- This topic has 67 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 6 månader sedan by
.
-
Aine
Hon hade precis lämnat malströmmen och tagit de första stegen på fast mark. Som alltid blev hon väldigt omtöcknad och yr av att resa genom magiska portaler, eller malströmmar. Illamående sköljde över hennes kropp som vågorna ovanför.. Världens konturer blev mjukare, suddiga. Hon tvingades blicka flera gånger. Kallsvetten skymtades som några glänsande pärlor på hennes panna. Aine kämpade mot illamående och tog ytterligare några steg, men lutade sig utmattad mot en vägg. Hennes mage vändes ut och in, hennes kropp vek sig dubbel och med en hand stödd mot väggen kastade hon upp det lilla innehåll hon hade i magen. Medvetet hade hon inte ätit speciellt mycket inför den här resan. När magsäcken var tom och det enda som kom ut ur henne var luft, rätade hon på sig och torkade sig om munnen med baksidan av sin hand. Hon kastar en blick uppåt, mot den sfär som skyddade staden från vattnet. Magikern svalde hårt och kände hur klaustrofobin började krypa sig på. Dödsångesten la sig som en klump i magen. Det enda som hindrade henne från att krossas under havet var den där sfären… Hon fick svindel, det sög till i magen och hon vred tillbaka blicken neråt. Hennes ögon var lika turkosa som det grunda vattnet runt vissa öar och hon svepte de över gatan som sträckte ut sig framför hennes fötter.
Med en sur eftersmak i munnen och bleka kinder rörde hon sig längre ner längs gatan. Hon bar med sig en enkel, liten packning. Endast en väska som hängde i en rem över hennes axel, men den rymde mer än vad den gav sken av. Det sved i hennes mage, hon var både hungrig och aptitlös. Hon rynkade ogillande på sin näsa när magen knorrade. Magikern ogillade den här typen av bryskt påminnelse att hennes kropp var mänsklig och hade sina begränsningar, trots allt… Åt vilket håll låg nu det där wärdshuset..? Det var hennes första besök här nere. Trots att hon memorerat stadskartan så var hon för disträ efter resan för att kunna orientera sig. Aine kände sig utsatt, sårbar… utlämnad i det här tillståndet.
Snabbt vände hon sig mot första bästa person. “Ursäkta mig.. men jag …har nog …gått vilse. Vet du vart … Den Gyllene Sköldpaddan ligger?” Hennes röst är något ansträngd, men hon var fortfarande väldigt medtagen efter resan ner till Antrophelia.
-
Den första bästa personen vände sig mot Aine och tittade på denna med studerande ögon, ett av dem rött, och det andra mörkt indigo. Intressant. En utlänning i Antrophelia. Den här dagen kanske inte förblir tråkig trots allt.
Hennes hand hade vidrört hans mörkblåa klädsel som var prytt med guld för att få hans uppmärksamhet. Klädseln hade ett emblem med en gyllene bläckfisk. Denna symbol var bland de enda symboler som hittade sin väg ut ur Me’erisia till världen utanför havet. Handelsgillet Bläck hade trotts allt gjort sin närvaro känd som en stark ny kraft även så långt ifrån som Celeras.
Då han var uppväxt i Antrophelia, och då han var till hälften en av me’erfolket kände han väl till den fredliga livsstilen som folket levde. Hans första instinkt var att lugna denne främling för att minska uppmärksamheten som hon väckte bland de förvånade Me’erisierna som upptäckte hur ansträngd hon var. Mannen talade i en lugnande och fredlig ton.
“Den Gyllene Sköldpaddan? Det är ett av mina favoritställen att besöka här i staden. Följ med här, främling. Jag visar gärna vägen. Andas lugnt, och gå med mig. Det är precis i närheten.”
-
Aine
Hon såg lättad ut! Vilken tur att första bästa personen varit en vänlig en. Handelshuset Bläck hade gjort sig ett rykte, ett som inte Aine missat. Därför gick det fort för henne att identifiera färgerna på hans klädsel. “Du ska… ha stort tack.” Ska tacka honom när vi kommit fram, tänkte hon. Den mänskliga kvinnan suckade högt och började gå med honom. Hon gjorde sitt bästa för att andas lugnt, men den lilla magiska gåva som fladdrade inom mannen stack i hennes tinning. Men hon sträckte inte ut sitt egna medvetande för att ta reda på vad det där var, det skulle göra henne bara sårbar i det skick hon befann sig i nu. Mannen verkade vara mörkeralv och de tenderade allihopa att bära magi i sitt blod. Istället slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag. Trängde bort den där irriterande känslan som pockade efter hennes uppmärksamhet. “Visst är det.. lite märkligt att det finns en bris… härnere?” tänkte hon högt, utan att hålla någon värdering till det hon sa. Det var bara fascinerande, hon förstod inte hur det fungerade – men efter en stund så försvann tankarna av att vara 100-tals meter under havsytan. Ibland glömde hon helt enkelt bort det och det kändes som hon gick genom vilken stad som helst. Om det inte vore för den här stadens egna befolkning. Vissa mer fiskliknande än andra.
