Post has published by Fuchsia
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 82 total)
  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Äsch, bry dig inte om det! Sade hon nedslaget. – Det löser sig alltid för mig. Hon såg på honom med nya skeptiska ögon när han klunkade i sig av innehållet i stopet. Jo, det var nog klokt att gå mer försiktigt fram. Han kunde definitivt ha en egen agenda. Hade hon tur var han bara dum. Vad som vore allra bäst var om hon kunde plantera dess frön hos honom så att det till slut verkade som att det var hans egen idé. Det kunde bli en lång kväll.
    Hon skrattade till när han kallade henne ung, försökte han vara snäll? Hur ung var han själv? Hon lyssnade vidare på hans berättelse. Ännu en tårdrypande berättelse om en tuff uppväxt? Hon ville utropa att alla där inne på den sjaskiga krogen hade haft en tuff uppväxt, men avstod naturligtvis. Om han arbetade henne så gjorde han ett stort misstag i att kopiera hennes strategi att spela på hennes medlidande. Hos henne fanns inget, men hon kunde mycket väl härma ett medlidsamt ansiktsuttryck och gjorde så.
    För hårda uppväxter! Sade hon och lyfte sitt stop i hans paus. När han nämnde sin vän blev hon lite nervös; var detta någon som skulle kunna komma att förstöra hennes planer? Hon fortsatte dock att lyssna utan att låta oron nå hennes ansikte.
    Åh, jag gör lite av ditten och datten, frilansar skulle en kunna säga. Hjälper till här och där, lite som du själv faktiskt. Fast utan lysande händer och mystiska brygder då… Hon log stort med glimten i ögat. Hon hjälpte visst folk – lättade deras tunga fickor och kistor. Hennes leende fortsatte att växa när hon tänkte på att hon kanske äntligen skulle få behålla bytet själv för en gångs skull. Fast kanske hade han rätt? Kanske skulle hon kunna skaffa sig sin egen förmögenhet? Sticka härifrån och utföra sitt värv på en annan plats? Nej, rätt skulle vara rätt – Ucar skulle få vad han förtjänade, liksom hon!

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Inte för att hon visste om det men Luka hade sällan agendor över huvud taget och det var nästan otroligt hur naiv han faktiskt var till och från. Hon hade sagt att det var alldeles för farligt och inte bett om hans hjälp vilket självfallet ledde till att han accepterat hennes ord. Det var liksom så han fungerade, hade hon talat om för honom att hon skulle vilja ha hjälp att få tillbaka sitt arv så hade det gått på annat sätt. Han kunde aldrig låta bli att hjälpa de i nöd trots allt och tog folk på sina ord, för.. varför skulle de ljuga för honom? De hade ju ingen anledning till det, eller hur? Ja det fanns många nackdelar med att vara en sådan person och det var inte direkt första gången som stackars Luka blivit lurad till saker som egentligen inte var så oskyldiga som det talats om.

    Då hon ville skåla för hårda uppväxter så såg han förvånad ut och visste för en sekund inte riktigt varför man skulle skåla över en sådan sak men snart så skrattade han till lätt och höjde sitt stop mot henne. Han hade aldrig trott att han skulle kunna skåla över det som han hade fått genomlida under uppväxten men det fanns kanske alltid en första gång till allt eller hur? “För bättre tider.” Sa han därför glatt då han var så gott som oförmögen till att ljuga innan han tog en till klunk av sin öl. Kunde redan känna hur alkoholen tog sin verkan och gav sig själv en mental notering att ta det lugnare nu. Han var varken van vid att dricka alkohol eller en storväxt man vilket båda var saker man skulle se upp för när man drack. Han skulle antagligen däcka någonstans om han inte var försiktig trots allt och med den tanken så ställde han ner sitt så gott som fyllda stop igen. Var kanske bara 7-8 klunkar som saknades från hans stop.

    Han lyssnade till hennes historia och nickade uppskattande mot vad han fick höra. Han själv hade inte direkt mycket av värde som han ägde då han spenderade så gott som allt han tjänade på att hjälpa andra. Många hade inte råd att betala för hjälpen så mycket togs från hans fickor vilket var en av anledningarna till varför han sovit i ett stall från första början idag. Men han fick det han behövde helt enkelt och skulle han någon gång bli rik så skulle han antagligen inte ändra på något, mer än att han kanske skulle ha en säng att sova i varje natt. “Låter som ett bra sätt att leva sitt liv på om du frågar mig! Jag kan inte tänka mig något viktigare än att hjälpa andra, även om man lider lite själv för det.” Sa han glatt, utstrålade sådan där genuin lycka trots att han så gott som inte ägde mycket alls i sitt liv. Rätt fascinerande faktiskt om man skulle vara ärlig.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yamashita i Sanaka

    I ett hörn på andra sidan lokalen satt en yngre man av tydlig Niraisk härkomst – hans korpsvarta hår var uppsatt i en stram men något tilltufsad knut på huvudet och hans skarpa käke skuggades av ett par dagars skäggstubb. Han sörplade i sig av fisksoppan han beställt och betraktade skådespelet på håll. Han hade sett det förr och han blev alltid lika besvärad – det fanns inga gränser för ohederligheten i den här staden. Han hörde inte allt som sades, men det var tydligt att den ljuse unge mannen på något sätt var på väg att bli bedragen. Ju mer han betraktade dem, desto mer bekymrad blev hans blick. Det var en god fisksoppa, gud vet att det var svårt att få tag på en god fisksoppa i detta land, men nu började han tappa aptiten. Det var något med den unge mannens klara och rena blick som berörde honom.

    Yama hade lärt sig att i den här staden lade man sig inte i andras affärer, men nu började det att försiktigt sjuda i hans bröst, han stod inte riktigt ut, han vred på sig – han borde göra något… Hans tankar var förstås ovärdiga en munk av Sei och han brottades med känslan av att ännu en gång misslyckats med att styra dem åt ett stillsammare tillstånd. Han blundade och tog ett djupt andetag, lutade sig tillbaka i stolen och försökte finna en plats i sitt sinne som var tomt och fridfullt.

    Men var det verkligen värdigt att stilla se på när denna orättvisa utspelade sig mitt framför hans ögon? När han visste att han hade makten att sätta stopp för den?

