Eirik låter sig ledas bort av Arand. Att ngåot är fel med Rune står helt klart även för honom och han litar på Maeves starka magkänsla. Mest arg är han för att hans mor och far fick gå igenom det här. Eirik hade han sörjt på sitt vis, gjorde väl fortfarande men kanske inte i samma grad som de andra. Döden för honom var inte skrämmande, alla skulle de dö en dag och han var säker på att döden inte var slutet utan tvärtom början på något nytt.

blicken fäst vid Arand, en man i hans smak, fåordig, höll sig på sin kant, inte framfusig och framför allt kändes han pålitlig och det var ett gott betyg för att komma från Eirik. ” Nej… inget… inga drömmar eller syner. ” Svarar han korthugget med sin hesa stämma, klipper lätt med blicken utan att ta den ifrån Arand” Något är fel.. varför nu? varför just här? Varför Runa av alla, Rune som inte ens kände Kettils så som familjen gjorde och ändå var det Rune Kettil visade sig för först. ” Så här många ord var det få som fått från Eirik på en och samma gång och när han är klar tystnar han som om han själv är förvånad över att orden kom så lätt och i sådan ström. En aning obekväm med det tar han ett steg bakåt. Klipper med blicken igen, knycker  på nacken likt en falks snabba rörelse.

Låter blicken glida över Rune som just släppt sina vapen och förs bort av fars två hirdmän. ” Något är fel.. ” Säger han återigen, tyst mest för sig själv snarare än till någon av de andra.

“Felet är inte ditt min kung, du har ingenting att be om förlåtselse för. Om något borde ursäkten vara min, hade jag vetat vad jag gjorde hade jag inte gjort någonting.”

Rune sa ingenting mer, utan lät dem ta tag i hans armar och gjorde inget motstånd när de började föra iväg honom. Blickarna från de som inte var så snabba ut ur rummet betraktade honom, många med misstro tydligt i deras blickar.

–

Kettil hade slutat försöka röra sig mot de som talade till honom, och hade slutat försöka med beröring. Han såg tyst på när alla andra talade, hans händer slutna bakom ryggen sin. Hans blick vandrade mellan familjemedlemmarna och slutligen Rune när de ledde bort honom.

“Jag känner ingen oro, mor. Ingen smärta, ingen rädsla, och jag börjar se klart nu, men jag ser ännu inte vad som hände mig, min sista stund är en dimma.” Han talade med en mjuk röst, och medan han pratade gick han ner på knä, och satte sig sedan med benen i kors och händerna avslappnade i sin famn, en meditationsposition vissa i Caras Idhrenin utövade.

“Men jag borde vara arg från vad jag har läst. Arg, förvirrad, rädd … våldsam. Var inte rädda för min skull, jag ska söka efter vad som orsakat min död och se om kunskapen kan befria mig.” Han log varmt mot sin mor och såg upp mot sin far från där han satt. Därefter lät han sin blick passera över sina syskon innan han slutligen slöt sina ögon och helt enkelt satt där på golvet i meditationsposition.

Hon fann ett visst mått av tröst i att Arand trots allt verkade veta vad han skulle göra, för när det kom till magi och förbannelser så kunde hon knappast påstå att hon besatt särskilt mycket kunskap.

”Tack Arand…” Mumlade hon tyst, innan hon skakade på huvudet och gick tillbaka bort till resten av sin familj. Hennes far hade vinkat dit henne och hon hade ju hört hans ord. Trots det så fann hon det svårt att se på Kettil där han satt på golvet. Det var så hon hade velat minnas honom, men allt hon såg framför sig var hur hon funnit honom på golvet i Caras Idhrenin.

”Far… Jag… Arand sade att vi skulle hålla honom lugn. Jag tror inte att jag gör vare sig honom eller er en tjänst genom att berätta mer”, sade hon lågmält när hon åter slöt upp vid sin mors och fars sida. Hon tyckte inte om förändringen hon såg hos honom, den där tröttheten, hur han tycktes se äldre och mindre ut än han annars gjorde. Hon hade alltid funnit styrka i sin far, sett honom som en orubblig trygghet. Nu såg han så… Mänsklig ut. Det högg till i hennes hjärta och hon skakade på huvudet som för att bli av med tankarna innan hon lade en mjuk hand mot sin fars ena arm.
”Hrafns män attackerade mig i natten, men Kettil var klädd för dagen när jag… När jag fann honom”, viskade hon lågmält, och hon behövde inte förtydliga vad hon menade med det. Kettil hade inte dräpts i sömnen, han hade varit vaken när hans banemän tagit sig in i hans rum… Hon hade sett hans sår. Det hade inte varit en snabb död.

Det var mycket som hände nu. För mycket och Ranghildr rynkade lätt på ögonbrynen. Egentligen hade hon inte velat ha någon monsterjägare där, eller den där Yazefin. Det var allt för mycket. Kunde det inte enbart vara familjen?

Hon sträckte på sig, som för att försöka bygga upp fasaden som hon hade släppt precis inför alla. Bara tanken fick henne att rysa av obehag. Hon korsade sina armar och lät blicken vandra mellan de samlade.

.

Inte långt efter att Yazefin kom in med vakterna, dök även Ziyaté upp. Rakryggad och elegant, nästan på gränsen till nonchalant. Hon såg sig vaksamt omkring och såg hur salen hade tömts på folk och en rysning gick igenom henne. Att vara i centrum var ingenting som hon önskade.

