Post has published by skuggflamma
Viewing 6 posts - 1 through 6 (of 6 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Saskia Belsante

    7 dagar i fångenskap.
    5 dagar i Haedos. 
    11 viktiga dagar. 

    Hon försökte räkna dagarna som följet varit på resande fot, från Den Fria Staden i Iserion till Haedos. Saskia började med tummen på vänster handen. Räknade upp till fem, stannade på lillfingret.. tvekade. Minnet sviktade, ju närmare själva överfallet desto svårare blev det för henne att hålla räkningen på hur många dagar hon varit borta från Iserion. Saskia suckade lite och sänkte sin hand. Det var för många oavsett…

    När hon och Eomund äntligen kommit fram till staden hade hon mer eller mindre ramlat av sadeln i ren utmattning. Precis som hos alverna hade hon spenderat de flesta dagarna sovande, bara vaknat ibland för att äta något eller svara på naturens kall. Idag var första dagen hon vaknat på morgonen och orkat gå upp. Det första hon gjort, innan frukost var att skicka bud till Iserion och Drottning Nearena om vad som hänt. Hur många dagar skulle det ta för fåglarna att nå Iserion eller alvernas drottning? Hon gav upp tanken att försöka gissa och räkna. Varför satt hon och räknade dagar?  Saskia suckade irriterat åt sig själv, rebellerna och deras fångar var långt borta.

    Efter frukost hade hon insisterat på att de skulle ta hand om de döda, men de hade förklarat för henne att efter 11 dagar ute på slätten fanns inte mycket kvar av några färska lik. Det kändes fel att inte kunnat ge de döda en värdig begravning. Det kändes hemskt att inte ens kunna bära med sig deras ben hem. Saskia kisade, spanade mot horisonten, där stod den alviska skogen. Tonade upp sig som ett mörkt oväders moln. Hämnd var såklart det första en Belsante tänkte på, men hon hade viktigare saker än hämnas för ett par alviska rövares överfall. Hon kunde hänga dem om de vågade sig in i Iserion efter vad de hade gjort, men hon hade inte råd nu att starta något krig med Nela’thaëna. Inte nu, hennes rike behövde vara stabilt för att bryta den ostabila Celaoniten. Saskia visste vad hennes bror hade gjort, han skulle skickat ner vart enda spetsöra han kunnat hitta i Iserion ner i gruvan. Låta dem betala priset för vad några upproriska gränsvakter gjort.

    Saskia satt på en liten kulle utanför stadens palissad, det gula och höga gräset svajade i den lite ljumma brisen. Det var höstvindar. De alviska kläderna hade hon fått byta, fått några klänningar från någon hantverkare i byn. Saskia sneglade ner på kläderna, det fick inte att jämföra med vad de adliga bar i Iserion och här. Hon kände sig just nu som en bondtös, även om det var vackra plagg var de mer praktiska. Hon reste sig bestämt upp och stödd på en krycka haltade hon tillbaka till staden. Det tog emot henne att söka upp sina värdar, helst av allt ville hon borra ner huvudet i sanden och glömma allt som hänt de senaste 11 dagarna. Det stora huset som tillhörde den ätt som styrde i regionen låg såklart högst upp på den kulle som man byggt staden runt. För henne med ett skadat ben kändes kullen mer som ett berg..

    Till slut kom hon fram, men först då de börjat tända de första lyktorna för kvällen. Hon klev in genom den enorma dörren och med hjälp av en kvick väpnare, hittade hon till Eomunds kammare. Hon knackade försiktigt på, en del av henne var osäker på om hon var välkommen. Men det vore rent utav oartigt om hon inte kollade till hur hennes räddare i nöden hade det och det kändes fel att bege sig av innan att tala om det som hänt. Saskia spände sig och försökte lyssna om hon hörde något från andra sidan av den mörka trädörren.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Han hade förväntat sig att det skulle vara lite roligare att ha så fint dambesök, men Saskia Belsante hade mest legat och sovit, och när hon väl vaknat så hade hon smitit iväg innan han hunnit säga något. Kanske kände han sig lite försummad på det viset, en känsla han inte alls var van vid, men så var ju också Saskia Belsante alldeles för fin för en hästfurste från Haedos. Kanske var det därför han blev så förvånad när han närmade sig sin kammare och fick syn på Saskia där utanför.

