Den unga kvinnan med det eldröda håret är märkbart nervös där hon går med Arand vid sin sida mot värdshuset där mötet avtalats. Det kunde lika gärna vara en fälla och då hade hon lurat med sig Arand i den. O andra sidan var han skicklig på att försvara sig, slåss vilket hon själv inte var så det kändes ändå som rätt val att ta honom med. Utanför dörren stannar hon upp, söker Arands blick i sin för att inhämta lite lugn” Du får säga att det är en dålig idé ” Säger hon i ett försök att lätta upp stämningen lite med et svagt leende. Sväljer dock sedan hårt innan hon skjuter upp dörren till värdshuset” Arand, tack för att du följer med och… om det är en fälla så förlåt för att jag bad dig följa med. ” Säger hon så att bara han ska höra innan hon låter blicken svepa ut över de få som samlats.

Hon sticker ut i mängden, Fëani Sarrancenia, med sitt eldröda hår och intensiva ögon, de röda och guldglänsande fjällen hon bär i pannan och på halsen och som hon stolt visar utan att gömma. Vad spelade det för roll, hennes syster visste med all säkerhet var hon var och hon skulle inte kunna gömma sig med sitt röda hår även om hon försökte. Då hon inte fått med sig så mycket när hon flydde bar hon fortfarande lånade kläder. En särk av fint mörkgrönt ylle och en hängselkjol i vit tunn ylle med sidendetaljer. Ett par spännbucklor och mellan dem två pärlrader vars färger passade väl med klädernas nyans. Det tjocka håret till hälften uppsatt i en fläta medan resten hängde fritt. Några vände sig om för att se på henne, hon såg inte tillbaka. Hon har funnit Wreax med blicken och med en kort blick mot Arand för att göra honom uppmärksam styr hon stegen mot bordet Wreax valt.

Hon noterar hans hälsning men gör ingen ansatts i att hälsa tillbaka på samma sätt. Stannar något steg från bordet medan hon fäster sin blick vid honom, studerar honom som om hon försökte se om han var där för att lura henne. ”Jag gömmer mig inte, det var aldrig min avsikt så låt det eka och låt även dem som inte lyssnat få veta att jag lever. ” Svarar hon utan att ta blicken från honom. Är hon nervös så märks det inte, framför honom står Thalias dotter. Hon gör en lätt gest med handen åt Arands håll” Jag litar inte på Er så jag tog med mig en vän som beskydd om det skulle visa sig att Ni förrått mig ” Drar ut en stol mitt emot honom och sätter sig ned, rakt i ryggen, stolt böj på nacken, skakar avvärjande på huvudet åt hans fråga om de var hungriga eller törstiga. Inte för henens del, hon var för spänd, kanske senare när hon fått veta vad Wreax hade att säga. Letar i bältesväskan med handen tills hon finner det hon söker, en ihopvikt papperslapp, kramar om den men låter den vila kvar, avvaktande medan hon väntar på om Arand önskar beställa något att äta eller dricka. Hon hade bett Arand vara med som beslydd men också som hennes ögon och öron.

”Varför reste ni hit? ” Frågar hon efter en lång stund av tystnad” Vi hade likagärna kunnat fortsätta konversationen via brev.

Monsterjägaren hummade lite missnöjd över Wreax svar – eller om det var någon annan känsla så var det svårt att säga. Han verkade inte helt övertygad om denna situation, det var klart, och även om han verkade sitta rätt avslappnat på sin stol var hans vapen inte långt borta.

‘Jag är inte här som en representant för Grå gillet.’ sa han simpelt, trots allt var han där bara på eget bevåg, för att hjälpa Fëani i detta märkliga möte. Hans käkar spändes något och hans ögon smalnade något då Wreax talade om att hämta Fëani, och likväl ignorerade han dryckerna som lades fram. Detta tronkrig intressearade honom föga.

Men denna mans silvertunga var farlig, och han gav Fëani en varnande blick. Politiken som talades kunde han inte kommentera, för som Wreax sa så var han och hans gille inte fördjupade eller ens medverkande i politiken i världen. Och ändå hade han syltat sig in i Karms krig om Loradon, i Kaldrlands inbördeskrig och nu detta. Ödet var en ironisk jävel. Men att känna Fëanis spänning över situationen var inte svår, så han la sig i diskussionen.

‘Och vad hindrar dig från att spela ett dubbelspel, herr Wreax?’ frågade Arand rakt på sak.
‘Varför ska den unga damen här lita på dig?’

Glad över att Arand ger henne en kort stunds respit medan han svarar Wreax som satt på andra sidan bordet. Det låter henne få möjlighet att kunna betrakta honom en kort men värdefull stund under tystnad. Lyssnar sedan till Wreax svar. Båda hade rätt till tronen sa han ja så var det kanske. Men hon var tronarvinge, sedan den dag hon föddes hade hon varit den som skulle ta över Me´eresias tron. Och mannen framför henne var hal som en ål det insåg hon och blicken hon växlar kort med Arand visar tydligt att hon vet, känner detsamma som han. Hon kan inte slappna av alls, rak i ryggen.