    Han såg upp igen och betraktade kvinnan närmare – kunde inte den unge mannen själv se vad denna ärrade och sjaskiga person var för en typ? Hon såg sig nervöst omkring som om hon vore jagad och ändå verkade det som att hon desperat försökte ställa sig in hos honom. Nu började han dessutom se en smula berusad ut!

    Yama sköt långsamt men bestämt ut stolen med händerna lagda spänt på bordet och reste sig. Han var reslig och hade breda axlar som framhävdes av den mörkblå korta typ av Niraisk kimono han bar. Han visste mycket väl vilket intryck han kunde ge, han kunde vara nog så intimiderande bara han ville. Hans blick var vanligtvis outgrundlig och avslöjade inte mycket av vad som skedde inom honom och han visste att använda det till sin fördel.

    Han började röra sig målmedvetet mot de båda på andra sidan rummet, den nu svala fisksoppan lämnade han på bordet bakom sig. Han kom lite snett bakom den bedrägliga kvinnan och lade en grov hand på hennes axel.

    Hur var det här då?

    Hans röst var djup och han hoppades att hans ton skulle säga mer än hans ord till kvinnan. Hans blick mötte först menande kvinnans – jodå, han visste vad hon sysslade med! Sedan förflyttades den till den unge ljuse mannen. På nära håll slogs Yama av hans klara blick, det var något så rent där att han var tvungen att vända ned blicken och försöka fokusera på kvinnan igen.

    Ferin noterade att Luka redan verkade bli lite glansig på ögonen av drycken – det kunde hon sannerligen använda till sin fördel. Hon log rävaktigt och nickade bara åt det Luka sa.

    Då kände hon handen, greppet var hårt om hennes magra axel och hon stelnade till. Hon mötte den främmande mannens blick och förstod genast att spelet var slut. Hon släppte inte minen, hon behöll med viss möda leendet och svarade obekymrat.

    Åh, jag och min vän här satt bara och pratade lite. Men… Hon sträckte lite trött på sig för att skaka av sig handen från axeln. Den okände gav henne uppenbarligen en chans att lämna situationen fredligt och hon tänkte ta den, men inte utan att markera att hon ogillade hans grova handlag. – Men det börjar nog bli dags för mig att dra mig tillbaka… Hon såg på Luka och log. – Tackar hjärtligast för hjälpen idag! Hon klappade sig på sidan där han läkt hennes dödliga sår och reste sig. Hon ville därifrån innan mannen bestämde sig för att ändra sin lugna hållning till situationen. – Vi ses kanske i krokarna, Luka! Kanske kan vi göra affärer en annan gång. Hon blinkade åt Luka och log snett upp mot mannen som var mer än ett huvud längre än henne. Det sista sa hon mest för att reta honom – det var tydligt att han hade någon sorts äcklig “moralisk kompass” som fått honom att bryta in i hennes affärer.

    Ferin rörde sig med kvicka steg ut ur lokalen och kvar stod Yama. Han följde henne med blicken och när hon gått vände han sig tillbaka till den unge mannen som satt kvar vid bordet. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av händerna, så han satte dem i bältet. Han var glad att konversationen gått så snabbt och smärtfritt, men nu blev han plötsligt obekväm inför mannen vid bordet. Mållös försökte han att hitta någonstans att fästa sin blick som inte var direkt på honom, men ändå inte verkade nonchalant. Han misslyckades och flackade med blicken.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka, aningslös och små-berusad hade inte märkt att konversationen snart skulle få ett slut med Ferin då den långe mannen närmade sig deras bord bakom honom. Jisses han hade valt rätt då han nu kände att han började bli varm i hela kroppen, trots att det antagligen var samma temperatur här inne som innan. Det var bra att han inte drack mer med andra ord då han hade en tålighet för alkohol likt ett barn, han drack ju sällan alkohol utöver sådana här tillfällen där han kände att det skulle bli mer oartigt att tacka nej, så kroppen visste nog inte vad den skulle göra med bruset ännu. Jösses, vad varmt det var! Han höjde stopet och låtsades ta en till klunk även om läpparna var tight förseglade för att vara säker på att ingen mera alkohol skulle sväljas. Han tänkte att det inte skulle vara lika otrevligt om hon i alla fall trodde att han fortsatte att dricka med henne, speciellt då han faktiskt bjudit henne på en runda. Sedan att hon tagit det största, tillgängliga stopen var ju en annan sak. Han vände blicken till stopet medan han ställde ner det på bordet igen och fann sig smått fascinerad att han ens orkade lyfta det!

    Sedan dök mannen upp i Luka’s synfält vilket fick honom att titta uppåt på honom både förvirrat och välkomnande utan att egentligen veta varför mannen hade kommit fram, oviss som han själv tenderade att vara, men i vilket fall som helst så hade han inget emot mer sällskap! Luka älskade att träffa nya personer trots allt och undrade vad denna mannens historia var. Luka blinkade lite förvirrat till då mannen la sin hand över Ferin’s axel och med sin mörka röst frågade hur läget var med dem. Andra skulle kanske bli oroade över en mystisk man som kom fram till dem men Luka kände inget hot alls, visst var det sällan han kände sig hotad i allmänhet men denna mannen skrämde honom inte alls vilket fick honom att bryta ut i sitt genuina, glada leende som nästan verkade lysa upp hela krogen de befann sig i. Clueless liksom tittade han från den ene till den andre innan han åter blinkade till lite förvånat då Ferin redan tackade för sig utan att ens dricka klart sitt stop, hon kändes inte riktigt som den typen av kvinna som övergav ett stop, var det något han missade? Då hon tackade så hjärtligt log han bara på sitt genuint snälla sätt och höjde en hand i luften för att vinka ut henne. “Det var väldigt trevligt att träffa dig, Ferin! Ta hand om dig och var försiktig i mörkret!” Sa han då hon verkade ha bråttom ut och tittade då lite betänksamt tillbaka på mannen som räddat hans skinn utan att han ens själv visste om detta.

