Post has published by Vintersaga
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 35 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla, Ivar och Silje från Skorraby hade sätt mycket på sina resor, men någonting de aldrig hade gjort, var att besöka Draumrheim. Katla hade ofta pratat om att vilja göra det, men annat hade alltid kommit i vägen, så som överlevnad, väder eller en enkel nedröstning på grund av någonting mer angeläget eller bara för att hon hade gjort någon av dem sur nyligen.

    Nu var de dock på god väg dit, och hade slagit läger intill en flod. Problemet var, så som det hade varit under dagens vandring, problemet som bubblade under ytan, att deras senaste vistelse hade gjort dem smärtsamt medvetna om problemen som pågår till väst, i Frostheim. Konung Ulfhedna stod inför svårigheter, märkbara sådana, och även om det bara var rykten, många gånger överdrivna eller förvridna så här långt österut, så kunde det inte undgå någon att väst hade problem som blev värre, att Frostheim behövde all hjälp de kunde få.

    Svartfåglarna som de kallade sig, de sammanslutna runt familjen Hrafn var farligare än någonsin, och ryktet löd att familjen Ulfhedna hade stora problem. En av Konung Audgisil Ulfahednas son hade blivit mördad, visserligen i Caras Idhrenin, men viskningarna pekade mot Svartfåglarna, och ett försök till mord hade utförts mot dottern Maeve under hennes resa genom Karm.

    Katla hade inte sagt ett ord om det under dagen medan de vandrat, trots att det hade varit gårdagens samtalsämne bland alla som hade varit inne i värdshuset, men hon förstod såklart att de andra gick och tänkte på det, samma som hon. Hon hade däremot valt tystnad i hopp om att de andra också skulle, och resan skulle fortsätta mot Draumrheim. Det kändes såklart lite fel att gå i motsatt riktning från där problemen pågick i Kaldrland, men även om det var en lång resa kvar, så var de äntligen påväg dit hon hade hoppats gå i så många år. Att få träffa völverna och bevittna den mest heliga av platser, det var en törst hon alltid haft.

    Nu hade de slagit läger, och Katla hade skyndat iväg till floden för att fylla på med färskt vatten efter att allt det andra var uppsatt.  Ännu en gång, så som väldigt ofta annars, så var det fisk på menyn. Halstrad som nästan alltid. Hon återvände till lägret, deras vattenhink fylld till kanten, och lite grenar under armen till elden som hon hade hittat längst vägen.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Silje visste hur gärna Katla ville besöka Draumheim, och att hon velat det i flera år så men det hade aldrig varit bra tillfälle eller så hade annat dykt upp. Men tillsist så gick hon tillsammans med dom andra med på att nästa resa skulle bli dit, för katlas skull, och sen bar det av mot Draumheim.

    Hon ville inget hellre än göra Katla glad, men saker ändrades snabbt när dom nåddes av nyheterna av allt som hänt Ulfhedna, om mordet på sonen och mordförsöket på dottern. Det väckte minnena av det som hänt dom som barn till liv. Och minnes bilderna av när Hrafn:s män kommit. Om det var Svartfåglar visste hon inte, men hon var inte förvånad om det var det redan på den tiden.
    Hon visste inte vad hon ville göra, vad hon skulle tycka, eller nånting om alltihop. Hon visste bara att hon verkligen inte ville såra Katla, men samtidigt så var hon kluven.

    Vägen från deras senaste stopp, och till floden hade varit väldigt tyst. Silje märkte tydligt att Katla påverkats av nyheterna, mycket pga att hon var så tyst. Huvudet var fullt av tankar och hon visste inte vad hon skulle göra snart. Hon stirrade tyst in i början på en liten eld som hon hade tänt med dom få grenar hon hittat vid platsen medans Katla var iväg och hämtade vatten och mer ved. Hon märkte hennes steg innan hon var framme och såg emot henne och gick fram och tog över den överfulla vattenhinken
    – Du behövde inte fylla den så mycket Katla sa hon med en varm röst och log mot henne för att dölja sitt huvuds alla tankar
    Lugnt bar hon hinken och ställde ner den
    – lägg på veden på elden så kan vi snart äta sa hon och såg emot henne lite innan hennes blick vändes mot Ivar

