Att bli slagen av Tandor gav Kellan också en stark dos av rädsla. Han fruktade för sitt liv. Rädslan var en intensiv, brännande känsla som knöt en knut i hans mage och fick hans andetag att flämta. Smärtan som skär genom honom tvingade fram grimaser och smärtsamma utrop. Han kände pulsen bulta i tinningarna, blodet rusade i hans öron. Slagen och sparkarna som träffade honom kändes som hagelstormar av smärta, varje stöt som en påminnelse om hans egen sårbarhet. Trots sin vilja att försvara sig och A’eldia kände han sig som en hjälplös säck av mjöl i det här ögonblicket.
Liggande på rygg i denna panikfyllda stund, då Tandor plötsligt slutat klå upp honom, lyckades han slarva fram en annan pil från sin välgjorda koger, knappt medvetet. Nu var det en kamp på liv och död. Hans händer darrade under trycket av adrenalinet som pumpade genom hans ådror. Trots det for beslutsamheten genom honom. Med en djup andetag laddade han snabbt pilen i sin handarmborst, en rörelse som han vant sig att göra gång på gång i sina övningar, och riktade den mot Tandor, som just då var distraherad av A’eldias desperata attack.
Han drog i avtryckaren, och pilen sköt framåt, träffade sitt mål i sidan av Tandors hals. “Ta det där, din sate,” muttrade Kellan, hans röst fylld av en blandning av lättnad och tillfredsställelse. Med de värdefulla sekunder han köpt sig kravlade han upp på fötterna och drog sitt svärd, redo att försvara sig och A’eldia mot Tandors vedergällning ifall denne inte skulle stanna upp. Han var inte särskilt skicklig med klingan, men kunde göra sitt värsta ifall det behövdes.
Kellan såg Tandor springa mot honom. Hans hjärta rusade i bröstet. Han hade aldrig varit så rädd i sitt liv. Tandor var en farlig man, och Kellan visste att han inte var någon match för honom. Men han var tvungen att försöka skydda sig själv, och A’eldia.
Han reagerade instinktivt. Han tryckte på avtryckaren, och armborsten sköt ut sin skäkta. Men Kellan var så stressad att han missade sitt mål. Skäktan flög knappt förbi Tandor och träffade väggen bakom honom.
Visst hade han ett svärd i sin slida på höftet till höger, men var inte erfaren nog att instinktivt ta till det då han missade. Istället tog han tre panikfyllda steg bakåt och snubblade så att han föll på sin rygg. Han började nå efter en skäkta som var i hans välgjorda koger på andra höftet. Han låg dock obekvämt och hade svårt med sina rörelser. Skulle han klara av att ladda om i tid?
Kellan lyssnade på Tandors hotfulla ord med ett lugn som försökte dölja nervositeten inom honom. Han kände tyngden av situationen och förstod att hans kommentarer hade irriterat Tandor på ett farligt sätt. Men han visste också att han inte kunde visa något tecken på rädsla.
“Du har fel, Tandor,” svarade Kellan med en fast röst, försökte låta självsäker även om han kände sitt hjärta bulta hårt i bröstet. “Jag har visst avfyrat denna armborst förr.”
Han mötte Tandors intensiva blick och fortsatte, “Vad roligt att du nämnt dina ekonomiska angelägenheter med A’eldia, mitt mål var att övertyga dig om att glömma hennes skuld. Annars måste jag åter bevisa min träffsäkerhet.”
Kellans hand var instinktivt på hans armborst, redo att agera om situationen blev hotfull. Han insåg att han eventuellt inte kunde övertyga Tandor med ord, men kanske kunde han använda sitt vapen för att distrahera honom tillräckligt för att A’eldia skulle kunna agera.
“Tänk efter nu, Tandor,” fortsatte han med ett utmanande leende. “Du kanske är stark, men når du mig innan mina pilar träffar dig?”
Han väntade på Tandors reaktion, beredd att agera om situationen eskalerade.
“Nå, vad har vi här?” sa Kellan högt. “Vad tror du att du håller på med? Hjälper du dina pojkvänner med sina bälten? Ytterst vänligt.”
Kellan närnade sig Tandor lite, ett lurigt leende på läpparna, redo att sätta sin plan i verket. Han harklade sig och talade med en självsäker och förlöjligande ton.”Aldrig sett mig förut?” sa Kellan och log snett. “Jag är mannen som hade äran att spendera en oförglömlig natt med din förra partner. Hon var fantastisk, kan jag säga dig.”
Hans plan var att fortsätta provocera Tandor. Han visste att de behövde agera snabbt och smart för ha ett strå av hopp om att fly undan Tandor och undvika farliga konsekvenser. Han hade ingen aning om var A’eldia befann sig, men han hoppades innerligt att hon skulle lyckas smyga sig iväg och hämta sina tillhörigheter.
Han drog sin armborst närmare sig, redo att agera om det behövdes. “Ja ser du, jag har hört en hel del om dig och… små extremiteter. Men kom ihåg, Tandor, det är inte storleken på en man som spelar roll, utan styrkan i hans karaktär. Eller det kan du trösta dig med, åtminstone.”
Spänningen i luften var påtaglig när de två männen stod i direkt ögonkontakt. Kellan hoppades att A’eldia snart skulle dyka upp igen.
Ezra vandrade genom den svidande öknen, med uttorkade läppar som längtade efter en klunk vatten. Solen brände obevekligt och skapade en bländande glans som gjorde det svårt att se. Han undrade hur han hamnat på denna ödsliga plats, långt från tecken på civilisation. Det var något han ofta märkte att han var tvungen att undra över, oftare än han önskade.
När han fortsatte sitt utmattande försök att ta sig framåt, hörde han plötsligt ett genomträngande skrik i fjärran. Det skar genom tystnaden och fick honom att rycka till. Hans hjärta slog snabbare, och en våg av oro sköljde över honom. Vad var det som orsakade sådant nödskri? Han ökade takten och rörde sig snabbare genom den vidsträckta sanden.
