- This topic has 16 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Hettan i Iselem var olidlig. Den spruckna marken tycktes ryka av hettan och de flesta höll sig i sina tält för att skydda dem mot den skinande solen. Fast de var nära havet, var det som gudinnan Echulas uppfriskande havsvindar var ett minne blott. Guden T’lac tårar hade upphört – för inget regn hade setts på månader.
Hettan hade bidrafit till en hungersnöd, när ingenting tycktes växa längre. Pesten hade tagit många liv. Samtidigt som fler mord skedde i den lilla byn. Bränder och olyckor. Folk var rädda och döden var inte en ovanlig syn. Kroppar som låg uttorkade i sanden.
Hur kunde människor vara så grymma mot varandra? Människor som alltid varit vänliga och hjälpsamma. Grannar som nu dödade varandra. Män som dödade sina hustrur. Hustrur som dödade sina barn. Barn som dödade varandra. Hade gudarna övergivit människorna?
Försiktigt tog sig en ung kvinna fram. Liken av de barn, män och kvinnor som låg i hennes väg försökte hon att inte nudda. Både av rädsla, men också av respekt. Dessutom hade hennes mor sagt att dödsgudinnan Azhuras mörka skuggor skulle krypa in i hennes själ om hon rörde dem. Inte någonting som Zaria hade behövt.
Det toviga mörkbruna håret räckte långt ner på ryggen och var inte bra skött på länge. Löst på hjässan hade hon en mörkröd sjal som var svept runt halsen och föll i ett vågigt mönster ner på ryggen. Ett försök att skydda sig mot solen – även om det fanns många svettpärlor på hennes panna. Klädnaden var av liknande färg, likadant som sjalen var klädnaden svart av damm och smuts. På vissa sätllen hade hon lagat den, med ett mörkgrönt tyg hon hade funnit. Hennes fötter var bara, när hon för längesedan förlorat sina skor. Ansiktet var smalt med tydliga drag. Huden var lite mörkare än hennes hår. Ögonen var stora och tycktes en gång varit oskyldiga, men de ljust gräsgröna ögonen var nu hårda efter att ha uthärdat döden av hela hennes släkt. De hade hårdnat för varje nära som hade mött döden. Många allt för tidigt. Däremot fanns fortfarande det oskyldiga, nyfikna och naiva barnet inom henne fast djupt nedgrävt och det var längesedan det visade sig. Trots att det var längesedan hennes älskade mor hade försvunnit från henne, kunde hon fortfarande känna den mjuka handen ömt strykandes över kinden och de varma, djupa andetagen. Skrattet som vanligtvis fyllde hemmet. Allt förlorat, på sådan kort tid. Var det märkligt att hoppet var förlorat?
Året hade börjat väl, ännu ett barn med sin make och det såg ut att vara ett framgångsrikt år. Tankarna flög tillbaka till meddelandet som hon hade lämnat åt sin familj. I sanden hade hon skrivit det. Med all sitt hopp, hoppades hon att inte Echulas vind hade fört bort orden innan någon hade hunnit se det.
En chans. En chans att ställa allt till rätta. Förlåt mig. Ni har min kärlek.
Egentligen hade Zaria inte ens varit säker på om hon skulle skriva något – för vem kunde sätta ord på hennes tankar? Ingen. Inte ens hon själv. Förhoppningsvis skulle hon ha funnit en lösning. Att någon skulle höra hennes bön. Det kändes som en evighet – men snart var hon nere vid vattnet där gudarna tillbads.
Bedrövad, arg och upprörd sjönk hon ner på knä. Tårarna föll ner för hennes kind, de som hon länge hade hållit inne. Ord kom över hennes läppar, ord som hon inte annars skulle ta i sin mun. Hon förbannade gudarna för vad som hade hänt. För det som hade hänt henne och många i staden. Men i nästa stund bad hon för bättre dagar, för att få allt det hon nu förlorat. Trygghet, värme, skratt och familj. Till slut låg hon endast där på knä, med slutna ögon och tårarna hade börjat torka in på kinderna. Den unga kvinnan snyftade till efter att ha skrikit ut sin ilska och sina känslor, tycktes inte vara vid medvetandet med det omkring henne utan inne i sina egna tankar och önskningar.
