Talanriens rollspelsforum

Post has published by Yazfein
Viewing 16 posts - 1 through 16 (of 16 total)
  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Brand hade spenderat ett par dagar i Frostheim med att bara umgås med sin syster, gett sig själv tid att återknyta syskonbanden som var lika starka som innan han lämnat Kaldrland. Men dagarna av skratt och glada minnen hade snart gett vika för funderingar och prat om vad som skulle ske på tinget. Vilken sida skulle Erngissle ställa sig på, Hrafn eller Ulfhedna? Vad skulle Brand och Leida göra. Brand hade sett till att förhandla till sig två hästar för bra pris och i väldigt bra skick, tält och andra förnödenheter för färden mot tingsringen vid Gjuvdal. Nätterna hade blivit kyligare och en morgon hade frosten legat kvar på marken när solen steg upp över horisonten men nu var de nästan framme. Vid sidan av vägen kunde man nu skymta de tält som ställts upp runt stenringen och hur husfolket rörde sig bland tälten för att passa upp på de med högre status som satt i stolar utanför tälten, väntade på att alla skulle samlas denna tingets första dag. Brand kunde se att det var Erngissles fana som vajade vid nästan alla tälten, en ensam yxa i silver mot en grå bakgrund. Vilket ju så klart var ganska själv klart då det var Erngissles ättehuvud Torfi Erngissle. En man i tidiga 50 men vars mörka hår och skägg först nu på senare tid börjat få gråa strån. Men Brand kunde också se att vid ett tält vajade Hrafn’s fana, självklart hade de sänt någon för att tala på tinget och få Erngissle på sin sida. “Leida, ser du att Hrafn skickat någon för att tala på tinget?” Brand hade sänkt rösten lite medan de närmade sig tälten och hans ögon var nu rätt vaksamma.

    Ju närmare de kom ju tydligare blev det att stämningen var ganska spänd bland de som samlats där denna dag, solen hade knappt helt stigit över horisonten när han höll in hästen och satte av vid pålen som var uppsatt för att knyta riddjur till. Brand plockade ner sin packning tillsammans med det tält han skaffat i Frostheim. Det fanns en plats till vänster om Torfi’s tält för Brand och Leida’s tält, de hade förtjänat den platsen genom de tjänster och goda rykte de bringat till Erngissle genom åren. Medan Brand började sätta upp tältet såg han sig mer noga på hur det såg ut vid tingsringen. Torfi av Erngissle stod tålmodigt och väntade bredvid lagbänken, den plats där de lagkunniga detta ting skulle samlas. I sin hand höll han den stora edsringen i järn som brukades för edsvärandet. Själva tingsplatsen utgjordes av en vid stencirkel och facklor hade stuckits ner med jämna mellanrum för att markera den ytterligare, men de var ännu inte tända. Husfolk och trälar skyndade för att diskret se till att allt var till belåtenhet för dem de tjänade, men efterhand kom alla till ro. En spänd förväntan låg i luften, det var alltid intressant att se vad som dök upp på de stora landstingen. Väl medveten om att alla blickar skulle vara på honom hade inget sparats in på siden på den kaftan Torfi bar och ena handen vilade i ett bälte prytt med ströningar av silver. Runt halsen syntes en tung kedja med ett förgyllt hänge, men vad det egentligen föreställde var svårt att se. Ätteledaren vände kort blicken mot Brand och Leida för att med en kort nick hälsa dem välkomna till platsen. En handfull beväpnade hirdkrigare hade placerats ut kring ringen och när allt väl började var dem de enda som skulle få bära vapen på tinget. Alla andra klingor skulle stuvas ner i packning eller kistor för att tas fram vid avfärd.

    • This topic was modified 2 månader sedan by Yazfein.
  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Det hade sannerligen varit välbehövliga dagar. Lugn och ro, skratt och gott sällskap, kanske också lite för mycket mjöd men det hörde till. Trots allvaret i vad de red mot hade ritten till tingsplatsen varit angenäm trots att hösten redan var här. Väl framme ser hon ut över tälten, fanorna och myllret av folk. Hon hade alltid tyckt om ting men den här gången kändes allvaret redan när de nådde fram till den yttersta ringen av tält. Hon sneglar mot sin bror, tacksam över att han hunnit hem i tid för tinget, hade inte alls sett fram emot att stå där ensam utan honom. Nickar bistert åt hans fråga” Jo jag ser det… ”Rynkar pannan en aning, samlar tyglarna lite. Vad innebar det? Ett övertag helt klart om inte Ulvhedna sänt någon från sina led att tala på tinget för sin sak. Känner hur spänd hon är. Hästarna tjudras, hon skulle se till dem senare, sadla av och ge dem hö men nu fanns inte riktigt tiden eftersom de varit en aning sena iväg. Hon hjälper honom med packningen och tältet, lägger in sovskinn och filtar, säcken med deras kläder och vapen. För första gången någonsin känner hon ett sting inombords över att behöva lämna sitt svärd i tältet. Hon byter om lite snabbt, drar av sig sin restunika och får på sig en av de nya hon köpt i Frostheim. Hennes och Brands egna färger, stolt drar hon handen över den innan hon slår bältet kring midjan.