  • Rollspelare
    Member since: 01/05/2020

    Sedan värdshuset har det varit så ovanligt tyst men det var välkommet. Eftersom han försökte själv dämpa ilskan som bubblade under ytan och var stridslust mer än någonsin. Hans tystnad berodde på att han var irriterad men inte på tjejerna, men han höll tyst för att inte låta irritationen gå över dem. Men resan till Draumheim var väl lika bra, för Katla har pratat och tjatat i evigheter. Precis när de beslöt att göra resan, så möttes de av nyheterna… Snacka om bra start på resan. Även om de har vandrat genom skogarna hela dagen, passerat några små sjöar men nådde nu till en större flod. Irritationen har inte försvunnit riktigt som han velat..

    Han har gått och samlade på ved. Med en hög av ved i armarna gick han tillbaka, i samma stund som Katla och var precis framme vid elden. Från ingenstans störde han sig på kommentar från Silje, måste hon verkligen beordra honom på det viset? Han var ju på väg att göra det och han tog en tjock ved för att bara slänga den rakt i elden. Utan att tänka sig för om det kunde slå ut elden.
    Han slängde en dumförklarande blick tillbaka mot Silje. Nej, tyvärr inte, irritationen kunde han inte hålla tillbaka ifrån dem.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla lämnade över vattnet och mötte Silje med ett leende. Hon bar över hennes grenar till elden, några grövre än de andra, det skulle räcka för elden en tid åtminstone, så fick man bege sig ut igen lite senare för ytterligare påfyllnad. Hade hon trott såklart, tills hon såg att även Ivar hade ordnat med ved. Hon gick efter att ha lämnat sina grenar över till sitt släp där de hade en del av packningen och tog fram allt som behövdes för att börja förbereda fisken, samt lite av deras inlindade fisk.

    “Mer gärna lite för mycket vatten, än för lite.” Hon brukade däremot vara mer praktisk, fylla hälften och gärna gå en gång till. Hon var helt klart lite distraherad även hon, men mer över rädslan att de skulle fatta det förnuftiga beslutet och bege sig västerut igen, än faktumet att väst behövde hjälp. Hon kunde acceptera en tid ytterligare av lidande för riket i utbyte mot att de fick höra från gudarna, vad kunde de tre göra i slutändan.

    Hon observerade såklart Ivars frustration, och visste precis vad det handlade om, och det var egentligen inte dem, även om det nu gick ut över dem, ofrivilligt men påtagligt.

    “Vad kommer ni vilja fråga völvorna?” Hon visste att det kanske inte var riktigt rätt samtalsämne nu, men situationen var på tok för obekväm för att inte försöka starta ett samtal som inte hade med väder och vind att göra. Hon frågade detta medan hon satte sig ner brevid den kämpande elden efter Ivars temperamentsfulla tillägg på elden, och började förbereda för att halstra fisken.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Silje såg emot Ivar, hon var orolig för honom. Hon visste att såfort han var såhär tyst, så var det inte bra. Hon såg emot Katla lite och nickade
    – Ja, men du ska orka bära det utan att det skvimpar ut också sa hon lugnt.
    Hennes blick gick sen lite oroligt till Ivar igen. Han behövde inget säga för att Silje skulle uppfatta hans frustration och kaos inom honom, såpass länge hade dom levt tillsammans alla 3 att hon kunde se sånt på honom, hon kände igen tecknen. Hon visste att han inte vart arg på henne egentligen, att det egentligen var allt annat som for i hans huvud så hon gav honom bara en lugnande blick. Hon ville gå fram till honom, men lät honom ta det beslutet själv, hon visste att han var medveten om att hon fanns där om det var nånting.

