- This topic has 34 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Ivar drog fingrarna genom håret av frustation och det var en av gångerna där han förstod inte sig på Katla.
Det fanns ju saker som tjejerna inte visste om vad han tänkt fråga völvorna. Han ville och har länge velat förstå vad det var meningen med livet. Föddes han till en krigare? Vad var hans öde egentligen? Eftersom han har levt med hat i hjärtat och hämnd i sinnet under så lång tid att han skjutit undan alla. Förutom dessa två som delade hat med honom. Om det inte vore för dem så vem var han?Visst, Katla hade delvis rätt, han ville vända sig om och ta sin hämnd så snart som möjligt, men samtidigt behövde han förstå om sin egen plats i livet. Vad som var frustrerande var att de trodde på allvar att det skulle bli nästa gång. Han bara visste att det skulle inte ske.
”Silje, för fan. Det kommer inte bli någon nästa gång!” utbrast han. Det var lättare att svära emot Silje än Katla av någon konstig anledning.
”Om du ens nämner Draumrheim en gång till…” sa han och riktade sig mot Katla och därefter kastade han yxan vilket som träffade hårt men snyggt i marken framför henne som en varning. Han bara stirrade på henne och sen på Silje, innan han vände sig om och gick irriterat till släpet.
”Vi vänder tillbaka.” sa han och slet upp sin pilbåge för att bara fortsätta irriterat bort ifrån dem mot skogen. -
Katla stod och tittade på honom under hans slutliga utbrott, hennes ögon först på honom och sedan på yxan. Hon var på väg att säga någonting när han började gå, och sedan följde hon honom med blicken sin när han gick till släpet först och sedan iväg mot skogen. Hon stod still för ett ögonblick innan hon satte sig ner igen på stenen sin och vände på halstret. Hon tittade mot fisken i halstret och sedan upp mot Silje.
“Visste du att fiskar inte kan simma baklänges? Vad händer om de simmar in mellan två stenar och det inte finns någon utgång på andra sidan? Drunknar de eller svälter de först?” Hon log för sig själv medan hennes blick åter igen hamnade på fiskarna ovanför elden. Hon drog sedan upp sin kniv ur marken, skrapade av jorden från den mot sin ärm och satte sedan ner den i sin slida igen.
-
Silje såg på Ivar och vände sig helt mot honom. Hans ilska kunde knappt rubba henne, och även om hon skulle reagera på den så var det inget som hon visade så lätt. Istället såg hon frustrerat på honom efter hans kommentar
– Vi vet inte vad som kommer hända! Om nån dör eller om alla klarar sig, det vet ingen än! Och jag kommer strida för att vi alla ska göra det sa hon och såg på honom
Hon såg hur han kastade yxan och såg snabbt mot den sen mot honom. Hon tänkte just skälla på honom mer för det samt hans ord till Katla, men stängde munnen lika snabbt och lät honom gå iväg och lugna ner sig.Hon såg istället mot Katla och satte sig ner. Hon såg mot elden och hur hon vände fisken och kunde inte annat än skaka på huvudet åt hennes plötsliga samtalsämne och små le. Lilla katla.
– Jag vet inte sa hon lugntHon såg sedan mot det håll Ivar försvunnit, en del av henne ville gå efter för att se så allt var okej med honom, trots deras bråk, men hon visste inte om det var en sån bra ide eller om han ens ville det. Så hon satt kvar och vände blicken till eldens flammor igen
-
Ivar styrde stegen bestämt ut i skogen och försvann in i den mörka skogen. Pupillerna anpassade sig väldigt fort för mörker och bara vandrade i skogen. Med hans stora kunskaper om naturen så var det inte något större problem att vandra i ett främmande skogsområde. Det var ljust, tack vare snön. Han hade och till med jagat på natten när det krävdes.
