Hon visste att han var på väg, hade hört det via rykten och viskningar först innan slutligen meddelandet officiellt nått henne. Loradon hade fallit, demonen Ayperos hade flytt, skadad men vid liv, och sedan dess hade hon väntat på att få höra något mer, ett meddelande, vad som helst, om att hans ankomst närmade sig. Men det var alltså inte förens då, dagen på malströmmen ovanför hennes stad stannade upp och skuggorna blev längre som hon förstod att han hade anlänt. Hon hade väntat, men ändå kände hon sig något oförberedd när hon gjorde sig redo att lämna palatset. I vanliga fall skulle hon bara ha sänt någon att eskortera gästerna till palatset, men just i detta fall kändes det som om hon borde dyka upp själv. Nå, själv och omgiven av sina soldater förstås. Man kunde aldrig vara försiktig nog.

När hon skred ned för gatan, mot stadens stora torg så kände hon sig för första gången på länge nervös. Hennes hjärta slog alldeles för snabbt trots hennes försök att lugna det och hennes kinder kändes heta, även om det mer än troligt inte syntes på grund av hennes mörka hy. Förhoppningsvis syntes inget av nervositeten utåt, det vore inte passande någon i hennes ställning, men det var ju inte varje dag man hälsade en sådan som honom välkommen.

Iklädd en sedvanligt vit klänning dök hon upp tillsammans med sin eskort på torget. Klänningen var skir nog att man kunde skymta hennes kropp därunder utan att det var opassande och hennes hår föll i mjuka lockar över hennes bara axlar. Hon hade sett till att det första intrycket skulle vara gott, oavsett vad som väntade efter det, hon hade ju ingen aning om vilket skick han var i, eller med vilken sinnesstämning han kom.

”Sänk era spjut, han är här på min inbjudan”, beordrade hon krigarna med spjut som stod i en cirkel kring Ayperos och Nenya. De lydde förstås genast, men mer än en tveksam blick passerade krigarna sinsemellan.

”Välkommen till Antrophelia. Jag har väntat på er”, tillade hon sedan, mjukt och spinnande och med ett behagligt leende över läpparna. Vad hon inte sade var att hon förvånades över kvinnan vis hans sida, men kanske mer över hans tillstånd. Att han var allvarlig skadad var uppenbart för alla närvarande.

Utan att tveka mötte Nenya drottningens blick med sina elektriska blå ögon som hade en ilska och rastlöshet som strålade igenom. Fast det fanns en djup lojalitet till Ayperos och hon höll sin tunga i styr. Vare sig hon ville eller inte. Etikett var någonting som hon aldrig riktigt funnit i sitt tycke, men hon hade trots det varit tvungen att prenta in det i huvudet.

Hon sänkte huvudet igen, lite artigt av att hon besvarade Ayperos önskan. För att vara helt ärlig hade inte en säng varit allt för fel. Hela kroppen värkte efter den långa färden och det stack lite i hennes näsa efter all lera, blod och svett som fanns på hennes kropp.

Irritationen. Nej, avundsjukan strålade igenom Nenyas kropp. Att någon annan vidrörde honom… Blicken var smal med en blixtrande ilska, fastän hon höll den bubblande ilskan under ytan.

Hon tog det lugnt när de gick längs gatorna upp mot palatset, hennes hand vilandes mot hans ena arm, mer som om han ledde henne än tvärt om, och nog var synen ganska slående. Hon förde sig som en drottning och han, trots hans tillstånd, gick med rak rygg och stolta steg, en imponerande figur. Det var länge sedan hon känt sig så nöjd över ett val, trots att han precis dykt upp. Kanske var det en barnslig del av henne som tyckte om känslan av makt han förde med sig, eller så var det mer en ung kvinnas hjärta som fladdrade lite extra vid åsynen av en så stilig man. Kanske både och.