    Mannen verkade lite nervös där han stod aningen stelt framför honom med händerna i bältet och det var nästan så man kunde se hur Luka väldigt smått tippade huvudet lite på sne medan han tänkte. Det tog bara någon sekund innan han brast ut i ett välkomnande leende, som sagt; inget med mannen skrämde honom hittills i alla fall. “Hallå, vill du göra mig sällskap?” Frågade han därför glatt, i hopp om att mannen skulle slappna av lite. Luka hade ju trots allt redan blivit väckt av Ferin och därför var han pigg just nu, så bråttom att krypa ner i höt hade han inte. “Mitt namn är Luka, vad heter du?” Han vart nästan lite generad över att vara aningen onykter då han träffade nya personer då han visste vad som kunde ske. Han var även mer glad som full (om möjligt) och tenderade att skämma ut sig lättare vilket fick honom att dagen efter ångra hela sina existens en stund. Det var som om det lilla filtret han hade som nykter helt raserade vid öl intag och kunde få honom att bli MYCKET chattrig. Nu måste han försöka hålla lite schack på sig så han inte skrämde iväg den stackars mannen.

    Luka hade ett utseende som stack ut en hel del i vanliga sammanhang. Det bruna håret hade tjocka, kritvita slingor i sig och förgylldes ytligare med de olik formade ögonen. Han hade ofta som barn blivit mobbad just för detta då det sågs som en form av mutation vilket i så gott som alla samhällen inte direkt var en bra sak. Men även om de andra barnen hade mobbat honom så hade han haft det som värst hemma vilket väl dolda, kvarstående ärr talade tydligt om. Det hade gått så långt att inte ens han själv hade kunnat läka skadorna vilket sedan alltid dolts av honom själv. Annars var han en androgyn man och om sanningen skulle fram så kunde han inte ens växa fram ett skägg likt mannen framför honom kunde. Som högst så fick han ett par strån hittills.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yama kom på sig själv och insåg att han inte bara kunde stå där, skulle han bara gå tillbaka och sätta sig nu när gärningen var gjord? Han kanske skulle informera mannen, den här Luka, vilken fara han befunnit sig i i alla fall, bara kort förklara varför han “stört” dem? Han öppnade munnen och skulle precis till att säga något när mannen tilltalade honom istället. Det drog genant i hans ena mungipa när de höll på att tala samtidigt.

    Göra honom sällskap? Han blev lite ställd, han hade inte väntat sig en så rak och direkt inbjudan. Det var som att han bjöd in faran. Yama skulle naturligtvis aldrig röra ett hår på hans huvud, inte oförtjänt i varje fall – men det kunde ju inte Luka veta. Bara det att han så obekymrat bjöd in en stor främmande man att göra honom sällskap gjorde att det klarnade något för honom hur kvinnan hade kunnat nästla sig in hos honom.

    Han kanske borde göra honom sällskap. Han betraktade kort Luka, vad gjorde en så oskuldsfull varelse som han på en sylta som denna? Kanske bedrog han sig? Han kanske inte var så oskyldig som han såg ut. En vag känsla smög sig ändock på och han kunde inte riktigt sätta ord på den, han var nyfiken på honom och samtidigt ängslig för honom. Han var fostrad sedan barnsben, nu senast också under sina år i templet, att värna om sina medmänniskor med finkänslighet. Kanske var det denna åder i honom som talade? Det var ett nobelt credo, men den finkänsliga delen fick han ständigt kämpa med.

    Yama nickade kort och grymtade till svar. Det var inte tänkt att komma ut som en grymtning, det skulle vara något i stil med “tack”. Han harklade sig, drog ut stolen som kvinnan suttit på och satte sig där istället. Han började om.

    Tack… Yamashita… Yama. Han var lite besvärad av avsaknaden av formalitet på denna plats, men han hade som bruk att ta seden dit han kom – och i detta sällskap kändes det inte helt obekvämt av någon anledning. Det ryckte försiktigt i hans mungipor vid insikten, hans axlar sjönk och han tog ett mer avslappnat andetag. Sedan höjde han ett ögonbryn och såg på Luka.

    Förstod du vad den där kvinnan var ute efter?

    Han betraktade honom närmare där i ljuset från lågan på bordet. Hur kunde han le sådär hela tiden? Det var… Outgrundligt…

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Yamashita, Yama. Presenterade mannen sig som och Luka vart glad över att mannen VILLE presentera sig eftersom det verkade finnas en trend här där männen mest bara höll sig till sig själva. Luka visste inte varför men hoppades ändå att de hade det bra i sina liv, en butter utsida betydde ju inte att insidan var av samma natur, det hade han lärt sig sedan länge. Det var nästan ett under att Luka hade klarat sig så pass smärtfritt igenom livet hittills med tanke på hur snäll och öppen han faktiskt var, speciellt i en värld som denna. Han hade befunnit sig i otaliga, farliga situationer i sitt liv men alltid kommit undan så gott som utan en skråma. Kanske var det för hans snälla natur som folk gärna hjälpte honom ur knipor men i vilket fall som helst hade Luka sällan blivit sviken i stunder av nöd. Detta tillfälle verkade ju inte vara så annorlunda heller, även om Luka inte känt till den fara han höll på att befinna sig i.

    Yama satte sig ner och Luka kunde inte hjälpa än att le glatt över sin nya kompanjon och då Yama verkade slappna av lite med så kändes det automatiskt ännu bättre. Luka sköt ifrån sig stopet aningen nu när han var säker på att han inte skulle få ett höjt ögonbryn riktat mot sig från Ferin då han kände att det helt klart skulle vara det bästa draget för tillfället. Annars skulle han säkerligen tuppa av någonstans och vakna upp rånad, det hade ju hänt förr trots allt. Yamashita ställde honom en fråga vilket fick Luka att e lite förvirrad ut vilket bara i sig självt nog var svar på frågan i sig. Han vände blicken från Yama mot dörren som Ferin hade försvunnit ut från lite fundersamt men verkade inte komma till någon större insikt med vad han menade för något. Vände snart tillbaka huvudet mot Yama igen då tankarna olösligt tog slut för närvarande. “Nå.. Hon var skadad så jag helade henne och bjöd henne till en dricka..” Började han lite fundersamt vilket blotta synen av honom var något som skrek oskyldighet och ovisshet över folks sanna natur, i alla fall det flesta folket. “.. Sedan pratade vi mest, hon hade ett problem med sitt arv och jag erbjöd mig att hjälpa henne men hon sa att det var för farligt och sedan kom du hit.” Han gick igenom händelserna medan han funderade men förstod inte riktigt vad Yama menade med sin fråga. Vad hade hon velat egentligen? Den glade Luka bröt ut i ett av sina klassiska, glada leenden igen och tittade nu lite nyfiket på Yama med den blanka men ändå klara, goda blicken. “Jag antar att jag missade något?” Ja han må vara naiv men i alla fall inte dum då han faktiskt antog att det var något han hade missat med hela händelsen i alla fall. Det var trots allt inte ovanligt när det kom till honom att missa saker som var glasklart för andra. Det var nästan lite sorgligt att man kunde säga vad man ville till Luka och han trodde på vad de sa, både lite ledsamt men ändå uppmuntrande att det faktiskt fanns en så pass godhjärtad fläck på världens yta. Kanske lite av en blandning av de elementen?

