Han hade så klart slagit huvudet på dörren som tillhörde Faegrim, en respektabel brinkeman som bodde i Brinkeby. Så klart hade han hela sitt liv varit god vän med Heribert, och de hade delat en hel del äventyr trots tveksamheten från vän och familj. Utåt var Faegrim ändå av en respektabel familj, och förhöll sig utåt på ett väldigt respektabelt vis, förutom då han och hans vän smet undan då ingen såg dem.

Som vanligt denna tid på dygnet hade han suttit och njutit av sin andra frukost medan han läste en spännande bok, som vanligt fylld av sagor, faror och äventyr – något av ett hemligt nöje som han inte så gärna delade med sig med sina nära. Han var inslukad i farliga äventyr med riddare som räddade prinsessor från speciellt hemska drakar då han plötsligt blev avbruten av ett högt dunkande på hans runda dörr. Ljudet, som var helt oförväntat, fick honom att hoppa till. Något förvirrat såg han sig omkring, och blicken föll på väggklockan som sakta tickade.

Vem i allsindar kunde det vara? Han hade inte väntat sig något besök! Och trots allt var förändringar i den dagliga rutinen högst ovanliga här i Brinekby. Snabbt rusade han till en spegel för att se till att han var presentabel, klädd i en vit linneskjorta i mer pösig storlek, gråa tygbyxor med hängsel som höll dem uppe. Han hade mörkt hår, blå ögon, en något rund mage och något runda kinder. Inte fet, men inte speciellt tunn. Men vad skulle man förvänta sig med ett folk som åt frukost tre gånger, två luncher och åtminstone mellanmål, två middagar, kvällsmål samt fika mellan varje måltid? Nå, det fick duga, så han tog sig till dörren och öppnade den lite varsamt. Dörren, som han så noga såg till att var oljad så gängorna inte skulle gnissla, liksom allt där hos honom. Allting var, som alltid, i gott skick, snyggt och prydligt!

Faegrim stack ut sitt huvud, och lite förvirrat föll hans blick på Heribert där han satt.
‘Herrie?’ frågade han, och öppnade dörren helt, som mjukt och ljudlöst öppnade sig, för att gå fram och hjälpa upp honom.
‘Vad sitter du här och svär för?’ frågade han förvirrat.

Faegrim höjde ett ögonbryn åt sin väns vulgära uttryck och skrattade ett naturligt och hjärtligt skratt, och gick fram för att hjälpa sin vän upp från den fina stenbelagda stigen som ledde till hans dörr. Det var bara en dag sedan han noggrant klippt bort allt ogräs runt kring stenplattorna.
‘Nej då!’ ljög Faegrim, trots allt var Heriberts panna röd, och han skrattade åt det hela igen. Däremot lät det han sa till näst intressant, och Faegrim var inte en som väntade på att få höra berättelser och hemligheter.

‘Sätt dig ned på bakgården, min vän, så hämtar jag två stop åt oss!’ förkunnade han, och medan Heribert tog sig till de sköna stolarna i trädgården som låg i behaglig skugga denna varma dag tassade Faegrim in, hämtade två stora trästop, och fyllde dem med skummande öl från en tunna han fått av bryggaren bara två dagar sedan. En stund senare kom Faegrim ut, och satte sig ned muntert i sin favoritstol, och sträckte över ett stop åt sin gamle vän.
‘Skål!’ sa han och drack muntert ur stopet, vilket lämnade lite skum på hans näsa.

Faegrim lyssnade på Heriberts berättelse som först verkade lite disträ och rörig, men skrattade lite åt berättelsen. Det var inte helt olikt Heribert att bli fast på det viset. Då det blev uppenbart att hans väns äventyrsglöd till sist hade svämmat över och nått en punkt där han inte längre kunde stanna hemma såg han lite tankfull ut. Skulle han kunna lämna allt detta? Sitt fina hem, den fina bakgården, ölen och vinet i skafferiet? Det var en svår tanke, att lämna allt. Men liksom Herrie var ju han även intresserad av att se omvärlden.
‘Tror… du vi kan göra det?’ frågade han, hans naturliga reaktion var att vara lite tveksam.

För många sekler sedan hade trollen härstammat från småtrollen, som är skogstrollen nuvarande avlägsna släkting i Vindrfellbergen, och dess för innan härstammat från de stora bergatrollen. Troll, i sig var, inget släkte som vanligtvis var ute och ströva.

Egentligen var inte skogstroll mörkrets eller nattens folk, det var ett val de hade gjort att ta sig lätt och skyddat genom skogens skyddande skuggor. Ryktena om att de inte tål sol var överskattade och en liknelse som inte stämde mellan bergatrollen och skogstrollen. Det var snarare ett val, fastän deras hud inte riktigt tålde direkt sol så hindrades de inte att de kunde möta solen, lite mer försiktigt som i en av deras hamnskepnader eller i skydd under ett träd.

I höstens mörka timmar ställde vanligtvis bergatrollets kung till med fest, där troll från världen var bjudna. Även om de var olika, var det något som höll de tillsammans, kanske att de en gång hade varit ett sammanflätat folk? Men festen var känd världen över, för vem hade inte hört talas om bergakungens sal? Skogstrollen hade inte heller mycket till övers för sina släktingar bergatrollen. Dock hade de vett nog att hålla tungan i mun när man talade om sådant med främlingar. Särskilt när bergakungen skulle ställa till med fest.

