Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 80 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    1390 TT – Nirais hamnby Jejin 

    Elden steg högt i skyn, byggnaderna förföll långsamt där de kaldrländska krigarna hade tagit sig fram. Skriken från människorna verkade inte nå Ranghildrs öron när hon länsade de smycken och värdesaker som fanns i huset hon var i. Slängde ner den i ena säcken. Tygsäcken började bli tung efter att hon, tillsammans med resten av Ejvalds män, plundrat de flesta hus i den niraiska hamn byn Jejin. En by som var rik och berömd i Nirai för dens export av den ljusgröna korallerna.

    Rundsköld satt fastspänt på ryggen till Ranghildr och på höften vilade hennes två mindre yxor säkert och tryggt. I ena handen höll hon sitt spjut med ett fast tag om träskaftet. Hade ett vaksamt öra om någon av den inhemska befolkningen skulle våga sig på henne, bladet var redan rött.

    Det bronsröda håret var flätat och föll ner över hennes högra axel ner över ena bröstet. Samtidigt som de isblåa ögonen hade en glimt av entusiasm i sig. Kanske det var fel. Men det var något som fick hennes puls att slå hårdare och fortare. Ett rus. Varenda gång de plundrade. Eller när hon var i strid. Ända sedan hon var liten hade strid alltid gett henne det ruset. Bättre en öl och sprit. Själva plundrandet i sig var väl nödvändigt. Det var det som hon hade förstått. Sed likaså.

    Det var nästan som om hon hade glömt av hur illa det först fått henne att må – den gången som hon hade tömt sin mages innehåll, mer än en gång efter att ha klyvt skallen på den karmanen. Fast trots det hade Ejvald behållt henne. Egentligen dåraktigt – men i slutändan kanske det blev bra.

    Lite tankspritt hummade hon till medan hon tog upp en silverkedja med ett vackert snidat mönster på.  Språket som var ingraverat i smycket förstod hon inte, men det var vackert och de små gröna korallerna som var placerade emellan silvret. Ett vackert hantverk, säkert med stadiga och små händer. Fast det hade inte räddat dem. Istället för att lägga ner det i säcken med resten av det som de skulle dela knycklade hon ner det i sin ficka.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Ejvald

    Det röda skenet från elden som spred sig bland husen blandades med den stigande solens sken. De hade anlänt alldeles innan gryningen i tre långskepp, vart och ett med plats för 40 roddare plus ytterligare ungefär 20 man. Allt som allt hade Ejvald haft med sig 200 man när de landsteg. Utan lyktor eller rop hade de tre skeppen glidit tyst genom natten för att överraskande skrapa mot strandbanken, var vid alla hukade krigare kastat sig ur skeppet med eder till gudarna och andra stridsrop. De hade tagit byn och dess få försvarar helt med överraskning och Ejvald tillsammans med Biorn hade varit de sista två att landstiga. Han hade gjort räder mot Nirais kust förut och visste vad som väntat efter striden, en kort men blodig strid där alla krigare fått väta klingan. Till och med en unga sköldmön han funnit som fripassagerar vid en tidigare räd.

    Nu satt Ejvald på en sten vid stranden, de blå ögonen riktade mot den handfull försvarare som var kvar och hade gett upp. De satt alla på knä framför honom med Biorn snett bakom dem. Ejvald visste nu vad som skulle ske och oftast skedde när detta lands krigare blivit besegrade. Tankspritt drog han handen genom det korta blonda håret, med en nick lyfte han blicken mot byn precis när den förste av de Niraianska krigarna stötte en dolk i sin egen buk. Biorn lyfte sitt svärd för att med ett hugg avsluta det mannen påbörjat. Så skulle de fortsätta tills alla av dem var döda. Han skakade på huvudet och kunde inte förstå detta sätt alls. Tydligen hade det något med heder att göra. Med blicken mot byn kan han se Ragnhildr lämna ett hus. Ett roat leende spred sig över hans läppar. “Sköldmö Ragnhildr! Kom hit!” Hans röst bars lätt på den svaga vinden även om han inte behövt ta i fullt så mycket som han gjorde.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ropandet efter henne fick Ranghildr att som hastigast låta handen vandra mot fickan som hon precis hade slinkit ner ett smycke i. Hade någon sätt att…? Nej. Rösten tillhörde Ejvald och han var en bit bort. Hon kunde se hans leende och hon skakade nätt på huvudet när hon rörde sig till honom.

    “Vad gormar du efter?” frågade hon med ett höjt ögonbryn och lutade sig mot sitt spjut för att inte ägna en blick åt dödandet som skedde runt omkring dem.