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yama lyssnade med växande förståelse. Han nickade och väntade på att det skulle gå upp för Luka vad kvinnan hade i kikaren, men insikten verkade inte komma. Han själv må vara övercynisk ibland, men i detta fall var det uppenbart bara på kvinnans beteende och utseende vad som utspelades. Han visste inte om han skulle roas eller förfäras över att Luka inte verkade förstå. Med en milt road blick på ögonen förklarade han kort:

    Åh, hon hade nog fått dig att hjälpa henne i slutändan – och du hade fått ta smällen, blivit syndabock. Det var garanterat ljusskygga affärer hon sysslade med. Hon var definitivt ett proffs. Han såg en smula medlidsamt på honom. – Inte lätt att märka…

    Med en min av avsmak sköt han undan kvinnans stop. Han såg upp på Luka och reflekterade kort över den genuint goda natur han verkade se framför sig. Det var sannerligen en ovanlig förekomst i dessa kvarter, i denna stad, i detta land.

    Så du är helare? Sade han nyfiket. Han förvånade sig själv med att vara så pratsam, så här mycket hade han inte sagt sedan han kommit hit. Det var något med att möta sådan renhet här på denna smutsiga plats.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka lyssnade till vad Yama sa och såg lite förvirrad ut medan han gjorde det. Det var inte så att han var dum, han förstod vad som sades men det han inte förstod var hur någon annan skulle ens tänka så. Han förstod inte varför folk ville utnyttja och göra livet svårare för varandra vilket var just varför han såg så förvirrad ut. Han borde veta bättre med tanke på vilket far han hade haft men i sitt osyldighets tänk så trodde han inte att det skulle finnas många av den typen som hans far hade varit. Det smärtade honom var gång då han fick reda på att det fanns personer med elaka tankar men på ett annat sätt så boostade det även hans vilja att sprida så mycket gott han kunde i världen under sin tid i världen. Det behövde jämnas ut trots allt eller hur? Detta var ett av många tidigare tillfällen som talade om det för honom men han skulle aldrig förstå VARFÖR folk inte tog hand om varandra.

    Han kunde inte mycket mer göra än att ge ifrån sig en liten suck över hans förklaring medan en av hand händer drog undan en slinga hår i från ansiktet på sig själv. “Nå, det är tyvärr inte första gången det sker och jag skulle tvivla på att det är den sista, men jag kommer fortsätta att försöka. Världen behöver lite extra omtanke verkar det som. Önskar bara att jag kunde se vilka som försöker att utnyttja en, kanske skulle man då kunna prata dem igenom situationen.” Jo det var nästan hjärtskärande att höra, speciellt då Luka’s leende efter sucken hade trillat tillbaka på plats igen. Han ville helt enkelt allt och alla väl.

    Vid mannens fråga så sken Luka upp helt igen och nickade till på ett osedvanligt sött sätt. Han var stolt över att kunna hela trots allt då det ofta hjälpte honom i hans livsuppdrag att hjälpa folket, sen fick man ju inte glömma att han var småberusad heller, självfallet. “Jo visst är jag det!” Sa han glatt med den tvefärgade blicken på sin nya kamrat. “Jag kan läka sår, skador och även benbrott men tyvärr har jag inte listat ut hur jag helar sjukdomar, vet faktiskt inte ens om jag ens skulle kunna lära mig det heller vilket är synd. Men ja kommer fortsätta att försöka och tills dess så brygger jag även mediciner för att i alla fall ge folk lite lindrig på sina besvär.” Medan han sa detta så hade han fiskat upp sin packväska för att ta fram en mindre flaska med ett gyllengult innehåll för att sträcka fram den till Yama. Som sagt berusningen gjorde honom sällan skygg. “Denna är rätt simpel, lindrar huvudvärk men tro mig när jag säger att den är den mest använda av mina mediciner.” Jo det verkade ju som att många led av huvudvärk så även om han hade mediciner för infektioner och dylikt så var denna komiskt nog mest användbar.

    Han tittade glatt på Yama på sitt vanliga, smittsamma sätt innan han intresserat skuttade framåt på stolen med blicken fäst i Yamas. “Vad gör du för något? Något spännande yrke du sysslar med?” Frågade han genuint uppmärksam, trots små berusningen. Han ville verkligen veta vad Yama gjorde för något!

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Att hjälpa andra – en av de noblaste dygderna. Utan att han själv märkte det växte ett leende långsamt över hans ansikte allt medan Luka talade om sin syn på världen och sitt kall att hjälpa andra. Det var som att solen långsamt gick upp efter en kall natt och tinade frosten i gräset. Han humade instämmande och nickade uppmuntrande då och då.

    Det måste vara svårt att vara så ocynisk på denna plats, Yama fann att han beundrade Luka för det. Det krävdes styrka, mod och framförallt disciplin och tro på det en gör för att inte bli cynisk och hårdfjällad i denna värld. När Luka pausade lite efter att ha demonstrerat huvudvärkstinkturen lutade sig Yama plötsligt mjukt fram och såg Luka allvarligt i ögonen. – Tvivla aldrig på att du gör skillnad! Du gör nog större skillnad i folks liv än du tror, mer än fysiskt – bara genom att visa medkänsla. Kanske går den där kvinnan härifrån med en förändrad bild av vad hon sysslar med – bara genom att du var villig att hjälpa henne. Han lutade sig något generat tillbaka i stolen igen, förlägen över sitt plötsliga affektiva yttrande. Att träna sin kontroll och disciplin var ju själva anledningen till att han var här.