    Silje såg emot Katla vid hennes fråga. Det hade hon inte tänkt ett dugg på. Hon ryckte lite på axlarna
    – Jag vet inte ännu, dudå? frågade hon och såg mot henne
    I huvudet hade hon inte tid att tänka på völvor och allt det, det fanns viktigare saker att tänka på just nu. Men hon ville inte såra Katla med att snäsa åt henne om att det så hon bet ihop. Med en suck sjönk hon ner på en filt vid elden och drog upp benen mot sig lite
    – Säg till om du vill ha hjälp med nåt sa hon med blicken mot elden när Katla höll på med maten

    Silje satt tyst länge och nästan stirrade blint in i elden innan hon sa nåt igen
    – Vi måste fixa nya hästar snart  sa hon och såg mot Ivar och sen katla

  • Rollspelare
    Member since: 01/05/2020

    Ivar släppte ner resten av ved i en hög och blev stående framför elden som kämpade. Han förstod på en gång att det kanske var onödigt av honom men kunde som sagt svårt att tygla sina känslor. Tankarna rusade i hans huvud och det var enda som han reagerade mest på, var Hrafn som låg bakom brutala blodbadet i Skorraby. Han har alltid velat ta hämnd, men ödet ville honom annat och nu var man här. Man hade ju en möjlighet att ta tag i det och göra något, men istället gick de i motsatt riktning. För Katlas skull. Han var övertygad att de två kände likadant. Han drog fingrarna genom håret med en suck när det kände dumt att riskera elden och han sjönk ner på knä. Han tog tag i veden, ur elden samtidigt som han tog fram sin mini yxa som han alltid hade på bältet.

    Han slog upp blicken mot Katla vid hennes fråga. Något som man har inte tänkt på, men det var ganska självklar?
    “När är det rätta tillfället att döda Hrafn och alla, så fall hur.” sa han kort och enkelt, innan han återvände till veden. Med ett kraftigt slag slog han yxan ner i vedträet och slängde därefter dem åter i elden.
    “Vi fixar hästar i nästa by.” svarade han Silje utan att se på henne och för honom spelade det ingen roll, men kunde ju gissa att det kunde vara skönt att rida upp till berget än till fots.

    • This reply was modified 4 år, 2 månader sedan by shjetan.
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla hade tagit fram sin kniv och började ta bort fjällen från fiskarna medan hon flyttade sin blick fram och tillbaka mellan hennes två barndomsvänner. Hon satt tyst en stund efter Ivars svar, då det var ganska genomskinligt vad han faktiskt ville ha sagt, de hade inte behövt känna varandra så länge som de hade för att se rakt igenom honom just nu. Hon tog ett djupt andetag och släppte ut en suck, men ett leende förblev på hennes läppar.

    “Jag skulle nog fråga om någon av mina sånger lever kvar efter att jag lämnar den här världen.” Svarade hon med en nick och log för sig själv. Hon satte sedan ner första fisken då hon var klar med den och påbörjade nästa.

    “Men av vädret att döma så tror jag inte jag kommer få chansen att ställa den frågan.” Hon ryckte på näsan, slutade fjälla av fisken och pekade med den mot dem där de satt.

    “Det vill säga stormen inom er två. Vi kommer vända om, eller hur? Ni kommer komma med någon dum kommentar som att det är vår skyldighet eller någonting sådant.” Hennes leende försvann och hon fick ett ovanligt allvarligt uttryck.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Silje såg emot dom båda. Hon nickade till det Ivar sa. Leta hästar i nästa by var en bra ide, sen om dom lyckades köpa dom, eller snodde dom var en fråga dom fick ta senare. Hon vände tillbaka blicken till elden och föll in i sina egna tankar samtidigt som hon i ögonvrån såg hur Ivar fixade med veden och sa det han ville fråga Völvorna. Det var samma som hon nog skulle vilja, att se sin mammas liv rinna ur hennes blick var det värsta hon varit med om, trots alla hon slagits emot, och tvingats skada för att skydda sig själv och sina vänner, så var nog minnena av hur mamman dödats det värsta, och även något hon ibland drömde mardrömmar om.