Precis som de flesta magiker hade hon en förkärlek till dramatiska plagg. Hon bar en vit kåpa, med långa vida ärmar och en stor huva över en mer åtsittande, smidig klädsel som gick i påfågelblått och havsgröna toner. Kåpan var slitsad både i sidorna och mitt bak, slitsarna gick högt upp till midjan och skvallrade om att trots alla mängder tyg, var det ändå utformat för att inte hindra hennes rörelser. Kläderna hennes var praktiskt utformade – men var uppenbarligen påkostat skräddade i sitt snitt. De färger och utsmyckningar som inte tillhörde en äventyrare, tjuv eller legoknekt. Dessutom var hon obeväpnad.
“Får jag lov att be om ditt namn?” Hon hade blivit något piggare, men såg ändå fram emot en tupplur och ett mål mat. Aine studerade nyfiket hans ansikte och gestalt oblygt närmare. “Är du härifrån..?”
-
Wreax Situros
“Wreax, Wreax Situros. Och för all del! Född och uppväxt här i Antrophelia, minsann.” Efter att han introducerat sig vände han sig och gjorde en gest som kunde tolkas som ett bud att gå bredvid honom, och han såg sig omkring medan han lyssnade på och besvarade Aines fråga.
“Javisst! Det är en av de första saker som läggs märke till av nykomlingar. På en sommardag som denna då havet ligger stilla ovanför får vi njuta av en mild havsvind här. Antrophelia hålls dock lugnt medan höstens stormar kommer.”
Han var till sin yta mycket vänlig och välkomnande. Men han var trots allt försiktig med att ge för mycket ifrån sig – inte mer än vad andra var beredda att ge av sig själva. Det var kanske det synligaste spåret som flera år i Dar Zakhar hade lämnat på honom.
Wreax ögon hade dock vandrat över hennes klädsel, vilket väckte hans intresse.
“Vi får få magiker från yttre världen på besök. Får jag fråga utav intresse vad er orsak är till att besöka oss? Och beklagar, jag vet fortfarande inte vad ni heter.”
-
Aine
“Åh, ursäkta, vart är mitt hyfs?!” Hon log lite snett, men urskuldande. “Jag heter Aine.” När han nämnde att hon var en magiker, gav hon ifrån sig ett mjukt – men lågt skratt. “Det är min kåpa, eller hur?” Hennes ögon smalnade av lite och såg fundersamt på honom. Det var en av få som hon mött, som vågade gå rakt på sak. “Menmjovisst.. är jag från Akademin. Det var ovanligt klarsynt av dig.” Uppskattade trots allt personer med den typen av uppmärksamhet och känsla för detaljer. Hon granskade honom igen, fortfarande för trött för att vilja rota i det där som låg och darrade i luften mellan dem. “Ert respekterade handelshus har väl säkert haft vägarna förbi Akademin, eller hur?”
När han frågade vad hon hade för ärende här, sprack ett flin upp i hennes ansikte och för en stund så kände hon inte av tröttheten. “Både framfusig och nyfiken, Wreax Situros.” Aine sög på orden en stund, innan hon vred blicken framåt. Det märktes att han var någon av vikt här, hon behövde inte väja för folk. Folk såg till att inte gå i kollisionskurs med honom. Även om andra agenter valde att besöka staden inkognito, så hade hon svårare för det. Ibland var det till och med effektivt att göra sin närvaro känd. De var otroligt hur många som kom krypandes till korset. Men i det här fallet kunde det rentutav vara farligt för henne, om hon röjde sig för tidigt. Även om han verkade som en trevlig, vänlig typ så var det för tidigt att röja något om sina ärenden här för Wreax. Det gick en liten stund av tystnad, medan hon övervägde. Men hon kom snabbt fram till att hon inte kunde lita på honom än.