    Yama log lite snett när Luka frågade honom vad han gjorde. Han visste knappt själv just nu, i detta läge i livet. Han kliade sig lite roat i skäggstubben och tittade ned i bordet. – Jag? Ja, jag har väl inget yrke så… Mer ett kall. Lite som du själv kanske. Han tittade upp på Luka. – Mitt kall är min gud – Sei. På det allmänna språket kallas det att jag är en munk tror jag. Han sträckte lite på sig, hur mycket han än fick kämpa för att finna friden och disciplinen, som var målet, var han ändå dedikerad sitt kall. – Jag bor för tillfället i Sei-templet vid muren några kvarter bort. Jag… Gjorde en liten utflykt för kvällen bara… Han log det där sneda leendet igen, men för en inkännande person var det tydligt att han skämdes något över sin försummelse av sina plikter.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka var så öppen med allt vad han var och inte skygg alls, om inte i sällskap med något farligt men även då var det ovanligt och Yama verkade ju inte det minsta farlig för Luka. Så här satt han glatt, småberusad, och pratade på som om de hade känt varandra sedan barnsben. Yamas tankar var rätt där med; Det verkade så gott som omöjligt att vara så som Luka i denna världen men ändå så satt en sådan glad typ framför Yama. Pratade på om sitt liv som om det var det enklaste man kunde göra och tekniskt sätt för Luka så var det ju just det; Lätt att vara sig själv och inte leva i greppet på lögner.

    Då Yama böjde sig framåt mot honom så lutade även han själv aningen framåt för att intresserat lyssna på vad det var som Yama tänkte säga. Det var trots allt ganska fyllt med folk i baren och han ville inte att Yamas röst skulle dränkas i bakgrundsljudet. Luka kunde inte hjälpa att vittna att Yama var en stilig man men försökte att dölja den tankegången med tanke på att det var en av hans stora osäkerheter i livet; Hur han tyckte att han inte förtjänade att tänka på sådana saker. Dessutom var det inte vanligt i normala sammanhang att det ens skulle bli besvarat så han skämdes nästan att bara erkänna för sig själv att Yama var stilig. Det var svårt att inte bli generad över den tanken och såg man noga på honom kunde man nog till och med se att han var aningen generad för något otydligt. Men han hade ju även alkohol i blodet vilket skulle kunna vara orsaken till hans lätt röda kinder också.

    Han log strax glatt igen och nickade åt Yamas ord då man helt klart kunde hoppas på att man förgyllde livet en aning med sina handlingar. “Man får hoppas!” Sa han därmed lika glatt där han hade sin vikt mot armbågarna som befann sig på bordets yta utan att dra sig tillbaka igen, detta var ett bättre sätt att kunna lyssna på Yama trots allt, speciellt då folket började bli berusade och högljudda runt omkring dem. Gud? Luka hade aldrig riktigt funnit det kallet med tanke på alla olika gudar som fanns, hur skulle man veta vilka som fanns på riktigt liksom? Han hade alltid trott att det fanns något men ville inte riskera att be till någon gud som kanske inte alls fanns, men nyfiken blev han, var detta rätt gud? Hur visste man det? Med tanke på att han själv kunde prata med folk som dött sedan länge sedan så hade han inget tvivel om att ting som gudar fanns.

    “Hur är Sei som gud?” Undrade han därför sedan med ett nyfiket leende på läpparna medan han skuffade fram stolen lite närmare Yama. Genuint intresserad i att höra vad Yama trodde om guden Sei.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Sedan barnsben hade Yama fått höra hur Sei är som gud, han kunde recitera texter århundraden gamla, men ingen av beskrivningarna satte ord på hur Yama faktiskt kände inför sin gud. Han sökte sina egna ord i några ögonblick.

    Sei är solen… Sa han tankfullt och tittade på ljuslågan mellan dem. – Men han är mycket mer än så. Jag ser Sei som ett ljus som strömmar genom allt levande i världen. Mitt kall handlar om att följa det ljuset, som ett löv för vinden. Han skrockade till lite och såg under lugg på Luka. – Men det är inte alltid så lätt och ansträngningslöst som jag skulle önska…

    Yamas blick fastnade vid Lukas olikfärgade ögon. Det var något visst med dem, men det var inte färgen; ingen hade sett på honom sådär förut. En värme spred sig i hans bröst – och inför den en ambivalens. Delvis för att han inte riktigt förstod den, men också delvis för att den kändes bekväm och mjuk. De hade bara utbytt några meningar med varandra och ändå satt han här och delade med sig av sina innersta tankar om sin högst privata tro.

    Han harklade sig plötsligt och skruvade på sig, värmen steg honom i ansiktet. Det måste vara någon slags övertrötthet som började ta ut sin rätt. Solen syntes sällan till i denna stad och hans dygnsrytm hade blivit skev – han var ofta trött men sov sällan. Eller var musten han druckit starkare än krogvärden bedyrat?

    Han fick en knuff i ryggen av en överförfriskad gäst. Yama rynkade knappt märkbart ögonbrynen. Han såg sig om i lokalen. Detta måste vara sista stoppet på krogrundan här i trakten. Det var nu fram mot småtimmarna och den samling människor som hade strömmat till var druckna nog att de stödde sig på varandra och sluddrade högt.

    En nypa frisk luft kanske? Han vände blicken tillbaka till Luka. Kanske skulle han också må bra av lite luft efter det där stopet.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Solen? Luka tittade snabbt upp i taket men vände snart tillbaka blicken igen då han kom på att man inte kunde se solen inomhus.. eller på natten.. Kände sig lite dum över sin dumhet men kanske kunde han skylla det på ölen? Men då han fortsatte att förklara hur han såg Sei så lät det rätt logiskt om man frågade Luka för hur annars skulle han själv kunna läka med ljus om kroppen inte var ljus? Det var vad han trodde dock men visste han? Nej verkligen inte men även själar hade ju sitt ljus med.. Var det egentligen själen eller kroppen han läkte? Det måste väll vara kroppen eftersom det var den som läkte sig? Varför tänkte han ens på allt detta? Han trodde inte han skulle förstå det oavsett hur mycket han tänkte på saken trots allt.