    – Jag vill veta vem det var, samt hur jag ska dräpa den som dödade min mamma, och om den personen redan är död, så vill jag veta hur jag ska göra samma sak emot den skyldige sa hon plötsligt utan att slita blicken från lågorna som lekte över veden.

    Hon uppfattade inte hur länge hon satt så innan Katla började säga sin önskan. Det förvånade henne inte ett dugg att flickan hade dom tankarna, men resten hon sa förvånade henne och hennes bruna ögon vändes till Katla
    – katla… började hon men visste inte riktigt vad hon skulle säga och såg emot Ivar.
    Hon var inte ett dugg förvånad över att Katla sa det hon gjorde, och om det var någon av dom två som hade den värsta stormen inom sig, så visste Silje med säkerhet att den personen var Ivar

  • Rollspelare
    Member since: 01/05/2020

    “Svartfåglarna, de allihopa är skyldiga.” menade han och slängde Silje en blick, som ville bara veta en person. Det var ju onödigt att rikta mot en person, som kunde varit död så det var ju lika bra att slå till en hel grupp. De dödade en hel by, alla människor inklusive deras föräldrar. Men det var ju hans åsikt, och lät Silje vara med sin. Ändå störde det honom och han vände sig mot henne för att faktiskt börja argumentera mot henne men Katla hann före. Med en suck såg han emot henne och slog ut handen lätt. Katla med sina sånger, det var utan tvekan att de skulle leva vidare och det kom nästan som en förolämpning att hon ens funderade på det och fråga völvorna.

    “Vi vet redan svaret på din fråga. Det vore slöseri med tid.” sa han menade och kisade med ögonen emot henne. Menade ju att hon skulle få börja fundera på en annan fråga istället.. Han la armarna i kors över bröstet samtidigt som hon såg granskande på henne. Om han måste erkänna så har han haft tanken.
    “Nej, jag vill också ha svar.” sa han kort och ryckte på axlarna löst. Om det var en möjlighet att få svar på hur han skulle dräpa fienderna bäst, och om det var hans öde men då var han jävla korkad om han skippade chansen!

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla rynkade på näsan åt Ivars kommentar och när hon fortsatte fjälla av fisken fick hennes frustration henne att skära rätt in i den och hon släppte ut en suck medan hon började jobba med lite mer finess och långsammare för att kompensera för sitt misstag. Fisken var nästan klar dock så det gick snabbt, och så snart den var färdig tog hon fram den tredje och sista fisken.

    “Och era frågor är så mycket bättre än min?” Hon fnös till och jobbade ivrigt på sin fisk för att distrahera sig själv från att gå för högt upp i varv från kommentaren.

    “Jag menar vad är det att svara på egentligen? Stål mot hals, det är ingenting knepigt med det. Rätt tillfälle blir när man ser dem nästa gång. Och om detta är någonting alls som sagorna så behöver du formulera dig annorlunda. Rätt tillfälle innebär inte att det är ett möjligt tillfälle. Du vill fråga vart du behöver vara och vad du behöver göra för att försäkra dig om att Hrafn släktet dör.” Hennes tonläge var helt klart frustrerat medan hennes avfjällning av fisken gjorde den nästan slät som siden innan hon tog fram halstret, placerade dem i det och lade det över elden. Hon slutade dock inte prata, pausade inte länge nog för att de ska kunna säga någonting mellan.

    “Och du,” Hon pekade kniven mot Silje. Hon hade helt klart tolkat Siljes ‘Katla’ som att även hon hade åsikter om Katlas fråga till Völvorna.