Löften viskades i hennes öron. En säkerhet för hennes familj, för deras framtid. Zarias röst var inte mer än en hes viskning när hon lovade allt hon kunde för att ge dem det. Och efter det försvann hon spårlöst.
– Fem år senare –
Djupt sjönk de barfota fötterna ner i den kylande sanden. Om det inte vore för tomheten i öken, skulle främlingen som vandra där kunnat misstas för en skugga. Becksvart var manteln som vilade över hennes axlar och huvan som var uppdragen föll snett ner över ansiktet. Hyn hade en gång varit en behaglig mörkbrun färg, men det var knappt att man kunde se dem längre när mängder av runor, texter och tecken av vita färger prydde hela kroppen. Kanske kunde man tro att hon var en vålnad på det tysta och försiktiga sättet hon dök upp. Och vem var dum nog att vandra i öknen utan en häst eller åsna?
Åsnan som var en bit från elden började nervöst trampa i sanden och gav till ett frustande lät när hon kom närmare elden. Det var inte allt för ovanligt att hon gjorde folk som djur obekväma med sin närvaro. Faktum var att hon inte längre reagerade på det. Varsamt tog hon sina beniga händer för att dra bort huvan och avslöja sitt ansikte. Vackert var det inte. Men främlingar hade en tendens att erbjuda värme och kanske till och med sällskap om de fick se vem de talade med. Åtminstone var det de som gällde innan hon… ändrade sitt utseende och ännu hade hon inte lärt sig att hon snarare skrämde folk än att bjuda in till samtal.
Ett försök till ett brett leende och hon höll fram sina händer i en fredlig gest, som för att visa att hon inte hade några vapen nära till hands. Precis som kroppen var ansiktet fyllt med de vita tatueringarna. Båda sidorna på hjässan var rakade, men i mitten stod lite svart hår rakt upp och ledde till slut ner till en fläta som föll ner över ena axeln. Öronen klädde av vita smycken, som vid en närmare granskning liknade ben. Ena ögat var sytt igen med en vit tråd. Ett gräsgrönt öga granskade mannen framför sig. Det var något vänligt med blicken, trots det groteska utseende.
”Var hälsad främling, jag undrar om det finns plats vid din eld?” frågade hon artigt. Kvinnans röst verkade alldeles för len för det utseendet.
-
Lika obarmhärtig som ökens hetta var under dagen, var dess kyla under natten. När solens sista strålar sjunkit ned under horisonten och gett vika för nattens mörker var det inte bara kylan som kom krypande, utan även djinner och demoner. Så hur olidligt det än var att resa under dagen, var det bara dårar som lämnade lägereldens sken under natten. Timmen var långt gången men mannen satt fortfarande vaken, blicken vilandes i eldens lågor. Öknens enorma rymd omslöt hans lilla läger. Intill elden hade ett enkelt tält satts upp, inte större än att man var tvungen att krypa in. Det var helt tyst förutom av eldens låga sprakande, vinden som viskade i sanddynerna och de lätta andetagen från flickebarnet som sov i hans knä.
Hans systerdotter. Men han hade fostrat flickan som om det var hans egna barn. Efter sin systers försvinnande hade Haider, flickans far, blivit utom sig av sorg och vägrat äta. När fadern dog fanns där bara det lilla flickebarnet kvar i livet. Eyaz hade utan att tveka tagit sig an henne, för inte kunde han låta det sista som fanns kvar av sin syster vara ensam i världen.
Zaria, älskade syster, vad tog du dig till? Hans tankar gick tillbaka till den där dagen för fem år sedan, mitt i hungersnöden, då hans syster försvunnit spårlöst. Hennes man hade yrat om att hon fortfarande var vid liv, att hon lämnat dem åt sitt öde. Men Eyaz djupt i hjärtat att det inte var sant. Hon hade lämnat för att hon var tvungen. Kanske fanns hon kvar vid liv någonstans? Det värkte i bröstkorgen på honom vid minnet av sin äldre syster. Hon hade alltid varit varmhjärtad, hjälpt honom upp när han fallit och givit av det hon kunnat ge.
