Spelas av: [Thud]
Namn: Vindálfr Borkerzuk i Galtsköld
Kön: Man
Ålder: 73
Längd: 165 cm
Tyngd: 75
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Ljus
Födelseort: Zirthimar
Folkslag: Dvärg
Lojalitet: Mot klanen Galtsköld, och Zirthimar
Civilstånd: Ogift
Biografi
Föddes in en gammal Dvärgklan som förlorat det mesta av sin forna prestige när Vättarna spred sig in i Dvärgarnas rike. Son till Smeden Borker och hans fru Kraflinn, vars förening resulterade i tre barn. Vindálfr är äldst, och han har två yngre bröder Erk och Kvarg.
Arbetade med sin far i smedjan från det att han blivit tio vintrar, i femton år arbetade han i smedjan för att lära sig yrket från grunden. ”Alla riktiga Dvärgar vet hur man smider en yxa som klyver, och en sköld som tål tusen slag” Brukade hans far säga. Vindálfr anser att hans far har rätt.
När han fyllde tjugofem tog han värvning i Dvärgarnas väpnade styrkor och fick till uppgift att vakta gränserna från räder av Vättar och Orker. Detta gjorde han i fem år, tills en incident nästan kostade honom och de flesta av hans vapenbröder livet.
Vindálfr ställdes inför rätta och dömdes till att betala blodsskuld. Eftersom han är från en numera fattig klan är det inte troligt att han någonsin kommer kunna sona sitt brott, inte ens en livstid av sparande verkar kunna återgälda det han gjort. Dvärgakungen såg nytta i att ha en trollkunnig Dvärg och bad av säkerhetsskäl att en styrka av riddare från Karm skulle eskortera honom till Caras Idherin.
Strax efter hans 26e födelsedag fann han sig därför i Caras Idhrenin för att påbörja studier av magi. Efter många år av studier har han samlat på sig en mycket omfattande kunskap av magi och dess praktiska användningsområden.
Hans forskning inom Runmagi och dess olika applikationer har han erkänts en speciell status på akademin, där han fortfarande driver de flesta av sina experiment. Vindálfr har länge kunnat lämna Caras Idherin. Men väljer att stanna kvar på grund av de otaliga resurser som finns där, tillgång till andra magiker och deras kunskap samt de ofantliga biblioteken. Han har även givits full tillgång till en lokal smedja och spenderar mycket tid där med att utveckla Vapen och rustningar av olika slag, stora som små. Med sina sjuttiotre år tillhör han några av de som stannat längst på akademin, men vad är sjuttiotre år för en Dvärg, han är ännu ung och vandrar målmedvetet mot sitt mål; att återupprätta klanens Galtskölds forna glans och ära.
Bakgrund
Som den äldste sonen förväntades Vindálfr att ta upp sin faders yrke som smed, och har därför formats från tidig ålder att uppskatta värdet i smide. Hans far som ofta berättade för sina barn om klanen Galtskölds forna storhet och det stora Vättekriget samt hur deras förlust av sin klans fästning, Galtfäste, sände deras klanfränder ned i det lägsta skiktet av Dvärgarnas hierarki. Han berättade om hur deras förfader Yrgas 1541 AT, drabbad av storhetsvansinne mötte vättehären på öppet fält trots sitt ofantliga underläge, och led ett förkrossande nederlag. Klanen Galtsköld kommer från deras urfader Argaz Uskzut i Ishraz som fick sitt namn efter att ha stått i en liknande situation under Orkkriget 397 AT emedan hans kompani stormade motståndet och sågade ned otaliga fiender med sköld och yxa. Yrgas hade trott att han kunde återupprepa dådet till Klanens stora missöde när en spillra av deras klan lyckades fly i säkerhet till Zirthimar. Allt detta fick Vindálfr höra, om hur stora hjältar från deras klan varit med och format Dvärgarnas rike, om de stora välmående hallar de haft och den respekt de förtjänat. Vindálfr drömde sig tidigt bort mot drömmar om Galtfäste och forna tider.