“Nå, men då måste du lova att inte föra vidare det … men jag ska skriva min thesis om sfären. Det är lite spännande, eftersom ingen på Akademin tidigare har forskat på den så djupt!” Hon tittade upp, mot den magiska sfären som såg till att hålla havet ovanför staden. Hon log mot honom, nöjd över sin spetsfundighet med djupet. Ibland kunde hon faktiskt vara lite rolig, oavsett vad den där Dreyfus sa!
-
Wreax
Wreax log lömskt till hur Aine uttryckte sig. “En handelsman måste vara klarsynt för att vara bland de bästa.”, svarade han. “Er klädsel hjälpte självklart.”, tillade han, och skrattade lite. “Ja minsann. Jag har hittills rest för det mesta långa vägar västerut och sydväst, men min väg har också lett till Karm på ett par tillfällen. Caras Idhrenin är minsann en syn att skåda.”
“Jag tror att ni lyckades karaktärisera mig mycket väl. Jag hoppas att ni inte misstar det för oartighet.” sade han, och log mot Aine. Han lyssnade vidare på det hon sade om sin vistelse i Antrophelia.
Han var relativt säker i detta lag att magikern inte skulle uppge sina riktiga orsaker för sin vistelse. Givetvis var allt det hon sagt sant om sfären – den hade inte forskats av magiker, främst för att hus Sarrancenia inte låtit dem göra det, på grund av vad det kunde innebära för stadens försvar. Wreax var också bland de väldigt få som visste hur den fungerade. Men det var inte information som han var beredd att ge upp. Han hade sina egna intressen för att hålla vara på den informationen.
Han var något road över hennes oväntade skämt, och skrattade glatt åt det.
“Ja det beror på hur djupt man behöver undersöka för att hitta sanningen. Minsann, intressant! Vi får dock hålla det mellan oss, och se till att Nennas Kompanjoner inte hör oss tala. Nog för att de undviker mig så långt de bara kan. Men det är en lång historia. “
Nu stod de utanför Gyllene Sköldpaddan.
“Det vore oanständigt av mig att inte visa Me’erfolkets gästfrihet. Låt mig bjuda på något att äta och dricka.”
Han öppnade dörren till värdshuset för Aine. “Damerna först”, sade han och smålog.
-
Aine
Hon drog på munnen åt det han sa om handelsmännens klarsynthet. I överlag var det väl ett bra drag att ha, men det fanns såklart andra yrkesmän som hade bättre nytta av att vara klarsynta. Tjuvar, lönnmördare.. Började hon redan bli paranoid? Högkänslig som hon var för andras känslor, uppfattade hon att han inte var övertygad om hennes ärende ner hit. Kanske var han bara ovanligt misstänksam mot en magiker? Eller så var hon dålig på att ljuga…
“Givetvis.” Hon lägger fingret på sin mun, i ett tecken på att hon lovar att tiga om saken. “Det finns dock inte många källor med information om sfären utanför Antrophelia, du kanske vet vart jag kan vända mig? Finns det ett bibliotek här?” Rastlöst fingrade hon på remmen på sin väska. Fanns det ens ett magikergille ? Hungern som rev i magen fick henne att inte riktigt nå den information som hon läst in sig på om staden. Hennes huvud var fyllt med tankar om nybakat bröd och en god måltid, kanske ett glas av det där vinet som alla talade så gott om, det som var grönt och kom härifrån.
“Åh?” Aine kunde inte riktigt dra sig till minnes att sjöriket var vida beryktat för sin gästfrihet. Snarare tvärtom. Men hon klagade inte. Istället sken hon upp i ett leende och nickade, hon hade inget emot hans sällskap. Han hade gjort ett gott intryck på henne, var trevlig och inte helt otrevlig att se på. “Egentligen borde det väl vara jag som bjuder tillbaka, som tack för all assistans jag fått? Men det får väl bli en annan gång.. Tack ska du ha!” Aine klev förbi honom och in i wärdshuset Den Gyllene Sköldpaddan. När hon passerade honom kunde han få en liten viff av doften som omgav henne, varm – men torr. Den var skarp och elegant samtidigt, både blommor och rök och krydda.
-
Wreax
“Javisst,” sade han, “Jag ska se till att du får tag på den litteratur du söker. Den är till största delen spekulativ… Men det kan vara att du finner något nytt bland böckerna som inte vi Me’erfolk ser.”
Wreax kände doften som Aine bar med sig då hon gick förbi. Den var något han blev fascinerad av – det var något i doften som var nästan magiskt i sig själv. Var den avsedd att få honom att sänka sina skyddsmurar? Det gick dock att vänta sig av en så elegant kvinna att ha – och hennes ögon verkade ha en förtrollande verkan i sig själva. Han kunde med säkerhet säga att han inte tidigare mött en människa som fått hans tankar att gå som de nu gjorde. Kanske han inte behövde vara så på sin vakt som han tänkte?