    Vid Yamas yttrande att det inte alltid var lätt så log Luka mjukt mot honom och gav en plötslig nick. “Livet är inte lätt om du frågar mig. Se på mig; jag vart nästan lurad till att hjälpa någon med mörkare avsikter innan du kom till undsättning. Men frågar du mig så händer allt av en anledning; utan att ha träffat Ferin så hade jag inte träffat dig och det skulle ha varit synd om du frågar mig. Så allt hamnar på plats efter vad vi gör, det är i alla fall vad jag tror.” Sa han vänligt och det var säkerligen både fascinerande och skrämmande att höra någon som Luka’s åsikter på livet. Han var genuint god vilket för det mesta visade sig leda till problem.

    Vid knuffen som Yama fick av den alkohol doftande mannen så kunde Luka se att han vart lite besvärad men sa inget om det, log bara tryggt mot honom och vid hans fråga så nickade Luka som svar för att resa sig upp men fick ta tag i bordet för att inte falla ner direkt igen. Jisses, det märktes att han inte var en van drickare. Han höjde ena handen lite skrattande för att visa att det var okej för att sedan föra upp samma hand mot pannan medan han rätade på sig helt. “Förlåt, jag är ingen van dryckes hanterande. Men jag är okej, kom så ta vi lite luft.” Sa han glatt med den där vänliga blicken fäst på Yama medan han började gå utåt, kollandes så Yama följde efter honom, vart skuffad likt en liten boll mellan fyllon där han stannade upp för att se till att Yama kom med men det verkade inte störa honom alls.

    Väl utanför så gav Luka ifrån sig en lättad suck och riktade huvudet mot månen som halvt lös igenom ett par tjocka moln med ett brett leende innan han ände blicken mot sin nya vän. Sorlet från puben blev dämpat efter dörren stängts bakom dem och det var enbart en sovande man lite längre bort på gatan, annars verkade de för närvarande vara själva. “Ahhhh… det var betydligt svalare här ute.” Sa Luka nöjt medan han sträckte lite på sig innan han helt tittade på Yama igen med sitt lilla leende.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yamas snabba reflexer kickade igång när Luka stapplade, han hann sträcka fram en hand, men märkte snabbt att Luka klarade sig och sänkte den. Hans ansiktsuttryck var kontrollerat, outgrundligt, men inom sig funderade han på hur mycket Luka druckit egentligen, var han mer berusad än han först hade uppfattat?

    Han följde och höll sig bakom Luka genom folkmassan, mest för att hålla koll på honom. Han noterade att han var mycket kortare än han själv. Yama bara nickade uppmuntrande när Luka såg efter om han följde med.

    När de kom ut lyckades Yama ge ifrån sig en lättad suck vid exakt samma stund som Luka. Han skrockade djupt och uppsluppet. Han kunde inte kontrollera sig – och det kändes skönt!

    Yama följde med ett leende Lukas blick och fick syn på månen. Det var länge sedan molntäcket hade spruckit upp och att se den stora vita skivan gjorde honom tillfreds.

    I mitt tempel ser vi månen som Seis spegel – när han sover låter han sitt ljus reflekteras på sina skapelser så att vi aldrig ska vara utan honom. Hans ljus är med oss.

    Han tystnade åter generat. Vad var det med denna man som gjorde honom så osäker och samtidigt så säker att han efter bara en kort konversation… Ja, vart skulle de gå? Det skulle kanske visa sig. Han gestikulerade med ett milt leende framåt längs gatan framför dem.

    “Allt hamnar på plats efter vad vi gör.” Han gick en stund i tystnad bredvid sin nyfunna kamrat, funderade på vad han sagt inne på krogen. Han må vara berusad, men det fanns sanning i hans ord – som Yama såg på det.

    Jag tror också det är så… Så som du sa där inne… Att Sei styr vårt öde efter det vi gör – på så sätt kan vi kontrollera Seis ljus. Yama insåg att det lät diffust och abstrakt. Han kämpade för att hitta rätt ord, men förblev tyst där han hade börjat gå gatan fram med händerna lagda avslappnat bakom ryggen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka vart faktiskt lite generad över sitt stapplande och gav Yama en ursäktande blick. Han hade inte ätit mycket under dagen, mestadels för att han hade glömt bort mat under dagens uppdrag vilket gjorde lättviktaren Luka ytligare lättviktad. Han visste inte riktigt varför men han ville inte ramla ihop framför Yama av alla vilket antagligen var anledningen till att han så snabbt höjt sin hand för att visa att det var okej men trots detta värmde det honom att se hur Yama instinktivt hade sträckt fram sin hand för att hjälpa honom. En man med gott hjärta utan tvekan.

    Jo Luka var inte överdrivet lång, mer på den kortare sidan av medellängden för mänskliga varelser vilket var en av MÅNGA anledningar till varför hans far sett honom som värdelös. Han hade velat ha en stor, stark och manligt butter son och så hade han fått Luka.. Det var tur att Luka lämnat så pass tidigt för annars visste han inte om han skulle leva vid det här laget. Men allt hände av en anledning, var det inte så?

    Vid Yamas skrockande så sken den lille fisken upp igen då nöjda vänner var något han själv blev nöjd över och ja han såg redan Yama som en vän vilket var ännu ett av alla saker med någon som Luka. Han kunde inte mer öra än att nicka uppskattande till Yamas ord innan han ens utan att tänka först glatt sa; “Jo även de mörkaste platserna har ljuset i sig om man kollar nära nog.” Han hissade upp sin packning på ryggen medan han nyfiket såg på sin stiliga kamrat som verkade bli generad nog för Luka att uppfatta det. Vad nu? Han vart nyfiken över denna genans i den andre mannen som gestikulerade mot gatan som de sedan började gå på. Yama fortsatte och Luka kunde inte låta bli att skuffa lite kamratligt mot Yama med sin axel med ett glatt “Mhm!” som lämnade honom. Han ville inte att Yama skulle känna sig generad vilket fick honom att öka takten lite och snurra runt för att gå baklänges framför Yama med ett glatt leende. Lite instabil på fötterna men helt klart fungerbart oavsett.