Under sin uppväxt hände visserligen underliga ting, men eftersom alla vet att Dvärgar inte besitter magisk kraft så var det ingen som reflekterade över att han kanske kunde ha det själv. Således kunde han leva sitt liv utan att dra till sig uppmärksamheten från det Tredje Ögat.
När Vindálfr blev en ungdom ville även han strida som de stora hjältarna från förr och tog därför värvning. Han ersatte en stupad Dvärg i ett kompani med uppgift att hålla gränsen i bergen säker och fri från Vättar. Efter att ha tjänstgjort i armén i nästan fem år inträffade dock det som skulle förändra hans liv för alltid. De var upp i bergen efter att ha fått en rapport om att Vättarna byggt en fortifikation och skulle tillsammans med ett annat kompani undersöka situationen och om möjligt ingripa och rasera fästet med marken. Vinden ven, och snön yrde omkring dem medan de vadade genom den tjocka snön. På grund av den dåliga sikten upptäckte de inte fortet, som mest bestod av uppsatta pålar och ett mindre utkikstorn i mitten, förrän de stod nästan alldeles intill palissaden. Vättarnas utkik gav signal och inom kort stod de i stridens hetta. Det andra kompaniet hade inte lyckats hitta fram i tid på grund av väderleken och vättarna var betydligt fler i antal. När dvärgarna försökte att dra sig tillbaka stormade vättarna ut och anföll dem från tre flanker samtidigt. Vindálfr hörde ljudet av sina vänners dödsångest och rädslan hängde tung i luften. Vindálfr själv drabbades av raseri när hans bäste vän Karr intill honom spetsades av ett vättespjut. Med ett vrål slog han till samma vätte med sin stridshammare och när hammaren träffade utlöstes en tryckvåg som sänkte fiender och vänner tillika till marken runtomkring Vindálfr. Förblindad av sitt raseri, sprang Vindálfr emot nästa vätte och återigen sköljde en våg över de närvarande. Denna gång var den utav eld, och den intensiva hettan förvandlade de närmaste omkring honom till aska och av vätten som tagit emot slaget fanns det ingenting kvar förutom stoft. Vättarna gick till reträtt och försvann snabbt ut i stormen, medan Vindálfr s kompani hämtade andan. När kompaniet hade samlat sig uppskattades det att Vindálfr dödat mins tjugo av de egna, och orsakat hemska brännskador på ytterligare ett trettiotal. Han övermannades, bands och släpades tillbaka till Zirthimar för att ställas inför rätta.
Under rättegången fastställdes det att det inte kunde likställas till dråp. Minnena från Vindálfr själv tillika från hans kamrater var fragmentariska, ett dylikt fall hade tinget aldrig skådat. Det framkom emellertid att Vindálfr mot alla odds hade anlag för magi, och att han var farlig och oberäknelig. Det dömdes att han skulle betala ofantliga böter till de klanfamiljer som man beslutat dödats av Vindálfrs utbrott, även de brännskadade skulle ersättas för sina skador. Den totala summan uppgick till trehundra femtiotusen Gild, en ofantlig summa i dvärgarnas valuta. Tinget som upplevde att de inte kunde spärra in Vindálfr säkert, övervägde istället att skicka honom till Ceras Idhrenin. Dvärgakungen hade valt mellan att förvisa honom, spärra in honom, eller skicka honom till magikerna för att investera i en framtida resurs. Den allmänna reaktionen var mycket upprörd, och Dvärgakungen förlorade mycket stöd i detta val. Denne visste dock att dvärgarnas framtida välstånd hängde på att de hade kapabel krigsmaskin. En fullfjädrad magiker som kunde kontrollera sina förmågor kunde verkligen komma till nytta i deras strid mot vättarna.