Värdshuset var inte ännu vid denna tid av dygnet fullsatt. Detta värdshus var inte likt de små värdshusen kring Talanriens glesbefolkade områden, utan välkomnade sina kunder med en gyllene skulptur av en sköldpadda direkt vid ingången. Omgivningen var stilig, ren, och välupplyst. Koraller dekorerade borden och väggarna på ett sätt som var estetiskt och väluttänkt. Till skillnad från flera värdshus som erbjöd övernattning var Gyllene Sköldpaddan sällan ett ställe där resenärer övernattade, men däremot ett eftertraktat ställe som flera av Me’erfolket brukade besöka då de hade orsak att fira. Stället erbjöd trots allt en högre kvalité av rätter och dryckor än vad folk hade tillgång till i sina hem.
Wreax tillhörde dock sådana personer som oftare besökte värdshuset och ägaren log välkomnande till honom och nickade till denne. De var nu omgivna till mesta delen av Antrophel’ier, de som hörde till adeln i Me’erisia som inte var i sina undervattniska skepnader, utan liknade människor och alver till en stor del, men dock med en märkbar skillnad till dessa i hudfärg.
“Välkomna! Wreax, ett nöje att se dig igen. Och i gott sällskap, dessutom!” “Tack ska du ha, Eltor! Börja med henne, vad hon än beställer står jag för.”
“Givetvis!”, sade Eltor. “Och vad det ni önskar?”, frågade han av Aine med ett leende.
-
Aine
“Det måste varit ödet att jag skulle möta dig, Wreax Situros. Jag befarade att det inte skulle vara lätt att få tag i någon information alls om sfären.. Jag är skyldig dig en gentjänst!” Vilket inte var helt pjåkigt, att ha en magiker som ansåg sig stå i skuld till en. Men nu var ju faktumet det att hon inte var speciellt intresserad av sfären, nog för att det ingick i hennes uppgifter att kontrollera så att det inte var den som låg bakom de magiska kraftvågor, som svallat ut från staden under vattnet.
Hon stannade till innanför dörren för att låta intrycken svalla över henne, inte olikt att stå ibland vågor. Det var ingen idé att försöka spjärna emot, utan det enklaste var att låta dem slöja över henne och se till att hon inte sveptes med. En orutinerad empat skulle drunkna i alla känslor och tankar härinne. Förlora sig i någon annans känslovärld, speciellt de starkare känslorna som svartsjukan, lustarna och de kärlekar – som alla grodde härinne. Men det var inte längre svårt att särskilja på vad som vad hennes egna tankar och vad som var någon annans. Den gyllene sköldpaddan fick en längre blick, innan hon sträckte ut sin hand, ställde sig på tå och rörde vid den. Likt en blind taktila rörelser, innan hon steg vidare. Inåt rummet efter att hon grundat sig. Det var ett välbesökt värdshus, med turistens sävliga steg följde hon honom till skänken. Hon sig omkring, länge och väl.
Efter att han utväxlat några ord med värdet och hon fått hans uppmärksamhet, log hon lugnt. En stund vandrade hennes blick förbi värden och hon studerade flaskorna som stod placerade på hyllan bakom hans rygg. “Dagens gryta, en bit av det där brödet som doftar så himmelskt..och.. och…jag har hört att ni ska ha grönt vin här nere…” Sneglade på Wreax och sen värden. “Stämmer det så vill jag gärna ha ett glas av det!” Värden nickade och var precis på väg att vända sig in mot köket, men hon hejdade honom genom att lägga en finmejslad hand på hans under arm. Den andra handen stack hon ner i sin väska. “Åh, rektorn sa åt mig att ge dig detta..” Drog upp ett brev, med Akademins pärlemorskimrande vaxsigill, stämpel såg nästan självlysande ut. Kanske hade värden sådana kontakter som han kanske inte berättat för Wreax att han hade, som exempelvis rektorn på Akademin. Värden såg tveksam ut, men Aine nickade åt honom. “Varsågod, öppna.” Han knäckte vaxet och vecklade upp brevet. Hummade tyst under tiden som han läste. “Det verkar som ni tänkt stanna ett tag…” konstaterade värden, innan han vek ihop brevet och stoppade det innanför sin skjorta. “Ge oss en liten stund på att ställa i ordning rummet åt Er…”
Det var inte direkt som att man förvarande om den här typen av närvaro, så hon hade överseende att rummet kanske inte var iordningställt. Hon nickar.. “Givetvis, jag har ett gott sällskap så jag är säker på att tiden kommer att flyga iväg.” Aine log mot dem båda. Värden försvann in i köket, men inte utan att lämnat över ansvaret bakom skänken till en av hans kollegor och ursäktat sig ganska kort till Wreax.. “Ursäkta, men Anaitis tar hand om er nu…” Aine vände sig mot Wreax och som om de varit vänner länge, lät hon sin hand snudda vid hans hand och talade med en snäll röst, men det låg en suggestiv efterklang i hennes stämma. “Åh..Vad vill du ha?” Den lätta beröringen gav hennes medvetande en länk in i hans. Han var vänligt inställd till henne, vilket gjorde att hon kunde tillåta sig att slappna av i hans sällskap. Det hade varit lite väl dråpligt om en maleficar låg steget före Tredje Ögat.