”Då tackar jag er, Nenya Saelorian, för att ni fört Ayperos hit till mig”, sade hon med ett litet leende åt den andra kvinnans håll. Hon kunde se ilskan och avundsjukan i Nenyas blick och det skänkte henne någon slags illvillig glädje, kanske för att hon visste att detta var kvinnan som hon behövde få ur vägen. Somliga hade antagligen sagt att det var ovist, men så länge som hon inte förde sig med annat än grace när Ayperos var i hennes direkta närhet så skulle hon aldrig kunna anklagas för att aktivt försöka sig på något sådant.

Så vände hon blicken tillbaka mot palatset som nu närmade sig dem. Det var en vacker, vitkalkad byggnad som tycktes torna upp sig över allt annat i staden. Vakterna som stod vid portarna var beväpnade med spjut, men olikt de vakter som först omringat Ayperos och Nenya vid deras ankomst så fanns inget tvivel i dessa mäns ögon. Faktum var att det inte verkade finnas mycket alls där mer än ett hårt, ogenomträngligt mörker, en gåva från Tipum till henne, en armé av män lojala mot henne och ingen annan, starkare, snabbare och tåligare än vanliga dödliga.

”Jag beklagar förlusten av Loradon, jag är medveten om att mitt rike inte är detsamma, men jag hoppas att ni skall trivas. Om det skulle behaga er så skulle jag önska att ni delade en middag med mig ikväll, er högra hand också inkluderad förstås”, tillade hon medan de klev in genom portarna till palatset. Hon var väl medveten om att mat knappast var vad någon av dem önskade just då, men hon kunde anpassa sig efter vad de behövde, vad Ayperos behövde, och en middag var trots allt så mycket mer än bara mat. Hon hade längtat efter den här dagen och nu när den var här så ville hon inget hellre än att få sätta sin plan i rullning.

Ayperos ord fick henne att sträcka på sig och ett nöjt leende fanns på hennes smala läppar. Artigt och respektfullt böjde hon på huvudet åt drottningens kommentar. Förde Ayperos till henne?  Tanken var roande. Det var inte som om det inte hade funnits en plan, redan innan brevet från Isra hade kommit fram. Leendet var förvånandsvärt varmt och såg nästan ut som den unga adelsflickan som hon en gång var. Hon lade sin hand på sin bröstkorg och böjde sig fram lite i en bugning som svar. Hon valde att inte svara mer än med tystnad och gester. Trots allt, vad hade hon av värde att tillägga? Ayperos hade varit betona noga hur hon skulle hålla sin tunga i styr.

Orden som viskades i drottningens öra, hörde Nenya lika klart som om han hade viskat det i hennes öra. Blod. En hunger växte inom henne och lite omedvetet lät hon sin tunga dras över hennes läppar. Det var nästan smärtsamt hur lockande tanken var. Resan hit hade tagit på hennes krafter likaså. Men hon höll sin min och försökte att få sig på andra tankar genom att låta blicken vandra över omgivningen.

När entouraget hade stigit in i palatset så hade ännu en figur slutit sig till dem, även om hon medvetet höll sig i bakgrunden och inte drog onödig uppmärksamhet till sig – det var en speciell förmåga, hade Aife lärt sig, att röra sig som en livvakt. Att obemärkt stå vid sidan av den som höll ens kontrakt, men också att när som helst kunna stiga in i centrum när det krävdes och ta både fokus och slag från sin mästarinna. Men för stunden var den långa kvinnan bekväm med att hålla sig till bakgrunden.

Hon hade bytt sin normala legoknekt utstyrsel till något mer klassiskt för regionen. En bröstplåt i något brons-liknande material, med läder-fransar hängandes över hennes axlar som talade om hennes rang, och matchande fransar som gick kring hennes midja. I matchande material som plåten bar hon även skydd över sina nedre armar, händer, smalben och fötter. Det var, allt som allt, en av de mer bekväma munderingar hon hade tvingats bära, speciellt då hon enkelt bar en grå tunika och matchande hosor under som hindrade plåten från att skava mot hennes hud. Allt som allt så var hon nöjd.