Åsnans nervösa trampande fick honom att slitas ur sina tankar och han höjde de ljusa ögonen från elden. En kyla grep om hans hjärta som började bulta hårdare. En skugga som rörde sig. Eller? Jo, han kunde se tydligt hur något närmade sig elden. Han la skyddande en hand på flickan och den andra greppade långsamt dolken som var fäst vid hans höfter. Ut ur mörkret kom en gestalt olik allt annat han sett. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen och omedvetet höll han andan. En djinn, för inte kunde kvinnan som närmade sig vara mänsklig. Långsamt drog han ett andetag genom näsan och bad en stilla bön till Alquam, nattens och resandes beskyddare.
Men hennes lena röst och vänliga fråga gjorde honom förvirrad och för ett ögonblick såg han bara lite dumt på henne. Han hade hört om djinner som besökte resandes lägereldar. Den som bjöd in dem belönades med deras skydd genom öknen. Eller blev deras själar uppätna? Han hade blivit helt torr i munnen och fick svälja flera gånger innan han kunde få ur sig ett ljud.
“Var hälsad vandrare” den mörka rösten var raspig, som ovan att användas “Du är välkommen vid vår eld” han hade släppt greppet om dolken och gjorde en vänlig gest samtidigt som han nickade. Pulsen var fortfarande hög, för än visste han inte om han gjort rätt beslut. -
Försiktigt, lite som ett skyggt djur, satte hon sig en bit ifrån mannen och den lilla flickan. Hon lutade sitt huvud mot höger axel så att flätan sjönk mot andra sidan och kittlade hennes nacke. Stilla för sig själv undrade hon vad hade mannen blivit utsatt för. De flesta som vandrade i öknen hade blivit lämnade av någon eller något. Kärlek, hopp, vänskap. Fundersamt granskade hon honom medan hon grundade vad som kunde vara hans orsak. Ålder hade han nog för att ha kunnat förlora allt av de sakerna. Fast skenet kunde förstås bedra. Eller familj.
Tanken på en familj fick hennes ögon att slå ner mot sina händer som hon hade låtit sjunka ner i sanden. Helt oberörd av de skorpioner, ormar och annat som brukade gömma sig där. Tankarna varade inte länge, det var diffusa minnen, om det inte var drömmar. Hennes fingrar hade fått tag i en orm som hon greppade om. Enkelt och snabbt bröt hon dess nacke och tog en tugga. Tuggan svalde hon hel. Allt för gott var inte smaken och det var ett enkelt sätt att bortse ifrån kvällningar. Maten tycktes inte smaka någonting längre för henne och det var som om den bara svällde i hennes mun. Det var lättare att bara svälja den hel.
En tacksam nick åt gästvänligheten och ett försök till ett leende. Om hon hade haft något, skulle hon ge honom men det fanns inte mycket. Enbart ett par ansiktslösa dockor på hennes höft vid bältet, nålar och en kortlek. Sen så klart ormen.
“Vill ni…?” frågade hon och nickade mot ormen.
-
Eyaz skruvade på sig under hennes blick. Kvinnan väckte ett visst obehag hos honom. Hur hon såg ut, hur hon förde sig och hur hon bara dykt upp. Ändå kunde han inte släppa henne med blicken, för visst var det någonting groteskt men fascinerande över henne. När hon plötsligt greppade ormen för att helt sonika ta en tugga av reptilen så kunde han inte undgå att göra en liten grimas. Han fick svälja tillbaka en sur uppstötning.
Vid hennes erbjudande höjde han bara handen i en avfärdande men artig gest och skakade lätt på huvudet.