När han närmade sig källan till skriket fick Ezra syn på två gestalter. Medan han närmade sig, kunde han se att det var en lång, mystisk man och en graciös kvinna som stod bredvid honom. Kvinnan verkade vara orolig och skärrad, hennes skriks eko fortfarande hängde i luften. Ezras nyfikenhet och oro väcktes till liv, och han skyndade sig fram, drivet av både medlidande och en önskan att finna svar mitt i den vidsträckta öknen.
När han närmade sig paret, tvekade Ezra ett ögonblick. Han bestämde sig att närma sig försiktigare. Han var själv något av en gåtfull figur, med mörka, genomträngande ögon. Han bär en sliten mantel som han drar tätt omkring sig som om han skyddar sig mot osynliga krafter. Trots sin ungdomliga framtoning finns det en världströtthet över honom som antyder att han har upplevt mer än sin beskärda del av prövningar.
Han harklade sig för att stilla sina skakande nerver, hans röst fylld av en blandning av oro och nyfikenhet. “Ursäkta mig,” ropade han, hans ord ekade genom den torra luften. “Jag hörde skriket. Är allt väl här?”
Vägen var täckt av växter och ogräs som hade vuxit upp genom sprickorna i den gamla stenbeläggningen. De kände tyngden av tystnad och övergivelse som låg över dessa kvarter som tack vare antigen olämpligt läge eller konkurrans hade blivit mindre populära bland lokala handelsmän.
Medan de smög sig genom kvarteren höll Kellan ögonen öppna för att undvika bli överraskad – han kände sig en aning nervös, då han kände obehaget krypa in tack vare omgivningen. Det var en labyrint av trånga gränder, men plötsligt fick de syn på en mindre övergiven torgplats mitt i kvarteren. Det var omgivet av höga murar och en smutsig fontän stod i mitten, torr och förfallen. Nu var fontänen täckt av mossa och dess stenar hade eroderat och förlorat sin glans. Vattnet hade torkat ut för länge sedan, och en känsla av sorg och förlust hängde i luften runt den.
Platsen hade även en del övergivna stånd och förfallna byggnader som tidigare varit vackert prydda, men tiden hade gjort dem till bleka rester av sin forna prakt. Spindelväv och damm täckte allt i sikte.
Kellan stannade upp bredvid A’eldia vid torget och såg sig omkring. Det var tyst och lugnt. “Där borta,” viskade Kellan och pekade mot en skuggig gränd som ledde ut från andra sidan torget. Ett par figurer stod där bland skuggorna “Tror du någon av dem kan vara Tandor?”
Wreax anlände till Nirai, staden där livet flödade och luften var tung av förväntan. Hans ögon sökte efter det bekanta ansiktet av Hirose Harunobu, mannen som hade vågat ifrågasätta hans karaktär. Fast besluten och drivet av en växande vansinne spårade Bläckspindeln honom till en avskild plats där de kunde konfrontera varandra utan störningar.
Huset stod högt och stolt, dess trästruktur prydd med intrikata sniderier och eleganta böjda tak. De sluttande takfoten lade till en mild elegans till den övergripande designen, medan de utsmyckade detaljerna talade om ägarens rikedom och inflytande. Ingången till huset vakades av en massiv träport, dekorerad med symboliska motiv av drakar och en Fenix. Porten, väderbiten av tiden, avslöjade en antydan om de mysterier som låg bortom. Wreax närmade sig smygande, hans steg dämpade av den mjuka grusvägen som ledde till ingången.
Han vågade sig in efter sitt byte. Papperslyktor belyste rummet på ett mjukt sätt, och kastade en varm och förtrollande glöd. Skjutdörrar, prydda med delikata rispapperspaneler, separerade rummen och skapade en sömlös övergång mellan dem. Mattorna som klädde golvet dämpade hans redan fjäderlika steg, och en svag doft av rökelse fyllde luften.
I det dunkelt belysta rummet var spänningen påtaglig. Hirose lyfte på ögonbrynen när han igenkände figuren som nu stod framför honom, hans röst fylld av trots. “Wreax, vad för dig hit? Har du verkligen sjunkit så djupt?”
Wreaxs uttryck förhärdades, hans drag förvrängda av en blandning av ilska och besvikelse. “Sjunkit? Nej, Hirose, jag har stigit över begränsningarna av moral och ära. Nu är jag bortom räckhåll för sådana triviala begrepp.”
Hirose röst var mjuk, och mannen försökte vedja till Bläckspindeln. “Vi var en gång partners, Wreax. Vi delade en gemensam vision, många långa år. Är detta verkligen den väg du vill gå? Kan vi inte hitta ett sätt att försonas?”
Ett hånfullt flin spelade på Wreaxs läppar. “Försoning? Det finns ingen plats för kompromiss i min värld. Du underskattar djupet av min beslutsamhet, Hirose.”
Med en plötslig våg av aggression kastade sig Wreax mot Hirose, och två dolkar sköt fram från hans ärmar till hans händer. Dolkarna nådde sitt mål med dödlig precision. Hirose vidgade ögonen av en blandning av chock och smärta när livet rann ur hans kropp, hans sista ord kvävda av blod som han från sin mun, dolkarna djupt i halsen.
När livskraften sakta rann ur Hiroses kropp verkade huset hålla sin andedräkt, som om det sörjde förlusten av sin herre. Rummet föll i tystnad medan Wreax stod över honom, en underlig blandning av tillfredsställelse och tomhet genomströmde honom. Det var ungefär de känslor han oftast kände efter sådana handlingar, och denna gång var det inte annorlunda heller, förutom att en spöklik röst viskade i hans sinne.
“Wreax, min utvalda”, viskade Lloths röst, vibrerande djupt inom honom. “Se vad du har blivit, den styrka och makt du besitter. Omfamna det fullt ut och låt mig leda dig till större höjder.”
