- This topic has 10 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Vinterbalen var grädden på moset av årets alla stora händelser i Iserion. Först i våras hade man funnit Celaonit i bergen, men under sommaren hade Iserions furstinna blivit kidnappad av laglösa alver … och lyckats fly med hjälp av Eomund från Mahadwen! Först nu under hösten hade brytningen av mineralen så sakta kommit igång och lycksökare från världen över hade flockats till Iserion, vilket lett till att Saskia köpt upp ett stort legokompani kallat Stormfåglarna. Som betalning och säkra ett mycket längre avtal hade hon betalat kompaniets kaptener med mark i Iserion och adlat dem, i sin tur hade ett par av deras underordnade hade blivit dubbade till riddare. Det fanns plats för nya grevar och grevinnor i Iserion, eftersom den Märehnska adeln lämnat Iserion. Förhoppningsvis kunde de nya svärden de till att ordningen hölls, i alla fall i Den Fria Staden och vid gruvan. Det enda som kastade en liten skugga över balen var mordet på Saskias make, Jarek.
Det var inte bara frälse som fick njuta av vinterbalen, på utvalda tavernor och logar hade man ställt ut tunnor med sprit och bord som dignade av mat. Musikanter lockades till stadens löfte om fest och stadens gator hade pyntats med tusentals lyktor och girlanger av järnek, pinjekottar, enris och gula band. Från slottets murar hängde de gula/gröna flaggorna och fanor. I slottet hade man lagt mer pengar på dekoren, givetvis. På slottsgården stod delikata isskulpturer och den naturliga istapparna över fönstren lystes upp av skenet från flera hundra facklor. Här skimrade dekorationerna i guld och Belsante ättens finaste baner prydde väggarna inomhus tillsammans med fylliga girlanger av vit salvia, järnek och andra vintergröna växter. Den vackra slottsträdgården var öppen, i sin vinterprakt och där ute brann eldar att värma sig vid, här fanns varmt kryddvin att värma sig på när man betraktade de gnistrande vinterkristallerna eller något av de iscensatta skådespelen utomhus. Mat, dryck, konfekt och underhållning fanns i överflöd. På det dekadenta slottet var det en maskeradbal i vintertema, men på gatorna var det populärt att bära djurmasker under vinterfestivalen.
-
Ithril brukade sällan finna tid till att bara gå ut och roa sig så när frågan hade nått honom att ta sig till Iserion för att skapa kontakter till Nirai så hade det kommit som en glad överraskning. Vanligtvis satt han ju fast med att förtjäna den respekten i armén han alltid velat ha i Nirai så att slappna av och skapa kontakter var högst välkomnat för honom just nu. Gav lite ny frihet än vad hans plikter annars innehöll. Han levde ju så gott som på att antingen vakta kejsaren eller försöka få en plats han vill ha i armén vilket sällan gav honom mycket tid över till annat. Visst hade han antagligen hur mycket tid som helst med tanke på att han var en alv men trots detta fanns det ju bara ett visst antal timmar på en dag. Han var trogen sin kejsare och fann sin tid bäst använd på att göra det han kunde för kejsardömet.
Han hade lite tur i oturen då han åtminstone hade svart hår och kunde dölja öronen de dagarna då allt blev för mycket och han behövde vara ifred utan att få alla blickar på sig, svårare nu för tiden dock då de flesta kände till honom vid det här laget, men ja. Förhoppningsvis skulle en festlighet vara trevligt och något han verkligen behövde just nu. Självfallet hade han ingen aning om alvuppror och liknande dock så vad som skulle kunna komma upp visste han inget om. Han var simpelt här för att slappna av och skapa kontakter som sagt.
Klädd i en stilig dräkt från Nirai i samma svarta nyans som sitt hår så steg han in på slottet lång och rakryggad för att betrakta rummet med sina piercande, blå ögon. Det var redan mycket folk här inne och de flesta verkade ha en bra kväll vilket var en bra sak då han som sagt ville undvika stress just nu. En vacker kvinna log mot honom vilket självfallet fick honom att besvara leendet lite charmigt, han var trots allt ung-alv och vissa saker var svårt att styra trots avsaknaden till alverna i sitt liv. Han må vara en gammal man bland människorna men i alv-år var han enbart ett yngel.
