Aelis

Bara dagen efter det misslyckade försöket hade Aelis funnit objektet, lika död som innan, nära en by… Hon visste inte om byborna hade upptäckt något, men efter det vågade hon inte stanna kvar i skrevan längre – hon var tvungen att bege sig tillbaka till fästet.

Det var svårt att komma tillbaka – hon hade “begravt” mäster Anshar i ett litet utrymme i vad som en gång varit källaren. Allt i fästet påminde om det liv hon levt här med honom, allt hon kände var detta. Sedan hon var 5-6 år hade hon levt här med honom, lagat hans mat, städat upp efter honom, assisterat honom. I utbyte hade han, vid sidan av sina egna efterforskningar, tafatt försökt hjälpa henne att styra sina egna magiska krafter.

Nu stod hon utanför den amatörmässigt lagade porten, betraktade den länge, men kunde inte gå in. Hon kunde nästan känna lukten av magin som vrängts här och det gjorde henne lite illamående på något sätt – han hade kallat det för “Ett smustigt med viktigt jobb”.

Vinden hade inte mojnat och skulle inte göra det heller på veckor eller månader anade hon. Kanske kunde hon bygga ett skydd här utanför? Hon gick en bit bort och satte sig orkeslöst på en sten, i lä från vinden bakom ett stort stenblock. Hon måste äta något nu, hon kunde inte minnas när hon åt sist och även om ingen hunger hade infunnit sig kände hon hur både kropp och sinne var svaga. Bara att lyfta av väskan från ryggen kändes tungt nog att bryta henne på mitten, de arbetsmuskler hon anlagt sig med under år av hårt arbete hade till viss del förtvinat nu och de hon hade kvar fick ingen energi. Hon plockade upp några böcker för att komma åt en påse med frön som låg gömd under dem.

Hon såg sig om och hittade en plats där lite jord samlats i en stor spricka i berggrunden. Där föll hon på knä, fick med en något skälvande blek hand upp ett frö ur påsen. Med ett litet finger gjorde hon ett hål i den magra jorden där hon placerade fröet och täckte det. Nu behövde hon samla alla krafter hon kunde. Hon kupade sina händer, lade dem över fröet och blundade. Kraften flöt långsamt genom henne, trött på något sätt. Med minimla rörelser härmade hon med sina händer ett frö som spricker upp och gror. När hon kände att växten slagit rot under jord och blasten började kittla hennes handflator lyfte hon händerna försiktigt, vred dem och drog dem ifrån varandra som att hon drog ut roten. Händerna började skaka av anstängningen och en kall svettpärla rann ner över hennes bleka panna. Det blev för mycket för henne, hon föll fram och tog emot sig med sina händer. Flåsande öppnade hon sina ögon. Blasten som stack upp ur jorden var liten och förtvinad, men kanske var roten stor? Försiktigt grävde hon fram den. Den var blekt orange och större än väntat, ungefär lika lång som hennes hand. Hon tog upp den som om den vore en ädelsten och satte sig på marken, borstade av jorden från den. Aelis höll den i båda sina händer och kunde bara titta på den, fortfarande ingen hunger.

Aelis reste sig hastigt när han talade och hon upptäckte att hon plötsligt inte var ensam. Hon snubblade till men återfick snabbt balansen. Hur hade hon missat honom? Hur hade hon inte hört honom? Hon tappade roten när hon reste sig och drog kvickt fram en mindre dolk från under den mörka kåpan. Hon riktade den mot honom och såg på honom med en ilsk blick.

– Du… Du har ingen rätt att vara här! Hans ord betydde lite. Hade han spårat henne från byn? Han såg inte ut som en bybo, han såg för ren och… frisk ut. Men vad annars kunde vara hans ärende? Det kom aldrig folk hit!

– Ge dig av eller så… Om han kom från byn hade han nog hört ryktena om denna plats, om hennes mästare, hans förehavanden och nu på senare tid hennes. Kanske kunde hon spela på det? Skrämma honom? – Eller så skickar jag de döda på dig! Hon väste nästan fram de sista orden mellan tänderna. Hon var klok nog att inse att hon inte hade en chans om det kom till kamp nu, det säkraste sättet var att försöka skrämma honom – även om det var tomma ord i hennes tillstånd.

Hon såg sig hetsigt och nervöst omkring, hade han fler med sig? Det var då yrseln kom. Det grånade i ytterkanterna av hennes synfält och hon stapplade till, men hon lyckades skärpa den isblå blicken och fortsatte att stirra stint på honom. Hon lade märke till öronen, alv? Det blev mer och mer uppenbart att han inte var en lokal invånare. Så vad gjorde han här? Hon bestämde sig för att hon nog helst inte ville veta…

– Stick!