Dvärgakungen beslutade sig för att skicka Vindálfr till akademin för att studera magi, men ville inte låta dvärgar eskortera honom eftersom det fanns en risk att de skulle utkräva blodshämnd under resans gång. Vindálfr skickades omgående med en riddareskort tillhandahållen av Karms diplomat i Zirithar till Ceras Idhrenin. Där han omsider påbörjade sina studier. Han studerade intensivt, väl medveten om sin stora skuld och den skam han dragit över sin familj. Enträget dök han ned i sina studier, men samtidigt visste han att han skulle behöva mer än så för att nå sitt mål. Dvärgakungen hade sagt till honom innan han sändes iväg ”Om inte du kommer tillbaka med förmågan att utplåna våra fiender så har detta varit ett slöseri med resurser, och du har förrått både ditt folk och din klan”. Vindálfr visste i sitt hjärta att det sant.
Hans studier fortlöpte i flera år, under tiden skaffade han sig vänner i krigarskiktet och ägnade åtminstone en timma om dagen till att träna sig för strid, ofta ensam men inte sällan tillsammans med andra. De riddare som eskorterat honom hade introducerat Vindálfr till några av sina egna vänner i Hannadon efter deras ankomst. På så vis ville det sig att Vindálfr kunde hitta sig partners att sparras med när det behövdes. De å andra sidan uppskattade att få träna mot en Dvärg, eftersom det är gynnsamt att kunna slåss mot fiender med olika teknik. Vid det här laget är Vindálfr i allra högsta grad en kapabel krigare, I synnerhet med sin stridshammare i hand. Han har även blivit kamrat med flera paladiner, särskilt sergeant Sebastian Richardsson från Hannadon.
Under hela sin studietid var han beskyddad av mäster Olnir. Hantverkaren hade även införlivats med Dvärgakungens planer för Vindálfr och efter att denne tagit sin examen får akademin så såg Olnir till att Vindálfr hade vad han behövde för att påbörja sina experiment. Olnir själv är själv mycket stolt över att Dvärgasläktet äntligen har en alldeles egen trollkarl, och hans lojalitet till hans folk är minst lika stark som den han känner för Ceras Idhendrin. För att det inte skall bli konflikter så finns det en outtalad överenskommelse om att de inte går för noga in på vad Vindálfr egentligen håller på med. Däremot delar han information till Dvärgakungen om Vindálfr s framsteg, och hjälper ibland Vindálfr att sända privata meddelanden till kungen. Olnir är medveten om Vindálfr s drivkraft och den generella riktningen av hans forskning, om än inte om vilka metoder han valt att använda för att nå sitt mål.
När han börjat upptäcka hur han kunde använda Dvärgarunor för att ge kraft åt föremål bad han omgående att få arbeta i den lokala smedjan. Det förbereddes så att han fick tillgång till både smedja och material för sitt arbete medan utvecklade konsten att förläna magiska egenskaper till utrustning ämnad för krig. Hans arbete i konsten kom till en punkt då han ville finna lösningen till hur man gör en besvärjelse av utrustning permanent. Efter långa studier hade han kunnat komma fram till att det borde vara möjligt att skapa vapen som parasiterar på sina offer, och skapa magiska länkar mellan olika typer av utrustning för att föra kraften runt i ett system, och ständigt fyller på källan för magin. En Dvärgahär utrustad med dylik utrustning vore en fruktansvärd kraft att skåda, och det skulle inte vara omöjligt att ta tillbaka det som en gång var deras.
