Vad Aenya tänkte och tyckte höll hon så klart för sig själv, där hon bevakade från en plats där hon var väldold. Ändå kunde hon inte rå att rynka på ögonbrynen över knuffen Bain fick, en ilska över att se sin bror behandlad så. Men på samma gång så var han tvungen att lära sig försvara sig själv, en knuff och hårda ord skulle vara det minsta av hans bekymmer ifall de hamnade i strid med regimens trupper.
Nasidir hade något farligt i ögonen nu, ilskan som fanns hos så många rebeller som förlorat så mycket under Iserions attacker mot gränssamhällena några år tillbaka. Ilska de gärna fick utlopp för vid passliga tillfällen. Bain var en ganska bra måltavla nu, då han gjorde sig uppkäftig.
‘Jasså, kvick tunga, hm?’ frågade Nasidir som sträckte sig efter Bain då han stapplade bakåt. Han hade precis tänkt höja sina nävar för att ge Bain ett kok stryk han inte skulle glömma i första laget, men att plötsligt ha brinnande kläder gav honom andra funderingar.
‘Lloth!’ svor han något panikartat medan han började klappa och snurra runt för att få ordning på de nenvisa elden som inte riktigt verkade ge sig så lätt som en vanlig låga. De primala instinkterna om överlevnad tog över och Nasidir sprang omkring och började rulla sig på marken för att försöka få kål på lågan som inte verkade ge sig, med något skräckslagna ljud som kom ur hans läppar.
Aenya stack ut sitt röda huvud som hastigast för att ge Bain en liten nickning, medan hon höll ett öga på Nasidir. Han kunde få lida lite över sin dumhet, men skulle det behövas skulle hon gå in och hjälpa honom.
Inne i cellen så långt bort från gallret som möjligt satt Alienna, med armarna om sina knän som var pressade mot bröstet, och verkade ignorera allt som skedde. Men då Bain plötsligt dök upp framför rotgallret vände hon blicken långsamt mot honom, en liten ynklig ljus figur i mörkret där inne. Lite frågande rynkade hon på ögonbrynen, med något ledsna ögon.
‘Bain?’ undrade hon, inte som om hon förväntat att han skulle komma tillbaka. ‘Var är de andra?’
Caspian hummade lite över det.
‘Så, om du håller huvudet lågt och inte gör väsen om dig, menar du att du lämnas ifred?’ undrade han och funderade lite på det. Tanken att lämna henne gjorde honom orolig, men det kanske var det bästa sättet för honom att förbereda sig och sedan stifta utmaningen han planerade. Han såg redan utmaningen framför sig, allt han behövde göra för att kunna vinna denna kamp, hur han skulle kunna rädda henne ur misären här och de kanske ha ett liv tillsammans. En barnslig fantasi, men just nu hade den slagit rot. Men då hon sedan pratade om en annan lösning stannade han upp i sitt lilla vankande och funderande, för att se på henne förväntansfullt.
‘Vad… menar du?’ frågade han lite osäkert över hennes antydan, för att ta hennes lediga hand med sin, lite förvirrad och med en byggande känsla av oro över vad hon skulle säga eller föreslå.
Detta komplicerade saker betydligt. Men det fanns också möjligheter som kunde gynna dem. Om de kunde rädda Nenya innan Ayperos, för hon antog att Ayperos fortfarande var involverad.
‘Intressant. Kanske en fiendes fiende kan bli vår vän, och vi rädda Nenya.’ sa hon, mer för sig själv, innan hon skakade på huvudet. Något mer en kvinna redo att agera än att fundera och planera allt för mycket. Lite hetsigt som vanligt manade hon sin dotter framåt i hennes långsamma prat med en handgest.
‘Okej, okej, jag förstår vad du säger. Så, mot Iserion, på basen av en känsla du har? Fantastiskt. Låt oss inte försöka förklara det åt min käre far eller bror. Kanske bäst att vi två reser själva, för att slippa den diskussionen.’ vid hennes prat om hur kär Nenya var skrattade hon lite.