”Ni kommer inte att kunna stå med en fot på vardera sida Wreax, en dag måste Ni välja sida vare sig Ni vill eller inte. Ni kan inte både vara min vän och allierad och samtidigt min fiende. Jag kan inte ha någon i min närhet som ena stunden ger mig råd bara för att i nästa hugger kniven i min rygg. Då är det bättre att ni är kvar hos min syster och hugger den kniven i henens rygg istället. ” Säger hon utan att ta blicken från Wreax, rösten stadig även om pulsen slår hårt och hjärtat dunkar.

När han talar till Arand lyssnar hon men svarar innan Arand hinner säga något” Mitt mål är att ta tillbaka tronen från min syster, återvända till mitt land och se till så att ingen demon sitter på drottningens axel och viskar gift i hennes öra… mitt öra.” Hon drar lite efter andan, munnen kändes torr men hon vill inte dricka något, inte nu, inte än och inte här. Fuktar dock läpparna med tungspetsen utan att för en sekund ta blicken från Wreax” Vad exakt är det Ni har att erbjuda mäster Wreax? Och det är sant, jag har inget att erbjuda för stunden så om det är rikedom Ni önskar er för att välja att stå på min sida så är samtalet oss emellan över och Ni kan resa hem och tjäna er drottning med sitt demonhusdjur. Men tro inte för en sekund mäster att jag tänker låta mig infångas och röjas undan med lätthet och utan kamp.”

Hon är påväg att resa sig från stolen, en markering i att hon menade sina ord men stannar upp när hon hör Wreax fråga till Arand och sjunker ner på stolen igen. Vaksam, avvaktande men hon lyssnar, blir kvar. Hon känner en viss besvikelse. Hon kunde inte köpa någon, tillit som var köpt varade sällan någon längre stund. Hon hade hoppats att Wreax skulle välja att stå vid hennes sida för att han trodde på henne och på hennes som en bättre drottning än Isra. Modfälld inser hon vilken lång väg hon har att vandra och hur osannolikt det är att hon kommer att nå hela vägen fram vid liv. Det gör henne ledsen och för första gången sedan de satt sig vid bordet viker hon ned blicken, vill inte visa Wreax känslorna som rasa i henne.Hon var naiv… hur hade hon kunnat tro att det skulle gå så lätt?

Den spända stämningen som rått när de äntrat rummet hade knappast lättat, tvärtom blivit än tätare genom deras korta samtal. Hon hejdar inte Arand när denne så hastigt reser sig och trycker upp Wreax mot väggen. Hon tycker inte om det där hånfulla, arroganta i Wreax röst och kanske behövde han tas ner på jorden även om hon nog inte tror att något skulle få honom dit.Hon varken kunde eller ville hindra honom. Wreax kändes inte pålitlig och vad sade att han inte skulle sätta den där kniven i hennes rygg vid första bäst tillfälle. Men det han säger sedan får henne att nästan sluta andas för en stund, ställd och bragd ur fattning reser hon sig långsamt upp.

”Utrymme för en kung? Det är möjligt men jag ser ingen kung här. ” Svarar hon, skulle hon gifta sig med Wreax? Låta sitt eget styre delas med honom eller kanske till och med tas över av honom? Han kunde vara hennes far och om han fick för sig att vilja styra landet ensam skulle det förmodligen inte alls vara svårt för honom att röja henne ur vägen, drottningen eller ej. Det skulle innebära ett liv där hon ständigt skulle behöva se sig om över axeln, aldrig kunde slappna av. Det var inget liv. Hon möter Arands blick, tveksam ändå. För kanske var Wreax hennes väg tillbaka till tronen, till hemma. Vrider händerna lätt framför sig men inser att den gesten får hennes osäkerhet att lysa och det vill hon inte så hon placerar dem mot bordsskivan istället.

”En armé säger Ni… var har Ni gömt den någonstans? Var har Ni fått pengar till att underhålla den? Och varför har Ni en armé i bakfickan? ” Frågar hon lite mer samlat nu och spänner ögonen i Wreax. Ja Arand hade nog rätt i att det var dags att gå men hon kan inte låta bli att ge Wreax en sista chans. Besvikelsen bubblar inom henne, blev inte mötet mer än såhär? Hon som hade fått en gnutta hopp, det hoppet hade släckts innan det ens fått en chans att växa. ”Jag tror att Arand har rätt, jag borde lämna Er och gå.. Min mor satte värde på Er, jag hade ett litet hopp om att jag också skulle kunna göra det, att Ni såg henne i mig men.. jag hade visst fel. ” Hon nickar till Arand, ögonen besvikna, sorgsna” Släpp honom Arand… vi går.

Arand fnös sarkastiskt, detta höll på att gå helt i överstyr och han fick hålla sig för skratt nästan. Om det hela inte vore så sorgligt. Inte inte mannen framför dem gav honom samma obehag som de flesta monster han hade i uppdrag att dräpa. Monsterjägaren la armarna i kors och kunde inte hålla tyst längre.
‘Vem i helvete tror du att du är, som kommer här och tror att Fëani är dum nog att lyssna på ditt skitsnack?’ undrade han, men förväntade sig inget svar. Även om han inte låtsades om det kunde han inte neka att mannens ord om Ayperos gav honom en kliande känsla av olust och frustration. Fëani var ung, men han hoppades hon visste bättre än att köpa detta snack.