I år hade skogstrollen bestämt att låta tillverka en ovanlig halsring i guld, med ädla stenar ingjutna emellanåt. Det var sådant som bergakungen eftertraktade. Även om skogstrollen själva inte såg förtjusningen i metallers glans när det fanns så mycket annat vackert att se ovan jord, så som solens glans mellan trädtopparna eller månens ljus. Men kanske är det förståeligt att man söker efter något som skiner och glänser så som solen om man ständigt befinner sig i mörkret?

Frågan om varifrån man skulle beställa verket var källa till stor debatt bland skogstrollen, men i slutet hade de enats om att gå med ärendet till dvärgarna, då deras kunskap i metaller och hur man smidde dem var stor.

Ett ungt skogstroll, med ett hår lika mörkt som en klar vinternatt och vågor som ramade in det något runda ansiktet rörde sig över vägen. Hyn var lika mörkt som den ljusaste barken på träden och ögonen var samma färg som den vårgröna mossa som fanns på de större delarna på hennes hy. Vackra gula, blåa och röda blommor fanns över hennes kropp, ett tecken på att det var tidig sommar när de följde årstiderna. Öronen stack upp ur hennes hår, men doldes av en mörkhuva som tillhörde en mantel gjord av mörk ull. Väldigt simpel mantel, som resten av hennes klädsel som var en brun klänning, skuren på ett sätt som gjorde det lätt att ta sig genom skogen. Svansen vajade efter henne och mycket damm och smuts samlades i hennes hårkalufs som bar samma färg som håret på öronen och huvudet. Den var beklädd med två silver ringar vilket visade att hon tillhörde Ephansös rangen och var förmodligen lärling som var på uppdrag för att be om dvärgarnas hjälp. Över sin klänning bar hon en väska, gjord av sammanflätade grova rep. I den låg mynten som hon skulle betala dvärgarna med, lite av egen kassa och en kagge vatten. Runt hennes hals bar hon ett halssmycke som slutade i en vacker gjord panflöjt.

Tyst gick hon på den nedtrampade vägen. Lite osäker på vart hon egentligen var och sedan skulle ta sig mot dvärgarna. Lite förvirrad hade hon råkat ta sig in i någon annans bakgård. Två mindre män tycktes sitta där och hon vinkade lite nervöst mot dem.

“Ursäkta mig, mina goda herrar!” utbrast hon, lite för högt för att vara så nära.

Faegrim gav sin vän en hastig blick, men hans ögon var fäst på den trollska figuren som uppenbarat sig som ur en saga framför dem. Han var så försjunken i sina tankar att han knappt hörde hennes fråga innan han harklade sig.
‘…Faegrim! Det är mitt namn, alltså.’ sa han och rodnade generat över sin oartighet över att ha stirrat så.
‘Sätt dig! Jag tror nog att Heribert och jag ska kunna… hjälpa dig!’ sa han glatt. Trots allt hade de spenderat mycket tid på att studera de välritade kartorna i hans bibliotek.
‘Vänta här, så ska jag hämta en av mina kartböcker så ska vi nog få ordning på detta! Underhåll vår gäst så länge Herrie!’ uppmanade han och skyndade sig in i huset på snabba steg.

Det dröjde inte länge så kom Faegrim tillbaka med en rad böcker och kartor i sin famn som han med en duns la ned på det lilla kaffebordet där i trädgården.
‘Nu ska vi se!’ sa han och tog upp en utvikbar karta över kontinenten.
‘Vart var det du skulle, sa du?’ hummade han och vecklade ut den stora tygkartan på den stenbelagda marken under bordet och stolarna.

En liten rodnad spred sig över hennes kinder när Herrie påpekade att hon hade gått fel från början. Det var förstås mycket möjligt och hon ryckte lite lätt på axlarna. Norr? Söder? Hon visste åtminstone inte alls vart hon kom ifrån eller var.

“Jag vet inte, faktum är att jag inte ens vet vrt jag hamnade nu” påpekade hon, lite oroat och kliade sig i nacken. Hon hoppades innerligt att hon skulle klara uppdraget.

“Det var beräknat att ta två månader.” påpekade Tussie med en nickning till Faegrim och gick lite närmare kartan och granskade den. Det tog ett tag för henne att läsa orden och länderna på den men till slut pekade hon på skogen vid Kaelred.

“Där är jag ifrån!”

Faegrim skrattade lite åt skogstrollets ord, ja åtminstone pratade hon någon dialekt de kunde förstå, så allt för långt ifrån kunde hon ju inte komma?
‘Här är vi nu.’ förklarade han och pekade på Brinkeland.
‘Och här…’ sa han och förde fingret längre sydväst från skogen. ‘Där ligger Älvskogen. Och lite längre väst ligger själva Kaelred.’ påpekade han, trots allt hade han studerat dessa kartor i timtal och hade bra koll på väldens geografi. Åtminstone ur ett teoretiskt perspektiv.

‘Du borde ha följt vägen norrut här, mot Celeras, istället har du fortsatt österut och hamnat här i Brinkeland.’ sa han med ett roat skratt åt Herries ord.
‘Att simma så långt kan nog bara me’erfolk göra, även om jag aldrig träffat en!’ han vände sin blick lite tankfullt mot Herrie då han böjde sig fram och talade lite lägre. Han kände igen den där klumpen av oro.
‘Det är en lång bit… Ända upp till Zirthimar.’ sa han eftertänksamt, och suckade djupt. Men om de ändå skulle iväg.
‘Åtminstone kan vi följa med dig en bit!’ sa Faegrim till sist.