    “Du borde inte vilja veta vem det var, det spelar ingen roll. Det var inte personligt. Får du reda på att personen är död kommer du bara fortsätta må dåligt, du kommer inte kunna få avslut, och om det visar sig att personen tjänar Ulfhedna nu? Vi har med politk att göra, hemskheter förlåts, soldater gör sitt jobb, människor förändras, förbättras.” Hon skakade på huvudet, hennes rynka i pannan tydlig.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Silje visste hur Ivar tänkte. och ja, hon förstod det också och tänkte lika. Men den hon mest ville se död var mannen som berövade hennes mor livet.
    – Jag vet, och jag vill se alla döda också efter det dom gjorde emot våra familjer och byn, efter hur dom dödade varje man och kvinna dom fann oavsett ålder sa hon och såg mot Ivar lite
    Hon sa inte så mycket mer om ämnet, hon visste att dom tänkte olika och just nu hade hon ingen lust att starta nån diskussion om det med honom och att dom skulle bråka.

    Istället såg hon emot Katla. Hon visste inte helt vad hon skulle svara henne på det, om deras frågor var bättre än hennes, så hon valde att inte säga nånting alls om det. Hon fortsatte istället tyst att lyssna på allt som katla sa.

    Hon suckade lite när Katla betedde sig som hon gjorde med kniven osv
    – För mig spelar det ingenroll om det inte var personligt, jag såg hur livet rann ur min mor efter hon gömt oss sa hon och svalde
    – Jag såg hur han satte kniven emot hennes och…. hans blick och det flinet när han såg på henne och… hon kände hur rösten bröt sig och såg bort från katla och svalde hårt.
    Hon visste att det Katla sa var sant, iallafall delvis. Dom visste inte om personen levde eller inte, eller om denne var kvar på samma sida, men hon gissade att han var det då Svartfåglarna inte direkt var en grupp man lämnade hursomhelst. Iallafall vad hon hört då hon lyssnat på folks prat på värdshusen och marknadsplatserna.
    – Jag får ett avslut när dom alla är döda sa hon kort
    – Jag kommer aldrig, nånsin förlåta vad dom gjorde emot oss sa hon lågt

    • This reply was modified 4 år, 2 månader sedan by Sara92.
  • Rollspelare
    Member since: 01/05/2020

    ”Det är frågor som kräver svar.” påpekade han Katla som ett svar på hennes kommentar. Han höll ett öga på elden som började ta fart och fattade eld på veden. Han la undan sin yxa och la armarna åter i kors över bröstet samtidigt som han såg på Katla som började prata. Katla, Katla, som hade förmåga att prata och han mindes inte hur många gånger frustrerad han har blivit på henne. Man har ju känt ibland att hon agerade som om hon visste bättre men samtidigt hade hon oftast en poäng. Ibland skulle hon kunna hålla käften, som hon gjort duktigt hela dagen.. tills hans irritation ställde till det, som vanligt. Han suckade tungt mestadels för att betona.
    ”Du frågade vad man skulle fråga om. Jag frågade aldrig hur man skulle formulera frågorna. Där kan vi ta sen när vi väl är där på plats.” Han gav henne en blick, innan han vände blicken mot Silje. Han nickade instämmande då de tänkte samma och han slog ut händerna när han hörde Katlas kommentar mot Siljes fråga.

    ”Men lägg av!” Hennes kommentar var onödigt och frustrerande. Han och Silje hade ett behov att hämnas, oavsett om personerna var döda eller inte. Det skulle vara en avslut för dem och resten spelade ingen roll. Man kunde ju se på Silje att hon blev ledsen av Katlas kommentar och det fick honom att resa sig upp med yxan i handen.
    ”Passa dig nu, Katla! Det är personligt.” sa han hårt och pekade ilsket mot henne med yxan samtidigt som han tog ett steg emot henne.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla tryckte ner kniven i jorden hårt och snabbt, tog tag i järnhalstret med fisken och reste sig upp. Hon pekade halstret mot Ivar när han tog ett steg närmare och snäste till mot henne. Hon höll den på ett sätt som fick det att se ut som att hon var redo att använda halstret för att slåss mot honom och hans yxa, men hon hade definitivt inte fotplaceringen för det, hennes fötter tätt mot varandra som fäktarna på målningar från söderifrån istället för bredbent för bra stabilitet. Sedan hade hon kanske såklart inte heller avsikt att faktiskt slåss mot honom, utan bara försvara sig.

