Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 98 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det hade trots allt inte gått riktigt så smidigt som hon hade förväntat sig. Hon hade hoppats på att kunna ha ihjäl Arlin redan på skeppet från Karm, men ödet hade haft andra planer, så hon fick hoppas på att den täta, Kaldrländska skogen gjorde jobbet lika bra. Hon hade sett till att dra ned pojkens kropp mellan ett par stenar i en djup svacka, väl gömd från stigen där de ridit. Blodet hade hon inte kunnat göra något åt, men med lite tur så skulle det täckas över snart nog.

     

    Att rida tillbaka med Nilla till Tinderstad hade inte varit några problem, särskilt inte när hon hade två hästar. Hon hade bytt utseende igen innan de red in i staden och efter att ha bundit Nillas händer så hade hon hyrt en plats på ett nytt skepp med en ny besättning och begett sig tillbaka till Celeras, tillbaka till sin uppdragsgivare.

     

    De var framme vid huset lagom till att mörkret hade börjat falla, och för en gångs skull så såg ”Iris” faktiskt ut som sig själv igen. Det långa, nästan vita håret hade hon snurrat upp i en knut på huvudet och kläderna hon burit under färden till Kaldrland var bytta mot en mörkare, mer smickrande utstyrsel. Hon såg helt enkelt ut som en helt ny människa när hon höjde ena handen för att hårt knacka på husets ytterdörr.

    ”Se det från den ljusa sidan, Nilla, ni slipper i alla fall det kalla klimatet”, sade hon med ett leende medan hon väntade på att bli insläppt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla hade fläckar av Arlins blod på sin klänning och var efter den långa resan tillbaka smutsig, utan att ens ha brytt sig om det alls. Hon hade inte dragit en hand genom håret för att lätta på tovorna, inte gjort ett försök till att tvätta av sig vilket betydde att hon vid det här laget luktade som något gammalt. Såg mer ut som en lortig gammal häxa en skönheten hon egentligen var vid det här laget. Hade hon blivit tillsagd att fixa i ordning sig så hade hon totalt ignorerat det hela, hade ignorerat både mat och dryck med för den delen vilket betydde att det ända hon fått i sig var det lilla Iris hade lyckats TVINGA i henne. Så hon var smalare än någonsin som salt i såret på hennes närvarande yttre stadie.

    Hade hon sagt ett ord över huvudtaget? Nej det hade hon inte. Hon var trasig och ville bara dö, det var en simpel beskrivning på hur hon mådde. Tårarna hade kommit varje natt och det var få nätter som hon ens sovit vilket lämnat hennes smutsiga ansikte utmärglat med tydliga ringar under hennes ögon. Man kunde även se hur hon gråtit med tanke på att hon inte fixat till sig över huvud taget så ränderna var tydliga över smutsen.

    Vid “Iris” ord sa hon inget, kollade inte ens upp. Om ärligheten skulle fram var det ett rent under att “Iris” ens hade fått upp henne på hästen med tanke på att hon inte hjälpt till överhuvudtaget. Ingenting hon gjorde var direkt till någon hjälp för Arlins mördare, det var som att släpa runt på en smutsig docka helt enkelt.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Huset som de knackat på hos var stort och beläget i en trevligare del av den regniga och annars ganska otrevliga staden. Det vittnade om att dess boende var åt det mer beställda hållet. Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades och en tjänstekvinna i medelåldern stack ut näsan. Hennes blick gick från den vithåriga kvinnan till den urmagrade och smutsiga flickan vid hennes sida. För ett ögonblick såg hon alldeles förskräckt ut och gapade stumt. Så fann hon sig igen och sänkte blicken och öppnade dörren helt för dem båda.

    “Ni har varit högst efterlängtad,” sa hon kort då hon stängde dörren bakom dem och gjorde en gest längst korridoren “Följ med mig”. Med en medlidande blick passerade hon dem båda och ledde vägen genom korridoren som var sparsamt upplyst. De anlände till ett sällskapsrum som var betydligt mer upplyst och med luften tung av tobaksrök. Kvinnan stannade vid ingången.
    “Herrn, ni har besök-… en leverans” hon ändrade sig i sista stund och ställde sig sedan in till väggen så de två kunde stiga in i rummet.

