Talanriens rollspelsforum

Post has published by MarekTemplan
Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Gork hade just sagt sitt morgonkaffe i halsen, det var en väldigt barskt mörkt kaffe, något som Gork hade malt själv, helt själv. Rostat över elden där Jo och Gork hade slagit sig ner. Smulan, den förvuxna vildsvinet.. vildsvin.. mmm.. Nej.. Jo tyckte inte om att Gork hade matfantasier om Jo’s packdjur, även om Gork både bar Jo’s packning och djuret. Gork stark.

    Gork hade tänkt överraska Jo och Smulan med en utsökt svampkladd, med lite över rostad rotpotatis med de väldigt goda men starka lökarna och lite översaltade grönsaker. Gork’s favorit. “Svampkladd”, utbrast Gork. “Svampkladd!”. Gork bankade med händerna omkring sig och började rota i packningarna. Var hade Jo satt dedär behållarna som Gork kunde använda för att bevara all god svamp  som Gork skulle plocka och göra till Svampkladd åt Jo och Smulan?

    Efter några minuter hittade Gork äntligen den delen av packningen han hade letat efter, en lägerkastrull, djup och bra, och med ett handtag som gick över kastrullen. Utmärkt för svampplockning, utmärkt för Svampkladd

    “Svampkladd” utbrister Gork med glad och lite torkad männskomål.

    Gork tog ett försiktigt steg över Smulan och började vandra ut mot den närliggande grottmynningen där Gork, Jo och Smulan hade slagit läger. Grottmynningen som det doftade grotta.. och svamp “svampkladd” viskade Gork med tyst röst när Gork gick in i grottan.

    Grottan var ljus till först, sedan blev det bäckmörkt. Gork hade inte räknat med att det skulle bli så mörkt. Gork var ju ändå rätt mörkrädd. Gork hittade varken vägg eller tak. Gork gick vänster, sedan gick Gork hög. Sedan rakt fram.

    Gork trampade på luft. Sedan blev gick det snabbt, neråt. Rakt vertikalt. Föll Gork ner, och det kändes som om Gork föll i timmar, så länge skrek Gork.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Vid Erethil!” utbrast Jo, som vaknade med ett ryck när han hörde Gorms dova skrik. Han hade trott att hela lägret skulle vara under attack. Inte för att han någonsin tvekat på att Gorm skulle skydda honom. Eller kanske det var snarare hans storlek som Jo tvivlade på någonsin skulle minska. Eller nyfikenhet för nya saker, ting och varelser. Lite yrvaken gnuggade han sig i de blåa ögonen, gäspade och sträckte på sig innan han reste på sig.

    Allt för svårt var det inte att följa det. Gruset kändes hårt under hans barfota ben och byxora var uppvikta. En gång ljusbruna tygbyxor, men det var innan leran, smutsen och dammet hade ändratfärgen. Även ärmarna på den ljusa skpjrtan var uppvikta för att klara sommarvärem bättre. Kring halsen fanns ett vitfulds hasband med Erethils märke som slog mot bröstet då mannen sprang framåt. Plötsligt var det som om marken försvann och han landade mjukare än vad han trodde.

    Tur i oturen hade han hamnat på Gork, tjockskallig som han var så hade han kanske inte märkt något? Han skyndade sig bort ifrån orken och klappade honom på axeln.

    “Erethil testar oss! Men det står dock i Erethils texter att en dag inte ska påbörjas tidigt. Och det är allt för tidigt för sådant här Gork!” påpekade han med en lite mer allvarlig blick.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Med en duns hade Gork landat på avgrundens mark, Gork hade ingen aning om hur länge Gork hade varit i luften, men Gork gillade det inte för en sekund. Det kändes som timmar, dagar, ja år.. Även om Gork inte kunde räkna längre än till åtta, Gork hade inte mer fingrar att räkna med. Människorna hade ju fem fingrar på var hand, så de kunde räkna upp till mer än åtta. Men hur kunde människorna räkna mer än vad de hade fingrar till? Det hade Gork ingen aning om, men det gick runt i Gorks huvud medan Gork föll från där Gork hade trampat ut i ingenstans. In i mörket. In i intet. Neråt. Ner någonstans i grottan.

