- This topic has 11 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
NejnejnejNEJ Hur skulle hon ta sig ur det här?
Nordborna var framfusigt oblyga, så mycket visste hon. Hon visste också att de inte gav sig så lätt. Och nu satt hon i skiten. Tanken var inte att hon skulle vara ensam så länge. Men det krävdes tydligen inte så mycket tid för en situation att eskalera bland de här människorna.
Det hade börjat kvällas, och Genna hade suttit ned i godan ro med sin bror på ett av värdshusen i Tinderstad. Nordborna hade visserligen inte det största intresset för pärlor och havets skatter för utsmycknings skull, men nog fanns det alltid några som såg åtminstone värdet i att diversifiera sig ekonomiskt. Handeln med nordborna var dessutom unik på sitt sätt, och liknade mer traditionell byteshandel till en början. Men ju mer tid hon spenderat på dessa kalla breddgrader ju mer hade hon ju förstått att det inte är för vem som helst att valsa in och förvänta sig att kunna sälja något här. Det behövde etableras kontakt, tillit, för att kunna flytta saker av större värde. Och att etablera ett sådant kontaktnät tog tid. Familjen hade några nyckelpersoner som de arbetat hårt med att vinna tillit hos, och regelbundna besök och kvalitetsgranskning var a och o. Hela dagen hade gått åt till just detta och att få sitta ner en stund med ett varmt mål mat hade varit balsam för själen. Brodern hade dock smitit ut en stund, och Genna hade valt att sitta kvar tills han kom tillbaks. Detta hade visat sig vara ett stort misstag. Eller ja, inte att stanna, men att försöka ta sig fram till baren.
Det kändes som att allt hade gått på en sekund. Från att stöta ihop med en alldeles för lång karl som kallat henne lilla fröken, till uppmärksammandet av fjäll, till utbristandet att lilla sjöjungfrun visst var i lokalen. Det var här nordmännens karakteristiskt oblyga sätt krockade med Gennas istället mycket blyga sätt. Vips stod hon vid ett bord bestående av ett mycket muntert sällskap av blandad kompott. Knallröd i ansiktet, det kändes i alla fall så, hann hon inte uppfatta entusiasmen för rövarhistorier och sjömansvisor innan det var för sent. Hon hann inte få ur sig många ord alls faktiskt innan någon ville höra hur en riktig sirensång lät.
”nä jag tror inte…”
Var nog det enda hon hann säga innan hon pipandes lyftes upp på bordsskivan, som vibrerade av krus och knytnävars slag.
Någonstans i paniken tar ändå någon form av överlevnadsinstinkt över. Vad vill de höra? Nordmän gillar att höra om sina gudar, om slag och sex och hjältemod. Och en gammal sång hon oftare hört än sjungit själv föll först tystlåtet från läpparna, för att stegras i och med att den värsta biten, att börja, var över.
Dumheten har funnit mycket,
fann till slut ett fynd,
som föll folken uti tycket:
“Sinnlighet är synd!”Sedan dess har kungasonen,
son av kung Natur,
av den vise dygdefånen
sparkats ut som djur.Icke mer han vågar modigt
visa sig bland folk,
men han hämnas blodigt
med förgiftad dolk!Sen när halva mänskligheten
ruttnat ned i grund,
mördad av anständigheten,
kommer segerns stund
Då skall dygdens makt, den sanna,
ärva den, som ljög.
Sinnligheten skall sin panna
bära stolt och hög!Kropp med ande skall bli enad
och ett hjärta fritt
med en kärlek, fri och renad,
mänska, skall bli ditt!Sekunden hon tystnade stannade hjärtat som redan satt sig i halsgropen, och lättnaden infann sig först när sällskapet, i vad hon bara kunde anta var godkännande, skrattade gott och dunkade hennes rygg så hårt att hon nästan flög av bordet. Hon hoppade ner, fick ett alldeles för stort glas skummande öl åtstucket sig medan hon hastigt avlägsnade sig åt ena väggen i lokalen. Hon ställde ner glaset på ett bord, begravde ansiktet i händerna och skrek dövat in i handflatorna, medan kinderna hettade därunder.