    Vid ett skrivbord placerat intill en soffgrupp satt en man i femtioårsåldern och rökte en pipa medan han bläddrade igenom olika dokument. Han höjde de ljusa och kalla ögonen lite ointresserat. En chockade blinkning var den enda förändringen i hans min som syntes då han såg från flickan till den vithåriga kvinnan. Han rätade på sig där han satt och sänkte pipan till sitt askfat.
    “Moira antar jag?” långsamt resta han sig och blicken gick från Moira till den smutsiga flickan. Han hade inte sett sin systerdotter sedan hon var tio år. Ett glädjelöst och matt leende anades i hans mungipor och hans axlar sänktes då han andades ut. “Nilla…”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Nillas tystnad verkade inte besvära henne, faktum var att hon under resans gång inte varit blyg med att hålla konversationer mer eller mindre med sig själv, även om hon nog hade funnit det underhållande om Nilla faktiskt hade svarat. En liten del av henne tyckte kanske lite synd om flickan men hon gav inget sken av det utåt, mer än att hon hade tvingat henne att äta med jämna mellanrum för att hon inte skulle svälta ihjäl innan de ens kom fram.

     

    Men nu var de slutligen framme och hon blev mött av en medelålders kvinna som öppnade dörren, en dörr som Moira klämde sig förbi så fort hon kunde. Hon knuffade Nilla framför sig medan hon såg sig om i det fint dekorerade huset och klickade gillande med tungan.

     

    När de klev in i sällskapsrummet så lät hon sin ljusa blick landa på mannen som satt bakom skrivbordet och nickade bekräftande.

    ”Densamma”, svarade hon med ett leende innan hon drog fram en dolk, samma dolk som hon skurit halsen av Arlin med, och skar av repen som band Nillas händer.

    ”Och med er systerdotter, som utlovat”, tillade hon nöjt.

    • This reply was modified 3 år, 2 månader sedan by Maeve.
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla vart knuffad framåt och följde nästan ledlöst med i knuffarna då hon varken hade energi eller lust att ens gå ordentligt, kände det som att hennes liv var förlorat ända sedan Arlin mist livet och ville inte något mer. Hon kände hur hela hennes kropp gav vika och även om hon visste att Arlin skulle ha velat att hon skulle fortsätta att leva ett gott liv så fanns det inte ens en gnista inom henne för det. Virket var förstört och blötlagt, om det någonsin skulle torka för att ens duga till en låga var tvivelaktigt. Hennes vanliga, drömmande stadie var borta då det kändes som om det inte längre fanns utrymme för glada drömmar i hennes liv. Hon hade nog inte för en sekund sett någon skugga av en dröm sedan dagen det hänt.

    Hon stod där som en skugga av sitt forna jag då Moira skar henne fri och utöver rycket som det krävdes från Moira’s håll så rörde Nilla sig inte alls. Händerna drog sig inte undan utan befann sig fortfarande som om händerna fortfarande var bundna, löst hängandes framför henne. Hennes blick var fäst mot golvet under hela färden och inte ens hennes morbrors röst fick henne att titta uppåt. Hon såg tomt på samma fläck av golvet sedan sekunden hon nått fram, samma vinkel på huvudet som under så gott som hela resans gång. Hon hörde hans röst som om det fanns en vägg mellan dem, han lät så långt borta, nästan ljudlöst långt borta och även om det skulle ha värmt henne att möta sin morbror igen för första gången på 7 år så fanns inte värmen där. Möjligtvis för att hon inte var dum. Arlins mördare hade fört henne till honom så det var inte allt för svårt att lista ut vad det betydde även med hennes undernärda sinne som hon just nu besatt. Hon befann sig tyst. Hon orkade inte ens höja sin hand så hur skulle hon orka att smälla till honom?

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Man kunde ana en lätt darrning på hans händer då han betraktade Nilla och chocken över hennes tillstånd syntes på hans ansikte för ett ögonblick. Så harklade han till och verkade svälja en envis klump innan han vände blicken till Moira.
    “Som utlovat…” sa han lågt och nickade “…och pojken?” mannen höjde hakan nästan trotsigt vid sina ord som han inte verkade vilja uttala.

    Tjänstekvinnan som lett dem in i huset skruvade lite obekvämt på sig och gick fram till Nilla, rörde lätt vid hennes arm.
    “Kom flicka, jag ska ordna ett varm bad åt dig” sa hon mjukt med vänlig blick, även om den flackade nervöst åt Moiras håll.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Leendet över Moiras läppar var alldeles för genuint för situationen, och när tjänstekvinnan som lett dem in i rummet flackade med blicken åt hennes håll så såg hon till att möta hennes blick med sin egen. Nervositeten där var bekant, men Moira verkade inte störas av den just för stunden, inte som hon en gång gjort. Istället så lät hon blicken som hastigast landa på Nilla, innan hon gav sitt svar till mannen som var hennes morbror.