Tiden gick. Han hade ingen aning hur länge han varit borta men han började bli kall, även om han var i rörelse oavbrutet. Ilskan rann av honom, långsamt men säkert. Därför började han röra sig tillbaka och med hjälp av ljus från elden hittade han tillbaka till lägret. Tjejerna sov. Han slängde ner två stycken harar framför elden. Han hade inte planer på att jaga egentligen men fångade ett par stycken, vilket kunde vara till frukost och lunch. Han satt trött ner på knä och sträckte ut händerna mot glöden, för att värma sig lite. Det började ljusna, han kände sig trött och hungrig men visste att han borde sova lite. Men han var iskall om händerna. Han la till en ved i elden för att hetta upp glöden och få fart elden igen. Efter en stund framför elden, började han bli sömnig och kände sig varm. Han lät hararna ligga framme, så de skulle fixa dem till frukost. Han plockade av sig vapen som han hade på sig och kröp in till dem. Somnade snabbt så snart han lagt sig till rätta intill dem.
-
Kvällen hade blivit lite tyst. Ivar ilska fick svalna ute i nattens kyla tyckte Katla, det var bästa sättet att bemöta det på. När känslorna brann var det bästa att låta dem brinna ut. Hon hade en naturbegåvning att byta humör, men Ivar och även ibland Silje var mer förtjusta i att känna det de kände. Efter en liten tid dock, efter fisk och efter lite pillande på hennes luta var det ändå dags att sova, och hon såg till att sätta i ordning allting så att Ivar kunde komma och sova med dem så snart han var tillbaka.
–
Katla var ofta tidig med att vakna, till stor del för att hon tyckte om att se solen stiga när hon kunde. Inatt hade hon haft det lite svårt att somna dock, och hade missat soluppgången, men hon var fortfarande tidigt igång av ren vana och hade smugit sig upp och ut från dem och vindskyddet, inte alls förvånad att hitta Ivar med dem när hon vaknade. Ilska kunde brinna hett och ljust hos honom, men det brann ut snabbt nog när alternativet var att gå runt och frysa eller komma tillbaka till värmen.
Hon gick över till den slocknade elden och startade den på nytt, och såg sedan hararna som låg intill den. Hon log för sig själv, tittade bort mot Ivar och Silje och började sedan att flå en av hararna, och började sakta förbereda den och elden för när resten vaknade. De fick inte sova bort för mycket av dagen, så förr eller senare så behövde de väcka Ivar även om han hade fått för lite sömn egentligen. De fick inte ödsla dagsljus, oavsett om de skulle väst eller öst härnäst.
Efter att allting väl var förberett så gick hon iväg en bit från lägret, inte längre än några steg ut, men så att hon inte satt precis intill dem och tog fram sin luta igen. Hon satt sig ner på en sten och började utforska strängarna. Därefter spelade hon tyst, och sjung lika tyst på en sång hon hade skapat i sitt huvud medan hon flådde kaninen. Nu handlade bara om att sätta melodi till lyriken.
“Jag ser din kropp, i en grav
Inte knappt ett andetag
Ingen luft, halsen kvav
Var du verkligen så här svag
Hrafn, Hrafn, se dig nu
Din brist på blod din vilja klår
Hrafn, Hrafn, ditt folk vi slet itu
Blunda nu, låt livet gå, sov nu sött
Hrafn, Hrafn, din kropp blir nu så kall
Hör dig om, allt du älskar nu är dött
Hrafn, Hrafn, är du som vi tror, eller ses vi i Valhall?”Det fanns dock en anledning till att hon spelade den medan de sov, och så tyst. Den gick att förbättra. Men när väl de var tillbaka bland folket skulle hon se till att ha en sång redo att spridas.
-
Silje sa inte mycket alls resten av kvällen. Hon satt mest tyst med massa tankar i huvudet, om bråket, att vända medmera och la på ny ved dåochdå.
Ibland såg hon emot Katla men kunde inte riktigt komma på nåt att säga. Hon åt fisken med god aptit, Katla lyckades alltid på nåt sätt få maten så mycket godare än när nån annan gör det. Hur förstod hon aldrig och skulle nog aldrig göra heller.När Katla la sig så satt hon kvar uppe lite till och såg emot det håll Ivar gått flera gånger innan hon tillsist kröp in i skyddet och la sig och somnade. Hon vaknade till lite när hon kände Ivars bekanta närvaro men låg stilla och blundade och somnade snart om till ljudet av hans andetag.