Wreaxs ögon smalnade när han kämpade mot Lloths förföriska dragning. Minnen av tidigare plågor fylde hans sinne, offren han hade gjort för demonen, som ingenting gav tillbaka utom lidande och förräderi. Men samtidigt väckte Lloths lockande erbjudande en gnista av längtan inom honom.
“Nej”, viskade Wreax tillbaka, hans röst darrande av ilska och tvivel. “Jag kommer inte längre att vara din marionett. Jag ska bli fri, på mitt eget sätt.”
En våg av mörk energi omslöt Wreax när Lloths närvaro intensifierades. Han kände en osynlig kraft som stramade åt hans tankar, vred dem med ångest. Bilder av tidigare plåga och smärta översvämmade hans sinne, varje minne en vass kniv som borrade sig djupare in i hans medvetande. Wreax knöt nävarna, knogarna vitnande när han motstod anfallet.
Lloths skratt ekade i hans öron, kallt och obarmhärtigt. “Du kan inte fly mig, Wreax. Ju mer du motstår, desto mer kommer jag att skada dig. Varje steg bort från mig är ett steg närmare din egen förtvivlan.”
Wreax ryckte till, hans ansikte förvrängdes av smärta. Den mentala plågan som Lloth påtvingade honom var olidlig, men inom den smärtan tändes en gnista av trots. Han reste sig upp, beslutsamhet glimmande i hans ögon.
“Lloth,” sade han med en ansträngd röst, “du måste förstå att jag är mer användbar för dig levande än död. Om du tar mitt liv, förlorar du all kontroll över mig. Din makt över mig försvinner.”
Ett illvillig skratt följdes snart av Lloths andliga röst. “Du tror att du kan förhandla med mig? Att ditt liv är något som är av värde för mig? Du är förvisso modig, Wreax, men din arrogans kommer att bli ditt öde.”
Wreax kämpade för att behålla sitt lugn och hitta rätt ord för att övertyga Lloth om sin egen värdefullhet. “Jag är inte bara en bricka i ditt spel. Jag har egna mål och ambitioner. Men jag kan fortfarande vara till nytta för dig. Jag kan utföra uppgifter som ingen annan kan. Ge mig en chans att bevisa det för dig.”
Lloth tvekade en kort stund, och i den tystnaden fann Wreax en spricka i hennes vilja. “Du kanske har rätt,” svarade hon slutligen. “Du kan vara till nytta för mig på andra sätt. Men glöm aldrig att du tillhör mig. Din trohet och lydnad är fortfarande avgörande. Varje steg utanför gränserna kommer att ha konsekvenser.”
Wreax nickade, medveten om att han hade fått en skör överenskommelse. “Jag lovar att tjäna dig på mitt eget sätt,” sade han. “Men jag kommer aldrig att förlora mina egna mål ur sikte. Vår relation ska vara ömsesidigt fördelaktig, eller så finns det ingen anledning för mig att vara bunden till dig.”
Lloth log mörkt, och Wreax kunde känna hennes ondska sippra genom deras mentala koppling. “Vi ska se, Wreax. Vi ska se hur länge du kan hålla fast vid dina ideal och samtidigt vara bunden till mig. Ditt öde är förseglat, men du kan ha en viss nytta för mig än så länge.”
Han kände sig nu ensam för en stund i rummet där han fortfarande stod. Han samlade sina tankar, tänkandes på sitt nästa mål: Iselem. Med sina brännande sanddyner och den glödheta solen som står över dess horisont, denna nästa destination skulle utgöra en annorlunda, mer ogästvänlig miljö jämfört med det han är van vid. Värmen och torkan är skoningslösa, och som en till hälften av Me’erfolket skulle det vara som om naturen själv står emot hans närvaro.
Men Bläckspindeln var fortfarande beslutsam gentemot det han skulle göra. Och hans tankar snurrade kring tanken om att eventuellt nå Lloth själv, som ett av sina andra byten. “Om jag måste gå igenom eld och lågor för att bli fri, så ska jag göra det. Du kan inte hålla mig tillbaka för alltid.”
“Ja, armborsten är inte det enklaste vapnet att bemästra,” förklarade han på ett något mer reserverat sätt, med tanken om att vara en aning försiktigare med vapnet. “Kanske jag kan ge en praktisk demonstration?”
Kellan tog pilen ur armborstet, och förberedde sig för att demonstrera armborstets funktion. Först slog han in pilen i vapnet, varpå armborstet verkade ta emot pilen med ett klick. Näst laddade han vapnet den med en smidig rörelse med armen längs vapnet.
Det verkade även finnas ett speciellt verktyg fastspänt vid hans handled som knappt var synligt under ärmen på hans jacka, vilket verkade ha hjälpt till att spänna bågsträngen på plats. Detta verktyg skulle tillåta honom att förbereda en pil som placerats i armborsten utan att behöva använda sin andra hand i processen att ladda om vapnet, vilket inte verkade ta längre en tre sekunder.
“Ja, öh. Ungefär så länge tar det,” konstaterade han. “Men jag har inte än använt detta mot någon… Och jag hoppas att inte behöva göra det heller…” sade han en aning nervöst.
Han lade märke till A’eldias rodnad på sina kinder, men han ville inte misstolka hennes reaktion. Han var inte en charmör av naturen, inte åtminståne i sin egen åsikt.
“Du är en fascinerande kvinna, A’eldia,” sa han med en mer försiktig ton. “Det är något speciellt med dig som väcker mitt intresse. Jag vill vara en hjälpande hand i din strävan och jag uppskattar verkligen att du har gett mig den möjligheten.”
När de närmade sig de mindre förmögna kvarteren tog Kellan in omgivningens skillnad och insåg att de behövde vara försiktiga och uppmärksamma på sin omgivning. Han började tänka på en konkret plan.
“Jag kan försöka locka Tandors uppmärksamhet genom att spela upp en scen, kanske ett bråk. Medan han är upptagen med det kan du smyga dig iväg och hämta dina tillhörigheter. Vi behöver vara snabba och samarbeta för att lyckas.”
