt imponerande tur så svepte han snart undan vaktens ben vilket fick honom självfallet att mista balansen, stappla bakåt och med ett plask så hade han fallit av bryggan ner i hamnens vatten, oskadad men kränkt. Han satte tillbaka sitt svärd för att sedan fortsätta fram till baren och dess skatter. Måste… fylla… på…. magen…

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Som vanligt betraktade Mareld sin kapten med tystnad när hon talade om vad som önskades. Blodlusten, ilskan och rent utsagt ondskan hade varit en av de många saker som gjorde att han hade mer accepterat att vara under hennes kontroll. Åtminstone hade hon haft vett nog att göra honom till första styrman. Ett litet skrockande kom ifrån honom och han hade ett snett flin på sina läppar som visade att han fann hennes önskan i sitt behag.

    Åt det andra gjorde han en gest framför sig. Hans tid hade redan varit, flera hundra år sedan. Det var fortfarande historier som satte skräck i vissa pirater – och säkert en av de som inspierade hans nuvarande kapten att väcka honom. Lugnt vaggandes av havet i sin sömn. En som han drogs mer och mer till.

    “Som ni önskar, kapten.” sa han med sin mörka och släpande röst för att börja röra sig inåt staden. Spåret efter honom, var nästan som om han bar blöta stövlar. Stövlar till någon som hade varit ute i regn i dagar eller bestämt sig för en simtur. Hans klinga var rostig, men vass och han verkade inte slösa varken tid eller slag på de människor eller personer som var i hans väg.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Kapten Avarosa började vandra inåt staden, passerande stridigheterna som skedde närmare och närmare stadens center, hennes besättning sköljande över försvar och oskyldiga, och ett leende på hennes läppar när hon såg att Mareld begav sig på sitt uppdrag. Hon verkade inte vara intresserad av de mindre nöjen som besättningen hade, att slåss och plundra. Hon såg in i ögonen på stadens försvarare när hon passerade dem, och när en gav sig på henne i ett försök att anfalla den obeväpnade piratkaptenen så föll personen rakt igenom henne istället för att möta en fysisk kropp, likblek som om tömd på blod och värme ramlade denne omkull bakom henne och låg stilla som ett lik, vilket denne hade blivit. Avarosa såg sig omkring och hennes blick fastnade på Dexter för ett ögonblick, ett ögonbryn höjt i plötslig nyfikenhet kring det hon såg, och log smått åt honom innan hon fortsatte framåt.

    Hon svepte med sin hand, och som om upplockad av vinden skickades hon upp i luften, spanande över staden. Hon gjorde en gest med sin hand och rasade sedan med väldig fart framåt, neråt, och landade bara meter bakom Kapten Halvard och de fyra man som släpade på kistan. Hon var nu märkvärdigt långt före resten av hennes besättning, och hon höjde sin hand. Hon slöt sin näve, och en av de som bar på kistan slets bak med en väldig kraft och landade framför hennes fötter. Hon klev över denne, som snabbt reste sig upp och svingade sitt svärd mot henne. Klingan slog hårt mot hennes sida, med ett ljud som om den slagit mot någonting hårt, och hon snubblade åt sidan. Hon sträckte fram handen igen, och ännu en av kistans bärare slets bak, och nu tog även denna strid mot henne, som verkade ignorera dem, och tog smällarna från deras svärd medan hon fortsatte vandra efter kaptenen, kistan och dess bärare. Hon höjde sin hand igen, och en av de som slogs mot henne tog tag i den och brottades för att hon inte skulle upprepa sin magi ännu en gång.