    Tillsammans med sin bror intar de sina platser. Hon nickar till Erngissle då han ser åt deras håll, hälsar på dem. Det var flera veckor sedan som hon talat med honom nu men det känns ändå bra att de fått en sådan hedrande tältplats likaså som platsen här vid tingsringen visade på att Erngissle satte värde på dem. Hon nickar hälsande åt flera av hirdmännen och några kommer fram för att dunka Brand i ryggen, hälsa honom välkommen hem. Hon är stolt där hon sitter intill sin bror och rak i ryggen, ser sig runt. Facklorna indikerade att det skulle komma att bli en lång kväll.

    Lägger sin hand på Brands arm” Jag hämtar något att dricka och något att tugga på. Jag vet inte hur det är med dig men jag är i alla fall hungrig och det kommer nog dröja innan vi får mat. Något mer du behöver? ” Frågar hon medan hon reser sig upp. I ringen har lagmannen tagit sin plats. Det var ännu en liten stund kvar tills allt skulle börja vilket skulle ge henne gott om tid att hämta dryck och mat och sedan återvända tillbaka till sin plats

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Precis som sin syster bytte han från resetunika till den nya han låtit göra i Frostheim, när han dragit bältet runt midjan och klivit ut ur tältet stod Torfi kvar vid lagbänken med edsringen i handen. Det var än bara Erngissles lagman som hade tagit plats på lagbänken, Brand misstänkte att Hrafn’s lagkunnige och Ulfhedna’s, om de sände någon, skulle ta sina platser där med som seden bjöd. Alla välkomnanden från de andra hirdmännen tog han med ro, det var ändå rätt skönt att vara tillbaka i Kaldrland igen efter att ha varit borta så länge. De hade visserligen ett ganska nära band till de andra i hirden, något man nästan var tvungen att ha för att klara sig länge i strid. Men ändå var det ett spänt band, han hade själv förut diskuterat med Torfi om vad som skulle ske om det blivit strid mellan just dessa två stora ätter. Torfi hade inte riktigt velat lyssna då, skulle han göra det nu om de fick chans att tala? Han hinner inte mer än slå sig ner på de platser de har fått där utanför ringen innan hon lägger handen på hans arm och frågar vad han behöver.

    “Om du ska hämta något att äta och dricka vore det trevligt om du hämtade till mig med.” Säger han och ler vänligt mot sin syster. Kort därefter vänder han sedan blicken mot Torfi igen som har börjat förbereda sig för att stiga in i ringen och öppna tinget. Torfi var en man i tidiga 50, kortare än vad Brand var men bredaxlad och med en blick som var lika vass som mannens sinne. Men han hade klippt håret kortare än sist Brand såg honom. Skägget var lika långt och väl ansat som alltid, med flera silver pärlor inflätade, en ganska vanlig syn hos Tori egentligen men det låg något spänt runt mannens ögon som Brand in hade sett på ett tag. Allt fler från ätten började samlas runt ringen och det kom förbi en träl som frågade om Brand ville få chans att tala i ringen eller något annat att ta upp. Största delen av tinget skulle nog handla om just inbördeskriget och vilken sida de ämnade sälla sig till. Men tinget var också en plats att lyfta små skymfer eller andra brott som kunde lösas inom ätten.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hillevi att som representant för Hrafn, så som hon gjorde i väldigt många frågor, de var en liten grupp som närvarade, Hillevi och ett fåtal andra varav bara två satt med Hillevi i ringen på var sin sida om henne beskyddande, en man och en kvinna. Hillevi satt med sina händer i sin famn, obeväpnad. Hillevis blick vandrade bland de närvarande och aktivt observerade all rörelse.

    Iklädd läderskydd med åtstramande remmar, smutsig klädsel och hy med rufsigt kort rött hår och tecken på torkat smutsblandat svett utmärkte hon sig från många i hennes omgivning, hon kunde likaväl precis ha krälat ut ur ett slagfält och satt sig i ringen baserat på hennes tillstånd, och samma kunde påstås om de som satt med henne, smutsiga och slitna, till synes obrydda om att vara städade under sitt deltagande. I tystnad satt de rakryggat och bara väntade.

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    ”Ja, självklart hämtar jag till dig. Jag tänker inte sitta här med en grinig bror. För du äter väl fortfarande som en häst? ” hon blinkar lite retsamt mot honom innan hon kärvänligt puffar till honom innan hon går för att hämta mat. Hon kan dock inte undgå att låta blicken glida över Hrafn representant. Rynkar pannan en aning, det såg ut som om de kommit direkt från ett slagfält. Själv hade hon alltid förknippat ting med sina bästa kläder för att visa respekt för tinget som företeelse och för dem som samlades där. Men också ett sätt att visa upp sin egen ätt, visa att de fortfarande stod upp även om den var kraftigt desamerad. Aldrig skulle det falla henne in att komma till ett ting på det viset som Hrafns mannar nu gjort. Vad sände det för signaler? Vad ville hon förmedla? Går ni emot oss är det här vad ni har att vänta er? Kanske har jag stunden innan jag red hit tagit strid och mördat några av de era? Tanken kändes inte angenäm alls. Sliter blicken från sällskapet och går mot koktälten som ställts upp. Av en träl får hon en tallrik med diverse småplock. Korv, ost, bröd, nötter och i handen ett stort stop med lite svagare mjöd. Dricka starkt hörde inte hemma på ett ting.