-
Saskia Belsante
Även om det var maskerad, skulle hon aldrig kunna delta obemärkt på den som hon själv arrangerade. Det fanns alltid en tjänare som skulle skvallra. Saskia gjorde inget för att dölja vem hon var, masken hon bar täckte bara halva ansiktet (ögon och näsa) och dessutom bar hon en mäktig krona, ingen tiara utan en regelrätt krona. Runt hennes hals vilade ett av de kungliga smyckena som inte blivit plundrat under Iserions blodbad. Det var ett silversmycke som gnistrade lika kallt som stjärnhimmeln ovanför dem och mitt i smycket fanns en praktfull blå ädelsten.
Kvällen till ära så var hon utklädd till morgonrodnadens stjärna. Klänningen hon bar var tonad i flera färger, längst ner vid klänningsfållen var den gul och det gula tonade mot grönaktig turkos, som tonade till blå och vid hennes liv mörkade färgen och blev midnattsblå. Klänningens kjol var broderad med gnistrande tråd i mönster som påminde om rimfrost och frostrosor. Livet i sin tur var istället broderat för att likna stjärnhimmeln, över hennes hjärta hittade man månskäran i ett delikat pärlbroderi. Hennes krona ar gjord av bergskristaller och guld. Masken som täckte hennes ansikte var också guld och utsmyckad för att dra tankarna till stjärnan. Hennes egna, gyllenblonda hår var uppsatt och i det varma skenet från alla lyktor och levande ljus, glänste det som spunnet guld.
Såklart hängde hennes makes nyliga död och Iserions blodbad som en skugga över henne, men hon intalade sig att hon skulle försöka slappna av och roa sig denna kväll. Men hon kunde inte förneka att den höga pulsen i hennes bröst inte berodde på spritens rus, utan av paranoia. Hon var egentligen inte oroad över att hennes Stormfåglar klarade av att hålla ordningen under tillställningen, men ibland vid oväntade ljud eller rörelser reagerade hon med att rycka till. Kanske var det därför hon så ofta skulle ursäkta sig och gå ut på balkongen för att ta en nypa av den friska luften?
-
Diedrich Korp ”Korpen”
Nej, baler och maskerade var inget för honom och egentligen hade han nog kanske känt sig mer tillfreds nere i staden där vinterfestivalen för de icke adliga höll till. Men han var, sedan länge en evig skugga till slottets och landets härskarinna och även om han inte alltid märktes så hade han henne under ständig uppsikt. Eller ja, kanske inte under de timmar då han faktiskt sov men då såg han till så att det alltid fanns någon som vakade över henne. Hon visste nog inte om det där sista och han hade ingen tanke på att berätta det för henne heller.
Korpen, albinon med de röda ögonen var som alltid klädd i svart, han hade inte ens bemödat sig med att maskera sig. Nej, varför skulle han? Att han är obekväm går inte att ta miste på där han står med ryggen mot väggen i en del av salen som ligger mer i skugga från de mängder av ljus och facklor som lyser upp för de överdådigt klädda gästerna. En blek ärrad hand vilar hela tiden på en av de synliga dolkarna han bär vid bältet, som alltid nästan, och man kan nog ana att han bar betydligt fler vapen än så, inte alla synliga inför andras ögon. Sedan han och Saskia slutit någon form av avtal så hade han faktiskt bemödat sig med att hålla sig ren och nu kunde man heller inte avslöja honom genom att följa den stank av orenhet och blod som tidigare alltid följt honom.
Bland hertigar och hertiginnor, diplomater från Karm och Nirai, grevar och grevinnor, riddare och annat folk var det inte svårt för honom att hela tiden hålla sin härskarinna under uppsikt. Hon gnistrade likt stjärnorna på natthimlen den här aftonen och var hon än gick, stod stilla eller rörde sig speglades ljusen i hennes juveler och pärlbeströdda klänning. Så korpen hade inte rört sig många steg från sin plats i skuggan, trivdes där, förutom när hans härskarinna bestämde sig för att gå ut och då hade han följt henne. Med vaksam och kall blick betraktar han henne men också de andra gästerna, hela tiden beredd, slappnade aldrig någonsin av.
