Talanriens rollspelsforum

Post has published by Shaperinn
Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)
  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Andedräkten flöt runt om henne likt virvlande moln i den kyliga morgonen. Snölandskapet runt om den unga kvinnan var som en enda vit massa och i det mulna vädret var det ibland svårt att bedöma om marken var platt eller plötsligt stupade neråt, men för den som var van vid de branta och karga bergskedjan i Barastars landskap så var det inte allt för okomplicerat. Även om den mest erfarne av invånarna i denna kalla del av världen också kunde missbedöma och skada sig allvarligt.

    Jana stannade upp för att hämta andan i en djup snödriva. Hon hade lämnat säkerheten i sin hemby, som låg gömd i en dalgång några kilometer upp i berget, för att ta sig ner mot slätare trakter där träden trivdes mera. Där hade flera av byn sina olika områden att placera ut fällor för övervintrande djur, Jana hoppades att åtminstone ha fått en fångst i någon fälla, kanske en hare eller om hon hade riktig tur en fjällräv. Ny päls var alltid uppskattat, både till eget bruk eller byteshandel och så här års var många djurpälsar extra ljusa eller vita för att smälta in i snölandskapet.

    Men det var en bra bit ner från dalen och Jana hade inga höga förhoppningar. Det hade snöat kraftigt under natten och stigen ner från dalen var nästan helt borta i snövallarna. Egentligen var det kanske dåraktigt att gå ensam, då man sällan lämnade byn på egen hand men efter att nyligen åter ha bråkat med sin fader hade hon inte stått ut att befinna sig under samma tak som honom och fräst att hon skulle se till fällorna. Sedan hade hon flytt huset, knappt med någon packning mer än sin näverkorg på ryggen och vinterkängor av grovtläder och benlindorkantadde med päls virade upp till knäna, det var knappt att hon hunnit få med sina trygor, snöskor. Hon var täckt i flera lager av tjocka ylle kläder i gråa nyanser, en lång tunika som slutade strax under knäna samt en grov vinterkappa vars halslinning och ärmar var kantade med harpäls. Om halsen hade hon en varm stickad halsduk och över huvudet och öronen en pälsmössa. Hon hade blivit väldigt varm under vandringen neråt men visste att hon inte kunde ta av sig allt för mycket då kylan ständigt smög runt om henne likt en kall vintervarg. Hennes tjocka bruna hår var flätat och hängde i en tung hårmassa ner över ena axeln och för stunden stod hon stila och bara andades in den kalla bergsluften medan hennes gråa ögon såg sig omkring. Det var inte långt kvar ner nu, hade hon haft ett par skidor hade hon varit nere för länge sedan men hennes par hade gått sönder förra vintern och hon hade inte haft något som var värt att byta sig till ett par nya eller ersätta de gamla. Hon suckade och kisade upp mot solen, helt omedveten om den fyrbenta jägaren som lämnat sina höga jaktmarker uppe bland bergen i brist på föda, för att söka sig längre ner inpå tvåbentingarnas territorium.

    Snöleoparden låg platt ihop kurad i snön några meter upp, helt dold av snödrivorna och de få snöbeklädda bergsdelar som stack upp. Öronen var bakåtstrukna och den hade länge betraktat människan som långsamt kämpat sig neråt. Musklerna spände sig när den gjorde sig redo för språng nu då tvåbentingen inte rört på sig alls under några hjärtslag. Detta skulle vara det första mål mat kattdjuret skulle få på några dagar och dessa tvåbentingar var ofta lättfångade byten, än någon bergsget som snabbt sprang högre upp i bergen. Man fick bara se upp för de människor som hade långa pinnar med bitande ändar eller blanka hårda föremål som kunde skära starkare än djurklor genom en. Snöleoparden andades in och sköt sedan iväg som en vit-grå pil, nästan flög över snön på sina breda stora tassar för att i nästa stund slå omkull den unga människokvinnan med klorna djupt i något som inte riktigt kändes som kött.

    Jana skrek högt när något stort och tungt flög på henne bakifrån och tryckte ner henne i den djupa snön. Hon kunde knappt andas med hela ansiktet klämt ner i den kalla snömassan liksom armarna och benen. Hon kände hur hela kroppen samtidigt skakades häftigt åt sidorna som om något slet i henne samt hörde fräsande och djupa morrningar. Paniken växte i henne då hon knappt fick luft och långsamt började inse vad som hänt och skedde, vad som flugit på henne. Hon ville inte bli något vilddjurs frukost!

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ulrik hade sin dag planerad, kanske inte samma plan som Jana nu hade men han hade en plan oavsett. Planen för honom var att jaga maten till bordet och då han var den skickligaste av dem på att jaga så hade han nästan blivit utknuffad ur huset och tillsagd att inte komma tillbaka förens han införskaffat dem mat. Ibland kändes det synd att han var så bra på att jaga som han faktiskt var för annars kunde han med lata sig framför eldens flammor och vänta på att hans far dragit hem något att äta. Men nej; Visst hade det varit hans jobb de senaste åren..

    Lång som han var så såg han lite tydligare spår i snön framför sig vilket snart fick honom att rynka sin panna lite förvirrat. Kattdjur? Här nere? Ja det skulle ju ge honom en fin päls för tillverkning, vanligtvis mycket finare pälsar än vad han vanligtvis använde sig av. Han hade för närvarande björnpäls i den tjocka vinterkoppan och björnpäls knutet med läderband runt fotlederna för att hindra kylan att smita in under byxbenen i detta vädret. Gjorde det dessutom smidigare när man jagade att man inte konstant fastnade i grenar och annat bråte under jakten. Han böjde sig ner för att undersöka spåret och konstaterade att det var färskt, lite för färskt till och med vilket fick honom att dra fram sin jägarbåge, trädde en pil medan han skyndade framåt, nästan helt ljudlöst i snön. Följde spåret en bit vaksamt tills han fick syn på djuret.