När morgonen grydde och Katla klev upp så vände hon sig bara om och kröp ihop och sov vidare. Hon hade ingen lust alls att gå upp, inte ännu. Hon log svagt när hon på håll kunde höra hennes lilla sång men drog filten om sig och halvsov medans hon lyssnade
-
Ivar sov djupt men när Silje rörde på sig bredvid honom, då började han vakna till men det kände som han fortfarande var i någon dröm och somnade om snabbt. Men när Katla började spela, vaknade han till mer ordentligt men blundade fortfarande. Kände hur solen sken, även om han fortfarande kände sig trött men han har i alla fall fått vila. Mer kunde han inte klaga. Det gällde att gå till närmaste by och skaffa hästar idag. Han lyssnade på Katla och bara låg där i en stund. Snart vände han sig mot Silje och la armen om henne. Ett sätt att be om ursäkt från häromkvällen och han kramade henne ordentligt. De var ju de viktigaste i hans hela liv..
Efter ha kramat om Silje ordentligt, släppte han taget om henne och reste sig upp sittandes. Han gäspade och drog fingrarna genom rufsiga håret.
”Jag gillar den, Katla.” log han och såg nyvaket bort mot henne. -
Katla ryckte lätt på axlarna när hon hörde Ivar och log lite lätt. Hon var inte nöjd, det var inte illa, men hon kunde bättre, det visste hon. När det var dags för att introducera den för omvärlden skulle den vara felfri, så mycket var säkert, den skulle kunna sjungas på tavernor till dans och skratt. Folk skulle ha kul med att hata Hrafn, sådan var planen.
“Låt bli att gilla den, den är inte färdig. Du får gilla den färdiga sången.” Hon log mot honom och reste sig upp och gick mot elden. Hon satte ifrån sig lutan och satt sig ner med haren hon hade förberett som Ivar hade kommit med, skapade ett ställ med några av pinnarna som hade samlats in, förde en pinne igenom haren och placerade den över elden.
“Om jag lyssnade på er hade allt jag gjort varit redo för omvärldens öron, ni är på tok för vänliga. Den genomsnittliga Kaldrländaren är betydligt mer kräsen.”
-
Silje märkte hur Ivar började röra sig och kände hans arm om sig. Hon log direkt och flyttade sig intill så hon kramade om honom också. Hon förstod att det var hans förlåt till henne och kramade honom lite extra. Hon kände snart hur hans arm och famn försvann och gäspade lite smått och kollade nyvaket utåt och mot Katla
– Den är bra, även om den inte är klar sa hon och log mot henne och satte sig upp.
Silje drog lugnt handen lite genom det röda håret för att reda ut det från natten och började sen fläta det och lät flätan hänga över axeln innan hon kröp ut från skyddet och satte sig framför elden -
Han skrattade till kort åt hennes svar och Katla som aldrig var nöjd med någonting! Han såg mot Silje som satt sig upp och skakade på huvudet. Solen sken, det såg ut som det skulle bli en fin dag vilket skulle göra deras vandring lättare. Han kvävde en gäspning och bestämde sig att tvinga sig upp. När han väl var på fötterna, började han sträcka på sig och kliade över bröstet.
”Det var gott om harar här i närheten..” berättade han då det var väldigt många harar i skogen och gick fram till Katla, för att stryka längs hennes hår. Sedan lutade han ner och kysste henne i håret, som en ursäkt. Han började sedan gå omkring, bara för att röra på sig lite och kliade över bröstet under den tjocka tröjan.
”Jag såg en gård med hästar. Vi kanske går dit och frågar?” sa han och funderade ut dagen. -
Hon log smått åt dem och skakade lätt på huvudet. Hon tittade upp mot Ivar när han kom nära, och efter hans ursäkt blev hennes leende lite bredare och hon tittade in i elden, stirrandes nästan blankt in i den.