-
Wreax
Wreax var relativt van med magiker – Naera som arbetade för honom använde sig av många former av magi då de var tillsammans. Därför hade han inte svårt att upptäcka då Aine använde sig av magi, dock var denna form av magi som hon använde annorlunda än vad Naera gjorde.
Men han var ändå förvånad av hennes beröring. Men den beröringen kändes inte fel. Hans mörkeralviska del kände av den magiska tonen till hennes beröring. Dessutom hade Wreax spår av en stor magisk ritual som baserats i blodmagi som han hade varit målet för, vilket fick hans blod att cirkulera igenom hans armar i ovanlig hastighet då hon vidrört honom. Men Wreax själv var inte en magiker – denna ritual hade resulterat i att han hade vissa magiska förmågor. Dessa orsakade att han blev aningen misstänksam för avsikten hon haft för att röra honom. Hon verkade lika misstänksam om honom ännu i detta skede – de hade ju knappt känt varandra en halv timme.
Han förblev dock behärskad, och reagerade varken med rädsla eller nervositet. Istället svarade han enbart lugnt på hennes fråga. “Det jag brukar beställa är korallrevets bästa, som det heter, och av det gröna vinet. Ni har hört talas om det, jag är imponerad, Aine.”, sade han. Han tänkte för sig själv. Hon är inte bara attraktiv på utsidan… Hon är minsann mera än vad hon visar utåt.
“Låt oss sätta oss. Berätta mera om dig, magiker. Jag ser mycket i dina ögon, men något säger mig att det finns mer att upptäcka än det.”
-
Aine
Hon brukade inte bli upptäckt, vilket gjorde henne överraskad att han märkte hennes undersökande. Hennes magi var inte vulgär, den ändrade inte på den väv som utgjorde verkligheten. Hon försökte inte tränga sig in i hans huvud, tvärtom bjöd hon in honom in till sig. Det här var såklart inget som han skulle märka av, eftersom han inte var en magiker. Han skulle inte kunna utnyttja länken för att snoka i hans huvud, även om hans undermedvetna säkert skulle snappa upp ett och annat, för att sedan skvallra till honom i hans drömmar. Kanske han skulle drömma om blåa eldar i natt?
Han fick en fundersam blick, eftersom det hörde till ovanligheten för henne att bli upptäckt av någon. Hur han gjorde förstod hon inte, men hon la märke till de ilskna röda lagningarna i väven som blodsmagin gjort. Alterneringar. Inte på något sätt permanenta som blodsmagiker gärna ville tro. Om hon haft energi kunde hon enkelt dra i en av de där trådarna och lösgöra hela den där onaturliga biten, som låg över hans själ som ett infekterat ytligt sår. Den var olovlig. Både i bemärkelsen att det gick emot det som var hans natur och vad som var tänkt för den, samt att han var resultatet efter en olaglig magisk ritual. Hon drog ett djupt andetag och kramade hans hand, bara snabbt och inte speciellt hårt. Det var en vänlig gest, som för att signalera att hon inte ville honom något ont. Innan hon visste något om hur pass mycket han utnyttjade den lilla magiska talang han bar och till vilka ändamål, skulle de vara vänner. Hon hade inte lust att jaga efter blodsmagiker och hon var inte här för att göra det heller. Det där var spår efter en ritual som knappast var orsaken till kraftvågorna som pulserat genom världen.