Längst Aifes rygg vilade, som alltid, hennes enorma svärd, och då hon steg in i vampyrernas närvaro så väste det i hennes huvud – men som turen var hade hon sedan länge lärt sig att kontrollera sitt ansiktsuttryck när det kom till dess inflikningar. Hon rörde inte en min, men hade med enkelhet identifierat vad de två varelserna var för något, en av de få gånger hon fann sin ‘gäst’ användbart. Väl medveten om hotet de kunde visa sig vara, trots att Isra för stunden var i full kontroll över situationen och tycktes ha dem på sin sida, så placerade sig Aife så att båda väserna befann sig inom hennes svärds räckhåll, om hon tvingades dra det. Det var trots allt upp till henne att se till så att saker gick rätt… om de gick fel.

Att Aife hade gjort dem sällskap var kanske mer något hon förutsatte snarare än något hon faktiskt noterat, men hennes närvaro var plötsligt där och hon kände sig kanske en aning mer avslappnad. Inte för att hon fruktade något från Ayperos, vilket antagligen var dumt, men mest för att det säkerligen fanns många som skulle se hans ankomst som än mer anledning att röja henne ur vägen en gång för alla.

”Det låter som en utmärkt idé”, svarade hon leendes, och hon kunde inte riktigt dölja hur genuint smickrad hon kände sig över hans ord och kanske framförallt hans blick. Hon fick påminna sig själv om att hon var drottning, att Ayperos närvaro var rent taktisk och att allt som eventuellt kom av hans besök hade ett viktigare syfte än att smeka hennes ego, men det var svårt. Han hade en naturlig charm som tilltalade henne, för att inte nämna att han var trevlig att se på och dessutom kom med makt, så mycket styrka och makt. Hon rös, och det syntes när huden på hennes armar knottrade sig en aning.

”Jag ser väldigt mycket fram emot det.”

Så stannade de slutligen i en korridor med flertalet dörrar. För den som varit där förut så var det uppenbart att det var samma korridor där hennes egna rum låg belägna, samt de flesta av de finare gästrummen. Två av dessa hade ställts i ordning när nyheterna om Ayperos ankomst nått henne och framför den ena av dessa dörrar stannade hon till och väntade till dess att en tjänare som stått utanför öppnade dörren för dem.

“Jag hoppas att ert rum duger. Om ni skulle sakna något så är det bara att säga till. Det kommer finnas ett par vakter och en kammarherre tillgänglig här utanför under alla tider på dygnet. Rummet intill detta är iordningställt åt er tjänarinna”, sade hon med ett leende och gestikulerade åt dörren som ledde in till det andra rummet.

• This reply was modified 4 år, 3 månader sedan by Maeve.

Tjänarinna. Ordet skavde i Nenyas öron. Fast hon valde att le artigt, å andra sidan hade hon inget emot att tjäna Ayperos. Fast hon hade aldrig tyckt om etikett och vett. Speciellt inte för sådana här arslen. För många runt omkring henne som kysste marken hon gick på.

Ayperos stämma fick henne att räta på ryggen något, som om bara närvaron fick henne att skärpa sig något. Det gjorde ont att hennes mästare kände en sådan smärta och hon närmade sig kammarherren som Isra hade utlovat. Talade om önskan, lite mer delikat så klart. Hon visste att Isra förmodligen redan hade ordnat med något, men att piska på lite, det gjorde aldrig något. Efter några hastiga nickar emellan varandra knackade Nenya på Ayperos dörr för att sedan kliva in. Hon stängde dörren tyst och såg på Ayperos med en orolig min för att försiktigt röra sig fram till honom. Som om hon inte riktigt vågade peta på en sovande björn.

“Kammarherren sa att det inte skulle dröja allt för länge. Eller ska jag, dra in en vakt?” frågade hon och försökte att dölja sin egna blodlust även om den rev inom henne.