“Tack, men jag har redan ätit” Eyaz försökte sig på ett leende men det blev inte mer än en dragning i mungiporna. Så kom han på sig själv och med en harkling fortsatte han “Vi har dadlar om du vill ha?” de hade inte många kvar, men de borde inom ett par dagar vara framme vid en av de många oasstäder där handelsmän vilade sig och sina kameler innan karavanerna drog vidare.Hans blick var kvar vid henne, för även om hennes utseende var frånstötande så kunde han ändå inte känna nyfikenhet och någon sorts medlidande för detta nattväsen.
“Hur kommer det sig att ni vandrar ensam i natten?” -
Förstås kunde hon se en glimt av hans tankar om henne. Grotesk, omänsklig…. äcklig. Fast hans genoristet fick henne att stanna upp i sitt tänkande och det verkade som om hon hade tappat bort förmågan att tala för ett kort ögonblick för att sedan nätt skaka på huvudet och ta ännu en tugga av ormen. Snart fanns bara huvudet och ett ben kvar som hon placerade i säcken som hon hade med sig.
”Sökandet efter något jag saknar.” påpekade hon till slut, efter några sekunders tystnad. Som om hon inte var helt säker på hur hon skulle placera sina ord. Å andra sidan, vad skulle främlingen göra med hennes historia? Det flesta hade inget intresse av det och att jämra sig över sina val… Det var inget som fick något gjort.
”Eller kanske man ska säga, bytt bort.” fortsatte hon sedan och hennes blick var i fjärran en stund innan hon tog till orda och försökte att få bort hans uppmärksamhet mot sig själv.
“Vilka är ni som vandrar ensamma i öknen? Det är inte ett plats för ett barn”
-
Även om Eyaz önskade, så kunde han inte se bort från när hon slukade ormen. Av någon anledning föreföll det honom väldigt motbjudande och då hade han ändå sett hur utsvultna män gnaga på benen till sina egna barn. Tanken fick honom att oroat sänka blicken till flickebarnet. Än sov hon stilla och han rättade till filten som han lagt över henne tidigare, så det bara var en kalufs av svart hår som syntes.
Eyaz höjde blicken till kvinnan då hon tillslut svarade på hans fråga. Hennes ord fick honom att höja lite på ögonbrynen. Visst var det vanligt att folk sökte i öknen dessa dagar, men det var aldrig något gott som kom ur det. Ändå blev han såklart nyfiken på vad det nu var hon bytt bort. Hon var definitivt en djinn, vem skulle annars byta saker?
“Mitt namn är Eyaz,” svarade han på hennes fråga och harklade sig lite innan han fortsatte, blicken instinktivt ned till barnet igen. “Vi, likt många andra, tvingades från våra hem på grund av svält, och söker ett bättre liv.” Eyaz höjde blicken till henne igen, de ljusa ögonen aningen sorgsna, som där fanns mer att berätta. Och mer berättade han, för det var sällan man stötte på någon som lyssnade och orden verkade bara komma självmant över hans läppar.
“Hennes föräldrar dog för flera år sen. Jag behöver hitta ett bättre. Ett säkrare, hem åt henne.” -
Eyaz. Namnet tycktes bekant, men det var som en pusselbit som inte riktigt passade hur hon än vred och vände på den. Blicken var på mannen och sedan kort på den svarta hårkalufsen som stack fram under filten. Det var något rogivande med ett barn som sov. Trots alla problem som fanns – tycktes det finnas ett naivt och barnsligt hopp kring dem. Bara tanken fick kvinnan att skaka på huvudet.
“Och vad hände med föräldrarna? Hur hamnade flickan i din vårdnad?” frågade kvinnan, det var inte svårt att se att han ville fortsätta berätta sin historia för henne. Och vad hade hon annars att lyssna på? Förutom prärievargarna som ylade en bit bort.
Ylandet fick inte henne att rysa, som de en gång hade gjort. Ärren på hennes armar visade att det inte skulle vara första gången som hon hade stött på faror i öknen.
-
Eyaz rynkade på ögonbrynen, även om det knappt märktes eftersom de alltid tycktes vara rynkade av allvar. Han höll kvar handen på den sovande flickan, kvinnas fråga var ingen vanlig fråga eftersom han precis redan berättat svaret.