Aine visste sina begränsningar och Malströmmen – portalen ner till den här staden, hade dränerat henne. Hon höjde ett ögonbryn åt det han sa om hennes ögon, men drog en aningen på munnen. Hon hade inget emot han sällskap. “För all del…” Den unga magikern fick syn på ett ledigt bord och hon drog med sig Wreax dit, innan något annat sällskap skulle ta plats vid bordet. Smidigt drog hon av sig kåpan och hängde den över en stolsrygg, innan hon satte sig ner. “Vad är det du vill veta om mig?” Hon log mot honom, samtidigt som pigan vid namn Anaitis serverade dem deras beställning.
-
Wreax
Wreax tog artigt och tacksamt emot det som Anaitis serverade honom. Han var nu betydligt mindre på sin vakt, och bekväm med både omständigheterna och Aines sällskap. Han skulle inte glömma att han för en stund känt sig inspekterad, men han visste inte heller om att hon upptäckt något om honom. Sen frågade hon honom vad han ville veta.
Det var få frågor som fick Wreax att få kalla kårar, men det hon hade frågat var bland dem. Hans instinkt att samla på all information som kunde vara värdefull väcktes med den frågan. Kunskap är makt, gillade han att säga. Men all information var inte värdefull till sin natur. Ibland fick man, likt en arkeolog, gräva igenom flera lager av jord eller sediment innan man gjorde ett fynd.
“Aine, jag skulle gärna höra om vad ni gör då ni inte studerar magiska sfärer. Berätta om något ni skulle välja att göra en ljus kväll då solen försvinner bakom horisonten. Inte utgående från Antrophelia, då, utan eventuellt kanske en sommardag i Karm?”
-
Aine
Hon drog på munnen åt hans fråga, hon lutade sig mot underarmarna och lutade sig fram över bordet. Fixerade sin onaturligt blåa blick i hans. “Jag trodde inte du var en romantiker..” Hennes leende växte sig till ett lekfullt flin under tiden hon sjönk tillbaka mot stolen. Utan att bryta ögonkontakten med honom sträckte hon sig efter bägaren, innehållandes det gröna vinet. Hon tog en klunk, hennes pupiller drog ihop sig och vidgades utefter att nya smaker landade på hennes tunga. Lät honom vänta på sitt svar, eftersom han så tydligt visat sin iver. Som en annan vinkonnässör, stack hon näsan i glaset och drog in vinets doft. Rullade vinet över tungan, tog in dess nyanser och svalde sedan. Torkade bort en droppe från sin ena mungipa med tummen.“Gott!” Hon ställde ner bägaren och snurrar dess innehåll. Aine funderade på hans fråga. “Mina studier tar mig till världens alla hörn och oftast tar mina studier upp den större delen av mitt dygn... Men det här är vad jag föredrar att göra ljusa kvällar.” Hon gör en liten gest mot deras bord; sitta ner i gott sällskap, smaka på platsens specialitet eller kultur och prata med dess befolkning. “Men, det är inte vad vi gör om ljusa kvällar som är intressant, eller hur? Det säger betydligt mer om vem någon är, om man får veta vad han eller hon gör i skymundan.. mörka nätter.”
Hon sträckte sig efter skeden. “Man säger att alla katter är grå i mörkret, men de flesta visar sin sanna natur när man tror att ingen ser.” På så sätt var väl nätterna ganska färggranna. Hon slevade upp grytan, blåste försiktigt på den och innan hon stoppade skeden i munnen frågade hon: “Vad gör du Wreax, när du tror att ingen ser eller hör dig?” Aine flinar lite och tog en tugga, tuggade länge och väl. Sökte efter de där intressanta nyanserna. Både hos honom och maten. Eftersom hennes väsen skrek efter närig, fortsatte hon att äta. Hon hade ett ypperligt bordsskick, slafsade inte, smaskade inte och höll armbågarna borta från bordsskivan. Om han var uppmärksam så var det ju något som skvallrade om att hon tillbringat tid bland finare kretsar.
-
Wreax
Wreax höll ögonkontakten med Aine, förutom då hon torkade droppen av vin med sin tumme från mungipan. Då följde hans blick hennes lätta rörelser med sin blick. Han besvarade hennes lekfulla flin med ett eget. “Och jag trodde inte du skulle vara så… direkt…”, sade han med ett listigt leende. “Jag tvivlar på att en kvinna som du någonsin skulle ha ont om gott sällskap ifall du längtade efter det.” Han rörde också om sin bägare, och drack ur det med etikett. Hans bordsetikett i allmänhet var också sådan som kunde väntas av någon med en adelsmans uppväxt. Vinet var till honom bekant, han hade alltid gillat det även om flera Me’erisier hade en tendens i dessa tider att ha speciellt intresse mot saker som inte var för bekanta.