Det gick inte att vänja sig vid det här landet.
-
I ett av de mörkare och avlägsnade hörnen satt Vésiva. Hennes knogar var nästan helt vita efter det hårda greppet om ölstopet, som fortfarande var fullt men skummet hade avlägsnat sig. Helt orört såg det ut att vara. Egentligen var väl inte ölens beska smak något som hon tyckte om, faktum var att det enda som brukade gå ner var den starka drycken från hennes plunta. Vanligtvis brukade det finnas ett stort leende på läpparna av friheten på land. Ovanför Antrophelia kändes alltid allting så långsamt och rofyllt än Antrophelia, som alltid hade liv kring sig då havsvarelser ständigt rörde sig ovanför staden. Det var mindre instängt…
Men nu kändes det som om väggarna rörde sig allt närmare henne och att luften skulle kväva henne. Drottningens ord och order ekade fortfarande i hennes tankar. Leverera ett brev till Loradon och inte ens som om det skulle vara nog. Till demonen Ayperos. För sin säkerhetsskull hade hon läst allt hon kunde hitta om Ayperos. I slutändan undrade hon om det snarare var en gentjänst än till någon hjälp. Tankarna var djupa och hon verkade inte ens lägga märke till brölandet som kaldrländarna hade. Det var som brus i bakgrunden. Dock avbröts hennes tankegång av en ljusare sångröst, hennes röst tycktes ha en bekant klang och fick henne att låta sina klarblåa ögon dras mot den unga kvinnan som stod på bordet.
Lite suddigt, men visst var det några glimrande fjäll som fanns där på den unga kvinnans axlar? Hon blinkade till och lutade sig lite framåt för att se om så var fallet. Givetvis hade hon glömt av ölstopet som stod framför henne och med ett klirr föll det mot bordet och spillde ut all öl. Hon suckade lite irriterat och reste sig upp och drog åt sig sin läderväska och svarta mantel i förbi farten som hon hängde över sin underarm.
Liten försiktigt tog hon sig mot kvinnan som nyss hade sjungit. Stolen gav ifrån sig ett skrapande högt ljud när hon drog ut den. Sedan satte sig kvinnan ner på stolen och lutade sig bakåt så att två av benen höll upp hennes tyngd samtidigt som hon gungade fram och tillbaka på den. De ljusblonda håret föll ner i lockar mot ryggen, förutom luggen som var inbakad i en fläta. Hon bar en mörkblå tunika med handelssigillet Bläcks emblem blänkande i guld. De blågråa fjällen omkring ögonen och på hakan ned mot hennes bröstkorg skimrade i det dunkla ljuset.
”Du ser lite ensam ut, nordmännen har sitt egna sätt att umgås och välkomna främlingar.” påstod Vésiva med ett svagt vänligt leende på Me’ersias språk.
-
Hade inte kvinnan talat me’eriska var risken stor att Genna helt blockat ut hennes ord, men nu skänkte dem en välkommen känsla av bekanthet som fick henne att sänka händerna från ansiktet, dra några mörka hårslingor bakom ena örat och återigen ta in rummet med de mandelformade ögonen.
Visst var kvinnan me’er, men inte någon hon kände igen. Sigillet från bläck gjorde henne dock nyfiken. Kunde hon vara handlare? Eller seglare under tjänst hos kompaniet kanske? Nästan ofrivilligt sökte hon snabbt efter spår av saltslitage över skorna, skick på kläderna, men det var svårt att se i det här ljuset. Dessutom kunde saltskador på en annan me’eriskas kläder betyda mycket lite. Själv ägde hon nog nästan inget plagg som inte var blekt av salt längs fållen, och likadant såg det ut idag på den gröna klänning hon bar. Oavsett position vid bläck verkade hon i alla fall vänlig och Genna besvarade hennes leende med ett eget.