    ”Pojken är död. Jag hann dessvärre inte ha ihjäl honom innan vi nådde Kaldrland, men jag tryckte in hans kropp i ett stenröse i en svacka i skogen. Han lär inte bli återfunnen, i alla fall inte av någon människa. Djuren kanske får tag på honom, men det löser ju fler problem än det skapar”, svarade hon muntert innan hon stoppade tillbaka dolken i sitt bälte och knäppte sina smala händer framför sig där hon stod.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla hade inte lämnat chocken status sedan dagen allt hade raserat i hennes liv och det verkade inte finnas något spår av att chocken skulle lägga sig heller. Då den vänliga tjänstekvinnan försiktigt la sin hand på henne så ryckte hon inte ens till utan stod lika livlöst på samma sätt som innan men började ändå följa med henne då hon började leda henne bort mot ett bad. Detta var ju trots allt inte Moira så det var betydligt enklare att lyssna på vad tjänsteflickan försökte förmedla än vad det var att lyssna på Moira som så gott som dödat henne. Hon hade önskat att hon med skulle blivit dödad men turen verkade vara så långt bort från henne som det var möjligt.

    De hade tagit sig en bit bortåt men var fortfarande inom hörhåll för att höra vad som sades. Hennes krossade hjärta högg till i henne och tårar myllrade upp i hennes ögon medan de tog sig från platsen. Hon gav dock inte ifrån sig några ljud men tårarna började rinna ner för hennes kinder där de gick iväg till badet. Hon hade inte ens trott att hon hade några tårar kvar men det verkade som om hon hade helt fel där. Hennes händer knöt sig så hårt att naglarna skar igenom hennes hy och hon svor till sig själv att om tillfället någonsin skulle anlända så skulle denna Moira få äta upp det hon hade gjort. Tårarna skulle fortsätta hela vägen till badet, i badet för att sedan för tillfället dö ut när hon blev klädd och lämna den smala Nilla med ett dött ansiktsuttryck som en skugga av sitt forna jag.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    En spänning över morbrorns läppar syntes då Moira förklarade hur hon haft ihjäl pojken och han nickade kort. Affärsmässigt knäppte han händerna i varandra framför sig, men det var för att stilla de lätta skakningarna som chocken orsakat honom. Han tog några steg mot en byrå, men verkade komma av sig då tjänstekvinnan ledde bort Nilla och hans blick flackade bort mot dem för ett ögonblick.

    Så verkade han komma på sig och ett ljud som kunnat vara en harkling lämnade honom.
    “Nåväl, jag är tacksam att Nilla kunde föras tillbaka… vid liv. Jag är övertygad att hennes far är det också” morbrodern sträckte lite på sig och vände blicken som hastigast till Moira, sedan höjde han hakan för att se bort mot byrån.
    “Du har utfört uppdraget enligt era villkor” han gick fram till byrån och började fumla med en nyckelknippa han grävde fram ur fickan. Det tog en längre stund än vad han kanske hoppats att hitta rätt nyckel som han sedan låste upp en av lådorna till och drog ut den.

    “Betalningen som utlovat” sa han kort då han lyfte upp ett skrin och ställde ned på byrån. Även detta var låst men denna nyckel fick han fram snabbt och öppnade skrinet i vilket en pung med mynt låg.

    Tjänstekvinnan som lett iväg Nilla ordnade med badet och stannade med henne, dock utan att säga någonting, för att hjälpa Nilla att skrubba rent sig i det varma vattnet.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Antingen missade hon obehaget som hennes kommentar hade skapat, eller så brydde hon sig inte, oavsett vilket så var det med ett leende på läpparna som hon betraktade morbrodern medan han famlade med nycklarna för att låsa upp både byrå och skrin. Betalningen skulle räcka henne länge även om hon lyxade till sin tillvaro, för vad var det egentligen för mening med att leva om hon inte levde gott? Det var i alla fall vad Manfred hade lärt henne.

    ”Hon är ung, hon kommer över det förr eller senare”, sade hon med en avfärdande gest åt hållet dit Nilla försvunnit, men om hon menade det eller inte var svårt att avgöra.  Hennes bleka, lite mjölkiga blick hade dragits till mynten och hon stack ut en smal, senig hand för att lyfta upp den, känna på vikten och sedan stoppa den innanför sin tunika med en gillande nick åt morbroderns håll. Hon såg ut som om hon var på väg att lämna rummet, men hejdade sig och klickade åter med tungan.