“Jag arbetar också långa dagar… Och då har man ofta de sista strålarna av solsken att ta in, innan man får beundra nattens skönhet. Speciellt här, i Me’erisia, är havet särskilt vackert på natten, då alla ljus i havet är överallt omkring. Då har jag ofta fått vara där fullkomligt ensam. Att simma där ute… Det är som att sväva bland stjärnorna. Ibland önskar jag att jag vore här oftare än jag brukar vara.”
Wreax sträckte fram sin hand, och rörde Aines hand som höll i bägaren med ömhet. “Jag kan visa dig havet i natt… Om du vill följa mig ut, utanför sfären.”
-
Aine
Direkt? Hon? Vad trodde han egentligen att hon pratade om? Intimitet? Hon skrattade, men det var ömsom hjärtligt och generat skratt. “D-…” Aine harklade sig, förläget. “Jag menade inte.. hrmm.. jag..” Det irriterade henne att hon inte riktigt hittade orden, hur skulle hon förklara sig? Tanken att förlora ansiktet retade henne, hon borde ha bättre kontroll? Varför slappnade hon av? Var det på grund av vinet och hennes tomma mage? Jo, det måste vara så. Ett till skratt undslapp henne, men hon lät inte irritationen över sig själv sippra ut “Du måste väl ändå hålla med om att hemligheter är mer intressanta?” Aine hoppades att hon inte gjort bort sig allt för mycket hos honom.
Aine lyssnar på hur han beskrev om det han tyckte om att göra när han var ledig. På sätt och visst, ganska poetiskt. “Det låter som du hittat ditt paradis. Jag kan förstå att d- …” Hon tystnar tvärt när han rör vid henne. Beröringen är hon inte beredd på och hans inre värld skulle armbåga sig in i hennes medvetande. Han kan höra hur hon häftigt drar in luft och hon försöker fokusera trots intensiva intryck.“Det låter.. som en fantastiskt upplevelse. Men… du förstår väl att jag… inte är en Me’er?” Så länge kunde hon inte hålla andan och förmodligen skulle hon krossas av trycket. Hon låter disträ för att hon inte varit beredd på hans närmande. “Jag…” Hon gör ett knyck med huvudet. Kunde hon ens simma? Aine var inte säker själv just nu. “.. kan inte hålla andan så länge.” När hon sorterat bort den känslovärld som läckt över från honom, log hon mot honom. Bara för att hon var magiker, så betydde det inte att hon tyglat något element.
-
Wreax
Wreax log till Aines förlägenhet. “Visst är de det. Hemligheter… De är bland de intressantaste som finns i denna värld. Vem vet hurdana hemligheter jag gömmer bakom dessa ögon. Eller vilka du gömmer bakom dina, som känns så eviga som själva havet, och stjäl av dess skönhet.”
Han lutar sig närmare henne över bordet. “Vi Me’erfolk har våra konster. De kommer inte utan möda, men det vore min glädje att ge dig en ny upplevelse, Magiker.”
Hennes rodnad gjorde henne ännu mer intressant till honom än tidigare. Han hade trots allt inte mött många människor eller spenderat tillräckligt med tid med dem för att se denna reaktion. Me’erfolkets och mörkeralvernas hud var trots allt av annan färg, och inga andra folk som han träffat tenderade att rodna. “Dina kinder.. är röda..”, anmärker han, och för sin högra tumme längs med hennes kind mot hennes vänstra öra.
-
Aine
När han pratar om sina och hennes hemligheter så spreds ett hungrigt, nyfiket leende på hennes läppar. “Smickrare..” Fnös hon åt hans komplimang över hennes ögon, men hennes röst eller miner bar inga spår av att hon ogillade det. Tvärtom, det inget smickrar mer än när någon visar intresse för en eller låtsas göra det..
“Hur skulle jag kunna tacka nej till ett sånt erbjudande…” Även om hon var trött efter resan ner hit drev nyfikenheten henne. Och den lockelsen som syrade runt Wreax. Men vad höll Me’erfolket på med egentligen? Hur fick de människor att andas under vattnet? Eller var det något bara han höll på med? Hon var fortfarande inte helt säker på att hon kunde simma, för att dämpa den oron tömde hon det sista ur bägaren. Vin var mod i flytande form.