    “Det är klart det är personligt, och ändå vandrar vi alla österut mot Draumrheim istället för västerut för att undsätta familjen Ulfhedna. Borde ni inte egentligen kunna ses ivrigt springa mot Frostheim med era vapen högt i luften vid det här laget? Hur är det inte er prioritet?” Hon fräste till ordentligt och höll halstret mellan sig själv och Ivar.

    “Fattar ni inte att vi har dagar, om inte en vecka eller två kvar till Draumrheim? Då vi kommer behöva erövra berget, och sedan vila innan vi beger oss tillbaka är det säkert två veckor minst innan vi är tillbaka här igen, om inte mycket mer. Jag har aldrig varit här tidigare, vi vet inte hur terrängen ser ut. Följer vi fel sida om en flod kan vi hamna fel med dagar.” Hur blev det hon som började bråka för att de inte skulle till Draumrheim, insåg hon.

    “Varför är det jag som helt plötsligt är emot det här? Det borde vara ni som ska övertyga mig från att gå dit!” Hon fnös och tittade mellan Ivar och Silje.

    “Och om Gudarna står på Hrafns sida? Vad händer om vi går dit, och Gudarna inte vill hjälpa oss? Vad händer om de förutspår Ulfhednas fall? Hur mycket sämre kommer ni inte må då?” Hon lyckades jaga upp sig själv ganska ordentligt och var vid det här laget fullständigt redo att smälla till Ivar med järnhalstret om han kom närmare, hennes blod rusade, hennes kinder rosenröda.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Känslorna svärmade som ett kaos inom henne av allt och hon kände hur några tårar tyst smet nerför hennes kind.
    Silje dåg mot Ivar när han reste sig och försvarade allt och sa åt Katla. Det var en av de sidor hon tyckte så mycket om med Ivar, hur han brydde sig om andra och så, samtidigt som han var som han var i övrigt.

    Hon såg ner lite och såg sen mot Katla när hon plötsligt reste sig upp med järnhalstret i högsta hugg. Hon visste att Katla inte skulle ha nån chans om Ivar vart argare på henne och försökte fälla henne eller så för att hon skulle skärpa sig.
    Han var dels starkare, men hon stod även på tok för fel för att kunna hålla sig uppe.
    – Det har inte sagts något om att vända ännu, för din skull Katla! sa hon och såg emot henne.
    Om det var samma från Ivars sida visste hon inte, men för henne var det anledningen då hon inte ville såra henne.
    – Om gudarna inte varit på Ulfhednas sida, så hade Hrafn redan lyckats ta tillbaka makten, eller fortfarande haft den kvar sa hon och såg på henne

  • Rollspelare
    Member since: 01/05/2020

    Han stannade upp i stegen när Katla reste sig och började försvara sig. Det hindrade honom inte att trycka yxeggen emot järnhalstret som en varning och pekade därefter emot henne med sin lediga hand.

    ”Så håll käften!” fräste han till henne när hon höll med om det var personligt. Han stirrade ilsket emot henne men hörde vad hon hade att säga. Ärligt talat, det förvirrade honom en grann, vänta nu, var inte hon som tjatade och de gjorde upp ett löfte om att resa dit när tiden var inne. Och tiden var här nu. Istället försökte hon provocera dem så att de skulle avbryta och vända sig om? Det har hänt alldeles för många gånger men inte här gången. De har kommit överens om resan var något som de behövde för att kunna gå vidare i livet. Han anade att Katla var rädd för svar eller besvikelse.

    ”Vi bryter inte ett löfte, Katla. Jag är inte rädd för svar. Det må vara antingen en besvikelse eller tvärtom.” sa han och sänkte yxan surt. Självklart, han har haft dessa tankar men efter ha diskuterat med sig själv i huvudet så insåg han att det spelade ingen roll – bara om han visste vad han skulle göra med sin hämnd. Silje hade också en poäng angående gudarna och bara tittade på Katla i väntan på hennes svar. Då provocerade han henne lagom genom att puffa till järnhalstret med yxan. Vad hade hon att säga om det nu då?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla skrek till i frustration och släppte ner halstret över elden igen, försiktigt nog för att det inte skulle gå upp och fisken skulle ramla ut. Hela situationen fyllde henne med känslor hon inte visste hur hon skulle översätta.