    ”Berätta för flickans far det jag berättade för er om pojkens död när ni får tillfälle till det, och om det skulle visa sig bli problem med pojkens familj… Så står jag gärna till förfogande igen”, tillade hon med ett nöjt leende innan hon nickade kort som farväl, vände på klacken och försvann ut samma väg som hon kommit in. Denna gång betydligt rikare.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla sa inte ett ord överhuvudtaget och det var knappt att hon ens gjorde ett ordentligt försök till att tvätta av sig smutsen hon hade på sig. Kanske var det därför det tog sådan tid för henne att bli ordentligt ren då hon kände att viljan inte fanns inom henne för någonting alls. Det lilla hon ätit hjälpte ju inte direkt heller att få upp styrkan inom henne och hon fann sig hela tiden önskande att hon bara hade fått dö med Arlin. Det var varken rätt eller rättvist att hon skulle befinna sig i livet fortfarande när hennes bokstavliga liv hade ryckts ifrån henne, vad fanns det egentligen kvar att leva för? Hon skulle tvingas bli bortgift till någon hon inte ens ville ha och antagligen tvingas föda fram barn som om det inte redan hade varit tillräckligt för henne. Allt var slut, bara helt slut inom henne.

    Efter mycket om och men hade hon ändå blivit ren och påklädd en ren, fin klänning i blått. Hon satt i sin eviga tystnad medan tjänsteflickan fixade hennes hår och frågade hon henne något så skulle hon inte få ett svar. Om sanningen skulle fram så visste hon inte ens om hon hade någon röst kvar, hon hade öppnat munnen till ilsket tal med Moira men inget ljud hade lämnat henne . Var hennes röst borta för evigt? Vem visste det, inte visste hon det i alla fall.

    När hon väl var kvar så leddes hon försiktigt till sitt rum, tjänsteflickan verkade tro att hon skulle falla omkull vilken sekund som helst och visst hade hon inte direkt fel i den tron heller. Nilla orkade knappt andas och hennes kropp gjorde otroligt ont. Ja antingen hennes kropp eller mer troligt hennes krossade själ. Snart befann hon sig där med en ångande tallrik med väldoftande mat på skrivbordet i rummet som hon bara blankt såg på. Hon var hungrig men orkade hon egentligen äta?

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Dagarna passerade i tystnad. Huset hade aldrig varit särskilt livat och Nillas bleka uppenbarelse gjorde det inte bättre. Morbrodern hade samma natt som Nilla anlänt skickat bud till sin syster i Kaelred likt hans svåger bokstavligen beordrat.
    “Din kära dotter har återfunnits efter att ha blivit bortrövad av Kaldrlänningen. Hon är hos mig men jag anser hennes hälsa för dålig för att resa. Men frukta inte, hennes liv är inte i fara.”

    När Nilla var tillräckligt stark och pigg igen skulle han nog kunna ordna med en eskort till Kaelred och tillbaka till hennes mor. Men det han inte visste var att Katarina hade andra planer om att föra hem sin dotter snarast möjligast – och det med hjälp av kungahuset.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det var en pompöst klädd prins som red genom Celeras portar den dagen, klädd i den röda rustning han vunnit så många år sedan i den ödesmättade turneringen mot sin syster. Men kunde man kalla det en vinst, då hans far förkunnat Vingas deltagande ogiltigt och således gett vinsten åt honom? Även om rustningen på många vis kändes som en lögn, en känsla som bara förstärkts efter hans nederlag i den senaste turneringen där hon än en gång besegrat honom – och nästintill dödat honom – kunde han inte ta av den. Hans titel och hans plikter krävde att han representerade sitt hus och sitt land.

    Under veckorna som gått hade han repat sig, och även om han inte ännu fått hela sin flexibilitet tillbaka behövde han inte längre stöd av kryckor eller andra medel för att kunna stå och gå normalt. Ritten hade dock dragit på hans krafter, och gjort honom irriterad och hård. Men han försökte hålla sin ilska inom sig.

    Han utgjorde en fin bild där han red genom staden, Kaelreds rödhåriga stiliga prins, med ett enoturage av uppstoppade unga män som trodde för mycket om sig själva, som spenderade allt för mycket tid framför spegeln för att se bra ut. Hans lojala vänner, de flesta av dem av adlig börd som knappast förtjänat sina titlar genom strid utan snarare genom arv, pengaväxling och mutor. Trots allt, kunde ju inte vanligt folk vara bättre än dem och således måste de, så klart, vara i befäl. Deras uniformer och rustningar blänkte, och var av mer ornamental natur, snarare än praktisk. Men de utgjorde givetvis en slående bild, och drog till sig blickar med drakens flagga och självaste drakriddaren i spetsen.

    Kael hade inte varit i Celeras på flera år, och staden var alltid ett kaos i hans ögon. Hur man kunde bo där förstod han inte, och än mindre hur man navigerade i den. Efter en barsk konversation med en vakt fick han i alla fall riktlinjer för vart de skulle ta sig, och efter några små missöden kunde dundrande hovar från de mäktiga krigshästarna höras utanför hemmet där Nilla och hennes morbror befann sig i. Varför han behövde resa så långt för att hämta sin trolovade förstod han inte, men hans bror hade gjort det klart för honom att det var ända sättet att bevara deras heder under den rådande situationen. Kaels vänner såg sig omkring med varierande grader av avsmak, men en av dem steg ned och knackade barskt på dörren och förkunnade i en hög och pompös ton.
    ‘Hans höghet, Kael av hus Gérin, Kaelreds drakriddare och beskyddare! Öppna dörren omedelbart!’
    Kael himlade något med ögonen, men höjde hakan något och satt kvar på sin häst. Spektaklet drog till sig en hel del blickar.