    Något stämde inte dock.. Djuret låg platt, intensivt spanande framåt nere i mänskliga tillhåll vilket fick honom att förstå att en bymedlem antagligen snart skulle mista livet. Han började springa genom snön med pilen spänd i bågen och svor till då djuret for till attack utom synhåll ner från den höga plattån av snö som den lurat på. Ett kvinnoskrik nådde hans öron och han sprang så snabbt han bara kunde, kastade sig ner för snötoppen med bågen riktad på djuret, upptäckte att det var stor chans att han skulle råka träffa kvinnan med vilket fick honom att utan att skjuta landa bakom scenen och rikta en ben knakande spark mot kattdjurets sida. Katten ylade till och rullade bortåt, tog sig snabbt upp på tassarna igen och for till attack mot Ulrik istället. Ulrik var beredd dock och hade redan spänt sin båge igen och avfyrade pilen rakt mot kattens panna.

    Pilen genomborrade skallbenet på kattdjuret och med en snö dämpad duns föll djuret livlöst till marken, fläckade snön röd från blodet som sipprade ut från pilens genomträngning. Det var riskabelt att skjuta ett djur i huvudet då det var svårt att veta om det skulle ta sig igenom skallbenet men han hade inte haft ett val. Det var väll bara tur att det hade gått vägen annars skulle han sluta som kattens mål. Han var andfådd efter sin sprint och sänkte långsamt bågen för att vända sig om mot den attackerade kvinnan och skynda sig framåt den metern de hade emellan sig. Med sin breda dialekt som tydde på att han levt här hela sitt liv så frågade han kvinnan med ansiktet i snön; “Är ni okej?” innan han greppade tag om hennes underarmar för att få upp henne på fötterna igen, med ryggtavlan vänd mot sig själv.

    Han undersökte revorna i tyget på hennes rygg men fann tacksamt nog inget blod. “Du hade tur att jag var i närheten, hur känner du dig?” Frågade han hennes ryggtavla medan han la en hand mot hennes axel för att vända henne mot sig. I samma ögonblick som han såg hennes ansikte så var det nästan som han stelnade till lite och tackade gudarna att hans ansikte redan var rött från kylan för annars skulle det blivit en rätt så pinsam rodnad i hans ansikte. Play it cool… Hon må vara otroligt söt men bete dig som en man nu. Han gav henne ett brett leende som inte direkt dolde hans stiliga yttre, mer förgyllde det innan han skrockade lite roat. “Är du okej?” Upprepade han lugnt till henne då han fann att hon kanske blivit frågade det i fel tillfällen innan detta. Antingen med ansiktet i snön eller under stress från attack liksom.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Jana hörde svagt genom vintermössan och snön att djuret röt till plötsligt, men åt något annat? Tankarna for genom huvudet medan hon kämpade för att behålla lugnet trots paniken men det var henne nästan övermänskligt när ett vilddjur slet och rev i hennes kläder. Hon kände hur tyngden från djuret oväntat försvann och äntligen kunde hon lyfta huvudet tillräckligt för att andas in luft. Hon förblev stilla några hjärtslag, bara häftig in och ut andandes innan hon flämtande försökte kravla sig upp, komma undan, med mössan på ända och hjärtslagen bultande i öronen liksom adrenalinet rusande i ådrorna.

    Jana blev bara vagt medveten om att någon talade till henne sedan, det lät som någon från byn men inte förrän denne person grep tag i henne och höll upp henne. Ännu med snö i ansiktet och andan i halsen lyfte hon händerna för att rätta till mössan även den vit av snö som fastnat i pälsen, när hon snurrades runt och fick se vem hennes räddare var. Hon gapade ännu som en fisk på torra land, kanske lite mindre charmfullt ur en ung kvinnans perspektiv när man stod framför en av byns stiligaste män. Hennes händer hade kommit att vila mot hans bröst när han vänt henne om med en hand på hennes axel. Jana blinkade några gånger, höjde ena handen för att gnida bort snöflingorna ur ögonfransarna och resten av ansiktet.

    Hon insåg att han hade talat till henne, frågat hur hon klarat sig och intalade sig att hennes egen rodnad berodde på att hon haft ansiktet nertryckt mot snön och ansiktet gnidits mot snökristallerna. Hon kände att kinderna var varma efter behandligen mot snön, men kanske även nu över att stå så nära Ulrik som hon mycket väl visste vem han var. Trots att de aldrig talat med varandra innan var det ingen hemlighet i byn att han var deras bästa jägare. Hans familj hade alltid färskt och bra kött att byta sig till, men hennes familj hade sällan haft något bra att byta mot och därför hade Jana sällan haft anledning att prata med honom. Han verkade lika andfådd som hon, hade han sprungit till hennes undsättning?