‘Du kommer här… med dina försök till sentimentala ord om hennes mor, med ditt försök att verka… relaterbar, värna om Me’erisia?’ frågade han.
‘När du i sanning har ett ruttet hjärta, med ögon med större avsaknad av empati och förståelse än de flesta monster i världen.’ han skakade på huvudet och han lutade sig fram, sammanbitet.
‘Jag ser vad du är…’ viskade han, trots allt hade han sett allt för mycket ondska för att inte känna av det här. Skillnaden var att monstren bara följde sina instinkter. Denna man hade ett val.
‘…och det finns ingen i världen du bryr dig om, förutom dig själv. Och visst vore det bekvämt för dig, om jag tog hand om Ayperos, så du kan svepa in och ta tronen?’

Fëani biter sig i läppen medan hon lyssnar till vad Wreax säger. Så han var adelsman, det hade hon helt missat och hon klandrar sig själv för att ha varit ouppmärksam medan hon ännu levde vid hovet. Men då hade hon inte velat ha det liv som hennes mor och palatset erbjudit henne, inte då men nu… nu var allt annorlunda. Fortfarande fylld av tvivel ser hon upp för att kort möta Wreax blick.

”Du gör mig förvirrad ” Säger hon lågt, spår av sårbarhet i hennes blick” Du säger att du vill bli min man, bli kung… och i nästa mening säger du att du inte har något intresse av att leda Me´eresia. Vad menar du? ” Hon inser att hon lagt undan det formella en aning, att nia honom fanns inte längre, hon orkade inte, behövde få raka besked… tala om inte helt avslappnad så i alla fall mer avslappnat än tidigare.

”Jag har inte min systers skattkista, det är sant och jag fick inte med mig mer än några enstaka klädesplagg. Det är det enda. Jag har inget, inget att erbjuda nu. Det enda jag har att ge är ett löfte om belöning när jag väl har min tron. Jag kan inte vinna dig med mynt. Men du för mig fortfarande förvirrad. ”

Så bryter Arand och Wreax in och hennes kinder blossar vid Wreax ord om att Arand kanske ville något annat med henne. Hon ser ner, plötsligt arg slår hon båda sina nätta smala händer i bordsskivan så att stopen på bordet rör sig och dess innehåll kommer i gungning.” Det räcker nu. ” Säger hon med blicken fäst vid Wreax, ögonen glimmar till och fjällen över hennes hud framträder än mer” Jag bad Arand följa med mig eftersom jag ser honom som en av de få vänner som jag kan lita på. För att jag inte litar på dig Wreax och ja, Silvertunga är nog ett passande namn. Inte litar på att du skulle ha med dig män som skulle ta mig tillbaka över havet till min syster och en säker död. Vad än för relation Arand och jag har så är det inget som angår er och är inte varför vi träffats här på värdshuset du och jag. Du seglade hit från Me´eresia för att träffa mig och jag antar att ni gjorde det av en anledning. Nu talar vi klarspråk. Vad är ditt pris för att hjälpa mig tillbaka till tronen. Du säger att du vill bli en kung vid min sida som drottning och samtidigt, i nästa mening, att du inte tänker styra Me´eresia från någon tron. Vad. Vill. Du? ” hon betonar de sista orden lite extra för att verkligen visa tydligt att hon menar allvar. Hon har inte gett Arand någon blick men känner att han finns där och det räckte långt. Han hade gjort mycket för henne och hon är tacksam, hon skulle låta honom vet det sedan när det här var över.

Hon märker inte förrän nu att hon greppat så hårt om bordsskivan att hennes fingrar vitnat och när hon lättar greppet värker dem för henne medan hon uppmanande ser på Wreax” lägg bort din silvertunga och dina snirklande ord.

Arand satt bara stilla och såg på de två medan de växlade ord, och skakade på huvudet för sig själv. Det var uppenbart att Wreax försökte kontrollera och manipulera Fëani, för även om hon hade en stark integritet var hon ung. Han hoppades dock att hennes ungdomlighet inte var ett hinder för henne för att se genom Wreax fula spel. Men däremot spändes han till något där han satt över Wreax ord, och väste fram med sammanbiten min. De gula ögonen borrade sig in i Wreax, och han tog till orda.

‘Den dagen jag tar emot din hjälp, är dagen då helvetets fryser till is.’ sa han, för även om hans mål var att dräpa Ayperos fanns det ingen chans att han skulle samarbeta med en man som Wreax. Han såg sedan på Fëani.
‘Det är inte min plats att ge dig råd…’ sa han och såg på den unga flickan.
‘Men du behöver inte ge honom något svar nu. Tänk igenom detta, noga. Efter sådana löften finns det ingen återvändo. Är tronen verkligen värd… det där?‘ frågade han, de sista orden giftiga, då han gestikulerade mot Wreax uppenbarelse.