    “Eller gapar du bara efter luft?”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Ejvald hade noterat hennes hands rörelse mot fickan, en rörelse man oftast gjorde för att se om något låg kvar. Hur många ynglingar hade han haft med på räder nu? Han suckade lite lätt åt hennes ord men låter sina blå ögon möta hennes under en stund. Försöker läsa av hennes sinnesstämning just nu. Men sen sveper han med handen mot de få krigare som var i livet än. “Vet du varför de gör det? Tar sitt eget liv när de besegrats?” Han ser på Ragnhildr och höjer frågande på ögonbrynen innan han sneglar mot hennes ficka för att se om hon än höll handen över den.

    “Får du ner allt byte i säcken ordentligt?” Han ser på henne lite frågande och ler sedan brett då de ändå hade haft turen med sig denna gång. Byn hade inte hunnit sända iväg det mesta av sina hantverk och annat gods än. Så förråd och hem var fyllda med bra skatter.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Över hans fråga ryckte hon lite lätt på axeln – för att vara ärlig visste hon inte riktigt varför de gjorde det och hon hade inte riktigt intresse av det heller. Dåraktigt var det.

    “Sed? Skammen efter att ha överlevt?” föreslog hon och fnös lite åt hans antydan för att gräva i sin ficka och kasta smycket åt honom. Ett litet flin växte sig på hennes läppar och hon kunde inte rå för att skratta lite åt sin egna tanke.

    “Se, de matchar dina ögon och påbörjan till ölmage” sa hon och räckte ut sin tunga åt honom för att sedan sträcka fram sin hand som för att få honom att ge tillbaka hennes smycke.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Heder… Deras heder säger de drar skam över sin släkt om de inte gör det. Men det är bara för krigarna, du ser ingen vanlig arbetare göra det eller hur? Dynga och förbannad idioti är vad det är om du frågar mig.” Han spottar på marken vid sina sista ord och då Biorn hjälpt den siste niraianska krigare till livet efter.

    Kvickt fångar han upp halsbandet i ena handen, studerar det en stund och klappar en hand på den obefintliga ölmagen. “Det har tagit mig år att börja få magen växa så. Kanske om en ung mö inte fått mig ränna runt så då skulle den vara större?” Han hänger halsbandet på ett finger sträcker det lite mot henne men inte långt nog för att hon inte ska behöva sträcka sig mot honom om hon vill ha det tillbaka.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Instämmande nickade hon till hans ord om hedern. Det var dåraktigt, helt enkelt. Så dumt att hon inte ens bemödade sig att se på dem. Lite irriterat sträckte hon sig efter smycket – trots allt hade hon funnit det och det var hennes. Inte hans.

    “Jag är inte så ung! Eller jobbig för den delen!” utbrast hon och såg på honom, med en liten road blick.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Du vet att normalt säger seden vi delar allt efter vi samlat ihop bytet eller hur? “ Han håller i halsbandet när hennes hand sluter sig om det och han ställer sig upp. Något längre än henne än men skulle det förbli så? Han möter hennes blick och lägger huvudet på sne medan han ler samt släpper halsbandet.

    “Inte så jobbig? Säg det till Biorn alla gånger han fick hålla ditt hår där i Karm eller när vi alla fick hålla koll på dig till sjöss i hårt väder så du inte skulle trilla överbord. Du har nog gett oss alla mer grå hår än vi förtjänar.” Hans röst är förmanande men det märks att han är väldigt nära till skratt och Biorn bara skakar på huvudet med ett leende för att himla med ögonen åt dem båda.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett litet ögonblickt tycktes nästan Ranghildr skamsen över hans ord. Hon visste förstås att det var så för det hade Ejvald prentat in i hennes huvud. Fast hon kunde inte rå för att le lite över hans blick. Hon föredrog den, tiofaldts till den blicken han hade gett henne när han sa att hon var en skeppsråtta på hans skepp.

    “Kanske du lika gärna skulle kastat av mig då!” föreslog hon och tog smycket för att stoppa ner den i sin ficka.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Ejvald log snett och visste hade de haft lite att göra med henne i början men ingen av hans män eller han själv för det hade ångrat att de lät henne vara kvar på skeppet. För att sen få följa med på följande räder. Vilka hade varit väldigt lyckade både när det kom till byte och hur få män de förlorat i räderna. Han trodde de inte förlorat mer än kanske en hand full denna gång med kanske lika många sårade men ingen allvarligt.