    “Jag.. jag… jo, jag tror det. Tack…”, fick hon halvt hörbart fram med sin ljusare röst men liknande dialekt. Hon lät ovanligt lugn trots det som hänt, men hennes händer höll hårt i hans klädnad vilket nog avslöjade hur uppskakad hon egentligen var. Benen kändes plötsligt som mjuk lera och hon fick anstränga sig för att inte falla tillbaka ner i snön. Hennes gråa ögon sökte sig bort från hans stiliga ansikte, försökte att inte stirra på honom, efter kattdjuret och nackhåren reste sig när hon såg att det varit en snöleopard. Inte undra på att hon inte kunnat resa sig upp, än mindre inte ens sett djuret. De var mästare på att smyga sig på sina byten. Hon kände en klump i halsen växa men hon vägrade stå och gråta som ett skrämt barn framför Ulrik. Jana drog efter andan och lyckades få fram:

    ‘Vad… gjorde du… ute?’

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Det var nästan lite märkligt att han kände hennes händer mot hans bröst med tanke på alla lager av kläder han hade på sig men visst kände han det och kände sig tacksam över att hans hjärta inte fick spatt och började galoppera i bröstet på honom. Tacka Nenna! Där befann de sig; täckta från topp till tå av snö från olika anledningar och ändå så var det så varmt.. varför var det så varmt!? Hans bröst hävde sig upp och ner från adrenalinet i kroppen och sprinten genom den tjocka snön som skulle kunna få vem som helst att kippa efter andan med tanke på hur TUNGT det var att springa genom all den där snön. Han kunde inte låta bli utan han höjde sin vante beklädda hand för att försiktigt borsta bort lite snö från henne och verkade dubbelkolla att hon helt klart var okej.

    Hennes händer greppade tag om hans kläder vilket fick honom att lägga handen han borstat bort snö med på hennes axel lite försiktigt, nästan som om hon var gjord av glas med leendet som blev lite oroat över situationen. För honom var ju jakten det liv han ägnade sig åt vilket efter många års träning fått honom att kunna blockera ut allt förutom djuret han spårade så det var först nu som han plötsligt tänkte på hur uppskakad hon måste vara. Mycket riktigt så verkade hon ha det svårt att stå upp vilket fick honom att gå till handling. Plötsligt hade han skopat upp henne i samma sekund som hon ställt klart sin fråga och bar henne den korta biten bort till en större stenbumling som han satte henne ner på. Utan att ännu svara på frågan så frog han av sig sin kappa och virade in henne i den som förhoppningsvis skulle få henne att känna en liten trygghet kanske. Han var helt vinter klädd trots allt så han klarade sig utan sin kappa en stund och säkert mer än det.

    Han sjönk sedan ner på ett knä framför henne, med det blödande djuret bakom sig som för närvarande kunde få ligga där allt det ville. Det fanns nu viktigare saker för honom trots allt. Han ville lugna ner henne efter hela händelsen vilket fick honom att mjukt le mot den skärrade, vackra kvinnan. “Hallgrímdottir eller hur? Jag har sett dig förr.. Jag har bara inte hittat rätt tillfälle att prata med dig..” Jo visst, eller kanske var det så att han inte funnit nerver att prata med henne? Men det behövde inte hon veta! Nu var det dags att svara på frågan! Just det! “Jag skulle ut och jaga men det verkar som att det redan är avklarat nu.” Sa han och viftade handen mot den döda katten, det var länge sedan han lyckas snärja ett sådant djur. Det var inte allt för ofta man annars stötte på en snöleopard och faktiskt lyckades döda den, eller hur? Han såg på henne, förtrollad över hennes skönhet även efter hon brottats med en leopard och tog sig i kragen. “Vad gjorde du ute?”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Hennes blick drogs automatiskt tillbaka till Ulrik när han borstade av henne snö, en artig gest men av någon anledning kändes den lite intim, kanske för att de stod så nära varandra och hon praktiskt taget klängde sig fast vid honom?

    “Oh!” Pep hon till när han till synes utan ansträngning plötsligt lyfte upp henne och bar iväg henne för att placera henne på en större sten där hon kunde vila benen, samt inte hänga på honom mera troligen. Hon blev ändå förvånad över att han svepte sin kappa om henne. Hon var ju redan påbyltad en massa lager samt egen kappa och näverkorgen, nog såg hon säkert nu ut som en utböling med puckelrygg, ve och fasa! men av någon anledning opponerade hon sig inte. Det var länge sedan någon visat henne sådan omtanke och hon log lite blygt tacksamt ner mot honom. Hennes egen kappa var för den delen halvt sönder riven runt axlar och nacke samt näverkorgen behövde nog den med lagas. En tanke som fick hennes hjärta att sjunka lite, far skulle inte bli glad, men hon försökte koncentrera sig på Ulrik istället. Det var ett senare bekymmer.

    Vid Nenna! Han visste vad hon hette, eller vem hon var! Fast… de hade ju växt upp i samma by i en liten dal så det var väl inte så underligt, nästan alla visste vem någon var i byn. Vem man kunde vända sig till för olika hantverk, tjänster, läkekonst med mera, sedan andra mindre viktiga kände man i alla fall till namnet på. Jana och hennes far hörde till de sist nämnda, de tillhörde de få som inte hade det så gott ställt och oftast fick kämpa sig igenom vintrarna på det de kunde hitta. Sedan var väl hennes far också lite ökänd som byns drummel och fyllekaj…

    “Ja… det är jag”, nickade hon kort, kände kinderna hetta ännu och varför hade hennes hjärtslag inte slutat slå så vilt? Faran var ju över nu och hon behövde inte vara rädd längre och hon var ju tvärt om långt ifrån rädd där med Ulrik framför sig, av alla personer.

    Så han hade sett henne, så klart, men liksom hon hade de inte direkt något att tala om så klart de inte gjort det, förrän nu. Hon sneglade mot snöleoparden när han nämnde den och gestikulerade mot den men vände genast bort blicken igen.