    Kan inte låta bli att kasta ännu en blick på Hrafns följe medan hon går tillbaka till sin bror. Räcker honom stopet med mjöd innan hon slår sig ned intill honom, nickar bort mot Hrafns följe, eller ja, följe och följe, det var knappast stort” Ser ut som de kommer direkt från en strid. Känns vanhelgande mot tingsfriden… jag tycker inte om det alls. ”Hon lutar sig in mot honom medan hon talar, orden är inte för någon annan än honom. Tar en bit korv innan hon rätar på sig och låter blicken vandra runt igen. En lätt rysning över ryggraden, varför kändes det inte alls bra att sitta där hon satt” Har du något du vill ta upp i ringen? ” frågar hon efter en kort stund av tystnad och efter att korvbiten tuggats och svalts.” Jag såg att en av trälarna kom förbi

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Brand hade just avslutat sitt samtal med trälen när Leida kom tillbaka med mjödet som han tar emot tacksamt men dricker inget, blicken vilar fundersamt på Hrafn’s följe som satt på andra sidan. Det hade aldrig sagts hur man borde klä sig vid ett ting men nog var det en chans att visa sig från sin bästa sida. Härkläderna som Hillevi och dennes sällskap bar gav ett intryck av att de inte hade helt fredliga avsikter där. Men skulle de våga bryta mot tingsfriden? Han var väldigt tveksam till det då det skulle dra vanära över hela ätten Hrafn om de gjorde det. Han drar handen tankspritt genom skägget två gånger innan han dricker en lång klunk av mjödet innan han vänder blicken mot sin syster med ett svagt leende.
    “Jag kan ha något att lyfta på tinget, inget brott mot någon lag men jag vill tala för oss två och säga vad jag tycker efter att Erngissle sagt sitt och kanske efter Hrafn’s sällskap med. Men vi får se, jag hade gärna sett någon från Ulfhedna också. ” Han suckar lätt och dricker lite mer från stopet innan han studerar Hillevi och de hon har med sig. Försöker se om de är beväpnade eller om de bara hade härkläder på sig. Oavsett så gav det honom en olustig känsla. Han ser bort mot Torfi som står vid lagbänken än men nu verkar de flesta ha samlats och vara redo att börja. Torfi nickar en sista gång efter att något viskats till honom innan en träl lämnar honom.

    Det är med en suck och ett djupt andetag som Torfi kliver in i mitten av ringen med edsringen i handen, långsamt låter han blicken glida över alla som samlats men låter den vila lite längre på Hillevi, nästan med en lite frågande blick innan han nickar kort som ett välkomnande. Sen håller han upp edsringen över huvudet och allt små prat dör ut snabbt. “I allfaders namn hälsar jag er alla välkomna till detta ting! Vi kommer börja med de små botkrävande spörsmålen och andra förkunnanden innan den stora frågan kommer lyftas! Inbjudan till tinget har skickats till både Ulfhedna och Hrafn, var av vi har representanter för ena här nu!” Det räcker med att han höjer rösten för att Torfi ska höras tydligt av alla där runt ringen. Han går ett varv runt stenringen med edsringen höjd över huvudet. Han stannar framför Hillevi och ger sällskapet en granskande blick innan han nickar kort. “Får jag be er att ge er tillkänna så vi vet vem som representerar Hrafn här idag? Ulfhedna har inte sänt någon än vad vi vet men de har tid att anlända än om så vore fallet.” Torfi’s röst är lugn och samlad, respektfull till och med men blicken är lite frågande över hur det kommer sig de är  så rustade inför tinget.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hillevi sitter stilla och tålmodigt väntande, hennes blick vandrande mellan de andra deltagarna, till stor del för att möta deras blickar. Hillevi och hennes följe utmärkte sig i sin klädsel, men hon nickade artigt till alla hon låste ögonkontakt med, och rätade sig där hon satt när Torfi reste sig för att inleda tinget. När talet var förbi och en öppning presenterades där hon förväntades introducera sig reste Hillevi sig upp och knöt sina händer framför sig.

    “Tack, lagman Torfi, för ordet. Hillevi Hansdottir Drake, jag representerar jarl Turin Hrafn som hans högra hand och hans folk idag på tinget. När jag inte hämnas min familj med spjutet är jag en husbyggare och jordbrukare. Till vänster om mig sitter Borg, snickare, och till höger Valdis, smed. Jag har sett alla era blickar, och vill försäkra er om att vi inte kommer kränka tingets heder. Det är däremot inte främmande kunskap att vi är mångas fiender, men vi är obeväpnade, bara inte oskyddade. Ja, vi är smutsiga, vi är arbetare, men våra avsikter är rena. Låt inte vårat yttre tala för vårat inre.” Med det satte sig Hillevi på nytt ner med benen i kors, och sina händer vilande på sina lår.

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Leida nickar stilla till sin brors ord. Vad han än tänkte säga på tinget så litade hon på honom. Litade på att han inte skulle säga något hon inte var med på. De hade talat länge tillsammans, vänt och vridit på allt men inte kommit fram till något egentligt beslut. Däremot hade de blivit lite klarare med vad de båda kände, tänkte och tyckte. När Torfi inleder tinget tystnar sorlet som varit och allas blickar vänds mot cirkeln. Så även Leidas. De mindre spörsmålen intresserade henne inte och skulle ge henne en chans att driva hungern på flykten. Hon hoppades, likt Torfi, att Ulvhedna skulle sända någon att tala för sin sak. Det var aldrig bra att höra endast en sida av en konflikt.