    Vid hennes sista ord mot honom ser han nästan lite förvånad ut innan han höger på ögonbrynen. Med ett lugnt leende möter han hennes blick igen och rösten är allvarlig. “Biorn du hörde henne. I vattnet med henne.” Utan en tvekan så börjar den större krigaren röra sig mot Ragnhildr med ett flin på läpparna.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vad?  Hans ord fick henne att rynka på ögonbrynet och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet bubblande skratt. Det var inte första gången som Biorn hade fångat henne men denna gången hade hon ett spjut i sin hand som han riktade mot Biorn.

    “Åh – försök inte! Jag vet faktiskt hur man svingar det här!” påpekade hon och mötte Biorns blick med sin.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Ejvald lade armarna i kors och log lite medan han betraktade dem båda. “Nå Biorn kommer du låta ett flickebarn med en pinne stoppa dig?” Det hela hade på något sätt blivit lite av ett återkommande skämt mellan dem tre. Innan Ragnhildr hade lärt sig ordentligt använda spjut och yxa hade både Ejvald och Biorn turats om att lära henne genom att fånga in henne.

    Nu rörde sig Biorn lite långsammare mot henne blicken fäst på spjutet i hennes händer innan han såg upp mot hennes ögon fortfarande med ett brett flin. Snabbt sänkte han både axel och höft som om han skulle kliva åt vänster men sköt istället ifrån med den foten får att försöka komma runt åt höger.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förstås kunde hon det knepet – det var inte första gången han hade gjort det mot henne och hon flinade lite kaxigt mot honom för att snurra runt spjutet så att hon slog till honom med skaftet på spjutet. Trots allt ville hon inte skada honom. Inte allt för mycket i alla fall. 

    Fast hon hade väl varit lite för kaxig för att snart hade Biorn lyckats fånga in henne genom att greppa tag i henne spjut och hon gav ifrån sig ett tjut och slog med sina ben mot honom.

    “Vad i Hel Biorn…! Släpp mig!”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Ejvald var snabbt framme och snappade åt sig säcken med byte som Ragnhildr burit så den inte skulle följa med. Biorn lyfte upp Ragnhildr på axeln innan han började vandra mot vattnet. Stadigt och utan att riktigt bry sig om hennes sparkar vadade han ut tills vattnet nådde honom till knäna. Sen med ett vrål kastade han henne vidare ut i vattnet där det blev lite djupare. Sen skyndade Biorn iland för att komma undan hennes vrede. På land stog Ejvald med en arm över magen och gapskrattade åt det hela spektaklet, det var inget illa menat med det hela och han hade faktiskt en tanke bakom det även om hon inte visste det just nu.

    “Du har lite kvar att lära än Ragnhildr men nu är det inte långt kvar innan du kan hålla Biorn ifrån dig. Kom upp hit så ska jag berätta något för dig.” Ejvald hade lagt upp säcken över sin axel medan han stog kvar en hand på svärdet vid hans sida och ett flin på läpparna medan han ser mot Ragnhildr.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ranghildr gav ifrån sig ett tjut, för att sedan skratta bubblande. Hon kände hur vattnet slog mot honom. Fast vattnet var inte lika kallt som di i Kaldrland, även om hon inte skulle kalla det behagligt. Håret klistrade sig fast vid hennes ansikte när hon dök upp ovanför ytan igen.

    “Att inte lita på någon? Jo, tack jag vet det redan!” utbrast hon och fnös till för att börja vada in mot stranden igen. Genom blöt och med tunga kläder för att börja röra sig uppåt men stannade en bit bort ifrån Ejvald för att böja sig fram och få fram en lerklump som hon kastade mot honom.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Biorn hade fortsatt bortåt för att skapa lite avstånd mellan sig och Ragnhildr även om det varit på Ejvalds order så hade han ju varit den som kastat ut henne i vattnet. Ejvald svajade lite bakåt med kroppen och lerklumpen for harmlöst förbi honom, han flinade mot henne och skakade på huvudet. “Nja riktigt så var det inte jag menade. Man ska kunna lita på de som är med i rädens hird. Han strök sin fria hand över mustachen och skägget lite fundersamt. “Nej det var inte det jag skulle berätta. Där i säcken där har du nya torra kläder som är nu dina.”

    Han pekade på en jutesäck som stod där på stranden rätt nära ett av skeppen. I den skulle hon finna kläder som passade henne, nya välgjorda kalderländska kläder, i hans hirds färger och som bar hirdens symbol. Ett tecken på att hon nu på riktigt var en del av hans hird. Ejvald var inte någon hövding men han var en respekterad krigsherse som som var nära ställd under ätteledare eller hövdingar. Så han hade fått äran att hålla sig med en mindre hird för räder och att leda om det skulle bli krig. De hade alla hird typiska färger på sina sköldar och kläder. Just så alla visste vem de lydde under, än hade det inte varit något som Ragnhildr tilldelats utan fått ha de kläder hon kunnat skaffa. I säcken fanns också en nysmidd brynja och splints som skulle passa hennes armar bra.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite skeptiskt såg hon mot säcken som han hade placerat där vid hans fötter. Vad skulle det kunna vara? För inte kunde det vara något så simpelt som nya kläder… eller? 