‘Håller den lilla skiten kär? Nå, kanske en gång, men hon har gjort oss mycket ont med i sin lilla allians med Ayperos. Men om de nu två är separerade kanske vi kan bryta det bandet.’ Sarethna gick fram och klappade sin dotter på axeln.
‘Nu ska du bara fokusera på att vara navigatör, medan jag ordnar proviant och hästar åt oss, så ska du och jag spendera kvalitativ mor- och-dotter-tid på vägarna tillsammans, med målet att hitta Nenya. Vad sägs om det, hm?’ frågade hon, trots allt var situationen något bisarr.
Ayperos höjde ett ögonbryn, en nyans av ett leende i hans mungipor över hennes skratt.
‘Vad är det som är så lustigt nu?’ kunde han inte undgå att fråga. Det hade ju bara varit en vanlig fråga, ändå trots sin demoniskhet, sitt långa liv, kände han sig förvånansvärt spänd över det samtal de hade nu. Kanske gick det inte att komma ifrån denna rädsla som alla blivnade föräldrar känner, även om man var en som han.
‘Ah.’ konstaterade han simpelt åt hennes förklaring. ‘Ni kvinnor har en tendens att överkomplicera saker, vet du? Du och Nenya, tillsammans. Ni kompletterar varandra men… är ändå som olja och vatten ibland.’ frågade han lite finurligt. Men det var sant, Nenya kunde vara svår – trots allt var hennes explosionsartade humör en orsak till att hon ramlat in i fiendens händer. Han skakade bort tanken och fokuserade istället på Isras ord.
‘Jag kan känna det med, nu då jag är medveten om det.’ konstaterade han, och gav hennes mage, sedan hennes ansikte en blick. Ja vad skulle man säga åt sådana saker?
‘Stark som sin mor, och sin far.’ fortsatte han hennes ord, då hon ledde hans hand till hennes mage, något förväntansfullt där i hans röst och blick då han sa det.
‘Vår arvinge.’ avslutade han, tankfullt, och såg lite drömlikt ut i intet medan han smakade på ordet. Så här långt hade han aldrig kommit förr, kändes det som, då det kom till de planer han så länge stiftat.
‘Så, har du funderat på namn redan?’ undrade han med de mörka ögonen fästa i hennes, nästan lustigt hur två som de kunde prata om så värdsliga saker.
Arand i sin tur hade fått spendera största delen av kvällen i sällskap med den odräglige muskelmannen Vargas innan han låsts in i något skrymsle. Vid gryningen hade han släppts ut, fått en kort audiens med någon i staden som kunde avgöra om han skulle få gå fritt eller inte. Tydligen hade Arand en väldigt bra dag då det kom till att övertyga och blanda sanningar med lögner, eftersom byråkraten accepterade hans ord om att han bara var där som en monsterjägare som sökte efter arbete, och snart vandrade han omkring själv i staden för att se om han kunde nosa upp något om vad som hände med Maeve. Det var ju inte så svårt, i detta skede hade väl alla i den lilla staden hört om fiendeprinsessans ankomst. Mycket riktigt fick han syn på henne i sällskap med någon kvinna som han inte hade någon aning om vem det var, men ett ögonblick åtminstone lyckades han fånga Maeves blick och ge henne en nickning, där han stod med en mantel tätt virad om sig. Trots att huvan i stort drag dröjde hans ljusa hår gick det inte att missta de skarpa gula ögonen, och ett höjt ögonbryn som en fråga om det var säkert att närma sig eller inte.
Nasidir såg lite stöddigt på Bain då han kom och irriterade där med sin närvaro.
‘Stick och brinn.’ fnös han och vände uppmärksamheten mot fängelset istället, uppenbarligen såg han inte Bain som något hot. Men då Bain inte verkade ha någon avsikt att ge sig av var han väl tvungen att göra något åt saken. Så lite slött knuffade han sig från fängelsets galler bestående av rötter för att vända sin uppmärksamhet helt mot Bain, ett något illmarigt leende på läpparna.