    Blicken mot Hillevi då hon talar. Så Hrafnr hade inte sänt sin ledare, vad sa det egentligen? Var inte ätterna som samlats här viktiga nog för det? Leida rynkar pannan en aning, söker sin brors blick men säger inget. Rätar lite på sig där hon sitter och ser åter mot Torfi när denne än en gång har orden efter det att Hillevi satt sig ned.

    Några små fejder… en stöld. En träl som rymt och fått skydd hos en annan ätt. Två timmar senare var de små sakerna avklarade och det märks på tystnaden att det är allvar nu, att det är det här man har väntat på. Än var ingen Ulvhedna på platsen, Leida lägger lätt en hand på sin brors arm” Nu gäller det… ” Viskar hon

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Brand mötte Leidas blick lite lätt och ler nästan lite nervöst när hon lägger sin hand på hans arm. Han studerar Torfi, Hillevi och sen tillbaka till Leida medan tystnaden har lagt sig över ringen. Att ingen, inte ens sett bud från Ulfhedna hade anlänt var underligt, inte förolämpande men underligt. Hillevi’s förklaring till varför de var rustade var god, förståelig och rimlig även om de borde kunna känna sig trygga under ett ting. Brand lägger pannan i djupa veck och verkar inte riktigt som om han bestämt sig helt eller väntar på något. Torfi har tagit plats mitt i ringen igen, håller edsringen i båda händerna efter att ha förkunnat en förlovning mellan en ung kvinna ur Erngissle till en man från en annan ätt. Detta hade möts av leenden och handskakningar runt om, då det tydligen hade varit väntat och de unga tu hade klivit in i ringen tydligt kära, vilket var glädjande då detta inte verkade vara en arrangerad förlovning mellan ätterna. Efter det så kommer det fram en träl till Brand, som viskar något i hans öra. Om man lyssnade noga kunde man höra hur trälen sa “Det är accepterat.” Innan trälen försvinner iväg mot Torfi’s sällskap med Brands penningpung i händerna, Brand verkar tydligt slappna av och andas ut långsamt innan han ser mot Leida med ett ursäktande leende. “Litar du på mig syster?” Han hade ju just gett bort alla sina mynt till trälen av någon anledning.

    Kort där efter så vänder sig Torfi mot Brand och Leida för att hålla ut edsringen mot dem. “Innan jag låter Hillevi tala så har en av mina hirdkrigare något han vill säga. Brand var god tag plats i ringen!” Torfis röst är lugn men inger ändå ett visst mått av respekt. Brand ställer sig upp och går in i ringen, tar emot edsringen för att svära eden innan han släpper ringen och tar plats i mitten. Om han är nervös nu så döljer han det väl. Med en sista blick mot sin syster nickar han lätt och tar ett djupt andetag. “De flesta här känner mig som Brand edsvuren hirdkrigare till ätten Erngissle. Men bortom det är jag också Brand av Hafgrims ätt och tillsammans med min syster Leida är vi de sista av vår ätt. I flera år har vi varit svurna till Erngissle, fått ta del av den status och beskydd det innebär att vara del av en större ätt. ” Hans röst är stadig medan han går runt i ringen och talar, blicken glider över de samlade där men stannar bara som hastigast på Leida. Han stannar sedan vid Torfi igen men låter blicken vila på Hillevi, respektfullt men något fundersamt syns ändå i blicken. “I vanliga fall skulle vi alla lyda under de beslut som tas av ätten Erngissle men jag har efter samtal med Torfi fått lov att yttra mig och rätten att ta ett beslut för ätten Hafgrim i denna fråga. Så länge tinget råder är jag och Leida en del av Erngissle… Men när tinget är över kommer vi ta ett beslut om vi ska stanna i tjänst hos er som del av Erngissle eller gå vår egen väg som vänätt till Erngissle. Då med rätt att själva välja vilken sida vi ställer oss på i konflikten mellan ULfhedna och Hrafn!” Brand nickar kort och respektfullt mot Hillevi innan han går tillbaka till sin plats bredvid Leida, ser lite ursäktande på henne när han sätter sig ner och hoppas att hon inte kommer misstycka i det han sagt. Torfi har bara nickat kort åt Brand innan han håller ut edsringen mot Hillevi. “Har ni något ni vill säga för att leda våra beslut mot er sida Hillevi?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hillevi satt neutralt för det mesta genom ceremonin, hennes tankar verkade nästan vara någon annanstan, hon log lite smått när den var färdig och nickade bekräftande åt paret när deras blickar råkade landa på henne. Därnäst talade Brand, och detta orsakade knappt en förändring i Hillevi, annat än att hon hade slutat le när de nyvigda inte längre var i fokus. När hon snart blev erbjuden ringen reste hon sig upp, tog eden och klev sedan in i ringens centrum.

    När hon började tala var hon artig, artikulär och talade med ett lugnt tempo.

    “Tack, lagman Torfi. Då Ulfhedna inte är här för att föra sin talan vill jag göra dem rättvisa. Deras frånvaro är inte förvånande, och det säger jag inte som deras fiende. De har ett rike att styra och ett krig som härjar, så deras resurser är sträckta tunt, de behöver ha krigare över hela riket. Deras familj sörjer förluster, och rädsla fyller folket, ovisshet om deras egna säkerhet. Vägarna i Kaldrland är inte längre säkra för Ulfhedna familjen, och att resa hit skulle innebära stora risker utan en större styrka som eskort. Det innebär inte att de inte kommer, men omvägar och försiktighet har blivit deras liv, då de känner sig otrygga.