“De dog. Hon har ingen annan.” svarade han kort, blicken synade kvinnan och han blev åter medveten om den långa dolk han hade fäst vid höften.Ylandet en bit bort verkade inte bekomma honom, för han hade stött på mer skrämmande saker än de taniga schakalerna som levde i öknen. Ändock så lyssnade han till det ensliga ljudet då det påminde honom så mycket om sig själv.
-
Ett litet tag tycktes kvinnan förvirrad – som om hon inte riktigt hade minne av att hon hade ställt den frågan innan. Hennes ögon var disträ och verkade var fäst på den lilla flickan som låg i hans knä. För ett kort ögonblick tycktes det finnas något milt där även om hennes sneda leende verkade ge det en liten mer obehaglig känsla.
“Jag kände en man vid namn Eyaz en gång.” sa hon, tyst och som om hon var i ett minne med samma obehagliga leende samtidigt som hon lät sin hand dras genom sanden. Hon tog en näve för att låta sanden rinna mellan fingrarna framför hennes blick.
“Tillsammans var vi oslagbara. Vi brukade tro att vi skulle kunna slå Azhuras mörker. Alla de historier och myter vi berättade för varandra. Min bror och jag. Och vi hade så fel” sa hon och gav ifrån sig ett skratt som en gång hade varit ett kligande fint skratt men som nu snarare lät som ett väsande.
-
Hennes ord fick hans hjärta att frysa till is i bröstkorgen och han skruvade obekvämt på sig. Men ändå kunde han inte släppa kvinnan med blicken då hon lekte med sanden framför sig. Han rös vid hennes berättelse som förutom att riva upp gamla sår som var djupt i själen på honom, dessutom fick honom att ana onåd. Det var så likt hans uppväxt med sin syster. Han förstod nu att han inte borde ha gett kvinnan sitt namn.
Hjärtat hade börjat slå hårdare i bröstet och fingrarna grep hårt om filten som låg över flickan. Han öppnade munnen för att säga någonting, men halsen var så torr att det bara kom ut en raspig viskning.
“Vem är du?” eller han kanske snarare skulle fråga, vad? -
Återigen grävde hon ner sina fingrar i sanden igen. Det var något som roade henne över hans reaktion och hon började slå i takt med hans hjärtrytm på sitt ben medan hon lät sin blick vara fäst på hans ögon. Som om hon kunde se något där, som inte han kunde.
“Namn är mäktiga ting. Men även namn kan bytas bort.” sa hon och gav ifrån sig ännu ett litet skrockande och lade båda sina händer i sin famn istället.
“Dahlia, kan du kalla mig” sa hon sedan, efter att tystnaden hade omfamnat dem för en lång stund. Lite för länge, så obehaget hade krupit fram emellan dem. Förstås var det ett namn hon hade innan också Zaria Dahlia. Kanske var det de som hade räddat den lilla mänskligheten som fortfarande fanns kvar?
-
Eyaz gillade inte alls situationen han befann sig i. Det gjorde honom oerhört obekväm. Nästintill omedvetet bet han ihop käkarna hårt och fick koncentrera sig på att andas normalt genom näsan. Blicken var avsmalnad men fortfarande fäst på kvinnan. Sättet hon sa det på fick honom att ångra sig ännu en gång att han gett henne sitt namn. Skulle ha inte ha kvar det nu?
Elden hade börjat sjunka ihop, men han förmådde sig inte att lägga på mer ris och kvistar som han redan samlat i en hög precis intill. Han satt som fastfrusen under den långa, tysta stunden. När hon tillslut gav honom ett namn så slappnade han av i käkarna och svalde. Munnen var helt torr och han fick svälja ett par gånger till.
Dahlia. Varelsen framför honom hånade honom och hans smärta. Han sänkte blicken till elden, de ljusa ögonen aningen sorgsna. Långsamt sträckte han sig för att ta några pinnar och lite ris att lägga på elden som sprakade upp och började värma igen. Efter ytterligare en lång tystnad talade han tillslut, för tystnaden var nästan än värre.