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla mådde bedrövligt och det var väll inte allt för svårt att förstå varför eller hur? Varje gång hon slöt ögonen för att sova så såg hon Arlins liv rinna ut framför ögonen vilket försatt henne i gråt vilket kunde höras om man gick förbi hennes dörr så gått som jämnt. Tjänsteflickan kom in till och från i försök att muntra upp henne men kom i början inte så långt men efter ett antal dagar så började små svar lämna Nilla i alla fall då chocken smått hade börjat lägga sig inom henne. Självfallet var hon otroligt deprimerad och ledsen över allt som skett men åtminstone kunde hon i alla fall frammana små ord nu efter händelseförloppet och trauman hon gått igenom. Det hjälpte dock inte att hon var säker på att hennes liv redan var slut nu dock då hon kände att inget mera någonsin skulle betyda något för henne. Vad var poängen nu? Ingen om man frågade Nilla.

    Hon satt i matsalen under sin nu kända tystnad och petade lite på sin mat hon hade på tallriken framför sig med blicken fäst på ett salladsblad. Hennes morbror satt vid bordet med självfallet men de satt under tystnad då hon inte direkt sagt ett ord till någon förutom tjänsteflickan under tiden hon befunnit sig här. Skulle han fråga henne något så skulle hon som max skaka på huvudet eller kanske nicka men inte mer än det. Hon visste trots allt inte vem i familjen som var skyldig till det hela men åtminstone visste hon att det var någon trots allt. Det fanns ingen hon längre kunde lita på helt enkelt.

    Snart hördes ett bultande på porten och den pompösa tonen som meddelade att prinsen hade anlänt vilket fick Nillas tarmar att vrida sig aningen inom henne. Hon hade gillat prinsens personlighet när de träffats men vad gjorde han här? Tjänstefolket rusade iväg för att öppna porten för det kungliga anländandet medan Nilla la ner sin gaffel på bordet igen, lättad att inte behöva fortsätta att äta då hon helt enkelt fortfarande inte hade någon aptit att tala om. Vad skulle hon göra nu? Tjänsteflickan som fått henne att uttala ett par ord hjälpte henne upp på fötter med tanke på att hon inte direkt kände sig villig till det alls och en mjuk suck lämnade Nilla då hon forslades mot ankomstplatsen. Hon hade fått tillbaka en någorlunda hälsosam kroppsbyggnad igen men var fortfarande väldigt smal men åtminstone var hon i alla fall både ren och vacker till skillnad från hennes resa till denna platsen. Hon var för dagen klädd i en ljust grön klänning med håret utsläppt där hon skyndades till platsen för att hälsa på prinsen. Hon ställde sig någon halvmeter bredvid sin morbror medan eskorten leddes in till salen och vid åsynen av den stilige Kael så neg hon fint till hälsning åt honom även om lusten inte direkt fanns där. Trots allt så var det nog i alla fall inte hans fel..

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Kael steg av sin häst då sällskapet närmade sig för att möta dem, hans blick for till morbrodern och gav honom en enkel nickning – trots allt krävde hans titel inte mer än så. Men han höll sig i alla fall hövlig, och lugn, inte nedvärderande. Åtminstone försökte han. Om inte för mannens skull så för Nillas skull. Hans sällskap däremot gav varandra blickar och verkade inte helt övertygade om situationen. Hans blick for över Nilla, hans blivande fru. Tanken var fortfarande märklig, och han kände inte att de hade något speciellt band, trots allt hade de bara träffat flyktigt och hon var en väldigt ung flicka. En ung flicka som sprungit iväg med kaldrländaren.

    Kael hade egentligen aldrig haft något emot Arlin, trots allt hade den unge mannen gett hans brorsdotter, prinsessan Tirrin, sin vänskap då de flesta ignorerade henne. Något den unga flickan behövt, och något som tog bort Kaels dåliga samvete om hur hans bror hanterade flickan och hur lite tid han själv spenderade med henne. Även om han inte kände något speciellt band med Nilla kände han ändå en ilska inom sig då han tänkte på hennes rymning.