-
Ayame. Vacker. Eftertraktad. Svårflörtad. Befann sig på balen och hade varit där någon timme redan, satt nära ett av dryckesborden med en kopp rykande te i Nirai anda då det var en av hennes beroenden i livet; te. Kanske var det tack vare Nirai självt eller en mix av landets magi och hennes uppväxt men i vilket fall som helst så var ett liv utan te inget liv värt att leva för Ayame. Hon skulle ge sig på andra drycker senare men efter alla artiga hälsningar och fraser så var det te som hon ville dricka först. Så där satt hon med i alla fall ett par hungriga blickar på sig i vardagsanda.
Hon var även hon klädd i rött fast i kimono med vackra gulddetaljer över det dyra silkestyget. Det var inte lika många lager som hon vanligtvis hade utan mer en festlighets klädnad; svarta tights liknande byxor samt linne under den vackra klädnaden som var smickrande för hennes kroppsform. Det svarta, långa håret var fint uppsatt med dyra juveler och smycken i rent guld och runt halsen satt en simpel men passande kedja, även den i guld. Hennes mask var guldfärgad i snirkliga mönster vilket lös upp de guldbruna ögonen som var en rätt ovanlig färg att äga på en plats som Nirai.
Hon lyfte koppen till läpparna, blåste mot den ångande ytan innan hon tog en försiktig klunk av det gröna teet medan ögonen hade riktats mot korpen som stod på sin välvalda plats lite i skymundan. Han hade ett fascinerande yttre för att sätta fram det enkelt, så blek att han liknande en klassisk Nirai docka med röda ögon som sköt fram igenom luften under ljuset av de flammande lågorna från ljuskronor och facklor. Vem kunde han vara? ~ Hennes livvakter stod cirka en meter bakom henne likt stenstatyer men så fort som hon reste på sig så rörde de sig militäriskt på exakt samma sätt för att följa henne. Det var aningen irriterande för henne men det var inte så att hon inte förstod varför hon behövde vakter. Hon kom från en rik och viktig familj trots allt MEN det var ju inte som att hon var hjälplös trots detta.
Hon tog med sig sin kopp för att glida över till den bleka mannen, vakterna som rörde sig en meter bakom henne och verkade hålla det avståndet likt experter. De visste trots allt att hon krävde NÅGON form av privat sfär. Väl framme vid mannen så såg hon upp på honom med ett lekfullt leende och nickade med huvudet graciöst som hälsning följt av att hon lugnt presenterade sig. “God kväll. Mitt namn är Ayame, vem är ni?”
-
.:ITHRIL:.
Ithril fick syn på Ayame Shiwasuki och kände en liten stöt igenom kroppen av nervositet då han hoppades att hon skulle vara på bättre humör än senaste gången de stött på varandra. Hon må vara lugn.. för det mesta.. men blev hon arg så var det bara att lägga benen på ryggen och kyssa horisonten. Han visste inte hur långt hon hade gått om han inte gjort detta men ville nog inte veta det heller om sanningen skulle fram, kände sig lättad att han inte var en hög med aska på marken någonstans som långsamt blåstes bort i vinden. Förvisso hade läget varit helt fel.. men ändå.. Nej han skulle fokusera sig på någon som inte skrämde honom just nu. Hans klara, blå ögon sökte genom salen och fästes självfallet på den vackra Saskia Belsante. Det var liksom svårt att inte fastna där trots allt och även om hon hade sin mask så kunde man genast se att det var hon, vacker som hon var. Han hade självfallet hört om hennes mans allt för tidiga död och undrade om han skulle våga gå fram och se hur det var med henne.
Efter ett kort övervägande så bestämde han sig för att vara våghalsig nog och gick fram mot henne, stannade av artighetssjäl någon meter ifrån henne och lutade kroppen framåt i en hälsande bugning. Han var inte direkt en stor och mäktig man, inte heller hans släkte men han var åtminstone nära kejsaren vilket kanske skulle förhindra att hans hälsning vart nobbad? Vem visste egentligen? Det han visste om dock var att han ville se hur det var med den vackra Saskia som enligt honom såg ut som om hon behövde ha annat att tänka på just nu. “God kväll fröken Saskia, namnet är Ithril från Nirai.” Presenterade han sig, aningen nervös med tanke på hur lite de flesta folket såg honom som med tanke på att han var en alv uppväxt bland människor. Han blev sällan tagen på allvar inom armén tack vare sin ras och hade enbart lite respekt från att han ofta vaktade kejsaren själv. Annars skulle han säkerligen ha det betydligt värre än nu.