‘En viktig fånge? Javisst, alla högalver tror väl sig vara viktiga. Vad är ditt problem, är du någon sympatisör eller?’ undrade han och gav Bain en liten knuff på axeln då han kom närmare. Han fortsatte le, lite bredare över Bains tuffa uppsyn, medan han lite slappt tuggade på lite bark han haft i käften och sedan spottade på marken framför Bains fötter.
‘Jasså, du vill vi ska gå? Men vi har inte fått några order om att gå. Så, jag antar du måste tvinga oss.’ sa han och gjorde en gest över sina två vänner. Han hade väl förväntat sig något typ av gensvar från sina kompanjoner, och rynkade på ögonbrynen för att se över axeln mot dem. Talt förbryllad över att se de två säcka ihop i någon form av sorgsna varelser som snyftade, inte alls likt dem.
‘Hallå, vad är problemet med er nu då?’ fnös han och försökte dra upp en av dem utan något gensvar. En stund verkade situationen ta hela Nasidirs uppmärksamhet, innan han långsamt vände blicken mot Bain, som om en misstanke grodde inom honom.
‘Du.‘ konstaterade han och knuffade till Bain, hårt denna gång, över bröstkorgen.
‘Håll dig utanför våra sinnen, din jävla magiker!’ utbrast han med sammanbitna tänder, och gjorde sats att ta tag i Bain igen.
Sarethna fnös lite roat åt sin dotters reaktion, och la armarna i kors.
‘Okej, fröken smart, upplys mig då.’ sa hon med en handgest, då hela scenariot verkade så uppenbart i Ambrosinas ögon. Så hade det alltid varit, och det var många gånger detta hade frustrerat Sarethna. Vid hennes förklaring höjde hon ett ögonbryn, som om hennes förklaring inte gav så mycket klarhet. Men hon tänkte efter. Kusinen, älskaren, och hon kände en svag misstanke gnaga i henne som inte antydde något gott.
‘Vad, menar du att Nenya var involverad i detta?’ frågade hon och såg hårdare ut i ansiktet nu. Om Nenya var involverad betydde de att de hade större problem än en krater och ett förstört värdshus, inte en uppmuntrande tanke då man tänkte på vem som troligtvis hade makten att utföra denna förstörelse. Som vanligt talade Ambrosina i gåtor, hur denna flicka var hennes dotter hade hon alltid haft lite svårt att förstå då de var så olika, men hon kunde ändå inte undgå att känna sin moderliga koppling till sitt barn. Och så bekräftade hon så klart hennes misstankar.
‘Ayperos…’ väste hon, med förakt i rösten. Men det fick henne att skaka på huvudet.
‘Kan du spåra Nenya, Ambrosina, är det så?’ undrade hon, lite skarpt, men det verkade finnas något tidspressande i hennes röst, som om svaret var väldigt viktigt.
Aenya verkade inte medveten om sina tankar, och vad hon kände inombords delade hon med få eller bara med sig själv. Efter vad hon upplevt var hon inte som hon varit, det var klart och säkert klarast av allt för Bain som känt henne som en glad och sprallig ungdom, som smittade av sin glädje på alla i sin omgivning. Av det fanns det inte mycket kvar, men hon gjorde sitt bästa för hans skull. Dessutom var hennes blick nu fokuserad på scenen framför dem, och hennes ögonbryn var rynkade. Även om hon inte var den största älskaren av högalver så uppskattade hon inte det hon såg framför sig, ett hårt grepp om sitt knä där hon satt på huk på ena benet avslöjade att hon nog skulle kunna springa fram och sätta stopp för det.
Men istället vände hon sin blick mot Bain, lite förväntansfullt, lite uppmanande. Kanske lite hoppfullt. Hon hade haft sina dunster med den bortskämda ynglingen, här fanns en chans för honom att visa sitt värde. Hon hoppades bara han hade stake nog. Och det var nästan med förvåning som hon såg att han började röra sig. Hennes hjärta bultade, för hans skull, nästan som om hon kände hans nervositet.
‘Så klart inte.’ sa hon viskande över hans begäran, kanske visade hon en pytte liten obekvämhet, en liten impuls att rygga undan hans beröring, innan hon gav honom en liten uppmuntrande klapp.