    Ni kanske förväntar er att jag kommer hetsa mot ett beslut att slå ihop er med oss, eller önskar höra motiveringar på varför ni ska ansluta er till Hrafn istället för Ulfhedna, men det finns inte mycket jag kan säga som en intelligent person inte skulle se som propaganda. Ulfhedna är ett starkt släkte, en kompetent familj med många talanger, och deras krigare är många av dem legendariska. De är en skrämmande fiende, och ett styre som säkert har behandlat er rättvist, jag skulle inte vilja motsätta mig dem om jag var er. Jag är inte här för att tala om för er vad ni borde göra, jag är inte här för att forma era åsikter till mina, jag kom för att vara en motvikt till vad Ulfhedna skulle kunna ha sagt på tinget, och för att jag ser ett värde i att göra oss tillgängliga för frågor ni kan tänkas ha.

    Jag vill inte konvertera någon, för det här kriget är bara början. Har man inte anslutit sig till oss redan är det sannolikt för att man inte håller med om våra metoder eller att man drömmer om fred. Krig är inte rättvist, och vi låtsas inte annat, vilket många rykten om oss säkert talar för. Ulfhedna tog min familj, vi tar nu deras, och cirkeln fortsätter om vi sedan tar makten. Besegrar vi dem och berövar dem alla på liv tar kriget bara en ny skepnad när vi söker reda på nästa fiende, och denna söker sedan i sin tur hämnd mot oss.

    Kaldrland innehåller styrkor resten av världen borde avundas, och Jarl Turin Hrafn avser göra världen påminda om det. Jag är inte här för att rekrytera, då ett imponerande tal sporrar impulsiva handlingar och vi är inte ute efter ytliga allianser som bryts när magen knyter sig då det upptäcks vad som krävs från en underlägsen här för att vinna ett krig. Kaldrland är inte vad vi en gång var, och döden väntar många som tar vår sida, om inte nu så om ett år. Krig är ingenting för de motvilliga, och krig är i Kaldrlands framtid med Jarl Turin på tronen.

    Önskar ni fred är det bäst att ni ansluter er till Ulfhedna. Världen skiftar mot sammandrabbning. Karm blöder, Iselem växer i mod, de döda återvänder med illvilja och svartalver har setts inom våra gränser. Audgisil är en duktig diplomat, och desto större styrkor han har, desto bättre allianser, desto bättre kan han bli fredsmäklaren Audgisil.

    Jag rekommenderar att vi väntar och ser om Ulfhedna önskar representanter på detta ting, och att dessa helt enkelt är sena. Under tiden finns jag här för att svara på frågor, rykten och anklagelser, under flera dagars tid om det behövs ifall ni önskar tala med en representant från Ulfhedna innan era beslut.”

    Hon gav en nick mot Torfi och mot Brand och Leida innan Hillevi klev åt sidan och satt sig där hon tidigare suttit, benen i kors, rak rygg och hennes följe stirrande på henne i ren förvåning. En av dem lutade sig in mot henne och viskade upprört något, hon höjde sin hand lätt avfärdande och såg inte ut att ge något svar, utan lät hennes fokus förbli mot ringen av deltagare.

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Om hon litade på sin bror. Hon ger honom ett milt, nästan lite roat leende när Torfi kommer fram till dem för att erbjuda Brand edsringen. Nästan automatiskt sträcker hon en aning på ryggen och ju mer brodern talar dessto rakare och stoltare blir hon. Hon håller hela tiden blicken vid sin bror och när han nämner henne så reser hon sig från sittande till stående så att alla kan se att hon är enig med sin bror i det här. Det kändes som om Hafrgrim äntligen fick någon form av upprättelse, att deras ätt kanske en en gång skulle få en chans at växa sig stora. Det krävdes dock barn och arvingar men det fick bli en senare fråga… mycket senare fråga. Att gifta sig skulle hon väl inte komma undan antog hon men inte än. Ingen hade vunnit respekt nog hos henne att bli en bra make. Hon är stolt över sin bror och när han kommer tillbaka till sin plats ler hon och kramar om honom innan hon sätter sig ner igen intill hans sida” Bra talat bror” Säger hon med värme i rösten. Det svåra skulle kanske vara att förbli en vänätt om de och Erngissle ställde sig på var sida men det fick bli en fråga de fick diskutera efter tinget var över.

    Hon låter istället blicken vila på Hillevi när denne gick upp i ringen för att tala. Lyssnar uppmärksamt. Kvinnan talade klokt det måste hon erkänna men att Ulvhedna skulle vara rädda det tvivlade hon ändå starkt på. Hon hade aldrig sett dem som rädda. Så denna oenighet bland ätterna, landet som nu hotades av inbördeskrig, som var mitt uppe i det var det på grund av en fejd mellan två ätter som inte kunnat lösas på annat sätt. Hon rynkar pannan, ogillar det skarpt. Ett krig som dragits igång, som skulle sända många krigare till valhall, som skulle göra det svårt för kvinnor och barn, sprida sorg och oro för att Hrafn önskade hämnd? Personlig hämnd? Hon skakar på huvudet, söker Brands blick.

