Talanriens rollspelsforum

Post has published by skuggflamma
Viewing 11 posts - 1 through 11 (of 11 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Maisonne är en livlig stad, mitt ute på Karms landsbygd. Staden tillhör en stor och rik förläning som ägs av ätten Stenbock. Staden omges av vidsträckta åkrar och ängar, landskapet är öppet och gårdarna ligger utspridda här och där i länet. Främst försörjer man sig på jordbruk i länet, men det finns ett par få lövskogar och vattendrag som tillåter jakt och fiske. Länsherre är Edvard Stenbock. När färgerna i landskapet började skifta mer mot gult och orange, när slåttern var avverkad och den mesta av skörden var gjord … då var det dags för den årliga skördefesten i Maisonne! En festlighet som varade en hel vecka! 

    Etienne

    Hon var glad att hennes far lånat ut sin väpnare till henne, Sparre visste vad han gjorde. Det hade varit svårt att genomföra en turnering utan en väpnare. Men gjorde hon bra ifrån sig under detta tornerspel, kanske hon inte skulle ha så svårt för att hitta en egen… hoppades hon. Sparre, som var i samma ålder som henne själv, hade tjänstgjort i flera år åt hennes far och Etienne behövde knappast säga till honom vad han skulle göra. Men han verkade något missnöjd över att vara här ändå och det fanns en liten motvilja som gjorde arbetet (som annars borde gå snabbt för en så van väpnare) trögt. När Etienne lämnade Sparre ensam i paviljongen, hade han äntligen börjat se över hennes sköld, rustning och hennes vapen. Numera användes bara trubbiga vapen under torneringar. Etienne såg över sina två hästar hon hade med sig, en grov skimmel som kallades för Dimma och en fux som hette Austur. Båda tornerspels-veteraner och tämligen upprymda över att få komma igång. Fuxen använde hon bara vid ringrännan och Dimma gick i dusten, man-mot-man.

    I den delen av Karm om både hon och Sparre var ifrån hade folk en tydlig uppfattning om vad män och kvinnor skulle göra … och inte göra! Även om hon var skicklig, kanske problemet mer låg i att hon var kvinna och att han som man inte egentligen förväntades vara väpnare åt en som henne. Det högg till lite i hennes bröstkorg, Sparre skulle troligen inte vara här om det inte vore för hennes far hade beordrat honom. Riddarinnan vandrade mellan tälten, passerade ett vackert hav av färger. Hon spatserade mellan svajande fanor, vackert utförda sköldar, fladdrande vapenrockar, vippande hjälmprydnader och yviga schabrak-klädda hästar. Hon kom fram till läktarna som var uppförda på varsin sida om rännan. På ena sidan satt endast de högborna och på andra sidan fanns ståplatser och mindre läktare för resten av folket. Området för själva tornerspelen var utsmyckat med vimplar och girlanger av veteax, höstblommor, bärkvistar och annan grönslighet som förknippades med en lyckad skörd. Ett flin dök upp på hennes läppar, undrar om Fuxwald var på plats även i år och ville smaka på arenans sand? Hon vände sig om och letade efter hans vapen bland alla fladdrande flaggorna.

    Trots att hon var klädd i en tunn tunika i av siden, frös hon knappast. Vindarna i Maisonne var ljumma långt in på hösten. Hennes långa röda och halvlockiga hår låg samlat i en fläta, som räckte henne ner till höfterna. Hennes benkläder var ett par skinnhosor av mjukt lammskinn, tunikan räckte henne till knäskålarna ungefär.  Vapenrocken sparade hon till tävlingarna. Hennes klädnad hölls ihop runt hennes midja av ett delikat utsmyckat brunt läderbälte, med röningar samt sölja och remände av mässing. Vid hennes höft vilade ett svärd i sin läderinklädda skida, med utsmyckningar som liknande dem som fanns på hennes bälte. Hennes läderstövlar hade blivit något dammiga under dagen, men Sparre skulle hinna putsa upp dem innan spelen skulle börja. Bakom hennes rygg började läktarna sakta befolkas och några gycklare jonglerade med äpplen för att underhålla de tidiga åskådarna. Fast att de första tävlingarna skulle börja ikväll. Etienne gav upp försökte att lokalisera sin främste rival’s vapensköld, istället började hon röra sig mot några marknadsstånd i hopp om att hitta någon att dricka… och kanske finna Oxen där.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hur hon hade hamnat i Karm, var inte Vinga helt säker på. Fast kanske var det inte så märkligt ändå när hon inte tycktes ha något mål längre. Lite ensamt vandrade hon där över kullstensgatan, när hennes häst vilade i stallet. Kanske det var ensamheten som spelade henne ett spratt men hon tycktes se en glimt av en god vän. Det röda håret, sättet hon gick… det hade på något sätt etsat sig fast i Vingas minne.