    “Det är inte meningen att vi ska besöka Draumrheim fulla av ilska och distraktioner. Det är inte meningen att vi ska åka dit för att direkt åka därifrån!” Hon väste till och klev upp mot Ivar och hans yxa, nu med hennes händer nedsänkta, men gick nära nog inpå för att yxan skulle nudda henne om han inte flyttade på den. Hon såg mot Silje och sedan tillbaka in i ögonen på Ivar.

    “Jag vill spendera en dag med att bara lyssna på vinden! Jag vill trötta ut völvorna med mina frågor! Jag vill rådfråga gudarna och i Draumrheims stora salar reflektera över deras svar! Jag vill skriva en dikt, en sång, en vits, berörd av gudarnas närhet!” Hon fnyste till ordentligt med näsan, så pass att hela hennes ansikte rynkade till, och hon drog baksidan av sin hand över sina ögon för att torka bort en tår.

    “Jag vill inte längre dit, jag vill gå väst, jag vill att vi utplånar Svartfåglarna och dränker Hrafner-släktet i deras blod. För min skull? Vinn kriget för min skull, häng Turin Hrafn i hans egna hälsenor för min skull! Sedan ta mig till Draumrheim så vi kan fråga dem hur många lurviga snorungar var och en av oss kommer få istället för vad som är bästa sättet att ha ihjäl någon!” Hon hade inte hämtat andan den senaste halvminuten och var helt röd i ansiktet. Hennes nävar var slutna, knutna hårt och redo att användas. Katla skakade av frustration, och hade hon saktat ner för ens ett ögonblick och tänkt efter, hade hon inte gillat hur hon betedde sig.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Silje såg på båda sina vänner. Hon stod helt tyst och lät dom ha sin diskussion. Men vid Katlas sista ord, blev hon väldigt förvånad, speciellt det hon sa om Svartfåglarna och nickade.
    Hon funderade lite, och trängde sig in mellan sina vänner, med ryggen mot Ivars bröstkorg och såg på Katla, sen bak mot honom, sen Katla igen och la sina händer på den ett år yngre flickans axlar

    – Då ger vi oss av imorgon, mot Frostheim och Ulfhedna sa hon och såg på Katla hela tiden
    – och vi fixar hästar så snabbt vi kan, med dom kan vi färdas snabbare både dit, men också tillbaka när allt är över sa hon
    – Sen lovar jag Katla, att vi reser hela vägen till Draumrheim sa hon

    Samtidigt, så visste hon att det skulle innebära fara, och risker för deras liv. Men hon ville inte nämna det för Katla. Istället la hon armarna om henne i en kram

  • Rollspelare
    Member since: 01/05/2020

    Han följde järnhalstret med blicken när hon släppte den över elden och försäkrade sig om fisken inte ramlade ut. Han höll kvar yxan även om Katla stod farligt för nära och ville inte ge sig. Barnsligt kanske men han var sur. Men Katla började tappa kontroll och det var inte ofta man såg henne få känsloutbrott. Vilket fick honom att dra undan yxan något för att inte råka skada henne men han behöll hela tiden blicken i hennes. Lyssnade.

    ”Det spelar ingen roll, vi är oavsett vad, fyllda av hat och ilska!” Han drog upp axlarna menande. Oavsett vart de var så hatet fanns där. Alla tre hade olika sätt att hantera ilska så att det var lite fascinerande. Han lät Katla skrika ut och sa inget än bara titta på henne. Han backade ett steg när Silje trängde sig in och spände käkarna då Silje hade en tendens att tycka synd om Katla så lätt. Katla kunde ju behöva skrika av sig och sen rycka upp sig som han alltid gjort…

    ”Silje, för fan..!” svor han lågt och irriterat. Han gick ifrån dem och sträckte på nacken som han försökte tänka ut något men snurrade runt mot dem igen. De har gått en bit, för att bara vända sig om och det irriterade honom. Nyheterna häromkvällen förstörde allt och man blev väldig kluven.