Han mötte hennes blick och tillade, “Men jag är öppen för dina idéer också. Om du har något annat i åtanke, låt mig veta. Tror du det kan fungera?”
Kellan lyssnade uppmärksamt på A’eldias berättelse om hennes dolk och var fascinerad av den rika historien och arvet den bar. Han beundrade hennes koppling till sina förfäder och de färdigheter hon hade ärvt, utan en minsta tanke om att historien ens kunde vara falsk. Som svar på hennes fråga om hans eget vapen log han och lyfte upp sitt armborst för att visa den för henne.
“Du menar detta, mitt pålitliga armborst?,” frågade han stolt. “Den kanske inte har samma antika arv som din dolk, men jag har lagt ner mycket arbete på att förbättra dess design. Ta en titt.”
När han höll upp den kunde hon se att handarmborsten var kompakt men noggrant utformad. Han hade lyckats inkludera en effektiv mekanism för omladdning, vilket gjorde att han snabbt kunde byta pil utan att förlora värdefull tid i strid.
“Jag medger att den kunde vara större, min tanke vara att bygga en till, anpassad för andra handen…”, tjafsade han medan han vände omkring på armborstet och visade detaljer i konstruktionen. En liten kikare var monterad, vilket förbättrade hans precision och gjorde armborsten ännu dödligare i hans händer.
“Jag har satt minst lika mycket tid att använda den här som jag har gjort för att tillverka den. Ingen oro!”
Han nickade medhållande till hennes påstående om att alvkvinnor bör kunna skydda sig själva. “Du är en lysande förebild, A’eldia. Din attityd och självständighet är beundransvärda. Jag uppskattar kvinnor som kan vara både eleganta och starka.”
Kellan sneglade omkring på omgivningen. “Hur långt är det vi ska gå?”
Under tystnad och i månens bleka sken hade Wreax Situros smugit sig genom Isérions labyrintliknande gator mot sin före detta medbrottslings bostad. Med ljudlös precision hade han trängt sig in i byggnaden, hans steg dolda i skuggorna. Målet, en gång en betrodd allierad, hade stått i centrum för hans hämnd. Med orubblig beslutsamhet släckte Wreax ett liv som en gång hade delat deras olagliga förehavanden.
Efter att ha fullbordat den mörka uppgiften smög sig Wreax bort genom natten och lämnade bakom sig den livlösa kroppen som en isande påminnelse om hans skoningslöshet. Han visste att hans handlingar skulle sprida sig genom den kriminella underjorden och ytterligare erodera den återstående respekt och lojalitet han en gång hade åtnjutit, och ersätta dessa kvaliteter med fruktan.
Dagar senare fann sig Wreax på en vagn på väg till hans nästa destination. Det monotona hjulens rytm mot vägen lockade honom till en orolig sömn, med hans sinne på gränsen till vanmakt. Ovetandes började Lloths inflytande att spinna sitt lömska nät i hans drömmar.
I djupet av sin dvala blev Wreaxs sinne en slagfält. När han vred sig och vände på sig, plågad av fragmenterade bilder och förvrängda viskningar, började formen av Lloth framträda från djupet av hans undermedvetna, och tog skepnad framför honom.
Visioner av ett snedvridet rike utfoldades framför Wreaxs slutna ögon. Han befann sig på en tron av obsidian, omgiven av hängivna anhängare som dyrkade honom som sin profet. Lloths röst ekade i hans sinne, lockande honom med löften om makt, dominans och förverkligandet av hans mest storstilade ambitioner.
Gränserna mellan dröm och verklighet suddades ut när han kände att Lloth stundvis tittade tillbaka mot honom från skuggorna. Demonen väntade inte längre bara på honom i hans drömmar, utan flätade samman med Wreaxs vakna tankar. I denna förvridna värld längtade han inte längre efter att störta Lloth, utan att omfamna hennes väsen, att bli själva förkroppsligandet av hennes mörka vilja.
Vägen igenom Talanrien ledde västerut från Isérion till Celeras, där han undvek all uppmärksamhet från någon som kunde honom känna igen. Med hast skyndade han genom stadens trånga gränder och undvek uppmärksamhet. Varje steg han tog var beräknat och försiktigt, som en skugga smög han fram längs de mörka och övergivna bakgatorna.
Väl framme vid hamnen sökte Wreax efter ett skepp som skulle ta honom ännu längre västerut, till Nirai, där hans nästa byte inväntade honom. Han visste att han inte kunde resa öppet eller avslöja sin sanna identitet. Istället skulle han smyga ombord som en hemlig passagerare, undangömd bland besättningen och lasten. Han gömde sig i en undanskymd vrå, hållande andan när besättningen passerade.
Medan skeppet sakta gled bort från kusten och öppnade sig för det oändliga havet, fann sig Wreax ensam i sina tankar. I stillhet och isolering på skeppet började Wreax förbereda sig för vad som skulle komma. Han gick igenom sina planer, medan han samtidigt kände Lloths inflytande, vars viskningar började nå honom även på denna avlägsna plats.
Längre och längre bort från Celeras seglade Wreax, med varje våg som krossade mot skeppets skrov blev han mer och mer förankrad i sitt öde. I ensamhetens omfamning hade Wreax isolerat sig, och såg nu framför sig en trasig tron, omgiven av mörker och skuggor som speglade hans egen inre kamp. Hans blick var intensiv och hans ansikte anspännt av den konflikt som rasade inom honom. Där framför honom stod den bild av Lloth som hans eget sinne hade skapat, en gestalt som bar på både frestelse och skräck.
“Din närvaro plågar mig,” viskade Wreax med en darrande röst. “Varför är du här? Vad vill du mig?”