Vid fängelset stod Nasidir och hans två hejdukar och slängde fula ord och förolämpningar i riktning mot drottningen som så klart var någonstans där inne, det hade ju Bain sett innan. Det hördes inget trotsigt svar inifrån heller, vilket verkade egga Nasidir och de andra till att fortsätta mer med vulgära förslag och nedvärderande ord.
‘Vad vill du nu?’ frågade han lite slappt mellan harangen, och sneglade på Bain som hastigast som om han inte såg något hot där.
‘Vi har vakttjänst här tills kvällen. Iväg med dig nu.’ sa han med en nonchalant handviftning. Kanske hade han varit för upptagen för att märka av mörkret hos Bain, då han viftade med sin hand och återgick.
‘Hördu , din pojkvän är tillbaka.’ sa han lite släpande in i fängelset.
Aenya såg hur kugghjulen verkade rulla i hans huvud, och hon höjde ett ögonbryn lite frågande. Kanske inte allt för tålmodigt medan hon väntade på hans svar. Då han äntligen verkade tänkt igenom sakerna och ställde sin fråga såg hon lite tankfull ut.
‘Ja, om du ska vara någon slags… dubbelagent… vore det väl mest logiskt. Du kan väl sälja in en berättelse om att du tröttnat på att vara rebell eller något i den stilen?’ frågade hon, och klappade honom på armen lätt.
‘Jag är säker på att du klarar det, och om någon tvivlat på dina förmågor och lojaliteter kommer du hyllas efter detta.’ sa hon och såg på honom menande, ja kanske kunde även Bain vinna sin systers respekt. Klart det fanns något vemodigt i att han skulle behöva ta på sig en sådan risk, men hon hade tillit till honom.
‘Låt oss se vad som sker vid fängelset, utan att dra till oss uppmärksamhet, hm?’ frågade hon menande.
‘Så kan vi göra upp en plan, då vi har sett om drottningen faktiskt behöver hjälp eller inte. Efter de magiska trick du visade är jag säker på att du kan hantera dig själv.’ sa hon lite uppmuntrande, och tog tag i honom så de kunde röra sig igen, nu lite mer varsamt och tyst. Aenya med hela livet bakom sig i vildmarken rörde sig så gott som ljudlöst, Bain kanske skulle få använda magi för att dämpa sina steg om han hade tänkt på det.
De kom till sist smygandes bland träden, och Aenya blickade varsamt bland stammarna för att se vad som pågick. De kunde höra höga röster, och Aenyas blick var hård då hon tog in scenen.
‘Nå, för tillfället verkar de nöja sig med att försöka provocera henne verbalt.’ sa Aenya lågmält då hon gled tillbaka bakom stammen till sin brors sida.
‘Så? Vad tror du Bain? Ska du gå och försöka vinna drottningens respekt?’
Asgeir fick väl lov att hålla med Ylva där.
‘Visst, du har väl rätt som vanligt, men även i en pressad situation som i en sköldmur kan gott humör rädda dagen!’ sa han envist, kanske mest för att reta henne.
‘Och en smed som vet var alla vapens svaghet finns, och kan reparera rustningar och vapen efter att striden är över?’ tillade han. ‘Det är oersättligt!’ Han kunde inte riktigt släppa sitt lilla leende då han såg Ylva sedan försvinna iväg med Villi, ja det var ju något med kvinnan som var svårt att motstå. Samtidigt var saker, som alltid, komplicerade då man hade den bakgrund han hade, vilket gjorde att han kanske var försiktigare än han borde vara då han pratade med henne.
Villi gav Ylva en menande blick.
‘Ser jag ut som om jag vet något om hästar?’ fnös han. ‘Jag behöver ditt stilråd, så klart! Om man inte vet vad som är bra, så kan man åtminstone tänka på stil, inte sant?’ frågade han finurligt. ‘Du vet, vilken av hästarna som matchar mina ögon bäst, eller något sådant.’
Asgeir som pratade med Eirik nickade.
‘Jag tror han kan vara av användning.’ sa han med en lättsam självsäkerhet.