Nej nej nej! Skräcken när Aelis förstod var denne Triskian kom ifrån var uppenbar i hennes plötsligt uppspärrade ögon. Hon sänkte omedvetet den gamla och slitna men tunga dolken något. Hon vacklade. Hur kunde hon ha varit så slarvig!? Det Tredje Ögat var själva anledningen till att hon sedan barnsben tvingats bo här i det fördolda i bergen. Mäster Anshar hade berättat vad straffet var, straffet för hennes brott – brottet att blott finnas till, utan tillgång till Caras Idhrenin. Det svindlade i hennes huvud. Hon skulle varken kunna använda dolken eller sin magi nu. Hjärtat dunkade hårdare i hennes bröst. Bättre fly än illa fäkta?

Hon släppte dolken. Den landade med ett lågt klingande bredvid den bleka roten. Hon höll sina händer slött öppna framför sig, såg på honom med rädda, men trötta ögon. Hon slängde en snabb blick på väskan på stenen hon nyligen suttit på, hon skulle kunna nå den, måste. Hon stod tyst och stilla i några sekunder. Hon kunde själv höra hjärtslagen i sitt bröst nu.

Så drog hon snabbt åt sig väskan och slank kvickt in bland klippblocken bakom henne. Hon kände området som baksidan av sin egen hand, dess egenheter och villor, hade hon tur skulle hon kunna tappa honom där och… Vad hon skulle göra sedan kunde hon inte tänka på nu. Hon använde sina allra sista krafter, krängde sin lilla kropp i panik mellan stenar och block, väskan hårt tryckt mot sitt bröst, ingen tid att se sig om.

Hon sprang och sprang , men andetagen började mycket snart riva i hennes bröst. Hon hörde honom väsnas bakom sig, alldeles för nära! Paniken växte i henne, hon andades högt nu, det rosslade i halsen. Hon började snubbla på lösa stenar. Hon kunde inte springa längre, kanske kunde hon gömma sig? Bara han inte hört henne.

Hon bestämde sig för att slinka ned mellan två större stenblock som från rätt vinkel bara skulle se ut som ett. Stenen här var mörk, nästan svart, hennes mörka klädedräkt skulle hjälpa henne att “försvinna”. Hon var tvungen att göra ett litet skutt för att komma ner, men slant och snubblade ner istället. En het smärta rev då i hennes högra arm. Hon hade dragit i den i den obarmhärtigt hårda stenen, blödde förmodligen. Hon drog hastigt ett djupt andetag mellan tänderna, men lade snabbt en hand över sin mun i ett försök att hindra några ljud att leta sig ut. Hon satt stilla, lät handen ligga kvar över munnen, men förbannade sitt hjärta som hotade att snart hoppa ut genom hennes bröst – det dånade i hennes huvud, han måste höra det! En tår rann ner för hennes kind vid tanken på att han skulle hitta henne nu, vilket var det troliga – hon hade inte en chans.

• This reply was modified 3 år, 5 månader sedan by Fuchsia.

Det skar i bröstet för varje andetag, snurrade i huvudet. Hon trodde hon skulle kräkas när hon plötsligt hörde hans röst så nära och förstod att han visste precis var hon var. Vad hade hon trott? Nu var det ute med henne. Hon sänkte långsamt handen hon lagt över munnen. Hela hennes kropp skakade av anspänning och fruktan. Självklart sa han att han inte skulle skada henne, men hon förstod ju vad som väntade. Hon hade inga krafter kvar, var för svag. Kanske kunde hon vädja till honom? Förklara situationen?

Det dröjde säkert flera minuter innan hon bestämde sig för att krypa upp ur skrevan. Hon skakade fortfarande och när hon väl kom upp höll hon upp händerna i luften. En reva syntes på ärmen av den mörka kolten hon bar, vit-blek hud lyste genom revan, en strimma rött blod rann ned till armbågen och droppade ned på marken.

– Snälla! Snälla döda mig inte! Om du bara låter mig berätta…

Rösten skar sig, men hon brydde sig inte om att fortsätta. Hon såg bara vädjande på honom med de isblå ögonen. Vinden blåste in här mellan klippblocken, tog tag i hennes svarta hår och piskade hennes ansikte, det våta på hennes kind kändes isande kallt, men det torkade snabbt. Hon stapplade till igen och tog sig för huvudet, hon fick inte svimma nu!