    “Grattis… det är ett fint… byte? Och tack… för att du räddade mig”, fick Jana lite tafatt fram. Hon kunde skämtat om att hon gått för att lura fram snöleoparden åt honom, men det lät fånigt och hon sa hellre som det var än pratade trams, men hon blev ändå lite beklämd över Ulriks fråga om vad hon gjorde utanför byn. Inte var det roligt att berätta för honom att hon bråkat med sin far – igen, eller att de hade det dåligt ställt med mat, samtidigt ville hon inte ljuga när han frågat.

    “Jag hade en… liten meningsskiljaktighet med min far, så jag bestämde mig för att kolla till våra fällor längre ner vid bergets fot. Men jag kom inte så långt… tack igen.” Hon skrattade lätt, och drog handen lite generat över sin tjocka fläta.

    Åh måste han le så fängslande mot henne och bry sig om henne? Kunde inte marken bara öppna sig under henne eller låta henne smälta bort med snön så hon slapp sitta där och kanske råka säga något barnsligt eller att hon gjorde bort sig, nu när de väl talades vid! Fast nej hon ville fortsätta tala med honom, han hade ju till och med tilltalat henne först. Vilket var klart när hon blivit överfallen och han hjälpt henne, kanske skulle han tröttna på henne nu och gå hem med sitt byte och lämna henne där…

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ulrik hade självfallet hört om Janas far, han var rätt ökänd genom att härja i byn stinkandes av alkohol och muttra för sig själv över ting som han inte visste vad de betydde. Ja det var helt klart att hennes far levde för spriten men varför visste han inte. Vanligtvis bekämpade ju folket med alkohol problem några inre demoner men demoner fanns det gott om i livet så det var omöjligt för honom att veta mer än så.

    Han kände hur det pirrade i kroppen på honom där han satt framför Jana som var inlindad i hans tjocka vinterkappa och även hans hjärtrytm hade ökat osedvanligt mycket. Det var besynnerligt.. han var ju i god fysisk form och faran var över och ändå bultade pulsen iväg. Även hans handflator under vantarnas tjocka tyger var svettiga och han hade fått en plötslig vilja att imponera på henne, mer än vad han säkert redan gjort. Vad var egentligen den här känslan?! Aldrig hade han varit så nervös och uppmärksam på hur han framstod som nu. Det var som sagt tur att kylan kamouflerade hans tillfälliga rodnad. Till och med hennes röst var vacker och han fann sig själv bara vilja sitta och lyssna på hennes stämma, även om hon fortfarande verkade vara i chock? Eller var hon det? Eller var hon bara lika nervös som han själv faktiskt var just nu?

    Han kunde inte hjälpa att klia sig lite i nacken med vanten bara för att få utlopp för allt han kände just nu medan ett nästan nervöst skratt lämnade honom då hon berättade att visst var det hon. När hon sedan nämnde hans byte så kastade han en blick mot det avlidna bytet innan han såg på henne igen. En plan hade formats. När hon sedan berättade om meningsskiljaktigheten med sin far så kunde han direkt känna det som att något sådant inte var direkt ovanligt. Det gjorde honom lite ledsen att tänka på hur svårt hon måste ha det ibland, speciellt om han drack så mycket som han gjorde. Det verkade som om deras uppväxter var motsatta. Hon med sin fyllebult till far och han med sin nykterist till far som på senaste åren börjat bli för gammal för att vara ute och jaga längre. Han var ju deras yngsta barn och även ett barn som kommit 10 år senare än den näst yngste brodern vilket självfallet betydde att hans far var gammal vid det här laget, redan i 70 års åldern vilket var imponerande med tanke på att de flesta avlidit vid den tiden tyvärr. Han hade konstant ont i kroppen och rörde sig sämre och sämre för var år så på sätt och vis var det nog bra att han själv fick införskaffa maten. En av hans äldre bröder var dock en person som man kunde se dricka med just Janas fader.

    Han funderade lite kort på vad han skulle säga innan han öppnade munnen. “Jo det kommer ju alltid en tid när man vill starta sitt egna liv och inte längre vara fast med sina föräldrar, kanske har den tiden kommit för dig?” Han tystnade kort lite panikslagen över hur han skulle formulera nästa frågan. “Öhm.. har du någon plan på att flytta ihop med någon? Alltså jag menar; Har du en.. man i ditt liv?” Oj vad osmidigt framlagt. Det skulle helt klart vara hemskt om hon sa att hon redan hade en man, varför visste han inte men av någon anledning ville han inte att hon skulle ha en man i sitt liv..

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Jana satt som trollbunden och följde hans rörelse när Ulrik kliade sig i nacken, han verkade lite… nervös? Nej inte han inte. Han verkade ju alltid så självsäker och lika säker på hand när det kom till att fälla ett byte.

    Janas haka försvann ner i halsduken och hon såg nog åter ut som en fisk. Frågad precis Ulrik Kettilsson, son till byns äldste och framgångsrikaste jägare, henne Jana Hallgrímdottir, dotter till byns fattigaste och otrevligaste man, om hon var tillgänglig? Varför? Hur kunde han ens komma på tanken? Hon hade ingenting att erbjuda honom, ingen hemgift, inga vackra pälsar, inget hus, inget… och vem ville frivilligt ta i henne och få hennes far på köpet, samt till svärfar? Dras med honom? Hon måste ha hört fel, hon måste drömma. Nej! Snöleoparden tog henne, hon var död och Nenna spelade henne ett elakt spratt. Hon hade säkert misshagat gudinnan ohyggligt för att förtjäna detta!