    Plötsligt blev hon allt för välmedveten om den vita skjortan, som inte längre var vit utan full med damm och fläckar. De smutsiga höga stövlarna och byxorna. Lite nervöst nästan, rättade hon i ordning några av de bronsröda håret för att kasta en blick mot en vattenpöl och skåda sitt ansikte som hade prytts med fler ärr och smuts. Nå, vad fanns det mer att göra?

    “Etienne..!…?” utbrast hon, i ett nästan frågande och skynda på sina steg mot henne och ett genuint leende även om hon nervositeten kanske syntes i hennes ögon. Den som hon så desperat försökte att trycka ner.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Etienne

    Hon hörde sitt namn och snabbt sökte hennes blick av folkhopen. Rösten hade varit gäckande bekant och snart fick hon syn på ett familjärt, om än smutsigt ansikte. Var det där..?! Förvåningen fick hennes mun att hänga halvöppen ett par sekunder innan Etienne återgick fattningen. Vid Athal, Vinga! Etienne styrde om sina steg och gick sin vän till mötes. Det sista som Etienne hört något om Vinga i samband när hon givit sig av från Kaelred… vart Vinga hade tagit vägen och om hon ens levde hade förblivit stora frågetecken hos Etienne.

    Etienne möter upp Vinga med snabba steg. “Bevare mig väl.. du är vid liv!” utbrast Etienne och slog armarna om Vinga i en plötsligt omfamning. Försvinnandet och bristen på livstecken därefter hade fått Etienne att sörja sin vän som död, även om hon aldrig själv trott på ryktena om Vingas död. En slags tyngd lämnade Etiennes bröstkorg och först nu blev hon medveten om att hon burit den med sig. Riddarinnan släpper Vinga, lägger båda sina valkiga händer på hennes axlar och håller fast henne. “De sa att du var död…!” flämtade hon med ett skratt. “… men jag visste att du inte var det!” Etiennes hjärta slog dubbla glädjeslag. “Men det ser ut som om det varit nära…!” Det gick inte att missa, vännens slitna och smutsiga yttre. Men Etienne struntade i det, istället drog hon Vinga till sig igen och höll om henne hårt. “Herregud, du stinker också..!” mumlade hon retsamt mot Vingas röda hår, men Etienne var den sista på jorden som brydde sig om dålig lukt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Först kände hon en lättnad över att det faktiskt var Etienne, ensamheten skulle få vänta lite till. Sedan kände hon hur hennes hjärta började slå irriterande fort, kinderna blev nästan lite röda. Hon skrattade glatt till och lade sedan sina armar omkring Etienne och höll henne nära en stund. Drog in hennes friska doft för att sedan möta hennes blick när hon höll hennes axlar.

    Det var nästan som hennes forna vän snubblade på orden. Kanske det inte var så märkligt trots allt när de inte sett varandra på… allt för många år. Och för att vara ärlig var hon glad att Etienne tog ton först, för annars skulle hon säga något fel.

    “Stinker…? Ja, kanske du har rätt Etienne. Min häst är nog inte lika kräsen som du.” retades Vinga för att lägga sina armar åter om Etienne och höll henne lite hårdare för att sedan rufsa om hennes hår. Ett tag stod hon bara där i hennes famn, för att sedan dra bort henne lite ifrån sig själv och betraktade henne med ett milt leende.