    Hon stannade upp när de två tog tag i henne och brottade henne till marken. Hon började göra fysiskt motstånd, men verkade överväldigad. Kapten Halvard såg efter sig när de ökade takten, desperat försökande fly. Snart var Kapten Halvard utom synhåll och Kapten Avarosa tog tag i båda de två som hade brottat ner henne, och slungade dem undan som om hon hade tio gånger rimlig fysisk styrka. Hon reste sig upp, tog tag i båda dem med magi, och slungade kraftigt in dem i varandra som krockade med ett obehagligt knak, och föll döda till marken. Sedan vände hon om, och gick tillbaka in mot staden, tillåtande Kapten Halvard att komma undan. Kapten Avarosa log, och återanslöt sig med sin besättning.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ja Dexter var helt klart lite i sin egna värld för närvarande då tankarna var fyllda av behovet för rom så han märkte inte att han blev sedd av kaptenen under sitt lilla uppdrag att ta sig till puben. En tanke som var svår att undvika dock var att han trots sin magiska lycka alltid befann sig på platser som denna och var gång så klarade han sig oskadd från varje situation. Så lycka i olyckor eller olyckor avklarade med lycka? Vem visste egentligen? Men i vilket fall som helst så fanns han och turen under samma skalle. Om det fanns någon som av någon anledning följt honom under livet så skulle det säkerligen skrämma skiten ur dem hur tur han hade egentligen, det var den nivån av magin som befann sig inom honom.

    Han spatserade ett antal meter förbi scenen med piratkvinnan som blev nedbrottad men stannade plötsligt upp i sin färd, tog tre steg bakåt för att vända sig mot scenen som bröt ut, undvek på så sätt en flygande plankbit som skulle ha träffat honom som skräp efter ett närgående kanonskott och betraktade scenen som nu var framför honom igen. Fascinerat såg han vakterna braka in i varandra med sådan kraft att de snöpte livet ur dem båda två. Ett mynt rullade från den närmaste döda vakten över den grusiga marken mot hans håll och med tanke på hur hårt de flugit in i varandra så hade myntet kraft nog bakom sig för att skumpigt men smidigt rulla rakt mot hans håll. Han hukade sig och tog emot guldmyntet innan han reste sig upp igen, snurrade myntet mellan fingrarna innan det försvann in i en av hans många fickor. Han hade behövt ett lokalt mynt så detta passade honom perfekt. Han vände huvudet mot den rykande pub dörren som tagit skada fram striden omkring men tro det eller ej! Han vände sedan istället blicken mot pirat magikern som nyss tagit livet av hans mynts förre ägare med ett intresserat litet leende i ansiktet, det var ju inte var dag man stötte på en magi buren pirat eller hur? Han följde henne med blicken då hon gick iväg en bit mot sin besättning och vad hände då? Pubens brinnande lågor satte fyr på spriten inuti huset vilket fick en kraftig explosion att mullra genom luften då puben försvann upp i lågor, lämnade Dexter med en förfärad min vilket följdes av ett uttryck av fasa från honom då han slog sig om kinderna med sina händer. “NEEEEEEEEEEEEEEEJ!” andades han fram som om han precis hade plötsligt fått oturen på sin sida, inte en tanke på att om han inte stannat upp för att fånga upp myntet så skulle han med exploderat inuti baren. Detta var inte sant.. ROMMEN VAR BORTA!?