    En plötsligt bitande kall vind kom och nöp henne i näsan och kinderna. Nej hon kunde inte vara död. Hon var både varm och kall samtidigt, svettades under tyngden av Ulriks kappa samt kände hur kylan från berget och snön hon satt på nu börjat krypa igenom vinterkläderna och kyla ner henens bak och ben.

    Jana stängde munnen och skuttade upp, i stort behov av att röra på sig och inte sitta där längre och bli till någons våp. Ulrik skulle inte tro att hon var lättlurad och att han senare skulle kunna skryta för sina vänner om hur han lurade byns fyllos dotter att tro… ja vad skulle hon tro? Att han var intresserad av henne? Omöjligt. Hon var inte värd ens den vackra snöleopardens päls som han nyss dödat. Jana harklade sig förläget och lite missmodigt, drog av sig Ulriks kappa stelt och höll fram den till honom.

    ‘Nej… far lär aldrig släppa mig. Och… vem skulle vilja ha mig till… till fru?’ Svarade hon dämpat, mumlade det sista ordet ner i sin halsduk och undvek att möta Ulriks blick då hon räckte fram hans fina kappa. Den hade varit betydligt varmare och mycket grannare än hennes simpla.

    ‘Tack igen, för allt och kappan… jag måste nog vidare nu innan jag förlorar dagens solljus’.

    Hennes far skulle aldrig låta henne gå, hon var hans enda livlina. Hon satte mat – om man ens kunde kalla vissa saker föda som de fått äta ibland – på bordet, hon såg till att de båda hade kläder, ett tak över huvudet som inte läckte. Det enda han gjorde var att leta rätt på nästa flaska eller tunna, och dränka sina sorger i spriten. Jana var också djupt sorgsen över att ha förlorat sin mor samt nyfödde lillebror , men hon hade accepterat det och gått vidare. Inte hennes far. Inte Hadan. Nej ibland hade han även beskyllt Jana för att det var hennes fel att han förlorat sin vackra fru och den son han alltid önskat sig. Förbannat henne att han fick dras med henne, en flickjänta som inte dög något till… varför ville någon ha henne? Ens komma på tanken att en man skulle vilja ha henne. En mindre se på henne.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Men vänta, vad var det nu som hände?! Hon såg ju ut som om han nyss hade drämt en död, rå lax i ansiktet på henne och sedan satt hon bara stilla, tyst. Han önskade att hon skulle säga något, vad som helst, funderade lite panikbelaggt att påpeka vilken fin dag det var bara för att bryta tystnaden. Desperat höll han på att öppna munnen när hon plötsligt hoppade upp vilket fick honom att undvika att få ett kbä i haken eller dylikt. Han blinkade till nästan chockat över detta medan han reste på sig för att se oroat på henne där hon vankade på platsen. Stelt drog hon av sig hans kappa och lika stelt så sträckte hon över den till honom. VA?! Vad händer? Skulle han säga något istället för att stå och dumstirra på den vackra kvinnan som han verkade ha… förolämpat?

    Sedan kom orden vilket fick det att vrida sig i magen på honom och det värsta var att hon verkade seriös. ‘Vem skulle vilja ha mig till fru’. Vid det tillfället såg han nästan ut som om någon smällt honom i ansiktet med en dvärghammare. Här försökte han ge henne den komplimang hon faktiskt förtjänade och så möttes han av denna respons.. Vart hade han gjort fel? Han hade räddat henne, borstat av henne, gett henne sin kappa och frågat i sitt klumpiga sätt om hon var fri.. Någonstans hade det ju helt klart gått fel, men vart? Han såg nästan lite förolämpad ut över det uttalandet om sig själv som lämnat henne. Hans respons var rakt på sak. “Nå.. jag ville mest bara vara säker på att du inte hade en fästman jag inte kände till..” Sa han och vred lite obekvämt på sig med ett grepp om sin kappa. “..så jag kunde kanske.. du vet.. spendera mer tid med dig..” Oj vad han verkade ha gjort bort sig, hur skulle han ens göra för att börja reparera skadan?

    “Öhm.. du vill inte ha sällskap? Jag menar.. det kanske finns fler leoparder?” Nu vart han faktiskt generad nog för att man skulle kunna ana det hela om man tittade noga på honom. “Om fällorna är tomma kan jag kanske jaga ett djur åt dig? Du kan få snökatten om du vill?” Han hade aldrig varit så här nervös inför en kvinna förut, vad var det för fel på honom egentligen?? Han drog ett andetag för att lugna ner sig lite innan han log mot henne igen. Det sårade honom att hon trodde att hon var värd så lite när han alltid hade haft ögonen på henne men helt klart varit för blyg för att hitta ett tillfälle att prata med henne. Men det var nog en hemlighet som han skulle hålla för sig själv.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Jana hade stirrat på deras fötter och tänkt snäsa “Nej, vilken fästman skulle ens vilja ta i mig!'” när hans nästa ord fick henne att bli storögd och hon kunde inte hjälpa att blicken sköt upp för att stirra på honom. Hon visste att hon inte drömde men hade hon verkligen hört rätt?

    ‘Varför… varför vill du vistas med en sån som… som mig?’

    Hon såg att hennes svar hade gjort honom obekväm, eller kanske illa till mods? Ångrade han sig och kände sig nu tvingad att umgås med henne? Nej han var en ärlig man, liksom hon. Hennes gråa ögon blev stora som tefat när han ville erbjuda henne snöleoparden.