“Och vart är ni påväg, Dahlia?” det tog emot att säga namnet. Det kändes så fel att yttra det till vålnaden framför honom. Han förmådde sig inte ens att höja blicken från elden. -
Elden sprakade till när han lade dit ännu ett par kvistar. Glöden flög upp mot natt himmelen och Dahlia sträckte sig fram mot honom för att lägga sin hand i hans för att försöka söka sin blick med hans. Nästan lite desperat som om hon försökte se något. Förstå något hon inte riktigt förstod.
“Eyraz…” sa hon, som om hon smakade på namnet. Hon upprepade det ännu en gång. På det tredje försökte smackade hon lite och drog undan ett av sina hårstrån när hon lutade sig tillbaka. Det var lite svårt att få ett grepp om det. Som ett pussel där alla bitar låg utspridda.
“Jag…? Till ingenstans och bortom det…”
-
Då hon försökte ta hans händer drog han undan dem och la dem istället skyddande på flickan som fortfarande sov. Deras röster var förstås inte höga, och det var utmattande för ett barn att resa genom öknen och dess hetta. Han lyssnade till sitt namn upprepas, men höjde inte blicken som fortfarande var sänkt i elden. Det fanns mycket smärta i hans ögon som sett för mycket trots hans ringa ålder.
Vid hennes svar höjde han tillslut blicken från elden. På något sätt så kändes det självklart, i alla fall om man skulle döma henne för hur hon såg ut. Han hade innerligt hoppas hon bara var någon underlig trollpacka, men inte ens de reste planlöst i öknen. Så sa han någonting han både blev förvånad över och ångrade.
“Ska du förbi Faizallah? Vi är på väg dit för att se om någon karavan är på väg söderut. Resan blir säkrare än om man är själv” Faizallah, en stor oas knappt två dagar bort, som blivit en knytpunkt för karavaner och handelsresande. Han hoppades innerligt dock att hon inte skulle nappa på hans erbjudande.
-
Förvirrat lade kvinnan huvudet på snedden. För hon hade inte varit beredd på att han skulle fråga henne det. När hade någon ens ställt en sådan fråga till henne innan?
Kvinnan sprack upp i ett obehagligt leende och slog ut med sina händer. Som om det var bestämt vart hon skulle röra sig nu. Hon skrockade till lite grann över situationen.
“Ödet för oss båda till Faizallah. Kanske Ythu har ett finger i det hela” sa hon och rörde vid en av pärlorna på ett armband som hade ödetsgudinnans märke ingraverat. Det var ett vackert och färgglatt armband – ett som inte såg ut att passa kvinnan som satt framför honom. Kanske skulle han lägga märke till att det var en exakt kopia av det som hans syster hade haft sedan barnsben till och med Zaria Dhalia ingraverat men pärlan med Zaria tycktes vara överristat.
-
Eyaz försökte sig på ett leende åt hennes ord, men det blev bara en knapp krökning i ena mungipan. Blicken gick automatiskt till hennes armband då hon rörde vid det innan han sänkte blicken till elden igen.
Vänta. Han vände tillbaka blicken till armbandet och ögonen smalnades av. Kände han igen det armbandet eller var det bara ett trick i eldens flackande sken? Det kunde inte vara…
“Vart fick du tag i det?” han nickade mot armbandet innan han höjde blicken till henne, den mörka rösten låg av undertryckt ilska. -
“Det har alltid varit mitt” påpekade Dhalia och hade blicken på armbandet ett tag där hon snurrade sina pärlor. Vad han skulle vara intresserad av det – visste hon inte riktigt men istället för att vrida och vända på det så mycket böjde hon sig fram för att låta pärlorna vara framför hans ögon. Hon rörde armen lite så att pärlorna skramlade något.
För ett kort tag var det de enda som hördes, förutom eldens sprakande och det var som om hennes öga mjuknade. Det fanns nästan något sorgset och… familiärt där.
“Eyraz…?” frågade hon och stämman var så lik den syster som han en gång hade haft. Fast det verkade bara vara en kort sekund, nästan desperat. Som något länge glömt och gömt hade skymtat fram.
You must be logged in to reply to this topic.