    Det var respektlöst och vanhedrande mot honom och hans familj. Vem trodde att hon var, som sprang ifrån honom? Hon borde vara glad över att blivit matchad med honom! Kael fick bara hoppas att hon hade gjort det motvilligt. Ändå kunde han inte undvika att känna en uns av sympati för flickan, hon såg trots allt ut som om hon varit med om mycket. Undernärd, sorgsen, trött, inte alls samma glans som då han träffat henne alla veckor sedan då hon varit full med eld och passion, även om hon var en smula försiktig. Vid närmare eftertanke såg det ju nog ut som om hon blivit dåligt behandlad under sin resa, kanske Arlin inte hade varit den belevade unge man han försökt få dem att tro att han var. Så måste det nog vara, beslöt Kael, och gav henne en något sympatisk och medlidande blick. Trots allt var det ingen hemlighet vad män kunde göra med unga flickor då de var ensamma.

    ‘Vänta här.’ uppmanade Kael till sina kompanjoner, trots allt vore det inte bra om de stressade flickan med sin närvaro. Hans närmsta högra hand verkade inte så nöjd att bli utelämnad, trots allt gjorde han och Kael allt tillsammans, även om han och hans lilla entourage av kaptener och löjtnanter och andra viktiga fånar alltid varit en tajt grupp, så hade de två alltid haft en närmare vänskap. Kael tog det inte som något mer än beskyddarskap och broderskap, och klappade sin vän på axeln med ett uppmuntrande leende innan han steg in efter Nilla och hennes morbror.

    ‘Angenämt att se er igen, min dam.’ sa Kael, och svor inombords för sitt ordval. Omständigheterna var inte direkt angenäma eller ideala. Han var trött efter den långa ritten, och ännu hade ingen erbjudit honom ett glas vin!
    ‘Vi, det vill säga min bror konungen, och jag… så klart… var väldigt bekymrade för ert välmående då vi fick reda på att ni blivit bortförd ur Kaelred.’ inte för att hans bror brydde sig något om Nilla, men det handlade ju om att bibehålla de yttre fasaderna, trots allt.
    ‘Var snälla, stå inte på mitt bevåg.’ sa han och gjorde en gest åt stolarna. Nilla såg ju trots ut som om hon skulle kunna säcka ihop vilken sekund som helst. Skulle hon klara av pressen som kom med att vara i högt uppsatt position i Kaelred?

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla kände sig både generad och sorgsen på samma gång där hon stod som det åter fångade lammet hon kände sig som efter sin hoppfyllda flykt med Arlin. En glad resa som slutat i tårar och depression så Moira tagit hans liv och tvingat henne tillbaka till det politiska maktspelet som hennes föräldrar befann sig i. Nilla hade inte fått mer en ett par veckors frihet från all politik med lyckan att kunna få bestämma sitt eget livs gång med sin stora kärlek Arlin innan allt förstördes och lämnade henne i detta tomma liv. Gnistan inom henne hade förvandlats till en svag glöd som man inte visste om man skulle kunna rädda eller om den skulle dö i askan som kvarstod. Det var inte så att hon inte gillade Kael som person men hade väll mest sett det som en ny vänskap istället för framtida giftemål, men vad hade hon för val nu? Gifta sig eller dö? Det var väll ungefärligt så det låg till nu eller hur? Genansen kom från att hon var väl medveten om skammen hon skapat genom att fly iväg med Arlin men om ärligheten skulle fram så hade hon inte förväntat sig att vara tillbaka i den här situationen nu.. All fokus hade varit på sitt nya liv trots allt men nu..

    Tjänsteflickan som skyndat iväg till köket för att skaffa en välkomnande dryck till prinsen kom lätt andfådd tillbaka med en oöppnad flaska med vin och en välputsad bägare som hon snabbt, kanske lite klumpigt, ställde ner på bordet för att hälla upp ett glas åt Kael som hon i en bugande gest sedan kom fram och höll fram mot honom. Det var en bit till förrådet trots allt och Nilla var faktiskt rätt imponerad över hur snabbt hon lyckats komma fram med det trots allt. Hon stod där så länge det behövdes; skulle Kael tacka nej så skulle hon gå tillbaka med glaset till bordet och tackade han ja så bugade hon igen innan hon gick bakåt för att ge honom sin plats.