    ‘Åh nej, nej, den kan jag absolut inte ta emot! Hela byn skulle tro… far skulle tro jag stulit den, han skulle aldrig tro mig.’

    Hon hade höjt händerna och viftade avvärjande med dem framför sig, mellan dem. De stod fortfarande rätt nära varandra trots allt vilket hon i vanliga fall skulle ha varit dödligt överlycklig över men just nu bara var ömsom generad ömsom osäker.

    ‘Men tack, det var snällt men katten är din. Du dödade den.’

    Menade Ulrik Kettilsson verkligen allvar? Ville han ödsla dyrbar tid på henne? Han hade en snöleopard att flå, en familj att mätta, säkert viktigare sysslor att göra. Än var dagen ung och några timmars solljus fanns kvar innan solen gick ner, inte skulle han väl kasta bort sin tid på henne, jaga åt henne?

    Ulriks leende fick henne att tystna och något handfallet förbli stående och stirra hjälplöst på honom. Han menade allvar, hon såg det i hans ärliga ögon. Nenna jag förtjänar honom inte! Skrek hennes inre. Snälla gör inte detta mot mig!

    En dag tillsammans med Ulrik. En dröm, som hon kunde överleva på resten av sitt liv, även om det inte skulle hända något mellan dem så kanske detta var någon liten form av gåva från gudinnan, något hon kunde minnas med glädje på nätterna kalla vintrar när hon satt ensam hemma långt efter att hennes far lämnat denna värld och alla andra glömt bort henne… något att värma själen med mörka tider.

    ‘Vill du verkligen… gå med mig?’ Frågade hon tvivlande, sökte med sin blick i hans ansikte efter minsta tecken på att han skämtade, väntade på att ett hånleende skulle träda fram vilken sekund som helst sedan höra gap skratt bakom sig från andra bybor. Att det hela var ett skämt för att sätta Hallgrims dotter på plats.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ulrik som alltid var så självsäker och social kände sig aningen genrad vid detta ögonblicket som sagt då han alltid haft ögonen på henne men inte vågat få fram ett enda ord till henne. Han hade försökt ett antal gånger men i sista sekund väjt undan, antagligen utan att hon ens hade noterat det hela. Som den gången hon stått och kollat på ett marknadsbord och Ulrik hade närmat sig henne, höjt handen för att lägga den på hennes axel men dragit sig undan och skämsigt strövat iväg i motsatt riktning. Hon hade alltid varit den ända personen i byn han inte vågat prata med trots att han alltid försökt men misslyckats. Även om detta måste ha varit väldigt läskigt för henne så kunde han inte låta bli att känna sig lite stolt över att han äntligen haft modet att prata med henne. Kanske var det adrenalinet men nu hade han ändå gjort det!

    Han tystnade en stund, byggde upp modet för att svara på hennes fråga, höll på att fega ut men tog sig i kragen och nästan blåste upp sig då han bestämt att han skulle vara ärlig mot henne. “Jag har alltid velat vistas med dig.. har bara inte vågat riktigt. Jag vet inte vad det är.. Jag kan umgås med alla utan problem men när det kommer till dig så fegar jag ut. Det har alltid varit så, jag har försökt allt för många gånger och misslyckats. Vill bara inte skämma ut mig inför dig antar jag..” Han hade fått fram det!! Även om han kliade sig lite obekvämt i nacken över att faktiskt säga det han alltid tänkt medans hjärtat hade börjat bulta snabbare på honom, varför var det så varmt här ute!? Vid hennes andra förklarande så sa han nästan direkt, som om modet faktiskt äntligen började ta plats igen nu när han brutit dammen hos sig själv. “Du kan säga att den är från mig, jag vill att du ska ha den pälsen är fin så den kommer passa dig perfekt.” Sa han utan att tänka på att han bokstavligen sagt att hon är väldigt fin, vilket han antagligen inte skulle våga medge annars hittills. När han väl kom på sig så låtsades han som om han inte alls plötsligt blivit nervös över hur denna slip-up skulle hanteras och försökte bibehålla sin lugna fasad så gott han bara kunde. Men det sprack lite när hon frågade om han verkligen ville gå med henne. Hans kinder lyste till i rött medan han klämde fram ett genuint nervöst svar på frågan. “Bara om du vill, jag vill inte vara i vägen för dig men vad sägs som att vi hittar lite mat till min familj? Snökatten är din trots allt.” Sa han med ett charmigt leende innan han gick fram till hennes katt för att smidigt hissa upp det tunga djuret över axeln innan han vände sig med ett leende mot Jana. “Jag vet ett par bra ställen, om du känner för det?” Inga skratt att tala om, bara genuint intresse.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Inga skratt. Inget hånleende. Bara ärlighet. Jana måste se ut som en fisk på torra land igen, där hon bara stod och fånstirrade på honom. Han verkade lika självsäker som alltid men ändå fanns där en antydan till osäkerhet på något viss, eller inbillade hon sig?

    ‘Skämma ut dig…’ Svarade hon lite andlöst, inte för att hon var i chock utan mer över att höra vad han berättade, att Ulrik alltid velat umgåtts med henne – henne!! Av alla människor i byn. Nog för att hon ofta sneglat eller tittat efter honom, men aldrig vågat se på honom när de gått förbi varandra. Då hade hon snabbt slagit ner blicken i marken eller låtsats se åt ett annat håll, och bara gått förbi så hon hade aldrig verkligen sett om han ens tittat på henne. Bara antagit att han inte såg henne som flera andra i byn.