     

    Han bar ett otympligt schabrak i famnen, ett som han ämnade laga innan en av revorna i tyget fick hela sadelunderlägget att falla isär. Han skulle förstås kunna be någon annan att ordna det åt honom, men han föredrog att sköta om sin egen utrustning själv, något han ångrade nu då han såg Saskia stå där vid hans dörr. Trots det så spred sig ett brett leende över hans läppar och han slöt upp vid hennes sida.

    ”Saskia, uppe på fötter igen ser jag! Vad ger mig den äran att få så fint besök?” Frågade han roat innan han med ena handen sköt upp dörren och klev in.

     

    Rummet där innanför var enkelt och sparsamt dekorerat. Där fanns en säng som troligtvis var både större och mjukare än de flesta sängar i Mahadwen, men som för någon som Saskia troligtvis ändå skulle tyckas tämligen skral och enkel. Det var också på denna säng som Eomund kastade det smutsiga schabraket innan han åter vände sig mot Saskia med samma leende över läpparna.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Saskia Belsante

    Hon vände sig förvånat när hon nåddes av hans röst, hon backade några steg från dörren för att inte stå i vägen när han sparkade upp den. Hon såg sig omkring, ett utrymme som hon visste att hans förfäder skulle prytt med fina krigsbyten. Men nu levde dessa hästfurstar ifred och rummet var skralt. Stödd mot kryckan stapplade hon in efter honom och placerade sig i första bästa stol. En suck lämnade henne och hon lutade sig mot ryggstödet, lutade kryckan mot ett bord. Hans leende smittade av sig på Saskia och hon log tillbaka mot honom.

    “Du har räddat mitt liv två gånger.” Hon hade fått återberättat vad som hänt vid överfallet. “Det minsta jag kan göra är att personligen tacka dig.”  Men traditionen i Iserion var hård, varesig han ville det eller inte. Hon stod i livsskuld till honom och den skulle inte vara återbetald fören hon räddat hans liv. “Du hade inga skyldigheter att göra så, konflikten är mellan mitt blod.. min bror dessa alver. Ändå satte du din egna välfärd på spel…” Men han verkade vara av gott läkekött, om han blivit skjuten så märktes det inte.  Han svingade runt på det tjocka hästtyget som om såren efter pilarna varit myggbett. “.. så för det står jag i skuld till dig… om Haedos behöver… finns Iserion till ert förfogande.” I fall han skulle vilja protestera, skulle hon höja handen och svara. “Det är inget du kan neka, det är mitt Öde.”  Gick man emot Ödet skulle världen falla samman och det skulle bli hemska konsekvenser, i alla fall var tron så i Iserion.

    Benet bultade och ömmade efter den långa promenaden, hon sträckte ut det och slängde en blick omkring sig. Sneglade på det smutsiga schabraket på hans säng. Hennes näsa hade vant sig vid lukten av häst efter en dag på benen ute i staden. Men hon undrade ändå om han lyckades få kvinnor ner i den sängen, fylld mest med hästdam, hår och den muskiga stallukten.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Han betraktade henne under fascinerad tystnad medan hon talade. Hon var vacker att se på och kanske glömde han att lyssna för en sekund. Hade han satt sin välfärd på spel? Hon menade förstås alven som skjutit honom i ryggen, insåg han sen, och med ett litet hummande konstaterade han för sig själv att det nog måste ha uppfattats så. Han hade själv aldrig trott att alverna skulle attackera honom, inte efter den långa fred som deras folk upprätthållit, men efter det, nå, den andra gången hade han ju varit medveten om vad de var kapabla till.

     

    Med en avfärdande gest med ena handen slog han sig själv ned på sin sängkant och böjde sig fram för att dra fram en träkista från under denna. Han knäppte upp låsen och lyfte på locket för att avslöja en väl använd samling av verktyg och diverse nålar. Han fiskade vant upp en spole med tråd, mätte ut en armlängd och bet av den på mitten, och trädde sedan denna på en av de grövre nålarna.

    ”Vad vore jag för man om jag inte räddade er?” Frågade han med uppriktig undran innan han drog till sig sitt schabrak och med van hand började sy igen en av revorna.