    Han såg nästan ut som en stråle solsken där han gick bakåt som om det var det mest normala som man kunde göra i dagens samhälle. “Vet inte riktigt om ljus kan kontrolleras men jag vet även att ljus frodas när det utsätts för ännu ett ljus! Så i min logik så borde det ju betyda att om man sätter bara ett nytt ljus i världen så är det genast mycket ljusare än vad det var stunden innan.” Nu var det Luka’s tur att bli lite generad då han la märke till hur det kunde låta då han inte alltid var den bästa på att sätta fram sina tankar. Han stannade upp och tittade upp på Yama’s ansikte lite nyfiket. “Vad brukar du göra för att ge ljuset en boost?”

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yama log och nickade bara åt Lukas tanke att ljuset fanns även på de mörkaste platser. När Luka skuffade till honom gick en märklig ilning genom honom. Tvärt emot Lukas intention steg försiktigt men märkbart färgen i Yamas ansikte. Allt annat än kontroll. Befrielsen han kände blandades med självförebråelse; vad höll han på med – så här uppförde sig inte en munk av Seis tempel; ute och ränna på krogar mitt i natten och ta sällskap av berusade ynglingar.
    Hans tankar bröts när Luka plötsligt började gå baklänges framför honom. Yama kliade sig konfyst i huvudet. Han såg inget säkert med detta och höll plötsligt instinktivt fram armarna för att fånga upp sin ostadiga överförfriskade vän, insåg att han klarade sig och sänkte dem igen. Men så höll han på att krocka med vad Yama förmodade var en glädjegosse och han tog med sina stora händer ett stadigt tag om Lukas midja för att flytta honom åt sidan – allt medan han svamlade vidare om ljuset. Det var svårt att lyssna på vad han sa och samtidigt agera livvakt. Han släppte honom snabbt igen och lade händerna bakom ryggen.
    När Luka plötsligt stannade höll han nästan på att gå in i honom. Yama stannade bara några centimeter framför honom och mötte hans blick, nära nog att han kunde känna hans andedräkt smeka hans ansikte. Det skälvde till i hans maggrop, han kände igen känslan. Det var en känsla han inte känt på mycket länge och han vågade knappt erkänna den för sig själv. Hans liv nu var ett liv i kontroll, ett stilla sinne och avhållsamhet i livets alla… frestelser.
    Yama tog ett steg bakåt och harklade sig besvärat, han fann sig ordlös när Luka ställde frågan. Han sänkte förläget huvudet och backade ännu ett steg från Luka, lade handen över sin nacke. Den här kvällen blev bara besynnerligare och besynnerligare, han skulle behövda en lång meditation. Då föll det ur honom: – Meditera, jag brukar meditera för att komma närmare ljuset. Han såg upp på Luka igen och log försiktigt. – Brukar du meditera?

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka var glad, vad annars var nytt? haha! han hade funnit en ny vän och gjorde sitt bästa för att få honom att slappna av en aning men märkte att det verkade ha motsatt effekt till och från. Vad gjorde han för fel här? Han ville inte att Yama skulle känna sig stressad på något sätt av deras nya och snabba vänskap. Yama var väldigt beskyddande av andra vilket betydde att Luka kände sig trygg i hans sällskap och snabbt befann sig framför honom igen efter att Yama hade tagit tag i honom och försökt flytta honom åt sidan, antagligen för att fisken inte skulle snubbla över sina egna tassar och kyssa jorden de gick på. Sant, Luka hade inte tänkt att hans plötsliga stopp skulle få dem att nästan krocka, lite för mycket dryck för lättviktaren att puzzla ihop att om han stannade tvärt så kunde det leda till en krock. Så plötsligt befann han sig så gott som näsa mot näsa med Yama vilket fick hans kinder att lysa till lite över hans egna feltänk. Han kände en varm pust av andedräkt i ansiktet och kände det nästan som att håret i nacken reste på sig vilket inte direkt hjälpte hans genans i det hela. Så pass nära hade han inte varit någon förr vilket fick honom att nästan bli lite skakig på benen då han nästan skuttade tillbaka ett steg.

    Så När Yama tog ett steg bakåt så skrattade Luka till lite nervöst medan han kliade sig lite i håret över sin egna klumpighet. Märkte att Yama blev lite oroad vilket fick honom att snabbt höja händerna i en ursäktande gest och vifta dem lite hastigt framför sig. Det var ju inte menat att de skulle krocka trots allt. “Det var inte meningen, jag vet inte hur jag tänkte att du skulle hinna stanna!” Fick han lite nervöst fram och kände för första gången som om han ville smälta ner i jorden och gömma sig, vanligtvis vart han inte generad men det där hade blivit lite för nära för att inte skapa tankar. Just därför var han glad när Yama tog till orda med svar på hans tidigare fråga. Jisses vad varmt det vart ute denna höstkväll!

    Luka’s kinder lättade lite över att ha något annat att fokusera på där han snurrade runt ett helt varv mest för att bekämpa genansen han kände just nu. “Meditera?” Sa han lite förbryllat och fick ett tankspritt ansikte då frågan fick honom tillbaka på mer bekväma tankegångar igen. “Kan inte påstå att jag mediterat förr, visst har jag befunnit mig ute på havet och flutit omkring ett par timmar men inte mediterat i alla fall. Jag vet nog inte ens hur man mediterar om jag ska vara ärlig.” Sa han sedan med ett nervöst litet skratt då det inte verkade som om han helt kunde skaka ifrån sig den genanta sekunden en liten stund sedan, men han var säker på att han skulle komma över det. Kanske?

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yama blev lika förbryllad som Luka blev över meditation när han pratade om att ligga och flyta ute på havet. Han höjde ett ögonbryn. Tanken att han tagit sällskap av en person som inte var vid sina sinnens fulla bruk slog honom för en kort sekund. Men var det något han lärt sig under sina år i templet då var det att kontrollera sina fördomar. Istället frågade han bara nyfiket: – Hur menar du med att du ligger ute och flyter ute på havet? Han började röra sig vidare och såg en bild av Luka flytande ute på havet – fridfullt.