    ‘Det finns nog inget du kan göra för att skämma ut dig eller jag menar… det är nog mer sannolikt att jag skulle skämma ut mig framför dig.’ Med tanke på hennes far och hur sämre hon hade det ställt i livet jämfört med honom, fast vem visste kanske folk skulle se ner på honom om han tala med henne. Hon var inte mycket värt och hade som sagt inte mycket att erbjuda honom.

    Det värme henne dock att höra att han velat prata med henne men liksom hon inte vågat ta första steget. Kanske Nenna prövat dem båda idag? eller gett dem en knuff i sidan, fast att skicka en snöleopard på henne verkade alldeles för dramatiskt av gudinnan, men Jana klagade inte. Hon samtalade med Ulrik!

    Jana rodnade klädsamt åt att han ville ge henne kattdjurets granna päls, det var en mycket värdefull och fager gåva, men hon kunde fortfarande inte ta emot den… hennes far skulle byta bort den mot sprit så fort han fick se den.

    ‘Tack… Ulrik, men… hm… kan du kanske.. kanske förvara den åt mig tills.. ja när jag en dag är säker på att jag kan visa upp den utan att hela byn tror… att jag stulit den, om du förstår?’

    Hon hoppades att han inte skulle bli förolämpad eller tro att hon avböjde hans gåva. Hon ville inget hellre än att behålla pälsen, få smeka skinnet och minnas den här dagen varje gång hon såg eller rörde vid det.

    ‘Om du vill avslöja din familjs jaktställen så, hah… jag kan inte säga nej till det nu när du erbjuder’, svarade hon mjukt leendes och ärligt. Hans charmiga leende var oemotståndligt och hon kanske var lite för framfusig, men han erbjöd sig ju och hon tänkte inte tacka nej! Hjärtat bultade redan av förväntan och beundran när hon såg honom lyfta kattdjuret döda kropp som om det inte vägde något.

    ‘Blir det inte tungt att släpa med sig kroppen?’

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Hon var verkligen vacker. Han hade inte förstått någon gång under uppväxten varför folk talade illa om henne samt gjorde narr av henne i allmänhet. Det verkade vara så folk betedde sig bara för att hennes far inte direkt var en bra typ av man i byn och han skulle aldrig förstå varför hon av alla fick lida av det. Man valde inte sina föräldrar trots allt och han hade alltid tänkt på henne, knappt någonsin på hennes fyllebult till far. Han skämdes att han aldrig sagt emot folket dock men han hade aldrig heller hakat på tåget som pratade illa om henne men kändes som att han skulle ha skällt ut dem alla för länge sedan vid det här laget. Visst; han hade aldrig behövt försvara henne då det var mest hennes far som fick skit kastat på sig men ändå kände han sig skyldig. Han borde ha nämnt hennes namn men det skulle ha lett till att folk skulle lista ut hans hemliga förälskelse i henne. Småstads folk hade tydligen inget bättre för sig än att prata skit trots allt.

    Han lovade sig själv att från och med nu nämna henne och inte gömma sig som ett skrämt barn som inte ville erkänna sina egna känslor. Det var ju inte som att han inte var utstirrad av byns kvinnor redan och det var långt från första gången han tackat nej till en dejt men han var ju faktiskt rätt så insnöad på en kvinna trots allt.

    Vid hennes kommentar att det snarare skulle vara hon som skämde ut HONOM så tog det inte ens en sekund innan han gav svar på tal till det mysteriet. Hon skulle INTE känna så trots allt. “Du kan inte skämma ut mig någonsin.” Sa han fascinerande ärligt utan att tänka mer på det innan han uttalat sig. Han blev dock lite röd i ansiktet igen då han kom på vad han sagt men försökte att inte låtsas om det. Vid nämnandet om att han skulle hålla i den åt henne så tog han inte illa upp. Många skulle kanske känna sig förolämpade över det hela men det var ju inte som att han inte förstod hennes tanke där. Hon skulle nog inte få behålla pälsen i alla fall med tanke på hur hennes far faktiskt var.

    “Klart jag kan, det är ingen fara.” Sa han därför bara simpelt utan ett tecken på att känna sig avvisad. Den mest populära mannen i byn hade inte den minsta känslan av misslyckande och var glad att hålla i pälsen åt henne så länge hon nu skulle vilja det.

    Han såg på henne med ett charmigt leende och lyssnade till hennes ord följt av att han hissade upp det tunga djuret över axlarna. Lyssnade färdigt på henne innan han vände sig med ett flin i ansiktet. “Tror att det är bäst att hålla koll på din gåva så jag tar djuret med mig, annars riskerar vi nog att förlora det till någon annan i byn. Kom jag ska visa dig en perfekt plats för rådjur!” Sa han nöjt med händerna runt kattens ben för att hålla det på plats över axlarna. Det må vara tungt men han hade en poäng; de skulle mista djuret om han inte tog med sig det. “Redo?”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Janas kinder hettade starkare än någonsin när han påpekade att hon aldrig skulle kunna skämma ut honom. Hon var säker på att det nog visst fanns tusen olika sätt att kunna göra det på, men uppskattade hans uppriktighet och goda vilja att låtsas om att så inte var fallet. Hur var det möjligt att snön inte smälte runt om henne, så varm som hon kände sig när han talade till henne så? Vilda harar och gröna ekollon, hon måste ta sig samman. Hon borstade bort lite snö från sin klädnad efter att ha suttit ner och såg sedan ännu med sin klädsamma rodnad på Ulrik igen. På något sätt kändes det hela bättre att han såg ut att vara minst lika röd om kinderna, det var troligen för att båda hade på sig så mycket varma kläder och solen hade nu börjat titta fram bakom molnen som täckt himmelen hela morgonen. Det kanske kunde bli en fin dag trots allt, lättare att hitta spår i snön. Hon tog av sig sin tjocka pälsmössa och la den i näverkorgen hon hade på ryggen. Det kändes genast svalare att låta hennes varma öron få kylas ner av vinter luften, kanske rodnaden skulle lägga sig nu så hon slapp se ut som en lysande fackla framför honom.