“Vad… har hänt här?” frågade hon, lite spelat förvirrat och höll sin hand på en kniv som var gömd under hennes klänning som hon bar.

Eirik står kvar, ser på medan Arand slår sig ned, slår dövörat till för Kettils ord och står kvar en bit från resten av familjen, tyst och med gula ögon betraktande. Han vet inte vad han ska tro men att låta sig bevekas, påverkas av en ande som… han anade inte alls var på riktigt, snarare ett elakt spratt, en illusion låg inte för honom. Därför röjer hans ansikte inga som helst känslor annat än hårdhet och avsky inför det som sker.

Vid mörkeralvernas entré hårdnar Eiriks blick och vänds med skarpa ögon mot dem båda, vaksam, avvaktande men spänd.

Fëani som varit på väg att lämna salen då det som sker därinne inte är för henne att bevittna stannar dock upp när mörkeralverna kommer in igen. Efter samtalet med Arand och det hon sett nu känner hon sig inte alls lika säker längre på om det är klokt att lita på mörkeralvinnan. Hade hon varit för snabb i att avslöja sig? Skulle misstaget stå henne dyrt? Hon blir kvar i salen, ståendes vid väggen vid högsätet där hon samtalat med Audgisil innan avbrottet. Tyst, vill inte störa men vill heller inte missa något. Blicken vilar vid mörkeralverna, iakttar även hon likt Eirik minsta lilla skiftning.

Hon gillade inte att behöva berätta för sina föräldrar om omständigheterna kring Kettils död, men hon såg inte mycket annat till val… Den enda trösten var att hon skulle ta bilden av Kettils kropp med sig in i graven och på så vis bespara sina stackars föräldrar den sorgen.

När Ziyate och Yazfein klev in i rummet spände hon käken en aning men skickade likväl en snabb blick mot Yazfein, nästan varnande. Hur hennes far visste det han visste var omöjligt att säga, men han var som bekant inte dum, även om hon i detta fall nästan hade önskat det. Till och med Asgeir verkade ha plockat upp på misstänksamheten, men hans blick verkade framförallt fäst på Ziyaté, vilket förstås var en liten tröst.

”Arand vet vad vi ska göra…” Mumlade hon tyst, nästan ohörbart, kanske mest för sig själv, men också för att lugna den vrede hon förnam hos sin far.

Lite förvånat höjde Ziyaté på sitt ena smala ögonbryn för att låta blicken vandra mellan de som stod där. Låta sig ta in scenen och samla så mycket information som möjligt. Det var inte svårt att se familjens ilska, sorg och… nästan desperata sätt att få det hela i ordning igen. Det var nästan patetiskt. Fast vad gjorde man inte för kärlek och… familj?

“Svärd, gift och kastknivar är det som jag dödar med och att ta folk tillbaka ifrån döden, är inte något som jag roar mig med.” sa hon simpelt, nästan nonchalant för att låta blicken vila lite roat mot Yazefin. Det var inte svårt att se att Istilwys hade varit uttråkad och hon hummade lite lätt.

“Det här är… en annans verk. Runes kropp tillhörde inte Rune, för att vara ärlig är jag inte säker på om han är mer än ett skal för en av Lloths inre cirkel. En överprästinna, vid namn Istilwys.” sa hon med ett litet hummande och såg sig omkring och skakade på huvudet åt det hela.

“Små detaljer som ni kanske skulle lagt märke till, tviveln i honom…” fortsatte hon och sedan vände hon blicken mot Arand med ett svagt leende.

Vart var Arand? Kunde han inte skynda sig? Nog för att Kettil såg lugn ut där han satt på golvet, men det kunde förändras när som helst, om nu det där verkligen var Kettil…

Nästan obemärkt drog hon sig lite närmre sin far när mörkeralven tog till orda, och när hennes misstankar så simpelt bekräftades av kvinnan så kunde hon inte låta bli att frusta lite roat. Hon hade känt på sig att något var fel med Rune, men det här…

”Hon glömde ingenting, bror. Utan tvekan är hon och Rune här för att så osämja och rädsla. Vi borde avrätta henne, och Rune, innan de hinner orsaka mer skada”, sade hon hårt och lade armarna i kors framför sig.

Kettil öppnade sina ögon och såg på de omkring honom. Han satt tyst till en början och verkade bara lyssna, innan han slutligen med en frustrerad röst avbröt gruppen.

“Jag är den som dog och verkar vara minst irriterad av alla! Sluta bråka, låt bli prat om avrättning och skärp till er! Ta handling istället! Hämta Rune, ställ honom till svars, håll svartalven, invänta Arand och utred! Vi löser det här men bara som en familj och som ledare!” Han fnyste till irriterat och luften omkring honom blev lite svalare efter att han börjat prata.

“Min meditation gav ingenting om min död, men jag är klar nog i sinnet att förstå att för att mitt sinneslugn och klarhet tyder på att den här … Istilwys?” Han stannade upp för ett ögonblick och såg mot svartalven Ziyaté för att se om han fick namnet och uttalet rätt. “… att hon är mäktig. Från vad jag lärt mig om magi, bind hennes händer och täck hennes mun. Rune får sin talan när Arand har fått sin. Vi behöver utgå från att det inte är den här svartalven inför oss som är skyldig, eller så hade hon inte kommit när kallad.”