    Nilla stod tyst och fint och lyssnade på Kael’s ord med vanan hon blivit uppfostrad med även om hon inte direkt kände för det. Hon kunde ha levt på andra sidan välden med Arlin nu trots allt så det kändes om möjligt betydligt mycket jobbigare nu än innan då hon visste vilken frihet hon gått miste om. Hon visste mycket väl att artigheterna var just det; artigheter då det var världen hon faktiskt var fast i och hade hon inget vett så skulle hon erkänna att hon faktiskt inte blivit kidnappad mot sin vilja. Dock så var det inte direkt det smartaste att säga vilket fick henne att bara att besvara artighetsfrasen med ett trött litet leende. Då Kael erbjöd henne att sätta sig ner så log hon lite artigt mot honom innan hon förvånansvärt nog faktiskt talade. “Det är ingen fara ers höghet.” Hennes röst var svag och det märktes att hon knappt talat alls de senaste veckorna men hon kände att han suttit tillräckligt för en hel livstid redan. Dessutom så ville hon visa honom så mycket respekt hon kunde med tanke på omständigheterna. Hon visste som sagt inte alls om hon ens ville fortsätta med sitt liv efter allt som hänt men när hon fortfarande inte ens själv visste det så var det bäst att leva tills vidare. Vad skulle hon ens säga? Säkerligen mer artighetsfraser vilket var det hon fick göra. “Jag hoppas din resa inte var allt för jobbig?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Kael kunde så klart inte veta vilken strid flickan stred inuti sitt sinne, men på något plan kunde han ana att det var mycket som rörde sig i hennes huvud. Det verkade som om tiden rörde sig långsamt i hennes omgivning, och den stilige prinsen såg lite bekymrad ut. Han sträckte sig efter vinglaset utan att se på tjänsteflickan utan fokuserade istället på Nilla. Han log svagt, kanske lite uppmuntrande, över hennes ord. Trots allt talade hon, så åtminstone var hon inte helt bortom hjälp vilket var en lättnad.
    ‘Åh, det var inget.’ sa han avvisande, på det viset som sade att det så klart varit besvärligt men att han inte gjorde en större sak av det.

    ‘Lite stel ännu efter min… olycka… vid turneringen, förstår ni.’ förklarade han, trots allt mindes säkert Nilla spektaklet kring hur han fått en lans i halsen, av ingen mindre än hans egna syster. Han ignorerade sällskapet i rummet och satte sig ned med Nilla, som om det bara var de två där.
    ‘Jag har blivit ombedd att eskortera er säkert hem till Kaelred.’ förklarade han, och kanske det var en möjlighet för dem att lära känna varandra lite?
    ‘Om ni känner er redo att resa, alltså.’

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Situationen hon befann sig i var otroligt jobbig för att sätta det lätt men Kael hade alltid varit snäll mot henne till skillnad från så många andra. Ingenting var egentligen hans fel i det hela trots allt och även om det i delar hade varit motvilligt så hade han altid behandlat henne väl oavsett, så hur kunde hon lägga skulden på honom egentligen? Hon visste mycket väl att det var hennes egna familj som ägde skulden till allt det hemska som hade hänt och hon visste även att hon aldrig ville sätta sin fot där igen. Hennes systrar var oskyldiga dock självfallet och det gjorde ont att inse att hennes motvilja till att komma hem igen skulle betyda att hon inte fick träffa dem, men om hon kunde så skulle hon göra allt för att i alla fall hjälpa dem.

    Hennes ansikte ägde inte ett leende men man kunde se att hon beklagade att han fick genomgå detta efter turneringen. Det kändes fortfarande hemskt att hans egna syster åkallat hans smärta, något hon själv antagligen aldrig skulle klara av själv. Hon kunde inte orsaka sina systrar någon smärta, ja förutom det vanliga syskonbråket självfallet men det var ju bara naturligt. “Jag hoppas att det går över snart för dig, tycker inte om tanken på att du är skadad..” Nej det var sant, Kael förtjänade inte smärtan, sant så tyckte hon inte heller att hon själv förtjänande den hjärtkrossande smärtan hon själv kände men det verkade vara en STOR del av livet..

    Vid nämnandet av Kaelred så var det som om någon precis kastat en dolk i magen på henne och sedan sparkat hårt på området, hon ville verkligen inte ta sig tillbaka till Kaelred självfallet, hon ville aldrig sätta en fot nära sitt barndomshem igen om sanningen skulle fram. Det syntes nog på henne med då hon vände ner blicken mot sitt knä och började pilla lite på tyget tillhörande hennes klänning. Vad skulle hon ens säga om saken? Skulle hon lägga fram det ärligt bara sådär? Hon svor mentalt till över att hennes ögon började tåras igen vid den tanken men hon bet ihop och såg tillbaka upp på Kael, ögonen tydligt blanka men åtminstone inte rinnande. “Jag..” Började hon med lätt skakande röst då hon brottades med sorgen inom sig igen och bestämde sig för att ta lite mod till sig för vad spelade det för roll? Hon ville inte till sitt barndomshem igen och hur skulle Kael veta det annars? “Om jag inte är för fräck så skulle jag önska att inte bli tagen tillbaka till mitt hem, att säga att mina känslor för min familj just nu är skakig är att underdriva.. Finns det en chans att vi kan stanna någon annan stans för nu?” Ja han kunde tolka det hur han ville där; antingen att hon inte ville tillbaka dit efter “kidnappandet” som verkade flyta runt i luften eller mordet på hennes “vän” Arlin. Det fanns ett tiotal olika anledningar till varför hon inte skulle vilja ta sig hem igen och oavsett vad han själv trodde om situationen så fanns det logik i det hela.