    ‘Tack, Ulrik’, sa hon uppriktigt lättad och fylld av en plötslig glädje över att han inte tagit illa vid sig utan verkade förstå hennes dilemma med att inte kunna ta med pälsen hem.

    ‘Ja, det har du nog rätt i. Du verkar… jag menar… den ser ändå ut att vara lätt för dig att handskas med så.’

    Åh vad svårt det var att försöka ge honom en komplimang, men samtidigt inte verka för trånande. Han var stark det var så tydligt och han var nog väl medveten om det också, alla flickor visste det och beundrade honom. Hon behövde inte vara ytterligare en i ledet. Hon ville inte tråka ut honom.

    ‘Ja, låt oss gå!’ Svarade hon glatt och med båda händerna om remmarna till näverkorgen tog hon några steg framåt. Det var nog bra om hon rörde på sig efter att ha blivit omkull kastad i snön.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ulrik tyckte även han att den kalla dagen kändes osedvanligt varm och även han hade en liknande tanke att det var ett mirakel att snön runt omkring dem inte vart vatten. Det var skumt att han kände sig tacksam över att det inte bara var han som brann upp, Jana såg nästan ut som en flamma där hon stod men han skulle anta att han inte direkt var en mildare eld i snön. Skulle säkerligen sett coolare ut dock om han inte flammade på detta sättet men det verkade även som att hon inte verkade bry sig om hans lite nervösa tillstånd. Solen dök upp där de stod och lös upp vintervärlden vilket gjorde allt otroligt ljust då den speglades mot snön yta och hade det inte varit för att han var van så skulle han antagligen behöva täcka ögonen an aning över hur ljus marken blev.

    Vid hennes tackande så lyfte han sin fria hand och kliade sig lite charmigt i nacken igen på ett sätt som talade för henne att det var okej och då kommentaren kom så skrattade han till lite. “Jo det är väll en sak man får när man lever som jägare i ett led av forna jägare, styrka. Hade nog varit lite svårt för mig annars. Fick släpa med en älg själv hem förra vintern och jag kan lova dig att jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Fick improvisera att hjälpmedel och dra besten hela vägen hem, så man kan säga att jag hade aningen ont efter det haha” Sa han lite roat, kände hur rodnaden började lätta en aning vilket var mer än välkomnat. Han pekade sedan åt riktningen de skulle till vilket var en riktning som folk vanligtvis skulle välja men som helt klart skulle ta dem dit snabbare. Han började gå men blicken föll tillbaka mot henne. “Hur känner du dig? Känns det okej att gå?”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Jana kisade lite i det plötsligt starka ljuset som solen åstadkom, liksom Ulrik var hon van men ögonen hade ändå varit vana nyligen vid det dystrare ljuset från molnen så det blev en omställning när solen plötsligt tittade fram. Om någon äldre bybo hade sett eller hört dem hade denne nog skrockat gott åt vad som skedde mellan de två ungdomarna, vilket för ett erfaret öga var hur tydligt som helst, men tack och lov hade de inga åskådare så ingen såg dem slå följe ner för berget.

    ‘Åh jag hörde några berätta om det, att du fält en tjur. Var den stor? Jag menar hur många taggar hade dess krona?’, undrade Jana beundrande och kanske lite ivrigt. Hon antog att det var en äldre tjur med flera taggar eftersom att den varit så stor och fått folk att prata om den i byn. Ytterligare ett tecken också på hur skicklig Ulrik var – samt hur lite värd hon egentligen var att få stå vid hans sida, hon som bara fångade harar eller ekorrar. I bästa fall en grävling eller räv att byta pälsen mot mat.

    ‘Tack, det går nog bra’, svarade Jana ärligt trots att hon inte riktigt hade tänkt, eller känt, efter hur det kändes i kroppen nu så hon var tyst några steg för att känna efter. Inga vrickade leder eller brutna ben. Kanske något öm men snön hade dämpat de värsta fallet och näverryggsäcken tagit de största skadorna liksom hennes yttre plagg från snöleopardens klor. Det var ett under ändå att hon levde utan en skråma på kroppen. Hennes far skulle aldrig tro henne, inte för att hon skulle säga något. Kanske folk skulle höra talas om det om Ulrik berättade att han räddat henne. Oj, Jana insåg att hon borde ge honom någon form av gåva som tack senare, hans familj skulle annars kanske tro att hon var otacksam mot deras son. Hon stod i skuld till honom, för att han räddat hennes liv. Kanske borde hon erbjuda sig att hjälpa till på något sätt, i hushållet eller så… inte för att hon var till mycket nytta, kanske hon mest skulle vara i vägen bara och hans mor skulle se ner på henne och berätta för resten av kvinnorna i byn hur oduglig hon var. Hon svalde och knuffade bort de negativa tankarna, fokusera på nuet!

    ‘Det känns bra’, upprepade hon och log försiktigt mot Ulrik där de gick bredvid varandra, trots att det kanske hade varit lättare om hon gått före och gjort en stig i snön åt honom då han bar kattdjuret, men det var samtidigt han som visade vägen för henne.

Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.