Lloth, i all sin överväldigande aura av mörker och bedrägeri, betraktade honom med intensiva ögon. Hennes röst var både lockande och hotfull när hon talade. “Jag är en del av dig, Wreax. En manifestation av dina djupaste begär och rädslor. Jag är här för att leda dig, att visa dig den sanna vägen till makt och förverkligande.”
Wreax kramade sina nävar och hans ögon brann av beslutsamhet. “Nej, du är en förvrängning av sanningen, en ondskefull illusion. Jag måste bekämpa dig och dina lockelser.”
Lloth log lömskt och sänkte sin röst till en viskning. “Du kan inte fly från mig, Wreax. Ju mer du kämpar, desto djupare ska jag rotas inom dig. Varför inte omfamna mig istället? Tillsammans kan vi skapa en värld av fullständig harmoni och kontroll. Du kan vara mitt inflytande i världen ovanför ytan”
Wreaxs ansikte vreds av inre smärta och tvivel. Han visste att det var farligt att lyssna på Lloths frestelser, men samtidigt lockade de honom med löften om makt och en lösning på allt lidande.
“Wreax, min kära Wreax…” sade Lloth i hans inre, hennes röst fylld med både makt och kyla. “Kommer du ihåg de gånger jag prövade dig, när jag plågade dig och tvingade dig att göra min vilja? Du har offrat mycket för mig, lidit i min tjänst, och ändå har du fått så lite tillbaka.”
Wreax kände på sig att hennes ord var sanna. Han mindes de plågor han hade utstått, både fysiska och psykiska, i sin strävan att tjäna henne. Han hade känt på köttets smärta och satt sin själ i brand, allt i hopp om att nå hennes gunst. Men belöningen hade alltid varit flyktig, och han hade sällan känt hennes sanna uppskattning.
“Du lovade mig makt, Lloth,” svarade Wreax med en blandning av bitterhet och förtvivlan i rösten. “Du lovade mig att jag skulle bli större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag har slitit och offrat, och ändå har jag sett så lite av det du lovade.”
Lloth skrattade lågmält, en kylig och dödlig klang som genljöd i Wreaxs inre. “Makt är inte något som delas ut som gåvor, Wreax. Makt måste erövras och förtjänas. Det är genom dina prövningar och offer som du har växt starkare. Du har blivit en kung över de mörka skuggorna, och ändå vet du inte hur du ska använda denna makt på ett sätt som är tillfredsställande för oss båda.”
Wreax sänkte huvudet och betraktade sina händer. Han mindes de blodiga gärningar han hade begått, de brott han hade begått i Lloths namn. Han hade tagit liv, svek och förstört. Men allt detta hade inte gett honom den känsla av upphöjdhet och fulländning som han hade hoppats på.
“Jag behöver mer,” viskade han knappt hörbart. “Jag behöver något som är mer än bara makt och dominans. Jag behöver meningen bakom allt detta.”
Lloth svarade med en sarkastisk ton i sin röst. “Mening? Det är en trivialitet, en skugga av dina barnsliga drömmar. Vad är meningen med makt om inte att förändra världen enligt våra viljor? Du måste släppa dessa trivialiteter och omfamna ditt sanna jag. Där kommer du att finna den ultimata friden och uppfyllningen.”
Kellan blev överraskad av A’eldias entusiastiska reaktion på hans klocka och hennes lovord. Hennes intresse fick honom att känna sig sedd och uppskattad, något han sällan hade upplevt. Han kunde inte låta bli att le åt hennes fladdrande ögonfransar och det genuina intresse hon visade.
“Ja, jag har tillverkat den själv,” svarade Kellan, hans röst präglad av en blandning av stolthet och ödmjukhet. “Det har varit en kärleksfullt arbete, och jag förbättrar ständigt dess mekanismer. Jag tror att genom att förstå naturens komplexa mekanismer kan vi skapa anordningar som gagnar samhället.”
När A’eldia lutade sig närmare kände Kellan en känsla av samhörighet och ömsesidigt stöd. Hennes sårbarhet och det förtroende hon visade honom fick honom att vilja hjälpa henne ännu mer. Han nickade och mötte hennes blick med uppriktighet.
“Absolut, A’eldia. Jag är redo att hjälpa dig på alla sätt jag kan,” sade han uppriktigt. “Tandor verkar vara en manipulativ och förrädisk person. Ingen borde utnyttja andra för sin egen vinning. Jag ska göra mitt bästa för att distrahera honom medan du hämtar dina tillhörigheter. Tillsammans kan vi överlista honom och sätta stopp för hans illdåd.”
Kellans blick riktades mot den stulna klockan, nu i A’eldias ägo, när hon lekfullt viftade med den. Han kunde inte låta bli att beundra hennes snabba fingrar och påhittighet.
“Vad i all… , A’eldia, du har verkligen imponerande fingerfärdighet!” uttryckte Kellan, med en antydan av beundran i rösten. “Du lyckades snappa åt dig min klocka rakt under min näsa utan att jag märkte något. Jag måste säga att jag både är imponerad och tacksam för din påhittighet.”
En känsla av förtroende och kamratskap fortsatte att växa mellan dem, och Kellans beslutsamhet att hjälpa A’eldia förstärktes ytterligare.
“Jag uppskattar ditt förtroende, A’eldia,” sa Kellan, med en nyfunnen beslutsamhet i blicken. “Med din listiga skicklighet och min kunskap inom mekanik har vi en verklig chans att vända på steken för Tandor. Låt oss lära honom en läxa han inte kommer att glömma i första taget.”
Med en delad förståelse och förnyad mening följde Kellan A’eldia vidare in i staden, redo att sätta sin plan i verket och konfrontera den svekfulle Tandor.
A’eldias fascinerande utseende och synen av en dekorativ dolk av alviskt ursprung som hängde från hennes bälte gjorde att Kellan inte kunde låta bli att bli nyfiken. Han bestämde sig för att fråga henne om knivens betydelse.