    När Hillevi satt sig ner igen bryts tinget för kvällen och Torfi meddelar att ett gästabud ska hållas dit alla på plats är välkomna. Ringen töms sakta på folk som samtalar med varandra, skrattar, längtar efter god mat och mjöd. Leida sitter kvar, fundersam” Bror… vad tror du om det Hon sa? Ska vi gå för att tala med henne?

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Brand har hela tiden studerat Torfi och Hillevi, inte lyft blicken från den som varit i ringen. Han suckar lite när alla talat klart och det hade värmt att höra sin systers ord. Även om hon kanske inte riktigt förstod hur mycket guld det hade varit i hans penningpung. Mer än han nog skulle få ihop någonsin igen. Men det hade det varit värt att offra för att få göra namnet Hafgrim känt igen, han var rätt säker på att hans syster kände sig fundersam över hur de skulle gå vidare som ätt sen. För att vara helt ärlig så var han det med, giftermål skulle vara något som väntade dem när allt var lugnt igen. Men just nu försökte han skjuta de tankarna åt sidan och nickar kort åt det Leida sa innan han ställer sig upp. “Det låter som en väldigt bra idé att göra. Jag är rätt nyfiken på varför Hrafn sände Hillevi hit. Hennes ord är sanna och hon verkar inte dölja något så jag är intresserad av att se hur hon ser på konflikten. ” Han långsamt reser han sig upp och efter att ha väntat på Leida så går han bort mot Hillevi och dennes sällskap. Medan han närmar sig studerar han hennes sällskap för att försöka avgöra vad de var för sorts personer. Det hade inte undgått honom hur en av dem lutat sig in och sagt något på ett ganska upprört sätt. Han stannar till framför Hillevi och nickar kort i respekt mot henne. “Hillevi Hansdottir Drake var det? Välkomna till detta ting som hålls i Erngissle’s namn. Ni nämnde ni var jordbrukare? Ert tal nyss talar om att ni har kunskaper utanför de områdena med. ”

    Han lägger lugnt båda händerna på bältet medan han betraktar dem än, studerar deras klädsel och funderar på varför de inte bytt om när de kom fram dit eller tvättat av sig mer. Men han låter det förbli tankar innan han ser mot Hillevi igen med ett leende. ” Ni säger att om man vill ha fred ska man ställa sig upp Ulfhedna’s sida men om man vill leva i krig är det Hrafn’s sida man ska välja? Det stämmer som ni säger att Audgisil har större allianser och större hird än många, så varför skulle då Turin välja krigets väg om han kan ta tronen från Audgisil? Tror ni att det vore rätt väg att rusta för mer krig utåt än att försöka bilda förbund med andra länder?” Brand studerar henne och försöker se reaktioner på det han sagt medan han då och då sneglar mot de två männen vid hennes sida. Två andra hantverkare enligt henne och det gjorde honom bara mer fundersam på varför Turin valt att skicka just dessa tre till tinget. “Får man fråga om ni vet varför er jarl har valt att sända dig och dina två kamrater hit? Det är ovanligt att man sänder hantverkare, även om de råkar vara en jarl’s högra hand. Vilket det i sig hör till ovanligheterna.” Det fanns inget otrevligt bakom hans fråga utan det var av ren nyfikenhet han ställde den.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hillevi och hennes följe sitter kvar när de flesta har rest sig, och förblir sittande en kort stund när Brand och Leida närmade sig. Hon lyssnade på honom när han talade och när han var klar så log hon smått och reste sig upp, hennes två bredvid henne direkt efter likaså. “Tack Brand,” Hon såg mot Leida. “Trevligt att träffas. Systern Leida tänker jag?” Hon nickade åt henne och såg sedan tillbaka mot Brand. När Hillevi talade var hon lugn, hennes röst jämn och hennes ord väl artikulerade, noga med att höras tydligt. “Det stämmer, många av oss är inte krigare i grunden eller till hjärtat. Min far var handelsman innan hans död, och jag räknade med att vara detsamma, men är lite blandad i mitt yrke idag. Borg här,” Hon pekade mot mannen vid sin sida. “Är snickare. Valdis,” Hon indikerade mot kvinna, men en individ enkelt misstagen för man tack vare hennes tunga yrke och därav kropp. “Hon är smed. Jag har lärt mig mycket från dem båda och de från mig, men före allting vill jag kalla mig en husbyggare. Det är ett väldigt belönande arbete.”

    Hennes leende krympte snabbt när ämnet bytte riktning, vilket fick det lilla leende hon hade erbjudit att kanske framstå lite falskt, men genom hela tinget hittills hade hon inte framkommit som den leende sorten. “Den förenklade förklaringen på våra skillnader är fred och krig, ja, på så kort tid och i Ulfhednas frånvaro kändes det inte helt rätt att diskutera nyanserna så öppet. Utan dem här att försvara sig och ifrågasätta oss är det knappast rätt att prata om varför Hrafn är rätt beslut. Utan dem här att stimulera diskussionen kan jag säga vad jag vill.” Hon ryckte lätt på axlarna.