Vindálfr insåg att vapen och rustningar var en nödvändighet men att man även skulle behöva vapen av kraftfullare karaktär för att kunna utplåna den massiva Vättearmén. Han utökade sina studier i elementärmagi för att söka en lösning för hur man kan komprimera en stor mängd kraft inuti en förhållandevis liten behållare. Han upptäckte att man kunde skapa en kärna av ett visst element inuti en ihålig behållare, och sedan genom runmagi göra det möjligt att dränera energi ur en annan källa. Det svåra var att göra detta utan att skada bäraren av detta vapen på dess egen energi. Med hjälp av avsvärjelsemagi gick det att göra större delen av behållaren ofarlig men undantag av en liten punkt, denna kunde täckas över av ett cylinderformat lock som även det hade en avsvärjelseförtrollning omkring sig. Tog man bort cylindern och pressade behållaren mot en energikälla kunde denna suga upp energin för stärka laddningen inuti, till en gräns då behållaren kunde explodera i handen på bäraren om den blev överfull. Själva utlösningsprocessen åstadkom Vindálfr med hjälp av en besvärjelse, som skulle sägas på Thûmr, därefter skulle behållaren avsändas mot sitt offer och explodera med förödande konsekvenser. Vindálfr var mycket försiktig med att hans anteckningar inte skulle falla i fel händer. Dessa vapen var ämnade endast för dvärgarna och Klanen Galtsköld för att återta sitt rättmätiga arv. Det skulle aldrig falla honom in att dela dessa kunskaper med några andra raser.
Dessvärre gick den gamle kungen bort nyligen och ersattes av hans efterföljare Elkrizk Vermyrzuk “Lille Angrzuk” i Runskiig. Tidigare hade pengar för hans uppehälle på akademin fortsatt att rulla in, och Vindálfr hade av tacksamhet och lojalitet skickat många av sina mer traditionella mästerverk till Dvärgakungen. De mer avancerade vapnen existerar dock ännu bara i prototyp och han vill inte skapa fler än han behöver förrän han är bland sitt folk igen.
Om han nu vill fortsätta på akademin så kommer Vindálfr att behöva betala själv, eller börja redovisa sina forskningsresultat. De gamla klanerna som tappat familj under incidenten har dessutom börjat uppvakta Elkrizk Vermyrzuk “Lille Angrzuk” i Runskiig för att få rättvisa, med hänvisning till att de än så länge inte sett skymten av de blodsskuld som Vindálfr skall betala. Därför börjar det nu bli dags att ge sig ut på resa för att samla ihop pengar så att Vindálfr kan återvända hem, och slutföra det han påbörjat. Helst innan någon annan får tag på honom.
Utseende
Vindálfr har ett fårat ansikte prydd av buskiga ögonbryn och ett yvigt skägg. Han långa ljusa hår är oborstad och ger ett ovårdat intryck. Vindálfrs blå ögon har dock en genomträngande blick, som kräver sin åhörares uppmärksamhet när han tar till orda med sin mörka, nästan rossliga röst.
Han har en bred överkropp och kraftiga armar formade av åratal av hårt fysiskt arbete. Han har dock en del hull på kroppen från sin friska aptit och förkärlek för öl. Det undgår ingen att han är betydligt starkare än de flesta människor någonsin kan hoppas på att bli. Efter att ha upptäckt människors underliga förkärlek för att skaka hand brukar han ibland roa sig att klämma till lite väl hårt med sina stora, valkiga händer. När de grimaserar brukar han fnissa invärtes.
Vindálfr går alltid klädd i en enkel men tunn förtrollad ringbrynja som är mycket hård, utan den känner han sig naken. Han upptäckte dock tidigt på akademien att det inte var sedvanligt bruk att bära rustning, så numera brukar han trä på sig en mörk kappa i tyg ovanpå för att inte dra till sig uppmärksamhet. Om det nu skulle råka klirra när han går så är det ingenting han bryr sig om. Han har även smitt sig en stridshammare med en förtrollning som slungar iväg den träffade med kraft, samt en sköld som är otroligt hård. Dessa och brynjan är sammankopplade via en magisk länk och parasiterar på energin vid blodspillan, med fördel någon annans.
På grund av sitt hastiga beslut att lämna Ceras Idhendrin har Vindálfr inte hunnit skaffa sig en riktig hjälm, utan har smitt en provisorisk cirkel av metall som han lagt en avsvärjningsbesvärjelse över, och därefter bundit med runor. Denna är dock en enkel skapelse och han är osäker på hur länge den faktiskt kommer att fungera.