“Förlåt min nyfikenhet, A’eldia,” inledde han. “Synen av kniven som hänger från ditt bälte har väckt mitt intresse. Den tillför ännu mer mystik till din redan fascinerande närvaro. Finns det en speciell betydelse bakom den? Kanske har den en koppling till din arvslinje eller bär den på en egen historia?”
Han försökte vara lättmild, men han tänkte även en aning nervöst på hur skicklig hon kunde vara i användningen av dolken. En del av denna nervositet sipprade en aning in medan han ställde sina frågor.
Kellans iver växte ett grann då A’eldia visade intresse mot hans ingenjörskap. “Det här!” sa han stolt och höll upp modellen för att visa den för A’eldia. “Det är en prototyp av min mekaniska klocka. Jag har ägnat många timmar åt att designa och bygga den här. Jag ville skapa något som kan mäta tiden på ett noggrant och pålitligt sätt, men samtidigt vara bärbar och enkel att använda.”
Kellan lät sina fingrar smeka över de fina detaljerna på klockmodellen och fortsatte entusiastiskt, “Jag har försökt lösa de fysikaliska utmaningarna med precision och balans. Min design använder fjäderkraft för att driva rörelsen och en serie små kugghjul för att överföra och reglera rörelsen. Jag tror att jag är på rätt väg, men jag behöver experthjälp för att finslipa designen och förstå de fysikaliska principerna på djupet….”
Dock insåg han nu att han verkligen tjafsade om en hel del detaljer och kände sig fånig en stund. “…Jaa, men det är alltså något jag gärna skulle hitta någon att tala med om.”, svarade han lite abrupt.
Kellan lyssnade uppmärksamt på A’eldias kommentar om att ta sig dit stunden för stunden och leva livet utan stora ambitioner. Efter en stunds reflektion formulerade han sitt svar. “Du har en poäng, A’eldia,” svarade Kellan med en mild ton. “Att leva i nuet och ta sig dit stunden för stunden kan vara frigörande.” Han lät en mjuk leende spela över hans läppar när han fortsatte, “Men för mig är det också viktigt att ha en riktning och ett syfte. ”
Kellan lyssnade noggrant till A’eldias ord och betraktade hennes bekymrade ansiktsuttryck. Han kände att de kunde hjälpa varandra och att detta äventyr kunde ge honom de resurser han behövde för att fortsätta sin resa.
“Hmm, det låter som en utmaning värd att ta sig an,” svarade han med ett leende. “Jag är villig att hjälpa dig återfå dina tillhörigheter och samtidigt lösa mina ekonomiska bekymmer. Vi kan vara ett starkt team!”, sade han hoppfullt.
Han funderade noga över sina egna mål och uppdrag, och övervägde en stund.
“Ja, min klocka kan vänta. Var ska vi börja?”
Kellan skrattade mjukt åt A’eldias reaktion. Hennes lekfulla uppträdande och vilja att visa honom vägen genom Celeras livliga gator gav honom en känsla av lugn. Medan de gick tillsammans iakttog Kellan den färgstarka stadssiluetten och de livliga människorna som passerade förbi.
“Nåja, för att vara ärlig”, började Kellan, en aning osäkerhet i hans ord, “försöker jag fortfarande lista ut mitt syfte i livet. Jag har alltid haft en passion för uppfinningar och ingenjörskonst, och jag hoppades att Celeras kanske kunde erbjuda mig möjligheter att vidareutveckla mina färdigheter. Kanske kan jag hitta någon här som kan lära mig mer om den specifika fysiken bakom ett projekt som jag har arbetat med?”
Hans röst bar med sig en blandning av hopp och tvekan. Kellan hade alltid varit ivrig att lära och skapa, men han var medveten om sin nybörjarstatus och de utmaningar som väntade.
“Jag är faktiskt inte här för att stanna permanent,” tillade han, med en bekymrad ton. “Min ankomst till Celeras var dyr… Jag behöver hitta någon form av arbete eller uppdrag som kan ge mig inkomst för att täcka mina utgifter här.”
Medan de promenerade genom de livliga gatorna kände Kellan en växande känsla av kamratskap med A’eldia. Hennes lättsamma natur och genuina intresse för hans resa fick honom att känna sig välkommen och förstådd.
“Och du, A’eldia?” frågade Kellan, rösten fylld av nyfikenhet. “Har du några stora ambitioner eller drömmar som du vill följa?”
Han väntade ivrigt på hennes svar, ivrig att lära sig mer om sin nyfunna kompanjon.
Mannen tittade på A’eldia med en blandning av förvåning och nyfikenhet. Hennes plötsliga framträdande och vänliga sätt överraskade honom, men det fanns något äkta hos henne som fick honom att känna sig lugn. Han log svagt och sträckte fram handen för att skaka hennes.
“Tack, A’eldia. Jag uppskattar att du är villig att hjälpa till,” svarade han, hans röst präglad av lättnad. “Jag är verkligen ny i Celeras, och jag måste erkänna att jag känner mig lite vilse i denna livliga stad. Mitt namn är Kellan Ljushult.”
Han pausade ett ögonblick och funderade på om han skulle dela med sig mer om sin nuvarande situation. Osäkerheten fanns fortfarande inom honom, men det var något med A’eldias närvaro som gav honom en skymt av hopp.
“Jag har kommit hit för att söka efter ett syfte, något att sträva efter,” fortsatte Kellan, hans röst fylld av sårbarhet. “Jag längtar efter att hitta min plats i denna vidsträckta värld. Tror du att Celeras kan erbjuda mig det?”
Tid och omständigheter hade konspirerat emot honom och lett till hans fall. Efter fängelse och lidande vid händerna av Tionde Fingret lyckades Wreax bryta sig fri med sina undersåtars hjälp. Nu, driven av en outsäglig törst efter hämnd efter att de tagit distans från Kontaktnätverket, var han snart ansikte mot ansikte med en av sina tidigare underordnade, Dunvedd Glev, som hade gripit tillfället att arbeta självständigt i hans frånvaro.