    Gork hostade lite knarpt, Gork hade mull och stengrus i munnen och näsan. Det var inte så farlig landning. Gork hade landat på sin stadiga och bulliga mage, som hade skyddat Gork från det mesta i Gorks dagar. Ja, Gorks mage var bra att ha, den hade både rum för mat och dryck, och Gork gillade sin mage väldigt mycket, ja, och nu hade Gork’s mage räddat Gorks liv. Gork gillade faktiskt Gorks mage väldigt mycket. Speciellt nu, nu var det verkligen bra att ha Gorks mage, speciellt när Gork just lärt sig att flyga. Ja eller rättare sagt, Gork har lärt sig att falla ner i avgrunden i en grotta.

    Det var fortfarande väldigt mörkt. Och kallt. Såhär långt ner i grottans avgrund var kanske inte den smartaste sättet att tillbringa en svamputflykt med. Gork hade ju tänkt hitta en massa fina svampar för Gorks fin-fina Svampkladd, som Gork skulle mata i Jo och Smulan. Men nu blev det ju inte så, nej Gork låg där med sin mage mot avgrundens steniga och bullriga yta. Lite ont hade Gork faktiskt, magen klagade på att det var alldeles för stenig och grov yta att landa på.

    Gork visste varken ordet av innan något landade på Gorks andra mage, ja, eller kanske inte mage, utan Gork’s rygg. Det tog Gork någon minut för Gork att inse att Jo hade hört Gork skrika. Gork skämdes. Gork hade visat svaghet framför Jo. Gork var svag. Gork var inte stark längre. Nej. Gork var svag. Gork skrek, och Jo hade kommit och landat på Gorks rygg. Var detta ett straff från Erethil? För att Gork var svag? För att Gork hade skrikit? För att Gork inte var tillräckligt bra för Jo, så att Erethil kastat ner Jo också i grottans avgrund. Hade Gork gjort att Jo hade blivit avvisad Erethil också? Hade Gork förstört allt? Gork hade förstört allt.

    Så lättade trycket på Gorks rygg, Jo hade rest sig upp och klappade Gork på axeln. Gork hörde hur Jo pratade med sitt människomål. Gork var inte så förstådd i människomål ännu, men Gork hörde orden “Erethil”. Gork hoppade till och skrek förtvivlat “ERETHIL”. Nej tänkte Gork. Gork kommer aldrig bli försonad med Erethil. Gork var svag. Gork hade dömt Jo’s framtid med. Erethil hade dömt både Gork och Jo ner i underjorden. Gork ville ju bara plocka lite svamp. För Svampkladd.

    Gork kunde inte längre hålla sig. Gork brast ut i stora tårar. “ERETHIL..” skrek Gork mellan tårarna.. “SVAMPKLADD..!” Gork ville ju bara visa för Erethil att Gork var stark, och att Gork var bra för Jo. Gork ville bara visa Jo svampkladd, och göra Gork i god vänskap med Erethil.

    Nu hade Gork dömt både Gork och Jo till underjorden. Långt borta från Erethil. Från ljuset. Från friheten.
    “Svampkladd” snyftade Gork tyst. Svampkladd hade dömt Gork. Dumma svampkladd. Allt var Svampkladds fel. Allt.

    Det var dock bäcksvart i grottans avgrund där Gork och Jo hade hamnat. Väldigt mörkt. Gork såg varken sina åtta fingrar, än mindre sig själv. Hur kunde Gork göra bort sig så? Nu kunde ju inte Gork se sig själv längre. Var Gork blind för alltid? Hade Gork förblindat Jo också? Var Jo blind på grund av Gork? Vad hade Gork gjort.

    “Svampkladd” snyftade Gork.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Erethil… Svampkladd? Vad var det nu som Gork gormade om? Han suckade lätt och drog handen genom sitt hår med en suck. Ibland undrade han varför han lät sig testas av Erethil på detta sätt. Skulle det ens vara möjligt att få denne ork att tala och bli förstådd. Han hade varit säker… Nej han var fortfarande säker på det. Som tur var hade Jo ett litet elddon. Han öppnade det och det lös upp hans ansikte och Gorks.