När väl Ayperos och Nenya blivit installerade i sina rum och hon åter hälsat dem välkomna till Antrophelia så styrde hon stegen därifrån, bort mot sina egna rum. Hon viskade som hastigast till en tjänare som slutit upp vid hennes sida, en blick byttes dem emellan och han nickade, uppenbarligen redan införstådd i befallningen hon gav och försvann sedan snabbt iväg. Hon hade förväntat sig utkomsten av deras första möte, och Ayperos förfrågan, och förberett sig själv och sina tjänare för den eventualiteten. En passande soldat hade anmält sig frivillig, antagligen mer för att han ville imponera på sin drottning snarare än något annat, men hon var tacksam. Det hade inte passat sig att beordra en av de muterade vakterna, det skulle säkerligen lämna en bister eftersmak, och att tvinga någon, nå, det var kanske heller inte ett bra första intryck, även om hon utan tvekan hade tagit till sådana metoder om inget annat var möjligt.

Så steg de in i hennes rum, dörren gick igen bakom hennes rygg och hon lät en liten suck undslippa hennes läppar. Hon var nervös, nervös över beslutet hon tagit, stenen som nu var i rullning och alla möjligheter som plötsligt låg framför henne. Om hon bara hade haft någon kvar att rådfråga, men alla var borta, döda eller på flykt, det gjorde detsamma.

”Ja, Aife. Jag vet att jag sade att det inte skulle vara nödvändigt, men jag vill att ni stannar i min direkta närhet den närmsta tiden. På nätterna vill jag ha er i mitt förgemak. Jag litar varken på Ayperos eller hans tjänare, men det är från den senare jag förväntar mig en kniv i ryggen. Jag är inte hennes vän i detta läge, och till skillnad från hennes mästare så har hon inget att vinna på deras vistelse här”, sade hon med ett litet leende medan hon rörde sig fram mot ett av de stora fönster som sträckte sig längs långsidan av förgemaket till hennes sovrum. Hon stannade framför detta och såg ut på sin stad. Det hade börjat mörkna, eller snarare så hade det magiska ljus som tjänade som en påminnelse om ytvärldens natt och dag börjat mattas av. Det började gå mot kväll.

Samtidigt som Isra stod vid sitt fönster så ljöd en knackning på Ayperos dörr. Den var fast och bestämd, men mannen som stod där på andra sidan såg likväl något nervös ut. Han var bredaxlad och bar sina kopparfärgade fjäll synliga över de bara armarna, en stark krigare utan tvekan och trots sin uppenbara nervositet så vek han inte med blicken när dörren öppnades och han presenterade sig och yttrade sitt ärende där.

Aife gav en kort nick vid Isras order – det var för väl, eftersom det var just vad hon hade tänkt rekommendera själv, men hon hade sen länge lärt sig att det var bättre att hantera order än förslag.

“Självklart, Ers Majestät.” Sade hon enkelt. Fast hon var tvungen att tillägga: “Tillåt mig dock att notera att dessa två kan flyga. Finns det några andra vägar in till ert rum så de kan nå som kommer vara utan mitt synhåll härifrån?” Egentligen hade hon föredragit att vara i Isras kammare medan vampyrerna var här, men hennes jobb var sällan enkelt, och även härskare hade en tendens att uppskatta visst privatliv. Men hon skulle göra vad hon kunde.

Hon höll ett respektfullt avstånd då hon ställde sig en bit bakom Isra’s axel för att själv se ut över fönstret, en väsande röst ljudande i Aifes skalle. Svärdet ogillade vampyrerna skarpt, men det var föga förvånande. Den ville att hon utmanade dem, men själv hade hon föredragit om de bara drog vidare. Att få testa sin förmåga mot dem, dock… det var lockandes. Men hon tänkte inte mata svärdet med sådana tankar.

“Om jag får vara så vågad…” Så mycket för att hålla tyst, Aife. “Har ni planer på att låta er förvandlas, Ers Majestät?” Hon använde den ton som insinuerade att det skulle vara bra för henne att veta på grund av hennes position – även om hon också ämnade avråda sin arbetsgivare från den planen om hon svarade ja.