Den svagt belysta rummet var smyckat med påkostade möbler, en stark kontrast till skuggorna som dansade över ansiktet på mannen som satt i den höga fåtöljen. Denna man, känd som Dunvedd Glev, var en gång en ökänd ledare inom den internationella brottsorganisationen, som styrde en märkbar andel av hela Talanriens smuggling och olagliga tjänster, och Isérion hade varit hans fäste.
Luften vibrerade av spänning när Dunvedds blick fastnade på mörkret i hörnet av rummet, hans ögon avslöjade en djupt rotad ilska. Samtidigt försökte han bibehålla en fasad av självsäkerhet, men han lyckades inte övertyga sig själv om att han inte kände rädsla.
“Wreax, du borde ha förblivit nedgrävd”, spottade Dunvedd, hans röst skälvde något. “Jag har gjort stora saker under din frånvaro, och jag kommer inte låta dig förstöra det.”
Bläckspindelns röst, präglad av ett kyligt lugn, fyllde rummet. “Åh, Dunvedd, du misstar dig om mina avsikter. Jag siktar inte på att förstöra det du har byggt. Jag siktar på att återta det som var rättmätigt mitt.”
En fläkt av rädsla fladdrade förbi i Dunvedds ögon, men han dolde den med falsk tapperhet. “Du är förvirrad, Wreax. Du är inget annat än ett arv från det förflutna. Världen har gått vidare.”
Ett ondskefullt leende spred sig över Wreax ansikte och avslöjade en glimt av hot. “Det förflutna har en förmåga att komma ikapp, Dunvedd. Och när det gör det, för med sig en uppgörelse.”
När spänningen byggdes upp verkade rummet krympa, kvävande både männen i tyngden av deras konfrontation. Ekot av deras delade historia ekade i tystnaden och förutsade en kollision.
I en snabb rörelse flög den första dolken mot Bläckspindeln, som tidigare varit rotad i bordet framför Dunvedd. Dolken blev dock snabbt parrerad av Wreax, då han med hjälp av sin kedjelika piska slog dolken ur luften så att den studsade ett par gånger mot stengolvet. Efter en tyst stund returnerade Wreax en flygande dolk från sin andra hand, denna träffade Dunvedd i bröstkorgen, nedanför halsen. Samtidigt lindade sig kedjan kring mannens ben, och nu stod Wreax över Dunvedd.
Bläckspindelns genomträngande blick brände sig in i Dunvedds själ, njutande av den rädsla som flimrade över hans före detta underordnades ansikte. Rummet verkade bli kallare när Wreax form tornade ovanför mannen, hans röst en giftig viskning.
“Ser du, Dunvedd” inledde Bläckspindeln, hans ton mättad med både hot och tillfredsställelse, “du har en särskild plats bland mina före detta underordnade. Du var den förste som anklagade mig för svaghet när mitt imperium föll samman, och för det ska jag göra ett exempel av dig.” Wreax rörde omkring på dolken som var fäst i Dunvedds bröst, och mannen stönade av smärta medan hans ögon vidgades.
Hans övermod rasade samman inför Wreax obevekliga beslutsamhet. “W-Wreax, jag… jag hade inget val. Jag var tvungen att beskydda Isérions intressen”, stammade han, rösten darrande.
Wreax ansikte förblev oberört, hans röst skar genom luften lika vass som dolken i mannens bröst. “Val får konsekvenser, Dunvedd. Du valde egenbevarelse framför lojalitet. Du svek inte bara mig, utan själva kärnan i vår kriminella broderskap.”
Ett grymt leende spelade över Bläckspindelns läppar när han fortsatte, njutande av stunden. “Du kommer att fungera som en påminnelse för andra, ett bevis på konsekvenserna av illojalitet.”
Dunvedds andetag blev ytliga när tyngden av hans ofrånkomliga undergång lade sig över honom. Han insåg att det inte fanns något undkommande, ingen respit från vreden hos mannen som han en gång hade kallat sin ledare.
“Wreax, snälla,” vädjade han, desperationen sipprade in i hans röst. “J-Jag kan fortfarande vara till nytta för dig. Låt mig bevisa min lojalitet. Skona mig.”
Wreax blick förblev obeveklig. “Det finns ingen återlösning för förrädare. Dina vädjanden faller på döva öron. Tsk… Inte så stark nu, eller hur Dunvedd?”
Triskian lyfte knappt sin blick från stopet. Han hörde rösten av vättekvinnan som tilltalade honom, och han insåg inte direkt att frågan varit menad till honom. Men hans yrke förde med sig vissa egenskaper som inte gick att stänga av, även då han tillbringade fritid. Hans observanta natur gjorde att han reagerade på att kvinnans fråga inte blev besvarad.
Han reste sitt huvud sakta och drack ur stopet som han stirrat på, och gav ett svar som var inlärt för sådana som han, som arbetade för Tredje Ögat. Organisationen hade ofta sina aspectorer på uppdrag i Smarriga Smulan för att ta reda på vad som sker omkring i Talanrien, och själva värdshuset var något av en nagel i det tredje ögat (höhö) i sig själv, tack vare sin natur.
‘Javisst, tyvärr har jag än en bit att färdas. Men stanna måste man ibland.’
Hans ton var mindre än entusiastisk, men han beaktade vätten med en gnutta nyfikenhet.
‘Och hur trivs ni på Smulan? Ni ser ut som om ni varit här en stund.’
Wreax var inte i ett tillstånd att göra motstånd när han blev dragen ut, genom skogen och ut i solljuset från misärlyans mörker. Han kisade då strålarna träffade hans ögon som vant sig vid mörkret innan. Med handflatan ovanför sina ögon skyddade han sin blick, riktad mot kusten och det bekanta skeppet som lagt ankar, dess segel svartare än det mörka havets vatten.
Mirgoran, vars effekter nu tagit över, gjorde att han kände en plötslig våg av beslutsamhet, som inte denna gång blev bekämpad av hans besegrade sinne.