“Vi behöver fortfarande fatta ett beslut.” Sade hon lugnt och hämtade lutan tillbaka in i famnen sin. Hon provade strängarna lite en kort stund och roterade haren ovanför elden. Hon såg mot Silje och sedan mot Ivar.
“Jag förstår om ni vill vänta med ett beslut, nu när allt har lugnat ner sig igen, men det vill inte jag. Vi är närmare berget än någonsin, men det känns fel att gå österut när väst har sådana problem.” Hennes röst var fullständigt avslappnad, hennes fingrar plingade lite på strängarna och hennes blick vilade mot elden.
-
Silje såg mot båda sina vänner och log lätt när hon såg på dom. Hon såg sen mot elden igen och petade i den med en pinne
– Ja, det kan vi göra, dom kanske kan avvara några hästar annars får vi leta vidare sa hon
Hon vände sen blicken till Katla och nickade– Jag förstår hur du menar, och jag känner samma sak, Visst det är en risk att vända, men jag kommer aldrig låta något hända er två, jag tar hellre skadan själv före det sa hon
– Men det är även en risk att fortsätta, vi vet inte hur illa det hinner bli i väst innan vi är framme och klara hos völvorna sa hon sedan
Siljes blick vilade på katla, och gick sen till Ivar -
Han tittade ut över floden samtidigt som han drog iväg i sina funderingar om hur de skulle ta sig till väst snabbt. Det var väl med hästar, tänkte han och nickade medhållande när Silje tyckte att iden lät bra. Det fanns alltid någon lösning att byta mot hästar.. Han såg upp mot himlen som var väldigt klar och solen sken. Solen värmde hans ansikte men luften var kall. Han stannade upp för att vända blicken oförstående mot dem vid elden.
”Har vi inte bestämt oss att bege oss tillbaka?” Han blev förvirrad eftersom de har ju sagt sitt häromkvällen och tog beslutet, även om de bråkade. Eller? Han drog undan handen ur tröjan och slog ut händerna frågande. Vad fanns det att diskutera om nu?
-
“Du borde bli poet Silje, så som du pratar om att inte låta någonting hända oss. Det säger bara en romantiker.” Hon log och roterade haren igen, innan hon såg mot Ivar. Hon blev tyst en kort stund innan hon rätade på sig och satte sin luta åt sidan.
“Det var ett beslut, men det var inte beslutet du hade gjort, Ivar. Jag tycker vi ska vara överens om det här, inte gå på vad majoriteten tycker. Det är ett stort beslut, kanske det största beslutet vi någonsin fattat. Går vi till öst och lyssnar på gudarna, eller går vi till väst och litar på att gudarnas vilja är densamma som vår? Det första riskerar oss att höra någonting vi inte vill, och vi ödslar tid, men det andra innebär att vi kanske aldrig får en chans till, och jag kan inte minnas att vi egentligen är skyldiga Ulfhedna vår lojalitet. ” Hon kunde definitivt argumentera för det ena eller andra, och hon var redo att göra det tills alla punkter var utmattade och de fattade rätt beslut. Det var dock en av hennes nackdelar i nästan alla diskussioner, hon försökte alltid argumentera för perspektivet som var i underläge, vilket har utgjort henne som en väldigt obeslutsam individ.
-
Silje såg på dom båda och nickade lite när hon suttit och sett in i elden och bara lyssnat på allt som sades
– Det igår var inte helt 100 att vi bestämde något, eftersom det vart så.. intensivt prat sa hon lugnt och såg på Ivar och log mot honom
– Men jag står fast vid det jag sa, att jag tycker vi vänder sa hon och såg fortfarande på honom innan hon såg emot Katla och nickade– Jag har alltid gjort så, skyddat er före allt annat sa hon lätt
Hennes blick vändes till elden igen medans hon funderade lite
– Nej, egentligen är vi nog inte det, men våra föräldrar valde dom före Hrafn av en anledning, för att slippa deras hemska styre och för att ge oss en bättre värld att leva i sa hon och såg mot henne igen innan blicken vändes bort
– Även om det kostade dom livet sa hon lågt
You must be logged in to reply to this topic.