    “Du ser inte heller ut att vara död, om inte det här är Athals rike?” föreslog Vinga med en fundersam min.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Etienne

    Ja, riddarinnan pratade snabbt, lite stressat rentav. Kanske var hon rädd att Vinga skulle försvinna igen? Hon skrattade till och släppte sin vän. “Nej, ännu lever vi! Kom, du behöver berätta vad du har haft för dig, det senaste jag hörde om dig var att du lämnat Kaelred… och sedan kort därpå kom rykten om din död. Kom! Jag slår vad om att du vill ha något att äta!” Etienne tog Vinga under hennes arm och ledde bort henne mot paviljongerna, som om hon var rädd att förlora Vinga på de myllrande gatorna. När de kom fram till den tvåfärgade paviljongen, tittade Sparre förvånat ut när han hörde stegen.

    “Det där är Sparre, min faders väpnare … som hjälper mig nu under spelen! Sparre, detta är Vinga av Gerin!” Den mörkhårige mannen muttrade något och krökte på nacken lite snabbt. Han kunde inte bry sig mindre om Etienne och hennes vänner. “Hämta oss öl och något att äta!” Det fanns en glans av trots i hans ögon, men Sparre hade inte vant sig än att ta order av en kvinna. Motvilligt lämnade han lägerplatsen, för att ordna fram mat åt dem. Etienne gjorde en gest mot ett bord och några stolar som stod utanför tältet, intill en liten lägereld / kokgrop. “Sätt dig..” Etienne tog självklart plats i en av stolarna och såg förväntansfullt på Vinga.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förstås hade hon hört att hon lämnat Kaelred. Vem hade inte hört det? Sättet hon besegrade sin bror – för att sedan bli förnekad titeln. Den som hon hade vunnit. Rättvist och utan fusk. Förutom det simpla faktum att hon var henne själv. Prinsessor skulle trots allt inte ha en sådan titel. En blick av både ilska och sorg fanns där men den lättade lite medan de vandrade.

    En enkel nickning hälsade hon på väpnaren för att sedan slå sig ner. Det skulle inte vara så dumt med både mat och öl nu. Hon drog en hand genom sitt stripiga hår medan hon klurade lite på vad hon skulle säga.

    “Efter att jag besegrade min bror i spelen… var jag hos alverna i Älvskogen ett tag för att sedan resa i världen som legoknekt.” sa hon till slut, det fanns inte allt för många detaljer att säga. Eller kanske hon hade glömt och förträngt det alla.

    “Och du, min dam?” sa hon och det sista lade hon till lite retsamt samtidigt som hon hade lagt ner den stora tvåhandade yxan på marken bredvid sig.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Etienne

    Hon log mjukt och lyssnade på den korta berättelsen, snarare redogörelsen som hennes vän lämnade. Kanske lämnade Vinga vissa detaljer för att inte oroa Etienne ytterligare? Oavsett vilka anledningar som hennes vän hade att utelämna stora luckor, så var de förmodligen goda skäl. Men det kändes inte bra att ana att hennes vän undanhöll något från henne. Men Etienne hann inte tänka mer på det, Sparre kom och serverade dem.

    När Vinga kallade henne för dam, höjde hon matkniven och viftade med den varnande mot Vinga. “Passa din tunga!” Ridarinnan hade aldrig uppskattat att bli kallad Dam eller Fru. “Äsh..!” suckade hon och sänkte matkniven. Använde den för att skära upp köttbitarna, vilket den knappt klarade av. “Jag har inget nytt att berätta. Hoppas på att Tjuren är här, så jag kan slå honom igen.” flinar hon. Etienne tog en tugga och svalde. “Men .. ja, jag saknar tiden då Cronstedt och Ehrenborg låg i krig. Det är något annat än det här… slagfälten du vet…” Hon suckade lite och kastade en blick omkring sig. Även om torneringar var en helt acceptabel sysselsättning i väntan på krig mellan adelsätter, så var det inget emot att vinna ära på ett slagfält. Men som legoknekt skulle hon aldrig klara av att leva, vad hennes sinne ansåg vara heder skulle inte vara bra för affärerna. Men tills dess att någon av Gustenburgs allierade hamnade i krig skulle hon nöja sig med att få Tjuren på rygg igen.