    “Nyhet till ingen är det att Audgisil är intresserad av fred och allianser, och såklart finns det utrymme för detta även under Turins styre, men en allians är aldrig starkare än dess svagaste part. Karm som nu är inbjudna till Ulfhednas salar är kända för sina konflikter, ingen kan lite på den andra, maktspel är deras liv, så hur kan andra riken lita på en allians om deras värderingar kan byta från en dag till nästa?” Hon slöt sina händer bakom sin rygg och såg mellan de två syskonen, och log lite lätt. “Kaldrland borde vara landet alla vill ha i sitt hov, vi borde vara landet man går över kroppar för att få stå med. Istället bjuder vi in andra riken till oss och hoppas bli gamla tillsammans? Vart är alla världens ambassadörer som önskar mäkla krigarallianser med oss, få oss på deras sida? Minns de oss ens?”

    Hon log lätt åt honom. “Turin är vår jarl, men han kan inte vara överallt. Det skulle förvåna mig om Ulfhedna skickar Kung Audgisil. Det hade varit positivt för tinget, men det skulle förvåna mig. De har mycket att tänka på, så som bäst kommer representanten vara något av barnen som fortfarande lever. Varför jag dock?  Jag har mer gemensamt med er än han har, jag förstår er bättre, jag avskyr familjen Ulfhedna, jag är nog smartare än vem än de skickar som representant, och jag låter inte mina känslor styra mig mot misstag i stundens hetta. Gällande Borg och Valdis, jag behöver ibland rådgivning själv. Borg är en tänkare och Valdis älskar krig, så vi blir ganska nyanserade tillsammans. Valdis exempelvis tyckte att mitt tal var ganska tråkigt, så jag tar till mig av det. Jag kanske kryddar på lite extra nästa gång.”

    Hon ryckte på axlarna, och hennes leende breddades sedan lite mer genuint. “Jag svarar självklart på alla frågor ni kan tänkas ha, men jag lyssnar väldigt gärna på er också. Hur tänker ni om allt det här? Vad är ni ute efter? Vad skulle vara det absolut bästa resultatet att lämna det här tinget med, och vad hoppas ni att det leder till för er individuellt?” Hon korsade sina armar och såg mellan syskonen.

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Hon nickar till sin bror, ja… av det hon hört av talet nyss kändes det hela än mer förvirrat så när brodern reser sig gör hon också det. Rak i ryggen och med säkra steg går hon intill honom bort mot Hillevi med mjödstopet i handen. Det hade blivit tomt lite för fort. Väl framme nickar hon mot Hillevi och de båda krigarna i tur och ordning, de kanske skulle vara fiender i framtiden men här var de fortfarande fränder och landsmän. ” Ja… Jag är Rands syster Leida ” säger hon med stadig röst medan hon möter Hillevis blick, mäter henne som om hon skulle mäta en fiende på ett slagfält. Inte ovänligt dock, mest värderande för att försöka se vem hon är och var hon står. Hon låter Brand leda de första frågorna men även om hon är tyst och låter honom betyder det inte att hon inte fokuserat lyssnar på det som sägs som svar från Hillevis sida.

    Hillevis motfrågor låter hon dock vänta en aning, slår sig långsamt ner på marken framför Hillevi, att stå och se ner på någon vid en sån här diskussion kändes sällan bra. Benen lätt i kors med den mjuka tunikan över” Så att Kaldraland har blivit ett bortglömt rike är ert skäl till att starta ett inbördeskrig? ” Frågar hon, på samma sätt som sin bror inte med någon fientlighet i rösten utan med en uppriktig undran i att försöka förstå.” Det låter i mina öron som ett märkligt sätt att försöka stärka vårt land på. Om det kommer till strid kommer båda sidor att förlora många krigare vilket i sin tur kommer göra landet svagt. Vi kommer att få dåliga skördar och det i sin tur kommer påverka vårt land i många år framöver. Det kommer knappast att locka ambassadörer till oss och… behöver vi dem ens? ”Hon ger Hillevi en frågande blick, ena ögonbrynet höjt. Hon talar långsamt, ser kort mot sin bror om han önskade lägga till något innan hon återigen ser på Hillevi.” Finns det fler anledningar till att starta ett inbördeskrig? Personliga skäl?

    ”Vad gäller våra egna önskemål.. Som min bror sa vid tinget så önskar vi återigen bli erkända som en självständig ätt. Det är endast vi två kvar och framtiden är oviss. Jag har länge flackat runt på olika uppdrag och likaså har min bror. Jag kan inte tala för min bror men jag är, trots att jag är krigare, trött och färdig med krig. Jag anser att ett inbördeskrig inte gagnar någon och jag önskar fred. Jag ser inte fram emot att behöva ställa mig på någon sida. Det kommer innebära, hur jag än väljer, att jag måste vända fränder ryggen. Skapa fiender där jag förr hade vänner. Jag tycker inte om det, inte alls. Så… vad händer om jag väljer att gå med er? Eller mot er? Att stå utanför ett inbördeskrig och se fränder blöda är inte ett alternativ.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han har ett väldigt fundersamt uttryck när han lyssnar på både Leida och Hillevi, men nickar då och då som för att visa han förstått eller håller med om vad som sägs. Sen sneglar han mot sin syster med ett leende där hon satt sig ner, själv föredrog han ändå att stå upp. Långsamt placerar han sina händer på bältet i en neutral pose innan han suckar kort. “Jag kan se hur Turin vill få detta inbördeskrig att visa hans egen krigsmakt, styrkan hos hans folk och sända ett budskap till de ambassadörer som lyssnar eller håller ett öga på vårt land. Men även om det på ett sätt kan visa att det finns styrka och folk villiga att med våld stå upp får Kaldrland så kommer detta krig  skada landet i sig. Det lär dröja innan vi skulle ha en chans att sända folk till andra länder om gamla allianser eller nya skulle begära det. ” Han ser lite frågande på Hillevi och dennes sällskap innan han kliar sig i nacken långsamt som han brukade göra när han tänkte.