    “Om det inte är för mycket att be om det vill säga?” Hon kunde ta sig tillbaka till Kaelred men hon ville inte tillbaka hem..

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den unga kvinnan hade så klart varit med om mycket, det kunde Kael inte neka. Även om hennes fråga kanske inte var så passande var han väl tvungen att vara så delikat han kunde. Så överseende han kunde, med hennes delikata känslor. Och det gick ju inte för sig att ta en bruten kvinna till hovet, ifall hon bröt ihop plötsligt inför viktiga personer. Nej, kanske det var bättre att hålla henne borta från offentliga sammanhang en stund tills hon kommit över denne lymmel Arlin. Han gjorde en gest med handen.

    ‘Är ni vänliga och lämnar oss ifred en stund?’ frågade han, och snart satt de två ensamma i rummet. Kael vände sina gröna ögon till henne, och såg henne i ögonen så där som kvinnor brukade tycka om att han gjorde. De flesta åtminstone. Varsamt sträckte han fram sina händer och tog henne i sina.
    ‘Min familj har en villa vid kusten, som vi reser till då vi behöver semester från hovets press.’ sa han.
    ‘Jag är säker på att ni kunde stanna där en stund, om ni önskar, innan ni kom med mig till mitt gods.’ Hans röst var lugn, trots allt var han tvungen att hantera detta så varsamt han kunde.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Det var konstigt det hela för den brutna Nilla. Innan allt detta hade hänt så hade hon kanske inte vågat att säga exakt vad hon tyckte och tänkte med tanke på att hon behövde hålla den där fina uppväxten i tankarna. Det var inte rätt för någon som henne att be om något annat än vad en bokstavlig prins hade sagt men resan med Arlin och synen av hans död hade ruggat upp hennes fasad en aning för att lägga fram det diplomatiskt. Hon må ha förrått sin familj genom att välja att följa sin egen väg i livet men det var ingeting då man satte vad de hade gjort i jämförelse. De hade mördat Arlin, hon hade aldrig själv dödat någon och antagligen aldrig skulle göra det heller. Det var en stor skillnad och respekten hennes mor och far haft förut var borta utan ett spår. Hon ville aldrig behöva befinna sig hos dem igen och om de behövde hjälp i framtiden skulle hon inte sträcka ut en hand, det var i alla fall så hon kände nu. Sina systrar kunde hon hjälpa utan problem dock, de var oskyldiga.

    Deras ögon möttes och hon såg in i den gröna blicken tillhörande Kael efter att personerna lämnat rummet åt dem och bara dem. Det kändes fel för henne som det var just nu och nästan lite obekvämt då det inte var Arlins blick hon fick möta. Kael och hon hade behandlat varandra väl under tiden de känt varandra men det hade aldrig för henne varit på samma sätt som med Arlin, visst var han en trevlig man men hon hade ju inte direkt sett honom mer än så. Prinsen och trevlig liksom.

    Det hon inte helt förväntat sig med sin ärlighet dock var att Kael inte verkade ha några invändningar över situationen och till och med erbjöd henne att stanna i hans familjs villa för att sedan tas till hans gods, inte behöva tas tillbaka till hennes familj. Detta var något som hon inte alls hade förväntat sig och ett förvånat litet “åh..” lämnade henne trots att hon försökte att hålla sig tyst. Varför var han så här snäll mot henne? Som sagt hade han alltid varit trevlig mot henne men det här hade han tekniskt sätt inte behövt gå med på.. Hon stängde munnen en kort stund efter sitt plötslig utlåtande innan hon faktiskt fick fram ett dovt men klart litet leende av tacksamhet. Musklerna kändes otränade men ändå lyckades hon visa sin uppskattning. “Jag.. tackar dig ers höghet.” Hon nickade tacksamt medan hon sa detta, glad över att inte behöva åka tillbaka till barnbenens hem. Hon visste självfallet inget om vad Kael tänkte på eller vad som tvingats på honom eller inte men hittills var han den som verkade tänka på hennes mående efter Arlin självfallet. Tjänsteflickan hade försökt men inte nått fram långt med tanke på Nillas mående och hennes morbror hade mest besvärat varit tyst. Visst hade hon fått mat, hygien och kläder men hon hade inte direkt mått bra, vilket hon självfallet inte gjorde nu heller men åtminstone hade hon börjat prata.

    “Ni måste vara trött från färden, kanske bör ni vila upp er lite innan vi beger oss?” 

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 98 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.