Aelis vände sig osäkert om och lät sig bindas. Han var inte särskilt uppmärksam om han trodde att hon skulle kunna göra honom någon skada nu. Men det var bäst att bara lyda. Ett visst hopp steg dock tvekande i henne, kanske skulle hon få en chans att förklara sig ändå? Nej, hon skulle inte ta ut något i förskott – det kunde lika gärna bara vara en lek.

Hon drog lätt efter andan när han läkte hennes sår, hon var inte säker på att hon känt den typen av kraft tidigare och den förvånade henne. Varför bry sig om att slösa sina krafter på en sådan skråma? Inget av detta möte verkade gå så som mäster Anshar hade beskrivit för henne. Huvan på hennes kåpa hade glidit ner och hon vände huvudet något för att få en närmare blick på alven, denne Triskian, men det var svårt i den vinkeln.

I samma sekund som han nämnde “ruinen” – hennes hem sedan barnsben, stelnade hon till och det vände sig i hennes mage. Hon försökte att inte ge sken av sin oro, stapplade bara framåt på hans anmodan, men inom henne rasade tankarna. Om han skulle undersöka platsen grundligt skulle han hitta mäster Anshars alla skrifter, pergament, böcker, artefakter, tinkturer… Han skulle finna spår av de experiment de utfört här… Även om hon inte delade gemene mans rädsla inför döda och odöda var hon väl medveten om synen man hade på deras arbete. – Och hon hade avslöjat att hon hade makt över de döda! Hon kunde slå sig själv! Varför hade hon försökt skrämma honom med det? Nåja, så länge han inte gick längst in, längst ner i fästet skulle han nog inte hitta något, då skulle hon kanske kunna förklara sitt agerande som självförsvar – om det nu skulle spela någon roll.

De kom ut på den stora öppna ytan mitt framför den slitna och knapphändigt lagade porten, hon stannade tvekande till. Vinden tog tag i hennes lilla kropp och det var svårt att hålla emot när hon inte kunde bruka alla sina lemmar för att balansera sig. Det skulle mycket snart bli kväll insåg hon och då ville ingen vara utomhus i Tharmad. Hon vände sig mot Triskian.

– Det är öppet…

Av förklarliga skäl kunde hon inte öppna själv.

– Det… Det finns en eldstad mitt i första salen. Det är det enda rum vi, jag kunnat använda, resten är inrasat…

Hon vände bort blicken igen och hoppades innerligt att hennes lögn skulle gå obemärkt förbi.

Aelis gick motvilligt in genom porten. Det var skönt att komma i från vinden, men känslomässigt var hon djupt ambivalent. Vinden ylade som vanligt i försummade springor i väggarna och hon kunde nästan höra Anshars röst eka unisont. En ilska växte i henne. Hon var arg på sig själv som låtit sig tillfångatas, efter alla dessa år. Hon var arg på mäster Anshar som dött och överlämnat sitt värv åt henne. Och hon var evinnerligt trött.

Men böjt huvud gick hon makligt fram mot eldstaden. Det var en rund låg upphöjning mitt i salen och över den stod en en trefotad ställning för matlagning. Vid hans order satte hon sig omständligt ned på en sliten gammal päls som låg där, en hon använt tusen gånger tidigare, tippade nästan över när hon inte hade sina armar att balansera sig med. Hon muttrade irriterat, men såg upp när han gjorde eld där hon alltid varit den som gjort eld. Men han gjorde inte som hon brukade göra. Aelis visste naturligtvis att magi kunde användas till allt möjligt fantastiskt, men den hon faktiskt erfarit och lärt sig var ytterst begränsad. Hon betraktade fascinerat lågan som växte och begrundade sedan hans ansikte i ljuset. Det varma ljuset gjorde hans drag nästan mjukare på något vis, utom öronen förstås.

Hon hann inte vända bort blicken innan han såg på henne. Hon gjorde en oberörd min, men den nådde inte hennes ögon – hon var uppenbart generad över att bli påkommen med att betrakta honom. Först när han tilltalade henne sänkte hon blicken.

Som ett skamset förgrämt barn stirrade hon in i elden som tog sig framför henne. Vad skulle hon svara? Kanske skulle hon bara berätta? Det vore så skönt att lätta sitt hjärta, påskynda processen och bara invänta slutet. Han verkade inte inställd på att göra ned henne med en gång, men berättade hon allt skulle det definitivt komma att ändras.

Aelis förblev tyst en lång stund, läpparna spända som för att hindra sig från att tala. Värmen spred sig snabbt runt dem och hon började slappna av en smula. Hennes ansiktsdrag mjuknade, hennes trötta ögon stirrade fortsatt in i elden, men läpparna öppnades och hennes röst var nu hes och svag.
– Mitt namn är Aelis och jag bor här… För att inte Det Tredje Ögat ska få tag på mig. Hon såg på honom då, med en trött men trotsig blick.