“Ja, Zashka! Det är dags. Vi har väntat länge nog. Vi måste ge oss av, tillbaka till bukten.”
Naturligtvis hänvisade Wreax till bukten norr om Worggard, en hamnstad han hjälpt vättarna bygga för handel som även fick Spillerhamns pirater att rysa. Där skulle de säkert möta fränder till Wreax, bland de mest pålitliga i det lilla som var kvar av hans tidigare nätverk. De skulle dock säkert vara förvånade att se honom i liv, då han senast gjort sin närvaro bemärkt över ett år sedan.
Hans grepp kring pipan gjorde inget motstånd då Zashka tog den från honom. Hans syn var dimmig under de halvslutna ögonlocken, och den tidigare rastlösa sömnen hängde fortfarande över hans sinne. Han hade svaga minnesbilder av att inte ha varit ensam då han tagit sig till lyan. Formen av den unga vätten var dock bekant, och hans arm lade sig över hennes något instinktivt där hon lade sig.
Bland växter och örter, som allmänt var olagliga för konsumption, odling och försäljning i de mer laglydiga rikena i Talanrien, var Mirgora en av de mer ovanliga. Växten frodades i mörka, fuktiga och underjordiga omständigheter. Wreax hade haft mycket tillgång och möjlighet att sälja växten till andra för att fördärva deras liv. Denna brytpunkt i hans liv var dock en av de få omständigheterna då hans självdisciplin gav vika.
Misärnässlan gav dess användare ofta en stillande känsla som bekämpade känslor av sorg, ångest och hjälplöshet, och gav en känsla som fyllde hjärtat med lättnad. I större mängder tog man sig längre och längre ifrån verkligheten. Hans illa humör lättade sakta medan hennes röst viskade i utkanterna av hans medvetande. Det tog en stund innan han kände sig förmögen att svara.
“…Mmm?..”, fick han ur sig, medan hans blick sömnigt gick mot henne, hans huvud lutat bakåt mot väggen av fuktig mark. Svaga strålar av solljus strålade mot det smutsiga draperiet som hängde mot stegen som ledde ur källaren, vilket var den enda ledtråden till att antyda att det var förmiddag utanför, bortom källarens nästan fullkomliga mörker.
Wreax verkade ta kommentaren som Fëani tagit upp om exilen från Me’erisia illa. Innan hade han enbart varit nonchalant, men nu då han genom lång introspektion hittat vad som betydde mest för honom var det förargande att få en påminnelse om hur långt ifrån han var från sina mål. Detta verkade hindra honom nu från att bli fäst på småpratet, och hans blick var mer bestämd än tidigare.
Han sneglade mot en av stolarna, och satte sig raskt i den. “Vi talade senast om ett och annat… Och mycket var det som monsterjägaren förhörde mig om som inte hade med ärendet att göra. Så det är bäst för oss att gå direkt till sak, nu utan distraktioner och avbrott, som jag ursprungligen hade önskat.”
Wreax höll i ett mynt som han rullade över knogarna utan att fästa blicken i. Hans blick vandrade mellan ögonkontakten med Fëani och omgivningen.
“Ja minsann, det stämmer, jag var utkastad… Men detta betyder inte att det inte finns en annan, obevakad dörr att ta sig in ur.”
Sen fäste han sin blick i hennes. “Jag ska vara ärlig med er. Jag har föga intresse i titlar, rikedomar och prestige. Jag har redan åstadkommit mer under mitt liv än flesta någonsin drömmer om. Isra Sarrancenia har inget hon kan erbjuda som kunde intressera mig för tillfället. Och detta är enbart för att det som verkligen intresserar mig inte är något som tillhör henne, eller är hennes att erbjuda…”
Han sneglade på hennes hand som täckte för inbjudan till bröllopet. “…Däremot är ni i en annan situation än er syster. Men låt oss inte glömma omständigheterna fullkomligt. Det finns något ni önskar, ert rättmätiga säte i Antrophelia.”
Wreax verkade nu mera avslappnad, men fortfarande intensivt intresserad i diskussionen.
“Säg mig, Fëani Sarrancenia… Varför önskar ni… *på riktigt*… att vara drottning av Me’erisia? Varför inte bygga upp ett nytt liv annanstans?”
Själva ceremonin hade Naera inte reagerat emotionellt på, varken åt ett eller ett annat håll. Hon hade även väntat sig protester mot det nyblivna brudparet, men nu hade situationen eskalerat med flera steg längre än vad hon kunde ha väntat att skulle ske. Vem kunde ha varit så dåraktig att de skulle öppet anfalla en av de äldsta demonerna öppet i en sådan situation? Det kunde inte handla om ett föruttänkt anfall, resonerade hon, då någon som hade tänkt sig för hade inte valt detta ställe eller tillfälle för ett anfall.
För att hålla sig i karaktär med sin illusion ryggade hon till en början undan då striden började, men hon betraktade Ayperos noga då denne verkade rikta sin koncentration mot vampyren som hade gått till strid med Qimästaren. Hon uppmärksammade även drottningen där bredvid, som blev beskyddad av livvakterna, och mannen som såg ut att stå närmast i hennes försvar.
Men det bländande ljuset från kvinnan som anföll Ayperos gav henne idéer, och hon tänkte noga efter i ett försök att bedöma riskerna och möjligheterna. Wreax Situros hade ju hoppats att enbart skicka en hälsning i ord genom Naera, men ursprungligen hade Wreax velat få tag på Ayperos blod. Och nu fanns det en möjlighet för Naera att anskaffa det för honom.
I denna stund avgjorde hon dock att situationen var för kaotisk att ingripa. Det fanns för mycket som kunde gå fel, och hon var inte intresserad i att sätta sig i möjligheten att bli tillfångatagen. Templet var för tillfället trots allt mycket svårt att ta sig undan ifrån om hon nu skulle avslöja sig. Troligen skulle hon kunna få en bättre situation än den senare.