‘Om mor litar på honom så kan väl vi göra det med, tror du inte?’ undrade han. ‘Men du har så klart rätt, vi får hålla ett öga honom. Men låt nu inte dig själv bilda gråa hårstrån över all oro, hm?’ frågade han och klappade Eirik på axeln.
Villi var så klart bra att konversera då det kom till småpratet, svarade på frågorna utan att svara på dem och verkade trevlig och lättsam på alla vis.
‘Åh, verkligen?’ frågade han över Aunbräckes berättelse, även om han egentligen inte var så intresserad av Asgeirs ungdom, men Ylva kanske var.
‘Låter som om han var lika galen då som ha när nu!’ skrockade Villi. ‘Säkert ett släktdrag, hans mor är likadan.’ konstaterade han vetande. Vid frågan skrattade han.
‘Jaga, jag? Ser jag ut som en vildmarksman?’ frågade han finurligt. ‘Inte riktigt min styrka, får jag erkänna. Lite för bekväm av mig, kanske. Jag är nog mer som du, helst håller jag mig borta från knivar och smärta.’ vid frågan skakade han på huvudet.
‘Vad jag föredrar? Tur att jag har en rådgivare här!’ sa han och klappade på Ylvas rygg, och himlade lite med ögonen åt henne som för att visa sina ögon så hon kunde välja den snyggaste hästen åt honom.
Ayperos närvaro i hennes sinne var som ett mörkt hav, lugnande för att de kände varandra, men hisnande kanske då man började känna på djupet av de många år han levt vilket ruvade där i utkanten av deras kontakt. Något i hans närvaro verkade tveka en stund, kanske kände han skillnaden där i henne. Att det fanns något mer än det två där mellan deras kontakt, hur litet det än var. Men för tillfället tyglade han sig, och fokuserade på deras mål för stunden.
‘Nå, du är starkare än din bror. Trots allt, är det du som är här och inte han.’ sa Ayperos lugnt, med en full tillit på att hon skulle klara det. Kanske också en liten förväntan där. Så klart, det gapande hålet i deras trio skrek i tomheten, men Ayperos länkade sina krafter med henne för att hjälpa henne att fokusera och nå sina egna krafter. Allt verkade tystna då de inte längre kände av stadens invånare, utan sträckte sina sinnen längre bort. Kanske var det så, att de inte kunde nå honom. Men efter hennes ord var det en närvaro som mötte dem. En mörk sådan, en som de hade skapat, som svarade på kallet och vände sin uppmärksamhet mot dem. Ayperos suckade lågt då de släppte anslutningen.
‘Han är på väg.’ konstaterade Ayperos, och såg på henne med en gnutta stolthet i de mörka ögonen.
‘Bra, snart behöver du inte mig för att sträcka ut med ditt sinne. Fokus och vilja är vad som behövs, du hittade det till sist.’ sedan blev han tyst, försjunken i sina tankar över vad han känt då de anslutit sig med varandra. Han ledde henne till en av sofforna där i lägenheten, och satte sig ned med henne bredvid sig.
‘Isra, jag känner att det är något du vill berätta. Men ändå inte.’ sa han till sist, och såg på henne med en intensiv men förvånansvärt tålmodig blick.
Aenya mötte hans blick fortfarande med en viss intensiv skärpa i sig, nästan lite utmanande. Men kanske mjuknade hon lite, då hon såg sin lillebror påverkad så av hennes humör. Trots allt verkade det som om den fruktade ledaren för upproret hade en svag punkt då det kom till Bain. Kanske något hon inte förväntat sig själv heller. Men i slutändan var hon den enda hon hade när det kom till familj. Hon verkade ha något i tankarna efter vad han sa, funderade lite medan hon fortfarande mötte hans blick.
‘Och vakterna var beredda att trakassera henne lät det som på dig.’ muttrade hon, tanken gjorde henne illamående – ja hon skulle nog få ta och läxa upp dem rejält senare.
‘Men det verkar som om vi har en intressant möjlighet här, Bain. Du räddar prinsessan från tölparna, vinner hennes förtroende de kommande dagarna, ja kanske du till och med fritar henne till sist utan att någon vet om det. På det viset kommer du få reda på vad högalverna planerar till näst. Hm? Kan du göra det?’ frågade hon, och la en hand, förvånansvärt ömt, på hans kind.