    “En sak till jag hoppas kunna få ut från detta ting är en liten del mark för oss, inte mycket men nog för att en dag börja byggandet av en gård. Som min syster sa, vi är de sista av vår ätt på grund av olyckliga omständigheter. Det är jag tänkte dryfta med Torfi under middagen och kvällens munterheter. Det är vad jag hoppas få ut, att bli erkända som självständig ätt och en bit mark. Vi är båda skickliga krigare men som min syster säger så börjar jag bli trött på de ständinga kamperna som våra uppdrag tar oss på.  Jag har sett delar av världen utanför Kaldrland men hem är ändå här. ” Han lägger sedan mjukt en hand på sin systers huvud och flinar lite mot Hillevi. “Råkar ni ha en ogift man som kan stå ut med en envis, lättretlig och långsint kvinna så får vi kanske talas vid mer om det sen?” Det finns en retsamhet i hans ton men samtidigt kanske det är något mer bakom det hela. Det var ju ändå en sak de behövde fundera över om de skulle kunna fortsätta som erkänd ätt. Men just nu kanske det inte var deras huvudsakliga problem utan det var något de skulle få ta efter detta inbördeskrig och när de visste vilken sida de stod på. Som Leida sade, oavsett vilken sida de valde skulle vänner på andra sidan bli fiender och det var aldrig något trevligt. Han hade varit med om det några gånger och det var alltid lika tungt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hillevi såg lite fundersamt på Leida och sedan Brand. Hon lät båda tala till punkt och samlade sedan deras frågor i sina tankar för att formulera sig så bra som möjligt. “Kriget pågår inte för att bevisa någonting för resten av världen. Familjen Ulfhedna tog hjälp från utländska krafter och mördade vår kung, och begravde alla som var lojala till det gamla styret. Vi är i krig inte för att Turin vill visa sin styrka, utan för att hans, min och flera andra familjer förlorade nära och kära, och riket fortsatte med sin vardag. Min far vad en handelsman, men kunde inte ignorera kungamordet, och är nu död. Vi är svaret på en orättvisa, men det betyder sedan inte att vi inte skulle innebära en förändring. Vi är öppna med detta, och att Ulfhedna lämnar oss sårbara till resten av världen genom att avla svaghet med främmande stater.” Hennes uttryck var allvarsamt, kanske till och med innehöll tecken av sorg när hon såg på Leida.

    Hon såg till Brand. “Vi vill ingenting hellre än att avsluta kriget och börja på nytt som rike oavsett hur lång tid det tar, i vilket rike det kommer finnas mycket utrymme för bönder, och många starka män som förpliktat sig till den rådande situationen men som även de kommer söka sig till stabilitet när vårt uppdrag är slutfört.” Hon vände blicken till Leida sedan, ett genuint leende sakta formande på hennes ansikte. “Men en kvinna är större än antalet avkommor hon lämnar bakom sig. Även män kan utöka ett släkte, snabbare till och med, och bör aldrig styra över vad vi gör med våra liv.”

    Hon reste sig upp och erbjöd Leida en hand för att även hjälpa henne resa sig, och såg mellan dem medan hon pratade. “Ni är redan en ätt i sin fulla rätt men kommer alltid bara vara så självständiga som ni gör er. Idag var ett stort första steg för er, men livet är ingen gåva, det är en belöning. Jag kommer inte erbjuda er någonting Ulfhedna inte också kan, för söker ni er dit istället för till Turin kommer även de kunna ge er land och fred, och ni gör er säkerligen lika förtjänta Valhall eller Folkvang under deras styre. Jag har ingenting att säga som inte skulle låta som propaganda.”

    Hon log åt dem och ryckte lätt på sina axlar. “Vad händer om ni går med oss? Ni kanske dör. Sannolikt även. Särskilt om det stämmer att Kung Audgisil är i samråd med svartalverna, för trollkonster från en av deras mästare skulle kunna kosta oss hela kriget om historierna stämmer, och Ulfhedna behöver bara luta sig tillbaka. Vilket slags rike Kaldrland blir under ett styre skuldsatt till svartalverna däremot, det går inte att svara på. Men de är sadistiska nog att de kanske inte ens väntar sig någonting i gengäld för att kväva upproret.” Hon placerade en hand på deras axlar. “Jag är ledsen att jag inte kan lova er ett lyckligt liv, men att göra det skulle vara en lögn. Jag vet inte om Ulfhedna kommer visa någon nåd alls, då deras styre är grundat i förräderi och det kommer alltid att växa ett motstånd ur det faktumet, men jag vet att förutsättningarna för er att bli gamla på en gård finns oavsett vilken sida ni väljer. Det är aldrig lätt att välja en motsatt sida från en vän, men är det inte mer skadligt att välja en sida man inte tror på. Ni behöver besluta vad som är rätt för er, inte vad vilken sida kan ge er. För båda sidorna kan ge er lika mycket, ni är där endast begränsade av er själva.”

Viewing 16 posts - 1 through 16 (of 16 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.