    Hon öppnade säcken och drog ut de kläder och kände genast igen färgerna på kläderna och rynkade lite på ögonbrynen för att dra ut dem lite förvånat. Som om hon inte riktigt kunde tro det och hon höll kläderna i ena handen och säcken i andra. Den var fortfarande tung och när hon sneglade in i den skulle hon se att metallen skimrade till där under.

    “Vad…?!” utbrast hon glatt och såg upp på Ejvald med glimrande ögon. För hon kunde inte riktigt tro att han menade det.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Se så skynda och få på dig torrt nu. Jag kommer få höra ett och annat om du blir sjuk eller skadad det vet du.” Han syftade på hur hans fru skulle skälla ut honom om Ragnhildr vart skadad eller kom hem sjuk. Men det finns något glatt och stolt i hans blick när han ser på Ragnhildr. Sen blinkar han mot henne med ena ögat och lägger en hand på hennes axel, vänligt och faderligt. “Välkommen till hirden på riktigt Ragnhildr.” Även om han inte talar så högt så stannar de krigare som rörde sig runt där upp och se mot dem innan de alla stämmer upp i ett vrål för att hälsa henne välkommen som jämnlike med dem nu.

    “Din tid som skeppsråtta är nu förbi och du är en riktig sköldmö och inte en valkyria som vissa envisas med att kalla dig.” Han blängde på ett par av männen nära som försvann fort från hans blick. Det var inte fel att kalla någon valkyria men Ejvald tyckte det var att kliva lite för nära gudarna och inbjuda olycka runt henne. Han ville få ha henne kvar där ett tag till innan gudarna såg henne.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det värmde i hennes hjärta, kanske mer än vad hon skulle erkänna över hans ord och åt männens vrål skrockade hon bara till för att höja sin knutna näve mot dem med ett litet snett leende. Hon hade nog hört sitt kallenamn och de sneglade blickarna hade hon nog sett.

    “Tack, jag ska inte göra dig besviken far!” sa hon, lite mer glatt än vad hon brukade vara i tonen och det fanns något ömt och familiärt i det som han sa. Trots allt var det sällan som hon hade kallat honom far, om än aldrig. Även om det var sättet som hon såg honom på. Hennes riktiga far. Inte den som lämnade henne för Hel.

    Hon rodnade lite över sina ord för att sedan harkla sig lite lätt och gjorde som han sa för att byta om där och slängde de andra kläderna på marken.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Ejvald klappar henne vänskapligt på axeln igen innan han kramar den mjukt med ena handen. Hade de inte varit i en räd eller efterdyningarna av en så hade han gett henne en kram. Han ser lite förvånat på henne när hon kallade honom för far, han skulle aldrig vänja sig vid det riktigt men det var inget han hade något emot att hon sa. Han hade bara inte varit beredd på det just nu, när hon sedan där på plats börjar byta om vänder han sig lite ifrån henne och blänger ilsket på de män som försöker stå kvar och snegla mot Ragnhildr. Efter hennes ord nyss så kändes det som om det var det rätta att göra just nu, han lade armarna i kors och gav flera av dem den strängaste blick han kunde. Vilket var en ganska elak blick, en blick som Ragnhildr aldrig hade sett och nog kanske aldrig skulle få se. “Jag vet att du inte kommer göra mig besviken, det vet jag Ragnhildr. Men glöm ändå inte bort vilka dina bröder och systrar är. ” Ejvald var noga med att ge alla en känsla av gemenskap inom hirden, han visste att det nog förekom att flera av dem i hirden stoppade på sig små saker som inte delades i stort senare. Men han sade inget om det och såg ändå till att när allt var samlat så delades det lika mellan alla i hirden.

    “Vi kommer att stanna här i byn nu för en natt innan vi seglar hemåt med bytet om vi inte ser fler byar på vägen när vi färdas längs kusten.” Ejvald pratar ganska högt så alla i närheten kan höra honom men också är det riktat mot Ragnhildr för att förberedda hennea på att denna räd kanske skulle bli längre än så många andra hade varit. Att de skulle behöva samla förnödenheter också och inte bara rikedomar.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 80 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.