‘Vi är blinda just nu, och jag behöver något som kan visa oss vägen. Detta kan vara det vi behöver.’ hon talade mildare nu, men det var tydligt att hon hade en förhoppning på honom.
Aenyas snabba steg var otåliga, och visade ingen nåd för hans känslor eller oro över hur hon reagerat. Just då kände hon bara ilska, märkligt hur hon så lätt blev arg nuförtiden utan att själv märka av det. Kanske var hon bara alltid arg, med några lugna stunder emellan. Inte svårt att tända eld på den elden.
‘Förlåt?’ fräste hon åt hans försök att förklara sig medan de rörde sig samma väg som han kommit, över rötter och genom snår.
‘Visst, det ska jag väl försöka tro på.’ fnös hon över hans bortförklaringar, för att sedan stanna upp så plötsligt så han säkert nästan skulle snubbla in i henne, men något han sagt hade fått henne att reagera och hon ställde sig ansikte mot ansikte med honom. De intensiva gröna ögonen låste sig i hans.
‘Nå, fick du ens reda på något som vi kan ha nytta av?’ frågade hon skarpt, med undertonen som så klart frågade om han hade fått reda på något som var nyttigt för upprorets mål. Kanske fanns det ändå någon logik i det han sa.
‘Någon att lita på, säger du? Tror du att du kan vinna hennes tillit, menar du?’ undrade hon lite vaksamt, som om hon inte var helt övertygad än.
Caspian kanske inte hade någon riktig föraning om hur allt detta skulle lägga hans liv i fara. Dödlig fara, kanske mer dödlig än någonsin innan. Men saker som liv och död var kanske svåra att förstå helt, innan man verkligen stod ansikte mot ansikte med sitt öde. För honom fanns det väl inget utfall där han inte på något vis skulle få sin vilja igenom.
‘Förberedelser, ja.’ höll han med och nickade, och försökte lägga undan känslan av dåligt samvete som kröp över honom då de var ensamma.
‘Mjuk som du…’ konstaterade han gällande manteln utan att tänka efter.
‘Men du… Neila… Jag är ledsen…’ började han medan han la manteln till rätta om henne, utan att riktigt veta vad han skulle säga, som sagt det där med agerande och konsekvens hade aldrig varit någon styrka för Caspian, men här hade han ganska tydligt sett ett riktigt kasst utfall av något han gjort. Men hans tankar och ord vandrade hit och dit, och han skakade på huvudet för att komma tillbaka till den ursprungliga frågan.
‘Jag menar… efter allt detta, du kan väl inte stanna här i två dagar?’ förtydligade han, rädd för att hon skulle bli utsatt för mer våld.
‘Och vad är han? En man med stora ord, jag kan ta honom utan tvekan.’ sa han, i ett försök att vara lugnande. Den biten verkade han inte oroad över, men snarare henne, vilket nog syntes i hans ögon då han såg henne och ändå inte såg på henne samtidigt – skamsen över att ha övergett henne till garnisonmästarens våld.
Caspians blåa ögon såg på henne, fortfarande fylld med den inre eld han hade i sin förakt mot mannen som skadat henne. Sedan såg han lite förundrad ut då hon började le.
‘Vad…?’ frågade han, och kunde inte rå att le lite själv då hon log så, svårt att inte bli smittad av hennes utstrålning.
‘Bra, det där är bra…’ sa han med en liten nickning över vad hon avslöjade, började redan tänka ut ur han skulle närma sig Garnisonmästaren och lägga upp det. Han verkade inte registrera farorna kokerskan varnade för, bara faktumet att det fanns en plas där han kunde möta honom och lägga upp sin plan.
‘Ni vet var det är, antar jag?’ undrade han. ‘Som vi vet är mitt lokalsinne fruktansvärt dåligt.’ det hade Neila redan sett, och det var väl orsaken till varför de var i denna knipa från första början. Två dagar. Det var all tid i världen, och ändå ingen tid alls. Så han nickade.