-
Virginia Trast
Fick hon en till förfrågan om en dikt om rosor och tårar av en trånsjuk flicksnärta skulle hon kräkas – hon var säker på det.
Virginia strök trött bort den mörkt brunröda snedluggen ur pannan och lät handen fortsätta bakåt över den korta frisyren, ned över den bleka nacken. Hon sträckte på sig där hon satt på en liten schäslong vid väggen nära balkongen. Ur en västficka i vinröd brokad plockade hon fram en lång, smal, gracil pipa i ett mörkt träslag. Hon inspekterade kort pipan, pillade lite i den, verkade nöjd och tände den sedan på ett ljus som stod på ett litet bord bredvid. Hon puffade på den med fylliga läppar tills den hade en fin glöd och lutade sig sedan tillbaka, rättade till den matchande vinröda, släta, formsydda sidenjackan.
En svart nasone-mask av tjockt läder låg bredvid henne på schäslongen. Maskeraden var höjdpunkten på året, men hon kunde knappt vänta på att de unga, hårt hållna, blåögda snorvalparna skulle falla bort och den riktiga dekadensen kunde ta vid. Hon knöt upp den översta knuten på den gräddvita skjortblusen och puffade förnöjt vidare, förvissad i tanken om nattens kommande rusdrivna filosofiska diskussioner och… annat…
Vilka kunde tänkas vara öppna för att dra sig undan senare? Hon hade sina vanliga gelikar, men hon började tröttna på deras begränsade överklassperspektiv. Hon ville ha, behövde, något nytt!
Virginia lät sina grågröna ögon svepa över rummet medan hon bläddrade genom sin repertoar av memorerade poem.
-
Saskia Belsante
Man kunde nästa höra hur halva balsalen flämtade när alven kom fram till furstinnan och tilltalande henne som om de vore närmaste av vänner. Inte bara tilltalande han henne som “Fröken” när hon för honom var “Ers Majestät” – men dessutom tog han hennes förnamn i sin mun. Hennes blick gled förbi alven, lite snabbt mot sin seneschal som stod vid dörren, hade inte man underrättat de utländska gesterna om etiketten i Iserions hov bättre? Saskia suckar lite och höjer handen för att tysta den ena av sina hovdamer, som dragit efter luft och tänkt sätta spetsörat på plats. Edlyn blir stående med munnen öppen, innan hon stängde den med en sån kraft att det small ifrån hennes käkar.
Saskia betraktar alven lugnt när han presenterar sig, lite kort böjer hon på sin nacke. “Välkommen, Ithril från Nirai.” Hon blev förvånad över hans direkta sätt eftersom han kom från Nirai, som hade en ännu strängare hovkultur och regler kring hur man närmade sig Kejsaren. Han menade troligen inte att vara ohyfsad, men nu framstod han som en obildad bonde. Även om hon inte hade någon större lust att umgås med ett spetsöra, oavsett om han var från grannlandet eller inte.. så kunde man inte se det på henne. Dels doldes det av den guldfärgade masken och dels var hon mästarinna på att dra på sig andra sorters masker också. “Vem är den herre eller dam Ni eskorterar?” Hennes blick for förbi alvens axel och spejade nyfiket efter något slags adelsfölje från Nirai. Det skulle vara intressant om de fick besök av några diplomater från Kejsardömet.
I furstinnans hand vilade en detaljerad, vacker bägare i ren kristall. I den fanns bubbligt, gult vin och i väntan på alvens svar smuttade hon på glasets innehåll. Saskias entourage bestod av två hovdamer och en fririddare som hon blivit god vän med. De samtalade lågt med varandra, men höll Ithril under ständig uppsikt.
-
.:ITHRIL:.
Ithril kom genast på misstaget som han gjort och hans kinder vart aningen rödare än innan även om han dock istället bara gav Saskia en ursäktande blick över sin egna klumpighet. Han hade alltid fått stå ut med nekanden, baktal och ohyfs riktat mot sig så detta var helt klart en bättre och mer värdig respons över någon annans misstag. Hon höll sig lugn och välkomnade honom vilket bara det var udda med tanke på vad han var. En alv uppväxt bland människor. Han borde ha tänkt sig för bättre helt klart men han verkade i alla fall inte få ilska kastad på sig. Han hade varit för mycket inriktad att slappna av och försöka ha det roligt för en gångs skull att hjärnan frammanade orden snett. “Jag ber om ursäkt för mitt klumpiga jag.. ers majestät. Förlåt mig så mycket.” Ja det var bäst att säga detta direkt för att visa henne att han kommit på sig själv att vara orespektabel. Kanske hade det lite med att göra att han var van att alltid göra fel mot .. ja.. alla med tanke på att han inte fann sig tillhöra någonting helt. Han var helt lojal mot kejsaren men kanske var det för att kejsaren om någon betedde sig bäst mot honom.