    “Se så Gork. Erethil finns fortfarande hos oss.” försäkrade han honom med ett försäkrande leende och sedan klappade han Gork på kinden igen. Det var lite dålig stil att lämna Smula där uppe, men hon borde väl klara sig. Åtminstone tills de hittat en utväg i denna mörka väg.

    “Vi måste hitta vår väg till Smula igen” konstaterade han enkelt och till slut.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Sedan lyste det upp. Jo kund magi. Magi. Jo var starkare än Gork. Gork var svag. Gork kunde inte magi. Gork kunde inte lysa upp mörkret. Intet. Jo kunde lysa upp mörket. Ge ljus. Gork hade just förlorat ljuset. Jo hade gett Gork ljuset igen. Var Jo Erethils budbärare? Var jo Erethil? Erethil var väl ljuset? Friheten? Eller vad var Erethil? Var Erethil en människa? Kanske Erethil var en ork, eller en åsna? Nej inte kan Erethil vara lika utsökt som den förvuxna vildsvinet som fanns där uppe. Men Smula, är Smula Erethil? Både Erethil och Smula är nu ovanför Gork. Uppåt. I skyn. I två olika plan, men båda över Gork. Var Smulan över Gork?

    Gork gav ut ett leende när Jo klappade Gork på kinden. Gork var räddad. Jo hade räddat Gork. Men Gork och Jo var fortfarande dömda till underjorden, för något så klantigt som Gork hade ställt till med. Svampkladd och svamputflykten hade dömt både Gork och Jo till evig vistelse i underjorden. Gork visste mycket väl att när man kommit till underjorden var man antingen dömd, eller död. Och Gork ville inte tänka på att Gork var död. Gork tänkte ju, så Gork fanns till. Gork var lite av en filosofisk ork. Gork gillade att tänka. Gork var bra att tänka. Tänka gjorde Gork smart. Gork smart.

    “Jord.. Under” sade Gork och formade med handflatan som jordytan där Gork och Jo slagit läger för inte så länge tillbaka. Och sedan dök Gork med handen nedåt. “Under”. Underjorden. Dit Gork och Jo vad dömda, på grund av att Erethil inte hade sett tillräckligt mycket styrka i Gork. Var det kanske svampkladdet som inte Erethil tyckte om? Vad tyckte Erethil om? Vad äter Erethil? Är Erethil någonsin hungrig, eller sugen på svampkladd, eller överhuvudtaget svamp? Kanske Erethil var en köttätare, eller kanske växtätare. Eller kanske Erethil bara drack öl? Eller kanske Erethil åt orker? Var Erethil en orkätare? Vad åt egentligen Erethil?

    Gork tänkte för mycket på Erethil, så mycket att Gork behövde sitta ner. Var det kanske luften i denna avgrund, detta intet, denna underjord som gjorde att Gork inte fick tillräckligt med den luft som Gork så förgivet hade ödslat på. Var detta ännu något som Erethil hade tagit från Gork? Skulle Gork någonsin får känna frisk luft i lungorna, och gräset under fötterna, och äta småfåglarna som Gork fångade med händerna, men som Jo motstridigt tvingade Gork att spotta ut. Och att få klappa Smulan, den förvuxna vildsvinet igen. Skulle Gork någonsin få se Smulan igen? Kanske Erethil dömde ut Gork för att Gork var så sugen på vildsvinet? Ja eller åsnan som Jo så envist kallar djuret. Men det är ju så stort och saftigt..

    Gork tog fram sin stora kastrull som Gork hade tagit från lägret. “Svamp.. uh.. Svamp!” sa Gork och försökte rota i mörkret, eller ja, det var ju mycket lättare att se i ett mörkt inte när Jo kunde magi. Magi. Jo kunde säkert också flyga. Magi kunde göra Gork stark. Gork kunde säker också flyga tack vare Jo’s magi?