‘Åh ja, två dagar, det räcker mer än väl.’ sa han bestämt, kanske för att övertyga sig själv än henne.
‘Så… Tills dess?’ frågade han, lite bekymrat. Inte kunde han väl lämna henne här i två dagar? Han blev plötsligt lite medveten om skicket hon var klädd i, och tog av sig sin mantel för att ge den åt henne lite prövande, fint vitt tyg med Athals symbol på ryggen.
Aenyas ögonbryn rynkades gradvis mer och mer ju mer han berättade. Först över att han närmat sig drottningen själv, betydligt mer över vad han berättade om hennes vakter. Tystnaden som växte i tältet var obekväm, hennes ilska och vrede både kylig och varm på samma gång. Den tycktes växa, inte helt olikt skuggmagin han utövat i sin duell med Agaroth.
‘Vad?!’ väste hon med sammanbitna tänder till sist så spotten flög, mer ett vilddjurs morrande än faktiska ord. Hon sträckte fram sin hand och tog tag i Bains axel, skakade honom något.
‘Hon är farlig, Bain! Kanske den farligaste alven i världen! Hon kunde förgöra dig med ett knäpp av sina fingrar om hon fick utöva sin magi fritt!’ sa hon ilsket, så klart blandat med oro, men främst irritation över hans oaktsamhet.
‘Och om de idioterna försöker sig på henne… Vid Erethil, då kommer jag själv sprätta upp dem från topp till tå!’ hon sträckte sig efter sitt svärd som legat på bordet, och gav sin bror en liten knuff framåt, de skulle uppenbarligen gå tillbaka till fängelset där och då.
‘Hon behöver bara ett minsta litet hål i fängelset, så kommer hon kunna ta sig härifrån och berätta allt hon sett och hört till våra fiender!’ hennes ord var fortfarande ilskna, där hon gick med så snabba steg att Bain knappt skulle hinna med.
‘Hur kunde du agera så oaktsamt? För att hon har ett vackert ansikte, eller vad?!’ frågade hon över axeln åt sin bror, inte helt olikt hur hon läxat upp honom i deras barndom.
‘Min mor säger många ting.’ fnös han lite roat. Då hon sedan visade sin reaktion kring jättarna verkade Asgeir inte alls se bekymret som Ylva såg.
‘Ja, jättarna! Vadå då?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende. I hans värld skulle allt gå bra bara man bestämde sig för att det skulle göra det. Rätt attityd var ju nyckeln till allt, trots allt, det hade hans far lärt honom. Han hade försökt lära Eirik det med, men Eirik var mer varsam av sig.
‘Så klart du är rätt person att ha med! Jag har en bra känsla över detta.’ sa han muntert, som om det förklarade allt.
‘Gott sällskap är viktigt om man ska lyckas i sina äventyr, förstår du, det har jag lärt mig de senaste månaderna. Man måste kunna lita på de man delar sköldmur med.’ då hon så skrattade log han bredare.
‘Vad är så roligt?’ undrade han.
Villi höjde ett ögonbryn då Eirik beordrade att en häst skulle hämtas åt honom. För att vara helt ärlig såg han inte framemot att behöva sitta på hästrygg, men det var vad det var om han skulle vara med i detta sällskap.
‘Åh, verkligen?’ frågade Villi något skeptiskt över Eiriks förkunnande om sina landsbröder.
‘Kallar du det sång, och dans?’ han skakade på huvudet. Därefter fortsatte småpratet, och det var klart och tydligt att Villi var en lättsam person, något provokativ kanske, men kunde man ta honom med humor var han rätt rolig att umgås med.
‘Ah, lite mat och dryck kanske!’ sa han muntert då de såg gården närma sig, och armbågade Eirik lite i sidan, en liten pik till samtalet de haft. ‘Kanske till och med lite sång och dans, om man har tur.’ men därefter var han tyst en stund, och lät pratet lösas av andra för ovanligheternas skull, och skulle nog bli besviken då bröderna Ulfhedna verkade ha bråttom vidare. Asgeir viftade i hälsning åt Gunder Aunbräke.