Personlighet
Vindálfr är både lojal och envis, och han drivs uteslutande av sitt mål att återställa sin klans heder och Dvärgarnas imperium i Talanarien. Han är introvert och spenderar gärna tid försjunken i tankar. Vad han funderar på är det inte värt att fråga för han delar inte gärna sin forskning med någon, förrän tiden är kommen.
Som alla hederliga Dvärgar tycker han om att dricka öl, gärna mycket. Endast då blir det svårare för honom att hålla sin tunga i styr. Det kan hända att han avslöjar någonting som han helst skulle önska att han inte hade sagt under sådana tillfällen.
Vindálfr är intelligent, och föredrar att lyssna på andra hellre än att stå i centrum. Han har upptäckt att om han låter andra hållas så får man reda på väldigt mycket information, ibland är den till och med användbar. Dessvärre är han även emotionell och rycks gärna snabb och hänfört med i något som passar hans lynne.
Han har inga förutfattade meningar om någon ras, förutom Vättar, Orker och Mörkalver som han anser borde förintas omgående. I övrigt är han artig och välmenande i sina avsikter mot andra oavsett var de kommer ifrån. Hans bakgrund gör även att han har en tendens att vilja hjälpa de som går igenom en stor motgång. Hans filantropi (Begreppet innefattar alla raser utom de tre nämnda ovan) hamnar dock alltid i andra hand om det gör att han kommer närmare sitt mål.
Vindálfr är, sitt intellekt till trots, inte särskilt duktig på att förvalta pengar. Eftersom han aldrig haft ett konkret behov att själv hantera sin ekonomi så lever han efter tanken att pengar kommer, och pengar går. Något som gör att han kommer få svårt att samla ihop de resurser han behöver för att köpa sig fri sitt brott.
Han har grävt ned sig och blivit besatt av sitt arbete och har därför inte ägnat mycket tid i åtanke åt det främmande könet. Han vet inte hur han skall förhålla sig till dem, och det skapar förvirring inom honom själv.
Vindálfrs favoritfärg är gul.
Familj
Far: Borker Grugzuk i Galtsköld.
Smed men egen smedja som arbetar i de lägre kvarteren i Zirtimar. En hårt arbetande man som ofta grubblar över det förgångna och hur hans klan felats. Tycker om att dricka öl och blir då pratsam. Inte våldsam överhuvudtaget, han trivs bäst när han arbetar. Han går dock sällan ut och träffar folk efter Vindálfrs incident, glåporden biter hårt och han känner både förbittring och uppgivenhet.
Mor: Kraflinn Greuszal i Galtsköld.
Handhavare av familjens finanser och hanterar affärsdelen i smedjans verksamhet. Stöttar sin man men blir trött på honom när han pratar om det förgångna. Tog Vindálfrs olycka väldigt hårt och har stängt sig mer efter det. Plågas dagligen av skammen detta dåd fört med sig.
Broder: Erk Borkerzuk i Galtsköld
Avskyr sin bror och klandrar denne för att ha förstört släktens ära. Är likt Vindálfr fast övertygad om att de borde ta tillbaka vad som varit deras. Anser att brodern svikt dem. Arbetar i smedjan som sin far och planerar att ta över den en dag. Gift med Gratta Veirzal i Galtsköld, de har inga barn.
Broder: Grar Borkerzut i Galtsköld
Arbetar som yrkeskrigare. Han har varit posterad runt om i bergen nästan konstant i trettio års tid och klanen vet inte mycket om hans förehavanden. De gånger han återvänt har han varit surmulen och fåordig. Kvarg är ogift.
Övriga klanen Galtsköld finns utspridda i Zirtimar. De uppgår till ett femtiotal Dvärgar sammanlagt, och ställer upp för varandra när det behövs
Egenskaper och förmågor
Vindálfr besitter magisk förmåga om än inte lika stark som många av hans kollegor på akademin.
Runmagi: Mästare, han har en oerhört genomgående förståelse i runornas natur och hur de kan användas.