    Tragiskt sjönk han ner på knä framför den sprakande baren med händerna fortfarande mot kinderna över detta fasansfulla event. Vart skulle han nu få dricka?! Flammorna steg upp i skyn och lämnade Dexter med en hopplös känsla från rommens plötsliga död där han satt någon meter bort från en tunna fylld med just rom.. Långsamt vände han blicken mot den oskadda romtunnan och det förfärade uttrycket i hans ansikte omvandlades till ett brett flin. Men se där! Han flög upp på fötterna för att med repet om axlarna försiktigt välta romtunnan för att börja rulla iväg den mot riktningen där kaptenen som nyss tagit livet av vakterna befann sig, trots allt var det den snabbast vägen. Då han muntert kom närmare grupperingen, rullandes sin tunna så höjde en av piraterna sitt svärd mot honom, antagligen för att han tog sig för nära kaptenen men Dexter rullade lugnt förbi piraten som såg ut som om han nyss fått en käftsmäll över att inte ens verka ha blivit sedd av Dexter. Men sedd hade han blivit men något sa honom att det var bäst att rulla vidare ett par meter bredvid gruppen där han floppade upp tunnan ståendes för att sätta sig på sitt byte, blicken nu vänd mot gruppen av attackerande pirater. “Morsning!” Sa han lugnt medan ytligare en kanonkula föll rakt på platsen som han skulle befunnit sig på ifall han låtit sig bli stoppad av besättningsmannen. Kraften av kulan fick den skyldige att falla bakåt för att sedan snabbt fumla sig tillbaka upp på fötterna, antagligen generad över att ha fallit omkull bara sådär.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Efter att ha utfört sin kaptens order, till hans egna nöje hade den mörka figuren slutit upp vid sin kapten. Han öppnade munnen för att säga något, med det vanliga ironiska och nästan för självgoda leendet och glimten i de blanka ögonen. Fast han fick inte ur sig någonting, utan lät blicken vandra mot mannen som så enkelt och obrydd om allt som skedde runt omkring honom. Vem var dum nog att göra så? 

    Sättet han hälsade på piraterna – som så uppenbarligen inte var där för att mena väl. Han kunde inte annat än att låta sig själv förvirras av det och han skakade på sitt huvud så att ett par vattendroppar från det mörka håret flög omkring och några träffade kaptenen i ansiktet. Han höjde lätt på ögonbrynet medan han följde personen med blicken.

    “Och vad med honom, kapten?” frågade Mareld sedan med ett lågt skrockande.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Avarosa såg mot Dexter och händelseförloppet nära henne. Det var intressant allt som pågick omkring dåren, och hon log lite lätt när hon såg mot piraten som hade misslyckats att hindra Dexter, för att sedan se först till den berusade mannen och sedan mötte hon Marelds blick och ryckte lätt på axlarna. “Kaos omsluter honom, på gott och ont. Samla in all hamnens rom på skeppet, så följer han nog efter oss.” Hon såg tillbaka på Dexter och sedan gick hon förbi honom till samlingen av människor som Mareld hade samlat på sig. Omringade av vildsinta pirater var de alla förståeligt rädda, vilket bara ytterligare provocerade glädje från Avarosa som såg sig om, betraktande ruinerna som hade orsakats av skeppet som fortfarande bombarderade staden. Hon rätade sig och tog ett djupt andetag innan hon började tala. Medan hon talade inför stadens invånare pågick striden runtomkring dem fortfarande med de som desperat försökte hindra någonting fruktansvärt att hända efter insamlingen av stadens invånare.

    Hennes röst var kall, saknande empati, och hon betraktade deras sorg med nöje. “För en natt är denna stad inte längre er. Era resurser, era hem, era liv är våra tills solen stiger på nytt. När vårat skepp lämnar er hamn, glöm inte att detta aldrig hade hänt er om inte Kapten Halvard hade sökt skydd här i Se’las. Skeppet Havsmusen medförde död i sina segel, så utöver era vakter kommer en från var och en av era familjer ser aldrig mer livets ljus, för skatten Kapten Halvard bär har kostat mig lika mycket. När ljuset lägger sig över er vackra stad som ett varmt täcke, förstå att det är tack vare Kapten Mareld som ni går levande härifrån. Mitt namn är Kapten Avarosa, och detta är bara början. Varna Celeras, varna Tel Shaen, varna Kaelred, Nirai, Karm … berätta för vem än ni vill, om så även Caras Idhrenin. Havet tillhör inte den fria handeln något mer, den tillhör mig, Kapten Avarosa, och min besättning.”

    Under tiden hon pratade hade några i besättningen påbörjat insamlingen av romtunnor som gick att hitta, och bar eller rullade dem mot skeppet. Inte en droppe skulle finnas kvar i staden är de lämnade den, med särskild avsikt att attrahera Dexter till skeppet och besättningen. Hon såg honom i ögonen och log smått.