    Jag antar att meditation är lite som att flyta ute på ett öppet hav, faktiskt. Att koppla bort världen kring en, fokusera bara på sin andning, kontrollera sina tankar – finna ett tillstånd av inre frid. Då känner jag Seis ljus klarare än någonsin inom mig.

    Yama log tillfreds när han talade om något han hyste sådana varma känslor till. Han såg sedan upp mot månen igen och insåg att det om bara någon timme skulle börja gryna. Han insåg också att de rörde sig i riktning mot templet; inte helt underligt då det var denna väg han gick varje dag. Han funderade på var Luka kunde tänkas bo, men avstod från att fråga – det var nog på gränsen till för privat.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka hade knäppt händerna bakom ryggen och gick med sitt lysande leende med blicken riktad mot månen innan ett roat, genuint skratt lämnade honom vid Yamas fråga. Jo det skulle säkerligen låta besynnerligt om Yama trodde att han var människa att höra att han flöt omkring mitt ute på havet som om det inte var något stort alls att tala om. Han kikade nyfiket på Yama, nästan lite lurigt innan han bestämde sig för att inte låta tystnaden överta dem. Han var allt för trevlig att prata med trots allt. “Jo jag är av me’erfolk karaktär, så inte så galet som det låter.” Sa han muntert medan hjärnan långsamt började motarbeta bubblorna han hade druckit. Jo visst var han ett me’erfolk och det var inte allt för många år sedan som han först vandrat upp på land trots allt.

    Han lyssnade på Yama och hummade lite smått men instämmande. Det låg ju sanning inom det trots allt, han kände sig aldrig lugnare än vad han gjorde när han flöt omkring utan en ända tanke på annat. Allt bara flöt iväg likt han själv gjorde av vågorna. Han kände att en gäsp var på ge och sträckte därför på sig med en kvävd liten gäspning. Han hade ju trots allt blivit väckt av Ferin och därför inte fått den sömnen han behövde men han kunde inte klaga alls då både Ferin och Yama var folk han skulle ha gått miste om då. Han sneglade lite på den stilige Yama innan han helt vände huvudet mot honom med ett glatt leende. Skadade ju inte att fråga eller hur? “Yama? Finns det en chans till att jag kan tigga till mig en sovplats för natten, eller ja, morgonen? Jag vart plötsligt väckt så är rätt trött just nu om sanningen ska fram.” Jo skulle det vara för mycket att be om skulle han hitta en annan lada att sova i trots allt men han kände sig motvillig att separera från Yama just nu.. Det var en skum känsla.. mer skum än han hade trott att det kunde vara.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Yama hajade till när Luka nämnde att han var me’erfolk. Det var inte direkt vad han hade förväntat sig, men förklarade klart hans förhållande till havet. Han log lite åt sin egen enfald och nickade förstående. – Jaha, oj, förlåt om jag lät… respektlös. det var verkligen inte meningen! Han tänkte inte underhålla några fördomar, men blev onekligen nyfiken på hur Luka egentligen såg ut, hur han levt sitt liv där i djupet… Men det var naturligtvis ofint att fråga, så han gjorde inte en sak av det.
    De måste se rätt lustiga ut där de gick, sida vid sida – så olika men med händerna knäppta bakom ryggen på samma sätt. De hade gått en stund när Luka ställde sin fråga, var nästan framme vid templet. Yama förundrades över hur naturligt Luka talade om allt från de största livsfrågorna till denna helt oblyga förfrågan. Under natten hade Yama ryckts med, det var något han bara inte kunde stå emot, han kunde inte ens förmå sig att försöka stå emot. Och nu stod de snart utanför templets port och Luka behövde någonstans att sova. Större krafter måste stå bakom deras möte.
    Yama gjorde en fundersam min med munnen och nickade kort några gånger. Templet hade en uttalad välgörenhetsprofil och agerade till viss del som ett härberge, men det var sent nu.
    Mitt tempel ligger här framme bara. Han gestikulerade med handen framåt vägen och längst bort kunde stora enkla portar i Niraisk stil skymtas i en slät mur, innanför höjde sig grönska och typiska Niraiska tak. – Där finns en sovsal, men det är nog ganska tångt… Yama tystnade. Han ville egentligen inte låta sin vän härbergera med områdets mest nedgångna stackare. Det fanns nog rum på golvet i hans egna lilla cell, men det skulle vara högst opassande att bjuda in någon alls där. Han bet sig i läppen och såg från sidan på Luka, väntade på en reaktion på det han sagt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka log bara obekymrat mot Yama och skakade på huvudet för att visa att det var okej då till och med Luka visste hur det hela lät om han inte skulle vara me’erfolk. Som sagt så skulle man garanterat ifrågasätta hans mentala hälsa ifall han var en människa som för omkring mitt ute i ingenstans. Han gillade att umgås med denna Yama så det vanliga, lätta leendet var ännu lättare än vanligt där han umgicks med sin nya vän. Inte ens tystnaden som uppstod mellan dem var obekväm och genansen frpn ett par minuter tidigare hade redan lagt sig, för honom i alla fall.

    Luka var inte blyg, naiv visst, men inte blyg så hans ton var i sitt normala, glada läge när han ställde en fråga likt denna efter det tysta uppehållet. Han betraktade fascinerat byggnaden som Yama visade honom med en tanke på hur olika byggnaderna var från hans egna uppväxt. Det var en STOR skillnad mellan undervattenslivet och livet ovan trots allt och efter alla dessa år så fascinerade det honom fortfarande att man inte bara kunde simma upp och plocka bort något som hamnat på sitt tak eller att diskuterande folk inte befann sig ett par meter ovanför hemmet.

    Luka log bara glatt mot Yamas tal och ryckte lite charmigt på axlarna över det han hörde. “Jag sov i ett stall som luktade hästgödsel i kliande hö så jag kan inte påstå att jag är petig med vart jag sover. Finns det ett golv med ett tak så funkar det lika bra.” Det kunde ses som fascinerande hur opetig Luka faktiskt var, inte en tanke på vart han sov oavsett om det var en lyxig säng eller ett hårt stengolv. Han fortsatte sedan lika lugnt och för att inte tala om ärligt. “Det skulle inte göra mig något alls om jag sov under samma tak som dig men jag är inte petig.” Allt han behövde var ett par timmars sömn inte mer än det.

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 82 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.