”Jo… de har onekligen en…speciell… form av gästvänlighet. Den är svår att vänja sig vid”
Även hon svarade på modersmålet. Nordmännens språk behärskade hon skapligt, och brukade ändå försöka tala det på deras marker av respekt, men med en annan utböling kändes det onödigt.
”Jag väntar egentligen på min bror, men kan jag slå mig ner under tiden? Det är alltid välkommet att få tala sitt modersmål utomlands”
Hon gestikulerade kort med handen mot den andra stolen intill bordet som den blonda kvinnan inte satt och vägde på och hoppades på ett ja. Distraktionen från de blossande kinderna var lika välkommen som språkbytet, och dessutom var det aldrig negativt att ha kontakter inom handelskompaniet, oavsett var i organisationen de befann sig.
-
Stolen knarrade till klagande under Vésiva, inte för att hon verkade lägga märke till det utan gungade fram och tillbaka. Lite oartigt lade hon upp sina slitna höga mörka läderstövlar på bordet som var rätt välputsade. För en gångs skull. Hon skulle försöka att hålla sig ren till Ayperos. Hon hade hört att deras näsor var väldigt delikata, vampyrers alltså. Om nu egentligen en sådan dårskap fanns.
Att kvinnan frågade om hon fick sätta sig ner förvirrade Vésiva. Var det inte främlingen som var här först? Hur som helst, nickade hon kort och gjorde en gest framför sig med sin hand som för att visa att det var fritt fram att göra som man behagade. Det var lite svårt att placera den unga kvinnan framför sig. Hon hade inte sett henne innan. Åtminstone inte vad hon trodde. Fast i för sig hade hon träffat många människor i sina dagar. Försiktigt gnuggade hon sitt pannben, medan hon försökte komma på vem det var framför henne.
”På din bror? Och vem är du och din bror?” frågade Vésiva till slut med ett vänligt leende och ur sin innerficka på sin väst fiskade hon upp en plunta av den hembrända spriten i Barastar som höll henne varm och de mörka tankarna borta.
-
Kanske var det så att Genna varit vid bordet först, men detta var hon inte medveten om. I hennes sinne låg bordet hon lämnat i andra delen av lokalen, och detta hade fungerat som en viloplats för ett glas öl hon aldrig ens beställt. Dessutom visste hon ju inte om kvinnan var öppen för sällskap eller om hon bara velat vara lite snäll med sitt tilltal. Hon drog ut en stol och slog sig ned, och svarade utan att tänka efter på frågan, den var trots allt väntad.
”Genna är mitt namn, Mircail om vi talar familjenamn. Det är vi med pärlodlingen utanför Nenia. Min bror heter Arlen, men han kilade ut ett tag”
Hon gjorde en kort paus och ännu ett försök till att minnas om hon sett den här kvinnan tidigare, trots att de uppenbarligen aldrig blivit presenterade. En del namn inom Bläck var ju ändå mer eller mindre kända. Och hade den här kvinnan hört om hennes familj, som ju ändå hade avtal med bläck även om det var förhållandevis färskt, så ville hon inte missa ett namn på rent slarv.
”Bläcks sigill känner jag ju igen, men jag kan inte säga att jag sett er tidigare. Vad är ert namn? När kom ni i hamn?”
Kvinnan drog fram en plunta ur fickan och Genna tog en klunk av det skummande ölet. Det fick man ändå säga om nordmännen, de kunde det där med öl. Men det var klart, i stora delar av Me’erisia gick det inte att jäsa något över huvud taget så någon vidare sprittradition fanns ju inte. På öarna, och i huvudstaden, skedde väl en del fermentering, men det gick inte att jämföra. Där hade fastlänningarna ändå en överhand.