    ”Dessutom är konflikten nu också vår… Freden med alverna har varat i många år, vi har levt sida vid sida utan större besvär länge nu, men med pilarna de satte i min rygg är läget ett annat. Om alvdrottningen inte ber om ursäkt och ställer de skyldiga inför rätta så kan Haedos inte ignorera skymfen. Har ni otur så kommer ni få leva upp till ert löfte om att stå till vårt förfogande snarare än ni kanske tänkt”, tillade han roat och blinkade lite menande mot henne.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Saskia Belsante

    Under tiden som han stirrade på henne trummade hon tankfullt med handens ena fingrar mot stolens armstöd. Hemma skulle de varit klädda och stoppade, men är fanns endast en dyna för sittbenen på plats i stolen. År av gnuggade, gnidande och fingrande hade gjort träet mjukt i formerna, infettat och lent. På vissa ställen fanns gropar som vittnade om de där punkterna man gärna gnuggade fingrarna lite extra mot. Hon ryckte på axlarna när hon funderade på vad han skulle varit för man, om han inte gjort det. “Ja, jag måste säga att det är tur att du var den du är i alla fall!” log hon. Men ibland undrade hon om inte hennes värld skulle vara bättre utan männens inflytande… eller hon hon fått lära sig att försvara sig själv. Det var en irriterande sanning, att hon behövde förlita sig på andra för att kunna överleva sådana situationer.

    Hennes ögon följde hans rörelser, när han tog upp nål och tråd. Hon tvivlade på att de lärt sig sy av samma anledning, knappast som att han trädde pärlor på en tråd när han skulle lappa ett hästtäcke. “Jag vet inte vad den drottningen skulle göra, mitt intryck av alver är att de ruvar i sina skogsstäder i några hundra år, tills konflikterna blåst över…” Alver var direkt inte omtalade för att vara handlingskraftiga, men rebellerna i skogen hade bevisat motsatsen. “De där rövarna vill åt min bror, för att han brände ner deras skog som börjat krypa över våra gränser och för de vidrigheter han gjort mot den som säger sig vara deras ledare, som tydligen spenderat tid i hålorna under slottet. Det där är inget annat en personlig vendetta som gått överstyr. Hon försökte hävda att hon tala för Iserions alver, men där fanns inte en enda alv från Iserion.” muttrade hon irriterat. Saskia hade inte tid med hatiska och våldsamma alver, inte när de upptäckt en labil mineral i hennes rike. Alverna i Iserion klagade inte, det var bara utomstående alver som klagade åt dem. Förde deras talan, som om de inte skulle ha en egen röst. Befängt!

    När han sa att konflikten var hans, himlade hon med ögonen. Allt skulle vara över fort om hon lämnade över Vendrik, det var hon säker på. Men hon kunde inte förråda sitt egna kött och blod. Taktlöst muttrade hon. “Det här är Vendriks fel..”  Hon stelnade till lite när hon hört sig själv och ruskade på huvudet åt allt ihop. “Vad vill du då? Vill du verkligen ha krig?” Han hade ändå verkat vara ganska kamratlig med den alv som hjälp honom. Krig var inte vackert, det vände vänner mot vänner.

    “Jag behöver…” började hon och suckade sedan. Saskia var trött på att behöva be om hjälp, det var inget som stärkte hennes känsla av självständighet. “Jag behöver återvända till Iserion, så snart som det går. Eomund, skulle..Vill du- …” Hon ändrade sig snabbt, harklade sig och hoppades att inte hennes osäkerhet märktes. Bara för att hon inte var van att bli nekad, innebar det inte att hon inte blev nervös av tanken att få ett avslag. “Får jag lov att be om er eskort?” 

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Åt hennes ord så ryckte han lite på axlarna. Han visste att det ofta varit konflikter mellan Iserion och alverna, allt på grund av skogen som låg så nära deras gränser, men han hade aldrig behövt bry sig särskilt mycket om det, inte förens nu. Och vad ville han egentligen? Hans far ville ha krig, han var en man som tröttnat på alverna och deras förbannade skog som kröp allt närmre deras gränser och hotade att sluka dem. Han var en man som ville vinna det inbördes kriget mellan ätterna. Eomund själv…

     

    Det fanns egentligen bara en sak han ville ha.

     

    Saskias ord hade fått hans fingrar att stanna upp i sitt arbete och för en kort stund blev hans blick fjärran, som om han funderade på något. Kanske drog en skugga av sorg över hans ansikte, eller så var det bara ljuset som spelade spratt. När han skakade på huvudet och mötte hennes blick igen så var det åter med ett leende över läpparna.

    ”Givetvis. Ni behövde bara fråga”, svarade han lite roat innan han sydde det sista stygnet i schabraket, knöt tråden och bet av den så nära tyget han kunde.

    ”Hur snart vill ni ge er av?”

Viewing 6 posts - 1 through 6 (of 6 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.