Blodsmagi: Intuitivt vet han hur man använder kraften i blod för att skapa förändringar. På senare år har han räknat ut att det vår på det viset han skapade sina vågor av magi under incidenten. Genom de vättar han dödade utvann han energi ur deras livskraft som skapade förändringen. Idag använder han blodsmagi framförallt i sin forskning för att framställa de ultimata vapnen. Han har dock aldrig studerat hur han kan använda det i något annat syfte och är inte intresserad av det heller. På så vis är hans kunskaper begränsade till hur man applicerar det för tillverkning av magiska vapen.
Elementarmagi: Förhållandevis avancerad nivå.
Avsvärjelsemagi: Förhållandevis avancerad nivå.
I övrigt har han varierande färdigheter i andra former av magi, men använder dem sällan.
Stridskonst: Mycket duglig i strid, men rostig eftersom han inte har slagits på liv och död under många år. Föredrar sin stridshammare, naturligtvis laddad med runor som gör att offret slungas bakåt med kraft vid träff. Vid kontakt med blod fylls runornas kraft på. Genom en magisk länk är hammaren, ringbrynjan och skölden sammankopplade till varandra och magin stärks vid blodsutgjutelse, med fördel andras energi. Både ringbrynjan och skölden är tunna men har förstärkts på magisk väg, hjälmen är inte mer än en cirkel med ett fält av avsvärjelsemagi som hämtar styrka från runor. Vindálfr hann inte med att länka denna till övriga utrustning innan han gav sig av.
Smide: Vindálfr är en utmärkt smed, han smider vapen och rustningar av mycket hög kvalitet. Dock besitter han överlag inte tålamodet eller bildsinnet att göra dessa likt en sann hantverkare. Han föredrar praktiska verktyg ”utan krimskrams på”, åtminstone så länge han måste tillverka dem själv. Han gömmer denna oförmåga bakom undanflykter.
Fysiskt stark: efter en livstid i smedjan och träning med vapen är han både seg och stark. Dock har han en tendens att glufsa i sig maten vilket leder till att han alltid äter för mycket, något man kan se på hullet som hänger något över byxlinningen. Det är ingenting han bryr sig om, och under hullet finns musklerna. Dessutom säger folk att man inte skall dricka öl om man inte vill bli fet, korkat tycker Vindálfr. På grund av vapenträningen är han generellt uthållig, men han måste arbeta på sin kondition.
Ogillar negativa kommentarer om Dvärgar: Har mycket kort stubin för den sortens struntprat. Hetsar lätt upp sig och gapar om opålitliga alver och okunniga människor, om en sådan situation skulle uppstå.
Svagheter
Vindálfr saknar vett och etikett eftersom han spenderat så mycket tid i smedjan med sitt hantverk, och framförallt ensam i sitt eget sinne. Det innebär att han ofta uppfattas som burdus eller arrogant. Vidare har han svårt att hålla det inom sig när någon säger någonting korkat, han känner ett behov att visa folk varför det var korkat och istället berätta vad de borde ha gjort istället, han vinner sällan vänner på det viset. Bortsett från hans lilla grupp av förtrogna på akademin samt hans grupp av sparringpartners så har han inget nätverk.
Hans empati och social ovana i en lång period av skyddad tillvaro gör honom väldigt naiv. Han tror gott om de flesta och vill gärna hjälpa när han kan det. Det är inte svårt att dra nytta av hans välvilja.
På grund av Vindálfrs isolerade natur tenderar han att öppna upp sig otroligt mycket mer när han väl blir onykter. Då pratar han gärna och mycket, samtidigt händer det lätt att tungan slinter då.
Vindálfr lider fortfarande mycket av sitt förräderi, och att ta upp det skapar en mycket stark emotionell stress hos honom. Det är dock svårt att avgöra precis hur han kommer att reagera. Skulle han dessutom se minsta chans att få upprätta sin klans anseende så är det mycket möjligt att han låter känslorna styra över intellektet.
Vindálfr är rädd för ormar, men tycker om hundar.
Länkar till rollspelstrådar