-
Ännu en klunk från pluntan och hon kände redan hur värmen spred sig i hennes kropp. Känslan var skön och distraherande från kylan utanför. Hon lyfte sin ena hand för att klia sig på hakan medan hon funderade över namnet. Genna, Mircail. Uppenbarligen hade de ett avtal med Bläck, men nu för tiden var det inte hon som styrde över de inrikes kontakterna. Men någonstans borde hon väl ha hört namnet? Åtminstone kände hon till hennes familjs pärlor och hon log milt för att låta blicken vila på kvinnan framför sig igen efter att ha studerat ett par marke’et (skälsord för landmänniskor av me’ersias befolkning ;)) som verkade lite för druckna för sitt eget bästa.
”Ah, din familjs pärlor är vackra och säljer bra. Framförallt i Karm till smyckes smedjerna men även alverna i Eliden.” påpekade Vésiva och fann det lite roande att hon inte kände till Vésiva, fast å andra sidan hade hon varit på en lång resa det senaste året och inte visat sig mycket i Antrophelia eller resterande av Me’ersia.
”Mitt namn är Vésiva, min far grundade Bläck.” sa hon, för att sedan röra handen lite nonchalant framför sig, som för att visa att det inte spelade någon roll. Det var trots allt enbart ett yrke. Hon funderade lite på hennes andra fråga.
”Jag… kom i hamn för någon timme sedan. Men det blir inte mycket vila för mig och min besättning tills vi sätter segel mot Karm.” fortsatte den lite äldre kvinnan och tog ännu en klunk av pluntan. Planerna oroade henne och innerst inne övervägde hon att segla åt ett annat håll och att aldrig återvända. Men nej, hon hade gett sitt löfte. Dessutom, vad var hon utan Bläck?
-
Hon log och nickade som ett tecken av tacksamhet där kvinnan berömde familjens produkt, och hon tyckte att det var spännande att hon på ett helt annat sätt än vad familjen själva gjorde, såg vad som blev av de pärlor och den pärlemor som lämnade me’erisia. En del cirkulerade såklart tillbaks, speciellt om det gällde stamkunder, men Karm som hon nämnde, låg långt bort tack vare den besvärliga bergskedjan. Men kompaniet hade andra resurser, säkrare transporter, som inte gick att tävla med.
När hon förde namnet kunde hon inte hjälpa att bli lite förvånad, och höjde lätt på ögonbrynen när hon granskade kvinnan igen. Vésiva. Det var inte varje dag man hade att göra med huvudmännen i bläck, det tycktes finnas oändligt många byråkratiska mellanled till dem. Och nu, när man inte ens sökte någon av dem, satt de framför en och vägde på stolen. Visst kände hon igen namnet, det gjorde nog alla som hade med kompaniet att göra.
”Där ser man! Jag har aldrig haft ett ansikte till namnet tidigare, jag hoppas ni ursäktar”
Vésiva tycktes vid första anblick inte vara så brydd om sådant, men när det handlade om en av landets mer prominenta familjer var det ändå lägligt att vara artig och vakta sina ord. Genna var visserligen inte den som for med skvaller eller hårda ord men lite fick man ju passa sig. Det var inte läge att tala om klurigt formulerade avtal, avgifter och annat jox.
”Lite vila hoppas jag ni hinner få i alla fall. Jag har aldrig besökt Karm, men Hannadons palats ska vara en syn att se har jag hört. Stannar ni länge eller ska ni vidare?”
Det resande livet kunde inte vara enkelt, och på den skalan. Genna hade rest mer än många ur deras folk, men det var i perioder. Hon kunde majoriteten av tiden vara den som såg hur skeppen kom i och ur hamn, utan att resa med dem. Det trivdes hon med. Och även om det förde med sig sina utmaningar att ha kontakt med utomstående folk, med sina olika seder och bruk, var det inget hon ville byta bort. Dessutom smakade hemkonsten alltid sötare när det var dags för skörd.