    “Världen är på väg att förändras. Det är upp till dig vart du befinner dig när det händer.” Hennes röst var lugn, och aningen välkomnande. Hon såg sedan mot Mareld.

    “Bra jobbat, Mareld. Efter lite ytterligare rekrytering kommer du snart ha ditt egna skepp. Bedöm om någon inom staden här skulle passa in, så ser jag till att du får dem. Deras vilja är sekundär till din, jag övertygar vem än du anser passar om någon.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Dexter var minsann en udda varelse med ett beroende av alkohol och följd av en otroligt, personlig tur som verkade övermänsklig om något. Han kunde göra många fel men ändå vara den som fick det han ville i alla lägen även om resan sällan blev vad han trott själv. Dexter fann sig road över situationen i allmänhet och även om han fick ilskna blickar från piraten som nästan blivit träffad av en kanonkula så gjorde det inget för att kväva hans nöje. Han visste inte varför men det var här han skulle sitta på sin romtunna för ögonblicket, berusad och nöjd medan folk skrek, grät och såg ut som om de hade den värsta dagen i sina liv. Vad var egentligen oddsen att en annan gruppering av pirater hade tagit sig till samma hamnstad som han själv befann sig i? Han lyssnade på talet som försiggick och hur dessa pirater nu hade satt besittning av denna staden tillsammans med många andra vilket fick han att se sig runt i den brinnande och skottskadade staden med ett neutralt utseende. Mjo lite reparationer och färg kanske skulle göra intrycket bättre?

    Han bevittnade bort rullandet av all den fina rommen och såg kort ner på sin enstaka tunna med ett smått hummande där det slog honom att en tunna rom inte skulle räcka långt i dessa tider. Han tittad tillbaka på alla tunnorna som rullades iväg bort från hans grepp innan han mötte blicken på kaptenen som välkomnade honom att följa med dem. Skulle han göra det? Vem visste egentligen hur långt det var till nästa tunna rom, visste löste det sig alltid för honom men detta var helt klart mer intressant. Dessutom var det ingen känsla som sa att det skulle skada att följa rommen. Hans besättning kunde klara sig bra utan honom ett tag, de var inte direkt ovana med att han flög i väg ett tag trots allt. Han flinade till mot kaptenen lite roat, intresserad i vad som hände. “Det verkar ju som rommen följer med er så känns ju lite som om jag misslyckas om jag inte gör det samma.” Jo man skulle vara blind om man trodde att han bara var en vanlig fyllebult trots allt med tanke på hur han var klädd och hur orörd han verkade vara när det kom till kaos. Det var som om att detta var något han växt upp med vilket förvisso var sant då hans fadersfigur varit pirat och fiskat upp Dexter från havet när han varit ett ungt barn. Ingen visste vad Dexter var för något, inte ens Dexter vilket gjorde att han kallade sig människa, vilket antagligen inte ens var sant.

    Han höjde sin hand som om han nyss kommit ihåg en sak och flinade lite grann medans handen pekade mot den bergiga kusten som han befunnit sig vid dagen innan. “Finns ett skepp dolt mellan klipporna där borta, kanske inte det mest imponerande skeppet jag någonsin sett men ett skepp oavsett, verkar vara ett stridsskepp av någon sort.” Ja utan att han ens visste det så var det faktiskt ett skepp tillhörande soldaterna i denna hamnstaden som han råkat stöta på genom att i sin fyllenatur snubbla till och rulla ner för berget efter jakt på mat. Han hade landat på stranden och hittat skeppets plats för att sedan få sig en god måltid på maten inne i skeppet innan han tagit sig till platsen han vaknat upp på efter han druckit sig till sömns. Skeppet innehöll mer än bara mat men det var inget Dextr visste om då han enbart gått in för att äta.

Viewing 11 posts - 1 through 11 (of 11 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.