Han höjde huvudet från sin ursäktande bugning och såg på Saskias fina ansikte utan att längre visa genans. Det hjälpte inte att bli fäst i misstag, ursäkta och gå vidare liksom. “Jag reser själv för Kejsaren Zaekan.” Sa han ärligt då han bivit skickad för att etablera kontakter, eller i alla fall försöka med tanke på att oavsett hur andra såg på det så var han en alv oavsett. “Men känner även fröken Ayame Shiwasuki även om jag inte rest med henne.” Ja det ända han kunde göra var att hålla sig till sanningen för om det skulle komma fram att han var både alv OCH lögnare så skulle det inte direkt hjälpa hans eviga kris. Även om människan alltid skulle se ner på honom så ville han ändå visa att han var att lita på.
Han själv hade ännu ingenting att dricka men som sagt ville han försöka göra sitt jobb; slappna av och skapa kontakter även om starten blivit lite vinglig.
-
Det sista han önskade sig var sällskap så när kvinnan kommer fram till honom låtsas han inte om henne till en början. Han hade hoppats att han skulle få vara ostörd i sitt skuggande hörn. Det dröjer en stund innan han vänder blicken mot den som tilltalat honom. Röda ögon som granskande och ogenerat, ingående betraktar henne, smeker över henne från topp till tå och tillbaka igen. Livvakterna bryr han sig inte om, självklart visste han att de var just det de var. Livvakter som han nog utan tvekan skulle kunna döda. Det är osäkert om han ens märker henens lekfulla leende, om han gör det så är det inget som syns på honom
Svarar inte på vem han är… det hade hon inte med att göra. Han antar att hon menar hans namn men det namnet var för honom och ingen annan, ingen annan här på balen i alla fall. ” Hitta ett annat sällskap, jag är inte intresserad. ” Säger han kort i tonen och med sin raspigt hesa röst som lät som den kom från en man som fått sin strupe hårt ihopdragen och sedan har den stannat kvar i det läget. Flyttar med de orden blicken bort från henne igen för att låta röda vaksamma, spända ögon glida över rummet på samma vis som de glidit över hennes gestalt bara några sekunder tidigare. Han hoppades att hon skulle förstå och acceptera hans avvisande och sedan lämna honom ifred. Blicken stannar vid Saskia, hennes sällskap, betraktar innan den glider vidare igen, snuddar vid en av hans lärlingar som stod endast några meter från Iserions furstinna. Ingen skulle kunna nå henne i kväll.
-
Hans ögon granskade henne utan tecken på genans men han höll sig tyst medan han gjorde detta, efter att ha så gott som ignorerat henne till en början. Han hade helt klart en intressant fasad men för henne var det inte fasaden som i slutändan spelade någon roll. Hmph. Det verkade som om hon gått fram till en person som saknade allmänt vett, vem befann sig på en fest och hade en sådan påle uppkörd i röven? Tydligen han. Vid hans kommentar så höjde hon ett ögonbryn medan ljusen i salen kort flammade upp en centimeter på en och samma gång runt omkring dem. Hon visste att hennes temperament var instabilt men hon fick tänka för sig själv att; Håll dig lugn Ayame, det är inte värt det medan ljusen föll tillbaka till sina vanliga lågor och hon tvingade fram ett leende mot honom. Hon höjde sitt te och tog en klunk, betraktade mannen på samma sätt som han hade betraktat henne; utförligt och oskyggt innan hon efter nästan en minut vände på sig halvt för att lämna honom ifred som han nu hade önskat men innan hon lämnade sa så hon ändå lugnt något till honom.
“Jag önskar dig en trevlig kväll då, om något sådant skulle vara möjligt det vill säga.” Innan hon helt vände sig om för att börja gå tillbaka mot sitt tebord igen. Så mycket för att socialisera.
You must be logged in to reply to this topic.