-
En enkel handgest för att få bort artigheterna och etiketten. Alltid var det så mycket ni, er och vissa verkade tro att hon var adel. Nog kanske det kom med de pengarna som Bläck hade dragit in för hennes far och henne själv. Men egentligen hade hon ingen fin härkomst, hennes förfäder hade alltid varit trogna soldater. Inte ens högt uppsatta, till hennes far hade blivit general och hennes mor kapten.
”För all del, Genna, jag visste inte vem du var heller” påpekade hon med ett varmt leende och hoppades innerligt att hon hade placerat rätt namn på tungan. För det var inte något hon var allt för bra med. Äsch, skadan var redan gjort hon kunde åtminstone låta säker på att hon visste vad hon höll på med.
”Åh, det får bli vila på skeppet. Men än fyller mina män det med varor och jag hinner få mig en matbit och kunna andas ut lite grann.” sa hon med ett litet skratt. Den unga kvinnan tycktes ha ett stort hjärta hon granskade henne lite fundersamt. Som om hon försökte att placera vad en sån som henne gjorde där. Till slut gav hon upp sina funderingar och fuktade sina läppar medan hon lät sina klarblåa ögon vara fästa på henne.
”Och vad gör en tös som du här?”
-
Hon skrattade till vid orden och tog sig en till klunk av ölet.
”Det hade väckt många frågor om du känt till vem jag var sen innan, pärlfarmning är inget glamoröst värv och gör en knappast känd”
Även om hon reste en del var stora delar av familjen förhållandevis isolerade runt markerna de brukade, och en pärlodling kunde man inte ha i mitten av Anthropelia direkt. Och att pärlor var en lyxprodukt gjorde inte familjen speciellt välbärgade eller välkända. Stora summor cirkulerade i verksamheten, men allt var ju inte vinst. De hade inga bosättningar i huvudstaden, inga titlar eller gamla anor. Det var först nu, under de senaste 10-20 åren som saker börjat eskalera.
Hon suckade till, men fortfarande med ett leende över läpparna vid Vésivas fråga. Faktumet att hon blev kallad tös störde henne inte, trots att hon närmade sig 30. Men som alltid när den frågan dök upp var det lurigt att veta hur mycket en skulle säga om man inte ville tråka ut den andre personen. Men Vésiva var ju visserligen insatt, så det behövde kanske inte bli någon större utläggning.
”Det finns många anledningar, men i korthet kan man säga att familjen har en del kontakter sen innan Bläck, när skalan var mindre, och det är kontakter vi gärna håller oss på fortsatt god fot med. Verksamheten ser väldigt annorlunda ut sen första avtalet med kompaniet, och det omförhandlas konstant i och med att vi växer. Så länge vi befinner oss i något mellanting mellan storskalig och liten produktion så är uppdelningen mellan vilka delar vi fortsätter administrera själva alltid lite flytande. Du vet hur det är. Just nordborna är väldigt noga med kvalitetskontroller och uppdateringar säsong till säsong, det finns väl en misstanke om att man försöker blåsa dem kan jag tänka mig”
Hon såg upp från ölglaset för att möta Vésivas blå blick med sin gröna och log ursäktande
”…Men jag misstänker att det är just den typen av diskussioner du gärna kommer undan såhär på kvällskvisten”
Att kvinnan inte svarade på frågan om hur länge hon planerade att spendera i Karm störde henne lika lite som att bli kallad tös. Hon hade säkert sina anledningar.
-
Den första kommentaren fick henne att le och rycka lätt på axlarna. Allt för många gånger hade hon funnit sig själv i en omvänd situation. Att någon kände till henne men hon inte kände någon. En situation hon allt för ofta befann sig i och inte var bekväm i. Det fanns ju medel för det så klart. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon lade en hastig hand mot sin plunta. Alltid där. Säkerheten som höll hennes lugn i alla väder som kastades mot henne.