När han lutar sig fram på nytt, för att röra vid henne är hon den här gången beredd och hans inre värld inkräktade inte på hennes. Han påpekade hennes röda kinder, som blivit rosiga. Hon fångade upp hans hand och drog honom närmare mot sig. Hon själv lutade sig framåt och mötte honom halvvägs. Deras näsor var bara någon tum ifrån varandra. Hon talade lågt, behövde inte anstränga sig för att höja rösten över sorlet. “Det är vinet.” Menade hon, men var medveten om att vinet inte bar helt skulden för att hennes blod rusade. Han behövde inte halvligga sådär obekvämt över bordet länge, hon släppte hans handled och sjönk tillbaka i sin stol.
-
Wreax
Han log till att hon kallade honom smickrare. Han hade kanske varit mer otålig än hans sinne hade önskat. Men vad önskade Wreax egentligen? Han hade trots allt inte hunnit vara länge i Antrophelia innan han mötte Aine. Och det var förmodligen inte länge förrän han snart skulle ge sig iväg.
Hans liv brukade sluka honom upp i sin helhet. Det var sällan som han kunde känna att han fick uppleva livet som de flesta folk levde – ett enklare liv. Han visste att ett normalt liv inte skulle tillfredsställa honom i längden. Ambitionerna fanns alltid där. Men i denna stund var det som att han inte önskade annat än att känna sig normal, i liv, för en stund. Tillsammans med någon, som inte var en direkt del av allt det invecklade som sker.
Wreax ögon betraktade hennes noga, och han kände att han började andas ytligare då hon tog i hans hand och var riktigt nära honom. Medan hon sjönk tillbaka i sin stol tänkte han för sig själv. Ett steg fram, ett steg bakåt. Två steg fram, ett steg bakåt. Är det inte så det brukar gå i dans? Att sakta men säkert komma närmare krävde att man kunde med tålamod ta ett par steg bakåt, om det betydde att man slutligen skulle komma fram till det man önskade.
“Intressant.. Kanske något i det Me’erisiska vinet som inte andra vin gör.” sade han med ett lömskt leende. Han var trots allt mycket begåvad att läsa folk, tonen i deras röst, och deras kroppsspråk. Han visste att hon gömde något bakom hennes leende.
Han lutade sig bakåt i sin stol med självsäkerhet. “Du nämnde hemligheter dock… Är det något du känner att du vill fråga mig?”, frågade han, och log oblygt.
-
Aine
Värden till Den Gyllene Sköldpaddan kom över till deras bord och räckte över en nyckel till henne. Förklarade vart rummet låg och ursäktade sig sedan snabbt, för att ta hand om ett annat nyanlänt sällskap. Hon tackade artigt och stoppade på sig nyckeln. Hennes blick återvände till Wreax. “Jag undrar mycket om dig, Wreax. Men jag misstänker att du inte så lätt släpper ifrån dig dina hemligheter.” Medgav hon. Och det var väl det som var så spännande med honom, att det fanns lite integritet, litet att upptäcka. “Men min första fråga till dig är att ett mer praktiskt slag… När hämtar du mig i afton och vad behöver jag ha med mig för att göra en sån nattlig simtur med er?” Hon kände att kinderna fortfarande hettade och hon behövde göra reträtt innan hon blev för avslappnad med honom. Det värsta tänkbara vore att svepas med och låta sig förföras av honom. “Ert sällskap har varit trevligt, men jag är fortsatt något medtagen efter resan genom Malströmmen och skulle behöva samla krafterna innan jag beger mig ut på nytt.” Stilla sin puls, samla sina tankar och nyktra till?
-
Wreax
Aine hade självklart rätt. Det var sällan som Wreax avslöjade en enda av sina välbevarade hemligheter, av väldigt goda skäl. Därför nickade han och log till hennes yttrande. “Alla älskar välbevarade mysterier, inte sant?”
Han drack det sista av sitt vin, och torkade några droppar av vinet som blev på hans nedre läpp med sin tumme. “Minsann. Det är några arrangemang som jag måste göra innan natten imorgon för att möjliggöra att ni kan följa mig ut i havet. Men du behöver inte oroa dig över de arrangemangen.”
Inombords ville Wreax innersta instinkt inte lämna Aine denna kväll. Men han var behärskad, och det vore något förtvivlat av honom att låta henne tänka att han inte kunde vara utan henne för en kväll.
“Ert sällskap ikväll var verkligen angenämt. Jag ska låta dig vila nu, Aine. “, sade han, innan han steg upp ur stolen, och sade “Jag ser till att allt är klart då jag hämtar er härifrån imorgon, en och en halv timme före midnatt.“, medan han beredde sig för att lämna Den Gyllene Sköldpaddan.
You must be logged in to reply to this topic.