‘Lockande, gode herre, men vi är tyvärr tvungna att fortsätta vår resa.’ höll Asgeir med. Villi blev nästan förvånad över att bli nämnd, men gick fram.
‘Ah, visst, den starkaste krigaren av dem alla!’ sa han med en självsäkerhet som kanske inte talade samma språk som hans nätta kropp.
‘Ylva, kommer du med och ger mig lite råd?’ frågade Villi med en gest åt kvinnan, innan han följde med mannen.
Asgeir sneglade efter de två, och klev sedan av sin häst för att vila benen lite och studerade sin bror.
‘Nå, hur verkar det?’ undrade han och nickade mot Villi.
Faegrim var inte så övertygad om att någon skulle finna sig i något, men de var väl i alla fall två mot en. Och skulle han vara där kanske saker skulle gå mildare till. Kanske. Han var ju inte kanske en stor krigare som denna mörka alv Jezeral verkade vara.
Den mörkhåriga alven gav ifrån sig ett något frånvarande stön då han fick vatten i ansiktet, uppenbarligen disorienerad och överrumplad. Hans händer sträckte sig instinktivt efter sitt vapen, men verkade inte finna det.
‘Vad i Hel…?’ väste Jezeral då han fick tillbaka sin syn och lade sitt fokus på Yralissa och den lilla plutten vid hennes sida.
‘Vem är du?!’ frågade han och gjorde en ansats att resa sig, vilket inte gick så bra då världen snurrade.
‘Mitt namn är Faegrim, faktiskt!’ sa brinken bestämt. ‘Och jag har lovat damen här att följa med henne på er färd till hennes rättegång!’
Bains rädsla verkade ge de tre alverna energi och pondus då de närmade sig honom. Men deras självsäkra och fördomsfulla miner utbyttes mot de av förvåning då Bain plötsligt försvann i tomma intet.
‘Ynkrygg! Hitta honom!’ utbrast Nasidir, och de tre spred genast ut sig för att försöka hitta honom.
Bakom rötterna betraktade Alienna spelet med förakt över trions beteende och ord, men också en enorm nyfikenhet över Bains magiska uppvisning. Hon önskade att hon hade kunnat känna det, snarare än att se på det utan sin egna koppling till magin. Så blev hon ensam igen, och drog sig djupare in i sin cell där hon med en djup suck satte sig ned för att vänta på att något skulle ske då Bains besök varit det mest intressanta dessa tre dagar.
Som vanligt var Bains rödhåriga syster fullt upp i planer, kartor och annat då Bain dök upp andfådd. Hon höjde sitt huvud, och kunde genast känna att något var fel.
‘Bain, vad har hänt?’ frågade hon oroligt. En märklig känsla, att den oron fanns kvar efter all distans som fanns mellan dem. Men hon kunde inte komma ifrån ansvaret hon hade som den äldre systern, som skulle se efter sin yngre bror. Det var nästan hennes instinktiva plikt att ta hand om honom, och hon gick fram till honom.
‘Är fienden här? Har du sett något?’ frågade hon, orolig för alla de liv som hon hade under sitt ansvar.
Caspian hade många brister, och en av dem kanske var att han var en man – vilket betydde att han i många gång inte kanske tänkte med förnuft utan med bravado.
‘Jag bryr mig inte om hans heder, men om min, och om din.’ sa han envist. ‘Och om det finns vittnen kan han inte neka sin förlust, om jag besegrar honom.’ ansåg han. En traditionell uppvisning av styrka, två män som stred om en kvinna. Det lät som något i en saga, men Caspian var beredd att strida som i sagorna han läst för Neilas skull.
‘Dessa Iserioner tror de äger er, så låt oss spela deras spel. Jag vinner hans ägodel, och ger dig därefter din frihet. Vad sägs?’ frågade Caspian och tog hennes händer. I hans ögon fanns det ingen tvivel om att han skulle besegra den fördömda garnisonsmästaren. Kanske var det en fantasi, eller så kanske Caspian faktiskt var en god kämpe – det kunde ju knappast Neila bedöma då hon inte sett honom strida.