Något som alltid hade intresserat henne var personers historia. Det var fel främst det som hade gjort att hon tyckt om att resa världen om som hon gjorde. För varje historia i sig var unik. Hon nickade lätt åt vad kvinnan sa. Allt för väl kände Vésiva till det som hon talade om. Handel var trots allt hennes liv. Vare sig hon ville det eller ej.
”Ah, för all del. Jag har inget emot en sådan diskussion. Om det är vad du föredrar att tala om, en kväll som denna” svarade Vésiva till slut och hennes leende var vänligt och menande.
-
Vésiva hade en poäng, även om det kanske inte var vad hon menat med sina ord. Att tala om affärer kunde hon göra vilken dag som helst. Det här var ändå en något unik situation att få veta mer om saker som var långt mer intressanta, även om hon inte kunde drömma ens i sina vildaste fansatier om Vésivas verkliga uppdrag.
”Jag är egentligen mer nyfiken på er resa om jag ska vara helt ärlig. Som jag förstått det har ni varit svår att få tag i det senaste året i alla fall. Blir det här ytterligare en lång resa?”
Hon menade inte att snoka, men i och med att hon ändå hade med kompaniet att göra visste hon ju en del av vad som tycktes försiggå. Dessutom var det tydligen inte ovanligt att de många leden av mellanhänder inom organisationen hänvisade till det viktiga arbete som utfördes av just le ledande inom kompaniet, som tycktes vara ute på resor både här och där. Några detaljer fick man aldrig riktigt, vilket hon förstod, det låg trots allt i deras intresse att inte öppet skylta om hela verksamheten, men att grundarens dotter varit borta från Me’erisia ett tag var ändå förhållandevis känt. Speciellt när hon väl satte sin fot i huvudstade och fick tillgång till både skvaller, rykten och allmänt prat hon annars var skonad från om det ena och det andra. Det var fråmst då nyheter nådde henne om inhemska ting, inte minst vad Bläck sysslade med, vilka framgångar de haft, vilka avtal de lyckats sluta. Men det fanns även mycket som hon ignorerade, och lade sig inte i. Speciellt det som handlade om just de högre makthavarna och de välbärgade. Bläck fick hon givetvis höra en del om, men så fort det rörde andra, som drottningen eller adelsfamiljerna var det bäst att stänga av helt. Det fanns för många åsikter kring maktskiftet hon inte var hennes plats att uttala sig om, även om hon hade sina åsikter i ämnet…
-
Den korta tystnaden som uppstod efter att hon sagt sin hastiga kommentar, var inte allt för bekväm. Det var faktiskt som om denna kvinna lyssnade på vad hon hade sagt. Vad an detta? Det var något nytt. Vanligtvis var det ingen som vågade fråga sådana saker och orden som kom ur främlingens mun gjorde henne lite obekväm. Det var knappast som om hon kunde berätta vad hon gjorde. Hon log svagt, nästan lite stelt med ett hårdare grepp om vinglaset. Hon trummade lätt på glasets fot och undrade egentligen hur mycket denna kvinna visste om hennes företag. Trots allt hade de vid sidan om sitt huvudsyfte också hållit på en del med människosmuggling. Men hon såg inte ut som någon som höll sig på den sidan av lagen.
”Ah, det kommer med yrket att behöva flänga runt så som en gör.” började hon och handen sökte sig till sin plunta som hon fiskade upp och tog en stor klunk i. Det var längesedan den starka drycken fick henne att grimasera, till och med den sötsliskiga lukten som stack i näsan fick henne inte att reagera. Det var snarare än välkomnande värme och lugn som fyllde hennes kropp.
”Men ja, det blir en lång resa. Frågan är när jag återvänder denna gång.” sa hon och lät blicken föras mot fönstret. Skulle hon någonsin återvända? Lite artigt sköt hon fram pluntan mot kvinnan och nickade inbjudande mot drycken.
You must be logged in to reply to this topic.