    “Men vart är du på väg nu, Vinga?” undrade Etienne innan hon satte mjödkruset mot sina läppar och drack stora, giriga klunkar av den kalla, skummande drycken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    När väl Etinenne höjde sin matkniv mot henne, höjde Vinga sin egna matkniv och slog undan den med ett litet retsamt leende och stack mot henne på ett retfullt sätt innan hon följde Etiennes exempel och skar några köttbitar åt henne som snart smalt i munnen. Hur länge sedan var det inte som hon hade fått äta så här gott? Ännu ett par köttbitar stoppade hon in i munnen för att lyssna på vad hon hade att säga och nickade lite lätt åt det som hon sa.

    Adrenalinet som rusade på slagfältet och känslan att vinna. Det var få saker som kunde slå det. Åtmistone för Vinga. Kanske var det de som fick henne att inte avsky legoknekts yrket. Fastän det kunde vara ensamt. Fast hon hade inte lagt någon större tanke på det innan hon mötte Etienne och en liten rodnad spred sig på hennes kinder men hon försökte att dölja det genom att dricka ett par klunkar av det skummande ölen som hon hastigt torkade bort från munnen med sin handrygg.

    “Åh, krig kommer det nog mer av.” sa Vinga med ett snett leende för att ge sig själv tid att svara på hennes andra fråga. För i ärlighetens namn var hon inte säker själv på det.

    “Finna något annat arbete antar jag… Och vad med dig, Etienne?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Etienne

    Hon åt vidare och nickade åt Vinga’s ord. Krig kommer det mer av.. Jo, förr eller senare tog friden slut. Kunde ens begrepp som frid eller fred existera utan konflikt eller krig? Etienne sköljde ner den munfull av mat hon haft med lite öl. “Mjaa..” När hennes kamrat frågade om vart Etienne skulle sen. “Det ryktas om att Iserion håller på öppna upp någon slags gruva, men jag tror inte det är en saltgruva.. Men ja, jag lär resa tillbaka till Gustenburg och se om vi fått konkurrens.” Såklart var hennes bror mest orolig och paranoid, men det fanns inte riktigt något som indikerat att Iserion skulle ha salt i sina berg. “Mellan dig och mig, jag tror de bara slagit i nån guldåder. Så, mitt liv kommer återgå till att vanka rastlös i Gustenburg till vintern igen.” 

    Riddarinnan smackade rastlöst med tungan åt den tanken, men återgick till att göra rent tallriken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite fundersamt höjde hon ett ögonbryn åt Etinennes kommentar om gruvan och log lite snett över det hela, men var fortfarande lite tyst som om hon inte riktigt visste vad hon skulle kommentera först. Hon tog tugga, efter tugga innan hon harklade sig och såg på henne med ett svagt, snett leende.

    “Och vad om det var något annat? Något mer spännande?” frågade hon och drack ännu en gång en större klunk av ölen innan hon funderade på hur hon skulle placera orden så att hon inte trampade på några tår.

    “Ett äventyr som fördröjde din återkomst till Gustenburg?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Etienne

    Hon ryckte lite på axlarna, smått ointresserad av det lilla förslaget om ett fördröjande äventyr. Riddarinnan var inte så motiverad att drälla längs vägarna i hopp om att finna något äventyr. Men kanske var det just precis det som Vinga ägnade sig åt nu? Riddarinnan sneglar mot sin vän. Det kändes märkligt att se Vinga i det skick hon var i, hon hade drakblod i sina ådror. Det irriterade, nej det retade henne ordentligt. Tanken av all orätt Vinga fått utstå och hur hennes egna släkt behandlat henne. Att drälla runt utan mål längs vägarna kändes ovärdigt, med tanke på vad och vem Vinga egentligen var… 

    “Kanske… har du hört om någon som behöver en riddare?” Etienne ler, men matskålen var snart tom. Stopet likaså. Hon reste sig. “Jag ska snart in i ringen, ursäktar du mig? Jag och Sparre behöver förbereda oss.”  Idag var det inte man mot man till häst, utan med svärd till fots. Hon behövde värma upp sina muskler, rusta sig och se över sina vapen. “Kommer du och hejar på mig?”  Undrade Etienne innan hon reste sig upp och sträckte på sin kropp.

Viewing 11 posts - 1 through 11 (of 11 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.