Aelis tittade först bara på flaskan. Den kunde innehålla vad som helst. Visst, hade han för avsikt att göra slut på henne hade han haft chansen när som helst fram tills nu. Men han verkade mer intresserad av att förhöra henne och det fanns säkert en rad substanser som skulle få henne att avslöja allt hon försökte dölja här. Men hans frågor förvirrade henne. Vilken orsak hade hon att undvika…? Skämtade han? Hon rynkade ögonbrynen irriterat och såg på honom.

– Jag har nog hört om er… Berövar oskyldiga, oinformerade och socialt utsatta sin medfödda rätt till magins under och möjligheter! Hennes röst ilsknade medan hon talade. Det var tydligt att detta var en fråga hon hade bestämda uppfattningar om och att de var färgade av hennes egen utsatthet. Mäster Anshar hade redan från början ingjutit i henne en rädsla och avsky för Ögat och han hade brett på med stora mått. – Och avrättar hänsynslöst dem ni inte kan styra efter Caras Idhrenins snedvridna ideal!

Ordsalvan hade bidat sin tid väl inom henne alla dessa år, men den tog allt hon hade och munnen kändes som sandpapper. Hon gjorde en ansats att ta emot flaskan, men påmindes snabbt med en trött suck att hennes händer var bundna. Hennes blick var bitter när hon inväntade ett hånfullt skratt från honom. Det verkade inte komma.

På något vis var inte denna alv alls vad hon hade förväntat sig av en agent av det tyranniska Tredje Ögat. Hon hade till att börja med väntat sig fler än en – och nu skulle han laga mat? Hon lyfte menande sina bundna händer bakom ryggen och medan hon väntade på hjälp fortsatte hon att besvara hans frågor.

– Jag föddes i Barastar – hur skulle jag kunna ta mig till Caras Idhrenin när alla som försöker ta sig ut ur landet slaktas så fort de når gränsen? Nej, Ögat har inte varit efter mig tidigare, för jag har varit gömd här hela mitt liv.

Hennes händer skakade nu av de sista försvinnande krafterna efter allt som hänt och hennes beska tal.

Aelis kunde inte dölja sin törst, hur mycket hon än ville. Hon böjde sig fram för att möta flaskan med torra läppar och drack försiktigt. Hon mötte oavsiktlig hans blick när hon drack och kände sig plötsligt plågsamt underlägsen. Den rebelliska ilskan hon nyss känt sjönk undan och gav vika för den trötthet hon bar i hela sin kropp och själ. Hon lutade sig tillbaka något igen och sänkte blicken i golvet. En droppe vatten rann ner från hennes mungipa, hon försökte fånga den med tungan, men den rann ner på hennes haka och hon använde axeln för att torka bort den.

När han räckte henne mat ryggade hon först tillbaka. Känslan av att i praktiken bli matad var besvärande, främmande och nästan generande. Att få vatten på detta sätt var en sak, men detta var något helt annat… Värmen från elden gjorde henne inga tjänster, blodet började återvända till hennes ansikte och en svag rosa ton färgade hennes bleka kinder. Hon kunde känna lukten av det torkade köttet, hade inte ätit kött på hon visste inte hur länge. Vattnet hade väckt aptiten och den vann över hennes förlägenhet över att bli matad på detta sätt. Hon aktade sig noga för att möta hans blick när hon öppnade sina läppar och drog försiktigt åt sig köttbiten med framtänderna. Hon vände förläget bort blicken och tuggade länge på det sega köttet.

Hon svarade inte på hans reflektion över huruvida hon egentligen ville till Caras Idhrenin. Hon hade inte själv tänkt på det. När hon började uppvisa tecken på sin begåvning var hon inte mer än kanske 5 år och snart därefter hamnade hon hos Anshar och han hade inte direkt målat upp en lockande bild av platsen. När han undrade om hon lärt sig i sin ensamhet stelnade hon till något. Hon överlade med sig själv – vad skulle det skada om hon berättade att hon haft en läromästare som nu var död? Viljan att lätta sitt tunga hjärta pockade igen. Han kunde säkert redan gissa ändå…

Hon svalde hårt sin tugga. Elden började värma luften runt dem mer och mer och det hade sin vanliga avspännande effekt, hennes blick vandrade in bland lågorna.

– Nej, jag var inte ensam, jag hade en läromästare, men han är död nu. Hennes röst var entonig, avslöjade inget om hennes känslor kring faktumet.