    “Jo, fla’kta” sade Gork och flaxade med sina stora klumpiga händer. “Fla’kta (flyga), Jo fla’kta Erethil, fla’kta Smulan. Jo, Gork fla’kta Muntak-Gor (underjord-en)” Underjorden skrämde Gork, där levde Muntak, herren över underjorden. Det hade åtminstone Gorks moder sagt åt Gork. Om Gork gjorde något dumt skulle moder sätta Gork i Muntak’s famn, till underjorden. Till Muntak-Gor, Muntak’s rike. Gork ville inte komma till Muntak ännu, Gork hade ju bara velat samla lite svamp, inte hade Gork gjort något dumt, något som Gork förtjänade att hamna här. Gork ville ut, Gork ville hem. Gork ville hellre vara där, än här. Muntak-Gor var inget fint ställe. Mörkt. Kallt. Nej, Gork ville bort. Gork ville ut.

    “Fla’kta” sade Gork och flaxade med händerna och tittade uppåt i mörkret.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Fl’akta? Egentligen var det inte mycket som Jo förstod när de talade med varandra. Så Gork var både, kall, hungrig och… behövde… Han hummade lätt. Nej det kunde inte vara det. Det sista kunde betyda att han menade att de skulle upp. Upp? Även om Gork var stor och stark kunde han nog inte kasta upp Jo dit och han var inte lång nog för att nå upp.

    “Upp? Vi kan inte gå upp. Jag tror vi måste ner för att hitta ut.” sa han, lite fundersamt och drog en hand över sin haka där de hade börjat komma några blonda fjun.

    “Hittar du någon svamp på vägen? Erethil har svamp, ja inte mellan tårna vill säga. Men hos Erethil ska de finnas svamp.” påpekade han med ett litet nöjt leende och klappade Gork på axeln.

    “Kanske det är dit vi är på väg?”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Erethil har svamp? Erethil kanske vill ha Gork’s Svampkladd? Kanske Gork får koka Gorks berömda Svampkladd till Erethil. Kanske Gork får träffa Erethil i egen person. Kanske Erethil är som Gork, smart. Gork är smart. Jo förstod nog inte Gork riktigt, Gork ville ju att Jo skulle hjälpa Gork att flyga upp, men nu försökte Gork förstå Jo. Var det så att Jo skulle visa Erethil åt Gork, eller ja, att Jo skulle föra Gork till Erethil? Skulle Gork få träffa Erethil, underjorden? Men här bor ju bara Muntak.. Kanske Muntak och Erethil känner varandra? Kanske Erethil är den goda sidan och Muntak är den onda sidan av underjorden? Gork hade alltid trott att Erethil var uppe bland molnen eller någonstans bland de höga bergen, inte under jorden.

    “Erethil, Muntak-Gor? Jo, Gork, Erethil, Muntak-Gor!” Gork sken upp, Gork skulle ju få träffa Erethil här i underjorden. Kanske Gork skulle få träffa på Muntak också och återbetala för gammal ost, eller ja kanske inte gammal ost, sånt gillade ju Gork. Muntak hade ju aldrig gett Gork någon gammal ost tidigare, men Gork hade hört det uttrycket bland andra folk och fän. För gammal ost, ja det lät ju som om det var något man tidigare betalat till någon, men inte fått tillbaka. Varför skulle man inte få tillbaka för något man ger åt någon? Gork skulle ju alltid ge tillbaka för något som Gork har lånat åt någon. Gork önskar att Gork hade en bit av en gammal ost, helst av dendär goda osten som Gorks mamma alltid hade. Gork ost, ja men det kunde ju Gork försöka göra av Svamp, Gork ost. Såndär fluffig, mycket aromatisk och fyllig ost, gjord på svampkladd och såndär annan mynja som man får från fyrbenta djur. Såndär vit äcklig grej som Gork får från fyrbenta djur, sånt är inget för Gork. Gork är ju ändå en riktig Ork. Gork dricker bara det bästa gurkmalt ölet, eller var det kanske orkmalt öl, eller jordmalt öl? Öl.. Gork ville ha öl också, ett riktigt stadigt stop.

    Gork kvicknade till från Gorks tankar. Gork var så tankspridd. Gork pekade på ljuset som Jo hade fått fram i mörket, eftersom Jo var en magiker, mäktig magiker. “Muntak-Gor, Jo, Gork” och pekade ut i mörket. Gork tog några steg och försökte få Jo att gå före för att lysa upp mörket som omkring gav Gork och Jo i underjorden. “Jo, Erethil! Svamp!” Jo skulle ju visa Gork för Erethil och där fanns det också svamp.

    “Erethil, Svamp!”

Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.