    ”Fattar ni inte?! Tiden är inne. Gudarna har lett oss hit, av någon anledning. Om vi vänder oss om och må Gudarna veta hur det slutar i striden. Visst, Katla, jag kommer ge mitt liv för er och vinna kriget.” Han gav henne ytterligare ett löfte. De visste ju att han skulle ge allt för de två vilket innebar att han skulle kunna göra vad som behövs för att utlåna Svartfåglarna. Även om han måste dö för dem, fine. Och man hade en aning att det var inte någon vanlig strid…. Så det var 50 / 50 om de kan återvända och resa till Draumrheims.

    ”Nu eller aldrig.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Katla skakade, och när hon mötte Ivars nästan utmanande blick så var kände hon sig faktiskt redo för strid, men ögonblicket då Silje berörde henne, så fort armarna slöt som omkring Katla så rann ilskan av henne som vatten, och hon stirrade blankt åt sidan mot elden för ett ögonblick, hennes skakningar upphörde och hennes andningar saktade in. Hon hade däremot knappt hört Silje, utan hade varit helt uppslukad av Ivar fram tills dess att Silje tog i henne.

    “Det kan argumenteras att gudarna tog budskapet till oss om allt som pågår just för att vi är på väg i fel riktning, Ivar.” Hon vände blicken mot honom, avslappnad hade nu tydligt sköljt över henne och de första tecknen på ett gott humör kunde ses i hennes ögon.

    “Om gudarna vill tala med oss om striden som kommer, så finner ett sätt. Vi kan behöva Draumrheim för att nå dem, men de behöver inte Draumrheim för att nå oss.” Hon stod ganska slappt i Siljes omfamnad, men den fick henne att må bättre, och att se lite klarare.

    “Jag förstår hur viktigt Draumrheim kan vara för oss, kanske bäst av alla, och jag tror absolut att gudarna skulle förstå om vi går mot berget istället. Allfadern gav sitt öga för kunskap, och skulle inte klandra oss för vår uppoffring, men vårt folk dör redan nu.” Hon gjorde en gest mot Frostheim.

    “Att vända om krossar mitt hjärta, men rättvisa väntar oss i väst, inte i öst. En av Ulfhedna barnen har redan dött, och fler kommer att dö de kommande dagarna, veckorna. Borde det inte vara ni som ska övertyga mig om att överge Draumrheim? Det är ni som kan göra skillnad i väst, inte jag.” Hon tittade på Ivar medan hon talade, men när hon var klar vände hon sig och höll om Silje, som hon först nu reflekterade över hade gråtit.

    “Jag är okej med aldrig, om det är resultatet av vad vi beslutar om idag, men det är viktigt att vi tar rätt beslut.”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Silje visste att det var dumt av henne, att katla behövde få ur sig allt men hon visste samtidigt också att det fanns gränser.
    Hon svalde lite när hon hörde Ivars kommentar bakom sig och ignorerade den och höll istället om Katla lite mer.
    Hon kände hur flickan slappnade av och släppte lite men inte helt och såg bak mot Ivar lite innan hon såg på katla igen

    – Du har rätt, men också fel, visst du är inte som jag och Ivar, men du är bra på dina sätt också. Du ser alltid till så vi har mat och allt sånt, och du tar hand om oss alla tre, medans vi skyddar dig sa hon och såg på henne

    Hon höll om henne lite mer innan hon helt släppte henne och vände sig om litegran så hon kunde se mot Ivar
    – Vi får rösta antar jag sa hon och ryckte lite på axlarna
    – vad röstar du på att vi gör? frågade hon och såg på honom
    – Jag röstar att vi vänder och kommer tillbaka när tiden är mer rätt sa hon sen

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 35 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.